En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.
0. Politisk ordlista
Utsläppsrätt. substantiv. -en, -er
Ett bokföringstrick varigenom ett land kan köpa sig rätten att redovisa minskade utsläpp, trots att dess faktiska utsläppen ökar. Kärnan i Tidölagets klimatpolitik.
Se även: avlatsbrev, lurendrejeri, falsk matematik.
1. Om känsligt språk
Jag tycker att det är spännande att se hur människor använder språket, eftersom vi uttrycker såpass mycket av vår personlighet, värderingar och grupptillhörighet genom det. Därför blev jag mycket glad över Språktidningens sommarnummer, 2024:4-5, som presenterade en spännande undersökning om vilka svordomar som svenskar tycker är värst. Här finns mycket intressant, framför allt att de absolut flesta anser att N-ordet är svenskans fulaste ord, men att det där finns skillnader mellan grupper. Vänsterlutande, kvinnor och yngre rankar det som värre än vad äldre, män och sverigedemokratiska väljare gör. Den viktigaste skillnaden ligger i personers politiska sympatier, då hela 71% av vänsterpartistiska sympatisörer anser n-ordet vara värst, men endast två procent av sverigedemokratiska diton.
Detta betyder dock inte att sverigevännerna är okänsliga för etniska tillmälen, då tjugoen procent av dem rankade svenne som svenskans fulaste ord. Bägge attityder speglar en syn på sig själv i relation till samhället, där artikeln spekulerar att de sverigedemokratiska sympatisörerna känner sig ifrågasatta och påhoppade utifrån sin svenskhet och att det är en reaktion på detta.
Det finns några andra intressanta gruppskillnader. Att ordet hora var med på topp-tio-listan är knappast förvånande, men i alla fall jag blev överraskad över att det bland yngre ansågs värre bland män än kvinnor. Detta förklaras med att unga kvinnor till viss del verkar ha återtagit ordet och använder det vänskapligt sinsemellan. En ytterligare skillnad mellan grupper är att könsorden kuk och fitta tappar sin laddning bland yngre generationer, som till skillnad från äldre inte ser dessa ord som särskilt grova. Här spekuleras det kring att detta kan ha att göra med kampanjer från bl.a. RFSU, som har arbetat bland barn och unga för att främja ett mer öppet samtal kring kroppen, könet och sexet, och att detta har minskat ordens laddning.
En svordom anses ju i regel ful eller grov om det som den hänvisar till anses känsligt och opassande att tala om. En sån här undersökning är inte vetenskapligt säker, men den ger en indikation på vad som är känsligt i Sverige i dag: religiöst kopplade svordomar har i praktiken helt tappat sin negativa klang och även ord kopplade till könsorgan och sex verkar försvagas. Etnicitet och rasism, däremot, är minerad mark. Kanske speglas tidandan också i att frekvensen av hen har minskat något sedan 2021, som Anders Svensson har skrivit om i DN 2024-05-26?
Språk är ett tacksamt studieobjekt för att se allmänna föreställningar, eftersom förändringar i språket går relativt långsamt och drivs av upplevda behov eller undermedvetna attityder hos brukarna. Språkliga flugor som saknar relevans försvinner, medan sådant som behövs i personers vardag, för att de speglar nya företeelser eller värderingar, kan leva kvar.
En artikel som jag brukar läsa med elever, är »Verbets plats säger mer än du tror«, ur Språktidningen 2022:2, där språkvårdarna Maria Bylin och Sofia Tingsell beskriver hur verbplaceringen har blivit en symbol för svenskhet. Att automatisera V2-regeln (d.v.s. att huvudsatsens finita verbet står på andra position i påstående-meningar; exempel i fotnot1) samt bisatsens omvända ordföljd2 kan vara svårt för den som lär sig svenska och har ett utomnordiskt modersmål. Följaktligen är det få saker som blir en lika tydlig symbol för invandrarskap, som att bryta mot dessa ordföljdsregler. Artikeln tar dock även upp att den här sortens formella syntaxfel tolkas utifrån vem talaren är: när den som formar en V3-sats uppfattas som invandrare, uppfattas konstruktionen som ett språkfel, men när talaren uppfattas som svensk, beskrivs den i stället som ett utfall av språklig kreativitet och grammatiker försöker på olika sätt förklara på vilka sätt det egentligen är en korrekt mening.
