Till sist fick 2025 års fredspristagare se sin dröm gå i uppfyllelse: morgonen 3 januari nådde Förenta staternas långa aggression mot Venezuela sin kulmen, då amerikanska plan bombade mål i hennes hemland och specialstyrkor kidnappade president Nicolás Maduro och hans hustru.
När Trump i sin första presskonferens öppet säger att det är för att amerikanska oljeföretag ska ta över utvinningen i landet, ser vi en helt öppen yankee-imperialism av klassiskt snitt. Även om det är ovant är det ingenting oväntat. Venezuela har befunnit sig under tilltagande press de sista tjugofem åren och full ekonomisk belägring sedan 2017, medan oppositionen så sent som 2019 försökte kuppa in Juan Guaidó som president. Denna kampanj har haft brett stöd från såväl republikaner som demokrater och kidnappningen av paret Maduro har knappt mött motstånd från liberaler.
Detta blev startskottet för ett annus horriblis. Efter att en regering som är mer tillmötesgående till Nordamerikanska intressen tillträtt i Caracas, införde Förenta staterna en total oljeblockad mot Kuba, utöver den redan sextioåriga blockaden som begränsat önationen. I februari inleddes sedan det US-Israeliska angreppskriget mot Iran, medan Israel återupptog sin folkmordskrigföring i södra Libanon. Dessa angrepp verkar utgå från samma strategi som i kriget mot Gaza: att systematiskt förstöra civil och social infrastruktur, i syfte att få staten att kollapsa och orsaka mänskligt lidande.
Allt detta handlar om att med våld – ekonomiskt och militärt – plåga främmande folk till underkastelse. Allt detta är naturligtvis folkrättsvidrigt och ska fördömas. Den mest intressanta frågan för oss svenska socialister är vilka öppningar som finns för att bedriva politik här hemma. Att Vänsterpartiet har tagit tillfället i akt att kräva att DCA-avtalet ska hävas är till exempel utmärkt.
Tyvärr verkar Europas ledare sakna ryggrad och vilja att kritisera dessa brott. I fråga om Iran menar Ulf Kristersson att angreppet förvisso inte är förenligt med folkrätten, men att det inte hjälper någon att ha ett seminarium om densamma (DN 2026-04-11). Kanske de 120 flickor som mördades av amerikanska bomber mot Minab-skolan på krigets andra dag hade hjälpts av att dessa principer var mer befästa?
Kristerssons perspektiv kan nog bäst förstås som »realitiskt«, d.v.s. att man måste knäcka ägg för att göra omelett och att han bryr sig inte så länge äggen finns i det globala Syd. Men finns det skäl att vara kritisk även från ett vänsterperspektiv?
I den utmärkta antologin Samtida marxistisk teori (Daidalos, 2025) presenterar Hedvig Lärka och Hugo Lundberg den engelska socialisten och science fiction-författaren China Miévilles marxistiska folkrättskritik. Han tar sin utgångspunkt i den sovjetiske juristen Jevgenij Pasjukanis rättskritik, som menar att det borgerliga rättsväsendet döljer verkliga maktförhållanden. Denna rätt tar som sin utgångspunkt arbetares formella frihet, d.v.s. att de inte är bundna till en bit jord utan kan välja vilken anställning de tar. Därmed behandlas arbetare och kapitalister som jämlikar som kan ingå avtal som reglerar deras mellanhavanden.
Denna utgångspunkt osynliggör dock det ojämlika förhållandet mellan parterna och den inneboende exploateringen i relationen. Genom avtalet görs rentav detta till någonting legitimt och ömsesidigt överenskommet. En av rättens funktioner blir alltså att naturalisera maktförhållandet mellan klasserna vid en viss tidpunkt. Här kan vi tänka på hur villkoren på svensk arbetsmarknad tenderar att utvecklas. Genom den svenska modellen regleras en stor del genom kollektivavtal, där parterna har förhandlat bort eller till sig vissa privilegier, utifrån styrkeförhållandet dem emellan. När någonting slås fast genom lagstiftning tenderar det att framför allt vara ett bekräftande av redan rådande förhållandena – här kan man till exempel se på inskränkningarna i LAS eller begränsningen av strejkrätten.
