EN DISKUSSION OM AARON BASTANIS OCH KATE SOPERS PRESENTATIONER PÅ MARX 2019.
Vänstern brukar alltid hävda att vi lever i en kristid. Idag är alla, oavsett politisk färg, överens om det. Vår uppgift att visa en väg ut ur denna kris, som leder till ett bättre samhälle. Under förmiddagen 27 oktober på konferensen Marx 2019 i Stockholm presenterade de två britterna Aaron Bastani och Kate Soper efter varandra varsin vision om ett sådant samhälle. Fastän de är överens om vår nuvarande krissituation är deras förslag annorlunda: helautomatisk lyxkommunism eller en hedonistisk tillvaro då vi har befriats från lönearbete?
Idag står kapitalismen inför fyra sammankopplade kriser som förstärker varandra och innebär allvarliga utmaningar för kapitalismen, menar Bastani i en problemformulering som Soper höll med om. Den första krisen är att den nyliberala ekonomiska modellen har lett till stagnation i väst: produktiviteten har stått still, reallöner sjunkit och fattigdom och ojämlikhet ökat och som en följd har det nyliberala projektet tappat legitimitet i befolkningens ögon. Den andra krisen, vilken är den mest allvarliga, är klimatkrisen. Den tredje är den demografiska krisen i form av en åldrande befolkning, vilken innebär arbetskraftsbrist och kräver ökade välfärdsresurser då mer kostsamma sjukdomar behandlas i större utsträckning. Sist är den kris som följer av den teknologiska utvecklingen inom automatisering, AI, syntetiskt kött, genmodifikation, o.s.v. då dessa förändringar utmanar den nuvarande ekonomiska strukturen. En följd av den sista krisen, menar Bastani, är att ägande av intellektuell egendom, t.ex. patent, kommer att bli en ännu viktigare faktor för kapitalackumulation. En annan är att låglöneländer inte längre kommer att industrialiseras genom att produktion flyttas dit; när produktionen snart blir för dyr i Kina kommer inte kapitalet att flytta tillverkningen till Afrika utan automatisera den. Det innebär att arbetslöshet kommer att bli ett väsentligt problem i länder som Nigeria, Indonesien och Bangladesh, som i låg utsträckning har industrialiserats. Sammantaget innebär dessa kriser slutet på eran av nyliberal globalisering och en allvarlig utmaningar för kapitalismen i dess nuvarande form. Vad som kommer härnäst är ännu inte avgjort och Bastani och Soper presenterar varsin väg för vänstern.
Aaron Bastanis förslag är detsamma som namnet på hans nyutkomna bok: fully automated luxury communism (i svensk översättning Helautomatisk lyxkommunism). Hans huvudtes är att vi inom kort, som en följd av utvecklingen av förnyelsebar energi, automatisering, genmodifikation, jordbruk, syntetiskt kött, m.m., kommer att kunna skapa ett samhälle där vi kan lösa klimatkrisen, enkelt bota massvis av nu svåra sjukdomar och där hela världens befolkning kan leva i överflöd (Bastani använder kommunism i bemärkelsen ett samhälle organiserat enligt parollen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”). Detta kan låta utopiskt men Bastani är här historiematerialist: i Marx’ och Luxemburgs följd argumenterar han att produktivkrafternas utveckling snart har nått en sådan nivå där vi har potentialen att producera ett överflöd för Jordens samtliga invånare, men att denna potential hålls fjättrad av de kapitalistiska egendomsförhållandena, vilka kräver att produktionen syftar till att skapa profit åt ägaren. För att släppa lös denna potential krävs därmed att vi gemensamt tar makten över produktionen. Kort sagt: huruvida vi får en värld där alla kan leva i överflöd är inte en teknisk eller materiell fråga, utan en politisk fråga. Det är politisk kamp som kommer att avgöra vilka följderna blir av dessa kriser: huruvida automatiseringen innebär arbetstidsförkortning eller arbetslöshet, om billig genterapi innebär billig behandling av en uppsjö av sjukdomar eller massiva profiter till patentägare, om klimatkrisen leder till global ekosocialism eller till att hundratusentals klimatflyktingar dör i sina försök att korsa taggtrådsstängslen vid de imperialistiska ländernas gränser.
Soper svarar inte Bastani direkt, men går i sitt föredrag Climate Change, Work & Beyond i debatt mot andra som bär på liknande tankar och anklagar dem för teknologisk utopism. Till skillnad från dem ser hon inte att utvecklingen av produktivkrafter kommer att ge basen för lyxkommunism; Soper är särskilt besvärad över klimatkrisen och menar att en sådan högteknologisk civilisation kommer att kräva investeringar som förvärrar utsläpp och kommer att behöva brottas med de redan existerande problemen kring energiförsörjning, brister på nyckelmetaller samt problem med återvinning av teknologiskrot. Hon ifrågasätter kort sagt om den högteknologiska överflödsframtid som föreslås är möjlig. Istället för att fokusera på produktivkrafteras utveckling, fokuserar Soper på två faktorer i vårt nuvarande samhälle: å ena sidan att en större andel av människor i väst upplever att deras jobb är meningslösa, vad David Graeber har benämnt “bullshit jobs”, och å andra sidan den själadödande och ekologiskt ohållbara masskonsumtionen. För att lösa bägge dessa källor till alienation förespråkar hon införandet av basinkomst, för att befria folk från lönearbetets och konsumtionens obligatorium. I ett sådant “post-work society” kan människor leva sina liv långsammare och Soper menar att människor kommer att finna mening och nöje i hantverk och praktiker som går på tvärs med med konsumtionssamhällets hastighet. Detta förslag kallar Soper för “alternative hedonism” och menar att det handlar om att skapa ett samhälle där man kan maximera mänsklig njutning, utifrån en föreställning om njutning som utgår från till exempel social samvaro, hantverk och lek.