Detta är känsligt eftersom frågan om vem som äger språket är känslig. Eftersom människans språk är så viktigt för hens identitet, tillhörighet och självuppfattning reagerar vi känslomässigt på folk som pratar »fel« eller »annorlunda« (att skånska väcker så starka känslor, i alla fall uppe i norr, är nog delvis för att den dialekten uppfattas avvika mest från standardsvenskan). Att vara den som utgör den språkliga normen och känna att man kan avgöra dess utveckling är intressant för alla, oavsett klass, kön eller härkomst. Därför blir också språket en tacksam symbol att rikta kritik emot, när man upplever att det är socialt omöjligt att angripa talare.
I det offentliga Sverige är alla överens om att språket är nyckeln till integrationen – vilket är sant – men drar inte rimliga slutsatser av detta. Det är cyniskt att hävda detta, för att skära ner på modersmålsundervisning och tolkstöd, som är sätt att överbrygga språkskillnader. Men så används också språket överhuvudtaget som en förklaring till segregation: att »invandrare« ska ha misslyckats med att lära sig svenska blir en allmän förklaring till segregation, och därigenom kan man göra samhälleliga orättvisor till en fråga om individuell studiemoral. Detta handlar egentligen om hudfärg, men språket blir vad man kan hänga upp sina fördomar på: eftersom de inte pratar som vi, är de också annorlunda än vi, och därför är det också naturligt att de inte klarar av att anpassa sig till vårt samhälle (bara sverigevännerna är i dag nog djärva att säga att de aldrig kommer bli som oss, oavsett om de lär sig tala med omvänd ordföljd). Såklart gäller även det motsatta. Ordet »invandrare« innefattar ju aldrig mig eller min kära mor, trots att hon invandrade från Norge i vuxen ålder och jag följaktligen innehar dubbla medborgarskap.
Språket filtreras alltså genom talaren men detsamma gäller allt: det är inte suspekt när majoritetssvenska gymnasister lyssnar på gangsterrap eller mellanchefer köper kokain, men gud nåde den som bryter på ett lågstatusspråk medan de gör detta. Att man tolkar ett uttalande utifrån avsändare är ungdomar från orten väl medvetna om och är därför ofta duktiga på att kodväxla, d.v.s. att anpassa sitt språk till situationen. Ungdomar som går på gymnasium inne i Stockholm undviker kanske slang med sina majoritetssvenska kompisar inne i stan, även då dessa lånar slang från t.ex. hiphoppen, men kodväxlar till sin sociolekt när de talar med jämnåriga från samma förort.
Att rasistiska begrepp är de mest tabubelagda är begripligt, eftersom etnicitet och rasism är det känsligaste och mest omstridda ämnet i Sverige. Parallellt med detta är också svenskan mer politiskt laddad än på länge, men alltid med udden riktad mot svenskarna med fel etnisk bakgrund, som talar på fel sätt. Det finns inte alls samma nationella kraftsamling kring Sveriges läskris, trots att en individs läsförståelse har större betydelse för hens skolresultat än de klassiska måtten kön, migrationsbakgrund och föräldrars utbildningsnivå (även om den såklart hänger ihop med dessa), som Fredrik Zimmermann har diskuterat i Nya vägar till en likvärdig skola (2022) (en i övrigt ganska dålig bok). Det finns naturligtvis skillnader i läsförmåga utifrån klass och migrationsbakgrund, men det är naivt att tro att inte detta tapp i läsförmåga sker brett över hela landet. Tyvärr filtreras läskrisen genom etnicitet, i stället för till exempel segregation, bristande lärarresurser, nedbantade bibliotek, en minskad läsning i befolkningen i stort, eller en skola som inte får möjlighet att leva upp till sitt kompensatoriskas uppdrag. Det behövs en bred samling, för att främja läsningen i befolkningen, där även du och jag kan dra strån till stacken.
Överallt verkar det dock inte vara viktigt att tala svenska. Vår utbildningsminister uttrycker ingen som helst oro över att svenskan håller på att marginaliseras inom högre utbildning, som Språket i P1 tog upp i mars. 93% av alla doktorsavhandlingar vid svenska universitet skrivs på engelska och allt mer undervisning på universitet sker på engelska, trots att studenter lär sig sämre, lärare upplever att det är svårare att förklara väl och dessa kurser har en högre avhoppsfrekvens. I förlängningen riskerar svenskan domänförluster, d.v.s. att det finns ämnen eller områden där språket inte är brukbart. Men i detta fall är det plötsligt inte viktigt med svenskan, för att vi överger den till förmån för ett ekonomiskt-kulturellt högstatusspråk. På samma sätt är det ju en jäkla skillnad på hur man blir mottagen, beroende på om man bryter på arabiska eller engelska.
Min kanske omständliga poäng är att man, när man hör kritik mot förortssvenska eller bristande kunskaper i svenska ska fråga: »vad är det man egentligen kritiserar«?
