Alla vill snacka om män nu för tiden. Med olika omskrivningar verkar det som att den kulturella fåran rör sig mot tanken på att samhället har bekymmer eftersom det saknas »maskulin energi« i olika sektorer – oklart hur. Bakom alla uttryck för denna tanke, kanske tydligast uttryckt i Mark Zuckerbergs »male-to-male transition«, menar Emily Witt att vi kan se manosfärens kvinnohatande tankevärld. I essän »Do you feel like a failure?« (London review of books, 2025-09-11) diskuterar hon denna och hur den har spritt sig ut i den vidare världen, utifrån två böcker: en om manosfärens extremism och en om bröderna Tate.
Manosfären är en plats där man kan finna såväl goda råd om träning och näringslära, som inspiration till masskjutningar. Det är en spretig grupp, bestående av pick-up artists, mansrättsaktivister, Men going their own way, Incels, etc. Vad som förenar dem är pseudovetenskapliga föreställningar om kön och sex. När man har ätit det röda pillret, menar de, förstår man individer och deras interaktioner utifrån deras sexuella marknadsvärde: alfahannar och unga kvinnor har högst, betahannar och kvinnor efter 40 har lägre. Av detta följer tanken att om kvinnor fritt får välja partner, kommer majoriteten av män att bli utan sex, då kvinnorna kommer att dras till alfahannar. Ett patriarkalt samhälle stävjar denna tendens genom att begränsa och skambelägga kvinnlig sexualitet (vilket alltså är någonting bra, i deras ögon).
Att detta är fundamentalt kvinnohatiskt är klart, men på incelforum framträder avhumaniseringen som tydligast. Kvinnan är i denna tankevärld en lägre stående varelse, styrd av sina biologiska impulser, som lever med ett falskt medvetande och måste ledas av en man. Därför används begreppet »foids« (från »female humanoids«) och eftersom endast män kan veta vad dessa verkligen vill, kan man ignorera allt de säger eller önskar. På ett liknande sätt betonar pick-up artists strategin att utmana gränser och inte acceptera ett »nej«, vilket leder till att de som drar resonemanget till sin logiska slutsats legitimerar våldtäkt.
Den misogyna influeraren Andrew Tate har huvudsakligen paketerat och levt ut detta. Han förespråkar att män ska kontrollera sina flickvänner, bryta ner dem psykologiskt, våldta dem och utsätta dem för kommersiell sexuell exploatering. Det är genom sådana brott han har byggt sin förmögenhet och hans onlinekurser lär ut strategier för att attrahera kvinnor och få dem att bli förälskade i en – för att därefter få dem att börja camma, isolera dem och ta kontroll över deras lösenord och bankkonton.
Det som drar folk till Tate är dels att han appelerar till män som upplever både att de inte kan leva upp till vad man förväntar sig av en riktig man och att detta har stulits ifrån dem. Att det har blivit svårare att leva upp till bilden av den manlige familjeförsörjaren stämmer, men Tates affärsimperium kommer inte leda männen dit. Det är hierarkiskt och sektliknande och bygger på att få män att känna sig undermåliga, för att sedan erbjuda dem lösningar som kräver att de går djupare in i gruppens ideologi. Detta illustreras tydligast när the War room, hans superföljare, kommer till ett fysiskt läger där de bland annat får välja mellan att få spö av en MMA-kille eller bli förnedrade för att de avböjde detta. Någon hegemonisk maskulinitet – för att inte tala om en hälsosam sådan – kan man inte bygga på detta, för hur mycket man än vill motsatsen kräver en sådan att man bekräftas av kvinnor och har positiva relationer till dem. Manosfärens kvinnohat omöjliggör detta.