Det finns en uppenbar skillnad i filosofi och strategi mellan Bastanis och Sopers förslag. En av Bastanis poänger är att ett socialistiskt projekt som inte erbjuder lyx till massorna inte kommer att vinna stöd. Därför stödjer han inte basinkomst av strategiska skäl, utan förespråkar istället att först erbjuda kostnadsfria tjänster som människor använder i sina liv, i form av infrastruktur, bredband, kollektivtrafik, kultur, offentligt ägda hotell och liknande (utöver traditionella välfärdstjänster). Vad Sopers alternativa hedonism erbjuder är lyx i form tid och därigenom möjlighet till meningsfullhet och självförverkligande, vilket är vad många även inom mellanskikten upplever att de saknar, då alienationen drabbar alla under senkapitalismen. Därtill menar Soper att hennes strategi bryter med konsumismens logik och pekar ut ett gott liv bortom konsumtionen, vilket hon menar att de som förespråkar en högteknologisk framtid inte gör.
Hur ska man då införa dessa saker? Bastanis lyxkommunism kommer inte att realiseras under en mandatperiod och det politiska projekt han förespråkar för att överbrygga gapet mellan nuet och denna potentiella framtid är “class struggle social democracy”. Med det menar han vänsterradikal parlamentarisk socialism allierad med fack och sociala rörelser; Bastani är en högprofilerad anhängare av dagens Corbyn-projekt i Storbritannien. Detta är ingen ny tanke, utan den klassiska vänsterradikala parlamentariska strategin som går ut på att förvandla ekonomin genom att socialisera nyckelsektorer av ekonomin på parlamentarisk väg, vilket leder till att makten över ekonomin förr eller senare har förskjutits nog mycket till folkflertalets fördel, att ekonomin har blivit socialistisk. Detta är en strategi som jag sympatiserar med, men det är ingenting nytt under solen. Det Bastani pekar ut är några nyckelstridsfrågor: patent, makten över automatisering, beskattning av finanskapital och storföretag och behovet av ambitiösa och statligt styrda investeringsprogram för att genomföra en grön omställning.
Soper erbjuder förslag som på en kortare tidshorisont skulle innebära radikala förändringar i människors liv, i form av basinkomst och arbetsbefrielse, men är vag i vem som ska genomföra det. Hellre än att koppla detta till arbetarrörelsen, talar hon om att detta kommer att kräva framväxten av folkrörelser, på samma sätt som feminismen och antirasismen, och att det ur dessa kan växa fram nya partier. Under föredraget var Soper genomgående vag när det kommer till hur dessa idéer ska genomföras. Här skiljer hon sig från Bastani, som kopplar det till ett vänsterradikalt projekt och genom att han situerar sina förslag i frågor om klassmakt och ekonomins struktur ger han även en koppling till en socialistisk strategi för samhällsomvandling. Soper erbjuder en annan väg till ett post-work society, men förankrar det inte i ett socialistiskt projekt.
Att Soper inte kopplar det till ett socialistiskt projekt följer nog delvis av att hon tar sin utgångspunkt i att angripa konsumism och meningslöshet inom arbetslivet, hellre än ägarförhållanden: hon angriper alienation, varucirkulationen och arbetslivets organisering, vilka är symtom på klassrelationer hellre än deras materiella grund. Detta kan vara en strategisk styrka då många även utanför vänstern och arbetarrörelsen förfäras över konsumtionssamhället negativa effekter i form av torftiga sociala relationer, tomheten i sociala medier, stress, psykisk ohälsa, med mera, men inte kan vinnas till en klasspolitik. Det är samtidigt en svaghet eftersom det inte kämpar för folklig kontroll över ekonomins kommandohöjder vilket lämnar öppet för kapitalistklassen att utnyttja sina maktmedel i form av kapitalflykt och utpressning av stater, för att dessa ska utforma en basinkomst som kan användas som en murbräcka mot allmän välfärd, sociala skyddsnät eller kostnadsfria tjänster för medborgare. Även om Sopers föreslagna reformer kan verka lockande för många är det svårt att se hur man kan utforma dem för folkflertalets bästa och försvara dem mot kapitalets angrepp, om hennes alternativa hedonism inte kopplas till en bredare socialistisk samhällsomvandling.
Sammanfattningsvis erbjuder Bastani och Soper varsin väg ut ur vårt nuvarande kristillstånd, till ett bättre samhälle och liv bortom kapitalismens logik. Deras olika utgångspunkter innebär att de erbjuder olika reformer med sina respektive brister och förtjänster. Diskussionen mellan deras ståndpunkter är långt ifrån över och jag hoppas att ni vill fortsätta den. För att undvika en temperaturhöjning på sex grader har det blivit en nödvändighet att bryta med kapitalismens rovdrift och bygga socialismen. Därför vill jag uppmana er att ta er an tre av de frågor som både Bastani och Soper försöker besvara:
- Hur yttrar sig dessa kriser i Sverige och vilka är de viktigaste stridsfrågorna här idag?
- Hur utformar vi reformer som utmanar kapitalismens logik och förskjuter makt till folkflertalet?
- Hur kommer det framtida socialistiska Sverige att se ut och hur tar vi oss dit?
I dessa diskussioner är marxismen ovärderlig.
Ursprungligen skriven för Kampviljan #4 2019.