2. Växternas planet
Ett stort nöje i mitt hushåll är att se bra naturdokumentärer på SVT Play. De är avkopplande och inspirerande och bjuder in till att se på världen från nya perspektiv. Vårens och sommarens nöje har varit den BBC-producerade Green planet, som tar det spännande greppet att beskriva världen utifrån växternas perspektiv. Varje avsnitt fokuserar på en livsmiljö och beskriver växter och svampars strategier för att överleva, fortplanta sig och konkurrera med andra växter.
Till en början blev jag lite skeptisk över hur programmet beskriver växternas handlingar med ett språk som tillskriver dem agens, men min skepsis mattades gradvis av. I det tredje avsnittet beskrivs hur träd kommunicerar genom svampnätverk anknutna till deras rötter, för att varna varandra för skadedjur eller dela med sig av näring; döende träd skickar ut sin energi till andra levande träd medan moderträd känner igen sin egen avkomma och matar dessa. Oerhört.
Det verkligt fascinerande är interaktionen mellan olika växter och djur och hur detta bygger upp komplexa ekosystem. De är ömtåliga och hotade av mänsklig påverkan, men kan också återställas om de får goda möjligheter till det. Däremot är vissa saker oersättliga. Kaliforniens mammutträd, som kan bli upp till tretusen år gamla, håller på att försvagas till följd av att uppvärmningen leder till en mer oberäknelig vattentillgång. 10 procent av beståndet har gått förlorat på några år. Och när ett mammutträd faller, då faller en organism som är äldre än Sverige, kanske äldre än kristendomen, eller rent av Iliaden och det antika Grekland. Varken du eller jag kommer att få se dess ersättare.
3. Teknologier för krig och omställning
I avsnitt 353 av This machine kills talar Jathan och Ed om mördarrobotar, specifikt om utvecklingen av kamikazedrönare och hur Ukraina fungerar som ett laboratorium för att utveckla, testa och sedan marknadsföra dessa för utomstående stater. De mördarrobotar som används på slagfältet består till stor del av kommersiellt tillgänglig teknologi och öppen källkod, som lokala företag har modifierat för att fungera på ett slagfält: mjukvara som används av en filmande drönare för att identifiera t.ex. den snowboardåkare som man ska följa kan enkelt användas för att följa efter ett utpekat mål och krascha in i detta. De ukrainska utvecklarna marknadsför dessa drönare med argumentet att de har testats på frontlinjerna, på ett sätt som påminner om den israeliska vapenindustrins argument för sina system.
Genomgående diskuterar Jathan och Ed vad som blir troliga följder av att den här sortens teknologi blir mer utvecklad och tillgänglig. En är att etiska betänkligheter alltmer försvinner ur krigföring,. En andra är att den här sortens militär teknologi kommer att bli tillgänglig för civila och insurgenter (Houthi-rebellernas angrepp på skepp på mot Israel möjliggjordes till stor del av just den här sortens billiga och enkla teknologi). En tredje sannolik följd är en att tillgången till avancerade vapensystem eskalerar, när de rika ländernas arméer och polisstyrkor anses behöva bättre vapen för att ligga före »terrorister« eller fattiga länder. TMK ramar in diskussionen utifrån poängen att kriget alltid kommer hem, och att det som i dag sker i Ukraina (eller Palestina) i morgon kan ske här (jag skrev kring samma poäng i förra Knutpunkten, utifrån en artikel i Arbetaren).
I kontrast till denna ganska mörka syn på teknologi som den formas av kapitalintressen, kan man lyssna till Tech won’t save us’ avsnitt med Jason Hickel, där de diskuterar under rubriken »How degrowth will reshape technology« (jag lyssnade på bägge en eftermiddag medan jag spacklade väggar och slipade färg). Samtalet utgår från relationen teknologi-ekologi-ekonomi-makt och blir snabbt en diskussion om en ekosocialistisk samhällsomvandling eftersom Hickel inte vill beröra faktorerna var för sig. Hickel börjar med poängen att en nedväxtstrategi i grunden är djupt teknikpositiv, för att det finns stora energibesparingar som kan nås genom effektivisering och elektrifiering, men insisterar samtidigt att teknik måste ses som en del av en bredare strategi. Det slutgiltiga målet är ju att minska klimatpåverkan och ju högre energianvändning, desto större är också utmaningen att uppnå fossilfrihet. Parallellt med den tekniska utvecklingen krävs därför också en begränsning av onödig och slösaktig produktion. Detta sätter oss i konflikt med kapitalintressen, i en ganska tydlig illustration av den klassiska marxistiska bilden av att produktivkrafternas utveckling (d.v.s. ekonomins förmågor att producera varor och tillfredsställa mänskliga behov) fjättras av ägandeförhållandena (att en kapitalistisk teknologi kommer att använda denna till att i första hand generera vinst, snarare än uppfylla samhälleliga behov). Teknologi är, kan man förstå Hickel, blott ett sätt att uppfylla ett mål på ett mer effektivt sätt, men som i sig även gör att vissa mål ter sig mer rimliga. Under ett kapitalistiskt system är detta att generera vinst, övervaka befolkningar, stimulera ytterligare köp, projicera geopolitisk makt, etc. Under ett system av ekonomisk demokrati (läs: socialism) skulle teknologier i stället kunna användas för att främja socialt nödvändiga praktiker.