China Miéville menar att internationell rätt fungerar på samma sätt. Den antar att alla suveräna stater är jämlika och kan ingå avtal och ska skyddas av samma regler, men vi vet alla att detta inte överensstämmer med verkligheten. Världssystemet är ojämlikt och bygger på resursöverföring från länder i det globala Syd till länder i Nord, framför allt dem i den imperiella kärnan (Förenta staterna-Västeuropa-Japan). Dessa använder sig bland annat av förment neutrala institutioner som IMF eller WTO, för att suga ut länder i periferin genom skuldfällor eller ojämlika handelsavtal, liksom kapitalisten exploaterar arbetaren.
Denna maktassymetri blottläggs av att stormakterna i praktiken kan agera på andra sätt än svagare länder: Förenta staterna kan invadera Afghanistan och Irak, tillintetgöra Libyen, kidnappa Venezuelas president, stötta Israels folkmordskrig i Palestina och Libanon, angripa Iran, bomba mål i Syrien, Jemen, Nigeria, Somalia, Pakistan, med mera, med mera, med mera (för att begränsa sig till aktioner från detta årtusende). Detta kan inget annat land, och svensk utrikespolitik är nu surrat till dess mast.
När så flagranta brott sker vill man gärna hävda folkrätten, för det upplevs tryggt och retoriskt starkt, och även om man står maktlös inför skeendet kan man i alla fall känna att man har principiellt rätt. Uttalanden är viktiga, men har begränsat effekt. Folkrätten har, liksom arbetsrätten, en flytande innebörd, som avgörs av vad stater kommer undan med. Det bestäms av deras position i det imperialistiska världssystemet.
Vi socialister bör dock inte avfärda folkrätten som grundläggande princip på grund av detta. Vi bör snarare förstå att förhållandena på marken måste förändras väsentligt innan världssamfundet kan leva i ostörd samklang med folkrätten: imperialismen måste avvecklas och länder i Syd behöver få bryta sin påtvingade underutveckling. De behöver kunna genomföra en statsledd utvecklingplan för att uppnå en ekonomi inriktad mot inhemska behov och social utveckling, teknologisk och monetär självständighet, avlänkning från kärnländerna och ett ökat syd-sydligt samarbete.
Utvecklingen mot en multipolär värld är i grunden positiv, då det skapas nytt utrymme för tidigare koloniserade länder att agera. Utifrån det kan Förenta staternas nuvarande aggression förstås som ett svaghetstecken, som Mikael Nyberg skriver om i Clarté 2025:2. Landets nedgående andel av den globala produktionen innebär att Washington har svårare att befästa sin hegemoniska ställning genom ekonomiska medel. På detta följer emellertid att USA får närmare till hands att använda sitt överlägsna våldskapital för att säkra sin position. Därav Venezuela och Iran. Därför kopplar Trump, Hegseth, Rubio, och resten av vampyrerna i Vita huset nu ett strypgrepp om Kuba, ett land som exporterar läkare och lärare.
Med få undantag har Europas ledare stått bakom denna imperiella aggression och verkar oförmögna att föreställa sig någon annan roll än som en juniorpartner till Förenta staterna. Det åligger den breda vänstern att kämpa för att vår kontinent ska ha ett annat förhållande till det globala Syd än ett dominerande och exploaterande.
Detta ligger i vårt självintresse. En global rasistisk hierarki kommer att producera en inhemsk rasism. För att vända klimatkollapsen, behöver vi bryta kapitalismens ohejdade profitjakt.
Detta är också en solidarisk plikt. Varje folk ska ha rätt att välja sin egen väg och varje människa ha rätt till frihet. Den kan aldrig ges av främmande makts diktat eller bomber.
Ursprungligen skriven för Kampviljan 2026:1.