I poddiskussionen förstås teknologier som dels materiella skapelser, dels sociala praktiker, och bägge är nödvändiga för en omvandling. Kollektiv barnomsorg och kvarterskök är exempel på sociala praktiker som är arbetsintensiva men energisnåla och socialt viktiga. På ett samhälleligt plan förespråkar Hickel även bl.a. jobbgarantier och fri tillgång till kollektiva tjänster som sätt att förskjuta maktbalansen mellan arbete och kapital samt befria livets nödvändigheter från marknadskrafter och varuformen. Hickel talar utifrån en ekosocialistisk internationalism och ser alltså nedväxt inte som ett mål i sig utan ett begrepp som uttrycker en samling begär och som kan peka mot en socialistisk omvandling (läs t.ex. detta anförande han höll i Havanna i maj, om en klimatomställning från det globala Syds perspektiv). Mycket påminner om de resonemang som Arne Müller har fört i ett svenskt sammanhang (vilket jag har skrivit om här), men utifrån ett tydligare socialistiskt perspektiv.
Nu i sommar länkade någon på Mastodon en essä av André Gorz från 1973, »The social ideology of the motorcar«, där han diskuterar bilens påverkan på samhälle och invånare, utifrån två tydliga aspekter, vilka anknyter till denna diskussion. Den första är att bilen representerar den borgerliga ideologins absoluta triumf i det dagliga livet, då den stänger in varje förare i varsitt fordon som de framför på vägar där alla medtrafikanter framstår som hinder för dem. Den skapar illusionen att var och en kan skapa sin lycka på alla andras bekostnad. Den andra aspekten är att bilen är ett lyxobjekt – löftet är att man ska kunna ta sig fram snabbare än andra – vars bruksvärde undermineras av dess spridning. Massbilismen leder till trängsel och en sänkt framkomlighet, vilket gör att hastigheten bestäms av den som kör långsammast, och bilens existens påverkar stadsplaneringen och gör bilen till en nödvändighet för att leva och färdas. Dessa negativa effekter går heller inte att bygga bort, då de följer av bilen: nya vägar leder till ökad trafik och förstäder för att fly undan dem leder det.
Privatbilismen, som en teknik, leder till en uppstyckning av samhället, av människor och av livet. Bilens dominans innebär också att satsningar på trafikinfrastruktur kommer att premiera den, på bekostnad av tågnät, cykelbanor eller kollektivtrafik. Därmed är bilen inte en neutral teknologi och kan inte ses i isolation från det omgivande samhället. När vi bygger ett nytt, hälsosamt samhälle behöver vi hålla detta i åtanke:
Above all, never make transportation an issue by itself. Always connect it to the problem of the city, of the social division of labour, and to the way this compartmentalizes the many dimensions of life. One place for work, another for »living,« a third for shopping, a fourth for learning, a fifth for entertainment. The way our space is arranged carries on the disintegration of people that begins with the division of labour in the factory. It cuts a person into slices, it cuts our time, our life, into separate slices so that in each one you are a passive consumer at the mercy of the merchants, so that it never occurs to you that work, culture, communication, pleasure, satisfaction of needs, and personal life can and should be one and the same thing: a unified life, sustained by the social fabric of the community.
Att de verktyg vi använder formar vår upplevelse av världen, oss själva och formar våra relationer till varandra, är en viktig poäng. Det är också en poäng som jag tror är självklar för alla oss, som lever i de sociala mediernas och dejtingapparnas tidsålder. Teknologi är aldrig en neutral kraft.
4. Den fjättrade Prometeus?
Alla håller såklart inte med Hickel. Hans slutsatser hamnar i många frågor i direkt motsats till dem som dras av de uttalat prometeanska socialisterna som Leigh Phillips och Matt Huber. De är av åsikten att en grön omställning kräver att vi accelerar produktionen och växer ekonomin, eftersom det är produktivkrafternas utveckling som möjliggör de nödvändiga innovationerna och samhälleliga överflöd som utgör förutsättningarna för en ekologisk hållbar socialism.
Det finns vissa grundläggande skillnader hos dem. Är det möjligt att frikoppla utsläpp från ekonomisk aktivitet? Hickel säger »till viss del« medan Phillips & Huber inte tar i frågan. Bör vi vara kritiska till gruvbrytning, storskalig produktion och tron på tekniska lösningar? Svaren följer av den föregående frågan: ja respektive nej. Vem ska genomdriva denna omvandling? Hickel säger »medborgarråd och demokrati« medan P&H säger »arbetarklassen, på grund av sin nyckelposition i samhällsekonomin«. (Jag ser här tydliga paralleller till en text om skillnaden Aaron Bastanis helautomatiska lyxkommunism och Kate Sopers alternativa hedonism, som jag skrev om efter att ha lyssnat på deras anföranden på konferensen Marx 2019).
Phillips och Hubers ingångar presenteras mer ingående i deras långa frontalangrepp på den japanske teoretikern Kohei Saitos nedväxttankar, publicerat i Jacobin 2024-03-09, kanske framför allt hans Slow down: the degrowth manifesto (2024, i engelsk översättning) – bloggen Turist har börjat lägga upp läsanteckningar från den. Deras text slår dock avsevärt bredare än bara Saito och angriper i stort hela tanken på politisk ekologi och eko-marxism/socialism, planetära gränser eller att det finns gränser för tillväxt. Det är en text som är väl värd att läsa och fundera över, eftersom de är ärliga med sina utgångspunkter och konsekventa i sina slutsatser: det behövs ingen teori om metabolisk reva, ingen kritik av tillväxt, ingen upplevd skuld för ett imperiellt levnadssätt – ingenting annat än vad de kallar klassisk socialism.
Jag har själv ett antal invändningar mot texten. Den första är att skribenterna inte alls berör frågan om frikoppling, som ju är central för tillväxtkritiken, vilket gör att de inte riktigt deltar i diskussionen utifrån samma premisser. Den andra är att de avfärdar alla tankar på planetära gränser som nymaltusianism och i stället menar att vi bör förstå gränser som relativa, som förflyttas i och med teknologiska landvinningar. Detta är en i vissa fall rimlig invändning, men blir i andra fall naivt, på gränsen till »det där kommer att lösas under socialismen«. När det gäller planetära gränser som biodiversitet skaver det djupt; att man beskriver mänsklighetens klimatpåverkan som blott en »novel evolutionary pressure« vittnar om en grym människocentrering och nedvärdering av allt annat liv. Den tredje svagheten jag ser i texten är att de inte ger någon förklaring till varför de traditionella socialistpartierna – om de nu hela tiden hade rätt teoretisk analys och politisk analys – har misslyckats med att hantera miljö- och klimatförstörelsen och varför miljörörelsen har formerat sig utanför dessa.
För en mer ingående kritik av Phillips och Huber och en fördjupning i ämnet rekommenderar jag två texter ur Monthly review (som Hickel är knuten till) från juni. Först Ian Angus’ ledare »Two views (both wrong) on Marx, degrowth, and productivism« som vänder sig mot såväl Saito som Phillips och Huber. Därefter en längre intervju med den ekomarxistiske nestorn John Bellamy Foster om »Ecosocialism and degrowth« där JBF utvecklar relationen mellan dessa två. Han pekar på att klimatkrisen har gjort det allt viktigare att rika länder går mot en ekonomi med »net zero capital formation« och att nedväxtbegreppet kan fungera som en ingång till en systemkritisk ekologi:
The term »degrowth« has woken people up to what ecological Marxism has been saying for a very long time. It has become necessary, therefore, to provide a more precise answer as to what this means. The only answer possible is the one that the MR editors provided a half-century ago. Namely, there are two sides to the question. One is the negative one of stopping unsustainable growth (measured in terms of GDP). The other is the more positive one of promoting a planned social response to the capitalist accumulation regime. [We seek] to emphasize this more positive response, one which only ecosocialism can offer.
Mer intressant kanske är vilka politiska projekt som växer fram ur de olika analyserna. Phillips och Huber förespråkar i praktiken en socialdemokratisk grön ny giv, som inte nödvändigtvis utmanar kapitalismens ramar. Hickels kritik är av ett mer radikalt slag – men också svårare att omvandla till ett politiskt massprojekt. Eller? Hickel förespråkar medborgarråd, för att han menar att erfarenhet visar att medborgare i regel når ganska radikala slutsatser när de bjuds in för att diskutera fram lösningar. Här i Sverige har DN 7 juli rapporterat om att befolkningen i stort har liknande åsikter som klimataktivister och i stort är bl.a. positiva till nerväxt, global omfördelning av resurser och rättigheter för djur och ekosystem. Men vad skulle krävas för att man ska kunna genomdriva detta i riksdag och parlament?
5. »I Norrland, hafva vi ett Indien inom våra gränser«
I slutet av juni presenterade regeringen sin strategi för norra Sverige, i sammanhanget den gröna omställningen, hos DN. De inleder med att konstatera att »Norra Sverige är en guldgruva«, vilket jag antar är en avsiktlig parafras på klassikern »I Norrland, hafva vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det«3, för det som följer kan sammanfattas såhär: regeringen ser att omställningen (i den utsträckning det sker en sådan) leds av näringslivet och svenska företag och att det är utmärkt. Politikens syfte är att ge förutsättningar för privat plundring. Något fullskaligt grepp där staten leder en hållbar omställning kan vi alltså inte se och norra Sverige behandlas som en råvarubod. Inga överraskningar.
Vi lulebor kunde se vårt gamle kommunalråd, ärke-högersossen Niklas Nordström, stå med som samordnare för accelerationskontoret i norr, men det uppdraget hoppade han av innan han ens hade tillträtt. Om detta var för att han är inblandad i en konkurshärva eller för att hans gamla skandaler presenterades av Klägget vet jag inte, men det är i alla fall roligt att resten av Sverige tack vare detta får möjlighet att lära känna honom som vi i Luleå gör. Tyvärr kommer han väl landa på fötterna oavsett vad som sker.
En spännande utveckling i sammanhanget är dock att Kiruna kanske får igenom sitt önskemål om högre ersättning till kommuner för värdet av naturresurser som tas ut ur dem, som jag skrev om i april. Nu rekommenderar Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien en sådan modell och Ebba Busch följer efter. Vi fortsätter att följa detta.
6. Pride på Cineasterna
I Stockholm går pridetåget i dag, medan vi i Luleå får vänta på Pride till veckan 19-25 augusti. Vi utanför Stockholm kan utforska Pride-kategorin hos Cineasterna. Cineasterna är en strömningstjänst för film där du loggar in med ditt bibliotekskort och sedan får tillgång till massvis av kvalitetsfilm, kostnadsfritt för dig som användare. Om ditt bibliotek inte är anslutet, kan du be dem göra det.
Varför inte koppla av med den fantastiskt sensuella Porträtt av en kvinna i brand, om lesbisk attraktion? Eller lite strejk-feelgood i Pride, om solidaritet mellan homosexuella aktivister och walesiska gruvarbetare under gruvstrejken? Toppenrullar!
7. Sionismens kollaps?
Över 40 000 människor har dött i Gaza. Mer än 120 journalister har dödats. Polio sprider sig då inte en enda vattenreningsanläggning längre fungerar. De säkra zonerna bombas. IDF förstör systematiskt civil infrastruktur och bostäder i Gaza, samt historiska byggnader och kulturarv. Hundratals aktivister ur den israeliska extremhögern, påhejade av Knesset-ledamöter, försöker storma en militärbas för att hindra militärpolis från att arrestera soldater som systematiskt har torterat och våldtagit palestinska fångar. Internationella domstolen i Haag fördömer Israels bosättningspolitik och fastslår att dess ockupations- och segregationsspolitik bryter mot internationella förbud mot rassegregering och apartheid.
Ändå fortsätter folkmordet. Ändå får Netanyahu motta stående ovationer av kongressen i Washington, medan han breder ut sina groteska lögner. Vapenvilan verkar just nu längre borta än någonsin, då Israel i veckan bombade ihjäl en Hizbollah-ledare i Beirut samt Hamas’ politiska ledare – den person med vilken de förhandlar om vapenvila – i Teheran. Jag håller andan och hoppas att det regionalkrig som Netanyahu och hans regering vill ha inte bryter ut.
Samtidigt börjar vi väl kunna Israels svagheter blottlaggas? Clarté har låtit översätta texten »Sionismens kollaps« av den israeliska historikern och vänsterpolitikern Ilan Pappé. I den beskriver han sex tecken på en sådan är förestående:
- Splittringen inom det israeliska judiska samhället, mellan sekulära och religiösa judars respektive idéer om vad för sorts stat Israel ska vara.
- Israels ekonomiska kris, som har påskyndats av kriget och gjort dem än mer beroende av amerikanskt bistånd.
- Den ökade internationella isoleringen av Israel, som framför allt drivs av befolkningarna, snarare än regeringar.
- Åsiktsskiftet som har skett bland unga judar världen över, framför allt i Förenta staterna, som nu i allt mindre utsträckning identifierar sig med Israel och sionismen och mer med solidariteten till det palestinska folket.
- Den israeliska militärens svaghet, som blottlades av angreppet 7 oktober, och den efterföljande insikten i breda lager av samhället att Israel försvarsförmåga brister. IDF är beroende av Förenta staternas vapenleveranser och behöver allierade för att kunna stå emot ett anfall från Iran och regionala fiender.
- Energin bland yngre palestinier, som är mer organiskt enade och tydliga med sina krav än den palestinska politiska eliten.
En kollaps leder emellertid inte nödvändigtvis till någonting bättre eller någonting fredligt. Om den israeliska regeringen lyckas provocera fram ett regionalkrig och dra in Förenta staterna i det, riskerar vi att se bilderna från Gaza upprepade överallt.
Som en motpol till det splittrade israeliska samhället, samlades 14 palestinska politiska grupper nyligen i Beijing för att underteckna ett samarbetsavtal, vilket the Progressive International skriver om. I Beijing-deklarationen förbinder grupperna sig att arbeta mot en nationell samlingsregering, påbörja återuppbyggnaden av de splittrade palestinska territorierna, ena institutionerna mellan dem och förbereda nationella val. PI beskriver denna händelse, och inte minst att den skedde i Kina, som ett tecken på att pendeln håller på att svänga från Nord till Syd.
8. Japan och Sverige, tillsammans mot Kina
Japans och Sveriges försvarsministrar begick 2024-07-25 debattartikel på DN, om vikten av att utveckla samarbetet mellan våra länder »på områden så som försvarsförmåga, försvarsinnovation och försvarsteknik samt försvarspolitisk analys«, eftersom »säkerheten i de euroatlantiska och indo-pacifiska regionerna blir alltmer sammanlänkad«. De skriver explicit om Rysslands vapenhandel med Nordkorea och Japans engagemang för Ukrainas sak. Dessutom påpekar man Japans nära samarbete med Nato.
Däremot nämns inte det som allting egentligen handlar om: Kina (och Taiwan). Vad man antyder är att Atlantpakten skulle kunna omfatta även den indo-pacifiska regionen. Det är inget överraskande som sägs här, eftersom Japan har fungerat som västblockets säkra basområde i Östasien under efterkrigsperioden. Under de senaste tjugo åren har dessutom Japans högermajoritet, under tidigare premiärminister Shinzo Abes ledning, rört sig mot att omtolka den konstitutionella pacifismen och öppna för även offensiva vapen, men den pacifistiska oppositionen i Dieten, inklusive Japans kommunistiska parti, har än så länge lyckats blockera den formella omtolkningen. Det intressanta är att se Sveriges försvarsminister såpass öppet skriva att Sverige ska välja sida mot Kina.
För en fördjupning kring Taiwan-Kina-Japan, rekommenderar jag avsnitt 138 av Eld och rörelse. Där diskuterar Martin och Myran Taiwans försvarsförmåga och presenterar en rad krigsspel utförda i Förenta staterna, som simulerar hur en invasion av Taiwan utförd av Folkrepubliken skulle kunna bemötas av jänkarna. I dessa scenarion framgår Japans strategiska vikt. Även i de fall som de japanska självförsvarsstyrkorna inte skulle delta i operationer, vore Japan centralt som uppmarschområde och för amerikanska stridsflyg att utgå från.
Nu ska även vi in i detta. Yoroshiku onegaishimasu.
9. Arundhati Roy åtalas för uttalanden om Kashmir 2010
Det hindunationalistiska BJP:s nederlag i de senaste parlamentsvalen, där de misslyckades med att få en egen majoritet, har inte hindrat deras fortsatta angrepp på den indiska demokratin. Nu låter man åtala författaren Arundhati Roy och Sheikh Showkat Hussain, tidigare professor vid Central University of Kashmir, för uttalande de gjorde 2010, om att Kashmir historiskt sett inte har varit en integrerad del av Indien.
Detta vilar på en kritiserad lag mot uppvigling som kraftigt begränsar yttrandefriheten, men används sparsamt och godtyckligt. Att den nu används mot Roy och Hussain ses som ett politiskt angrepp på meningsmotståndare till hindutva-rörelsen. 2019 upphävde Modi-regeringen Kashmir och Jammus status som särskilda autonoma zoner inom Indien, vilket har skapat en krissituation i området och institutionaliserat repression, våld och fruktan i särskilt Kashmir. Det ska man inte heller få tala om.
Men marxisten Arundhati Roy har länge skrivit om den indiska statens övergrepp och sår och därför är hon hatad av BJP-anhängare. Hennes senaste roman, The ministry of utmost happiness från 2017, är på många sätt en skildring av allt det undanskuffade i landet, allt som inte passar in i nationalisternas idealföreställning: hijror, pogromer mot muslimer, arméns övergrepp i Kashmir, maoisterna i Dandakaranya, o.s.v.
Jag minns att det var spännande att läsa recensionerna på Goodreads kort efter att boken hade släppts, eftersom omdömena var ganska jämt fördelade mellan femmor, motiverade av att det är en fantastisk roman, och ettor, motiverade av att hon är en landsförrädare som sprider lögner om Modi. Det senare påståendet grundar sig i att en avgörande del av romanen utspelar sig under den stora pogromen i delstaten Gujarat 2002, där polis och myndigheter understödde våldet mot muslimer. I detta sammanhang skrivs en del osmickrande ord om dåvarande chefsminister i delstaten Narenda Modi, som konsekvent omnämns med det smeknamn han förlänades efter pogromen: the Butcher of Gujarat.
Åtalen mot Roy och Hussain måste naturligtvis läggas ner omedelbart.
För den som vill fördjupa sig i situationen i Indien, vill jag utöver romanen ovan även rekommendera två tal av Roy, där hon knyter samman den politiska situationen i landet med densamma i resten av världen: »Sådant som inte kan sägas« från 2022 och »Deras dröm – vår mardröm« från 2019 (i översättning av Clarté).
10. Recept på knådad kålsallad
Vitkål är redan i sig kanske den godaste grönsaken, men ett recept på knådad kålsallad i vårnumret av Sveriges natur har höjt vitkålet anseende ännu ett snäpp i vårt hushåll. Det är lika enkelt som gott: riv vitkål, salta ganska ordentligt, häll på lite olja och vinäger och stick sedan ner nävarna i härligheten och knåda den mjuk. Smaka av. Om den verkar för oljig eller någon smak tar över, river du ner mer vitkål och justerar balansen mellan ingredienserna tills dess att du är nöjd med smaken. Låt stå i kylan en liten stund och njut sedan. Salladen utgör en utmärkt bas i t.ex. en falafelrulle eller till stekt fisk, särskild med inlagd rödlök (1 tunt skivad stor lök, blandad med 1 msk socker el. stevia och 1 msk vinäger).
I det skrivna receptet kan det verka som att vinägern är frivillig, vilket den absolut inte är. Du ska heller inte vara rädd för att salta för mycket. Mina erfarenheter säger också att den blir godast med färsk vitkål – men välj i första hand närproducerat och ekologiskt.
- Exempel på V2/V3-satser:
a, V2) Jag [nominalfras, 1] åt [Verb, 2] kålsallad [Nf, 3] i går [adverbial, 4]. Denna sats följer normen.
b, V2) I går [Adv, 1] åt [V, 2] jag [Nf, 3] kålsallad [Nf, 4]. I denna sats har adverbialet placerats i första position och subjektet flyttats, men verbet står kvar.
c, V3) I går [1] jag [2] åt [3] kålsallad [4]. Här bryts normerna för ordföljd och skulle uppfattas som felaktig av de flesta.
d, V3) I går [1] så [fyllnad] kanske [Adv, 2] jag [Nf, 3] borde ha gjort [V, 4] kålsallad [5, Nf]. Detta är en talspråklig sats, som formellt bryter mot ordföljdsreglerna, men som jag tror att de flesta av oss inte hade uppfattat som just talspråklig snarare än felaktig (beroende på talare). ↩︎ - I en huvudsats sätter [V] man inte efter verbet, eftersom det inte är [v] en bisats. Där sätter man det före verbet, som i förra meningen. Jämför med: I en huvudsats inte sätter [V] man efter verbet, eftersom det är [v] inte en bisats. ↩︎
- Detta citat brukar tillskrivas Axel Oxenstierna, men jag minns att Po Tidholm i förordet till nyutgåvan av Sverker Sörlins Framtidslandet beskriver hur denne ringer upp Tidholm och läxar upp honom för att ha tillskrivit det till Oxenstierna, när det i själva verket var en annan 1600-tals-gubbe. Eftersom jag varken har Framtidslandet hemma eller har kommit ihåg att gå förbi bibblo har jag inte kunnat kolla upp det. Tips till er läsare! ↩︎