Parallellt med detta bör man läsa Lotta Lindqvists utmärkt essä »En annan prostitution är omöjlig« i Parabol 2025:8, där hon går igenom vad prostitutionen innebär i praktiken för de som utnyttjas, de som köper och för samhället. Hon lyfter att vad som förenar sexköpare (utöver kön) varken är klass, utbildningsbakgrund, etnicitet, civilstånd eller annat, utan åsikter: de har en negativ kvinnosyn, delar upp kvinnor i madonnor och horor och besöker prostituerade just för att de anser dem vara en annan sorts kvinna, mot vilken man kan göra saker som man annars inte får. Torskarna ser sig som berättigade till sex och är mer benägna att begå våldsbrott mot kvinnor samt uppvisar sexuellt aggressiva beteenden och mindre empati än män som inte köper sex. Utifrån recensioner på torskforum framgår också att männen framför allt är intresserade av kvinnornas underkastelse: en bra prostituerad är en som gör allt utan att klaga. Detta är i grunden samma slags våld som Tate och manosfären rättfärdigar.
Mot slutet av sin essä poängterar Emily Witt det till synes märkliga i att Silicon valleys oligarker, som drömmer om att kolonisera Mars, biohacka mänskligheten och leva för evigt är så besatta av »maskulin energi« i företag samt motstånd mot transpersoner och feminism. Varför ska allt kunna redigeras, förutom just könsroller? Det handlar såklart om att föreställningarna om kön är djupt användbart för att legimitimera deras ställning. Om kön är naturgivet, och patriarkatet är naturgivet, då är hierarkier naturgivna. I april skrev Judith Butler i LRB om två av Trumps presidentdekret, som skulle återge samhället ordning: den första angrep transpersoner och den andra pro-palestinska demonstranter. Mellan dessa dekret ser hen en koppling, då vad som sker är att presidenten genom ett definitivt språk, som ignorerar vetenskap eller debatt, etablerar ramarna för vad som är acceptabelt och inte – bara utifrån sin ställning. Patriarken har talat, och därför stämmer det.
*
Att auktoritära patriarker har kommit till makten i en rad länder har förändrat karaktären hos statsapparaterna i dessa länder. Under ledare som Putin, Trump, Erdogan, Orbán och Netanyahu har demokratiska institutioner kringskurits och nu genomsyras dessa stater av korruption. I essän »Staten, det är jag« (Respons.se, 2025-09-12) argumenterar Stefan Svallfors för att man kan förstå denna förändring som ett återupplivande av en förmodern statstyp: den patrimoniala. I en sådan görs ingen åtskillnad mellan kungens hushåll och statens affärer – kungen styr av guds nåde, avgör vad som är rätt och fel, och andras makt och inflytande hänger på att de har kungens gunst.
Max Weber beskrev hur denna statstyp ersattes av den legal-byråkratiska staten under modernitetens ankomst, då den senare visade sig vara mer effektiv för att bygga ett stabilt och blomstrande land. Under de senaste årtiondena har dock de institutioner som utgör en sådan stat alltmer angripits från tre håll: libertarianer som vill skydda marknaden från demokratin; kristna nationalister som avskyr skydd för minoriteter samt likabehandlingslagar; samt dem som tror på läran om »den i princip obegränsade verkställande makten«, vilka menar att valda ledare inte ska kunna begränsas av icke-valda experter, lagrådsremisser, konstitionella hinder, m.m. då dessa inskränker demokratin.
Även om endast den första gruppen är direkt influerad av ett nyliberalt tänkande har den nyliberala motreformationen lagt grunden för denna förändring. Sedan 1980-talet har välfärdstaterna i Väst avvecklats, genom bland annat att en aktiv ekonomisk politik blivit omöjliggjord genom lagstiftning (i Sverige genom exempelvis överskottssmålet och EU-regler), avindustrialisering, att skattesystemets omfördelande funktion urholkats samt att välfärden utsatts för en långsiktig åtstramning. När Svallfors diskuterar varför vita arbetare i Förenta staterna, som personligen förlorar på republikansk politik, ändå röstar på dessa, finner han både ekonomiska och sociala grunder: parallellt med att avindustrialiseringen har berövat många deras tidigare trygghet och identitet, har också social rörlighet och statligt understöd minskat. Man upplever att den legal-byråkratiska staten är »korrumperad, partisk [och] ett hot mot den egna moraliska ordningen« och gynnar minoriteter på bekostnad av en själv – och om spelet är riggat kan man lika gärna rösta på Trump. Han belönar dem som är lojala med honom, om inte med ekonomisk trygghet, så åtminstone med en symbolisk upprättelse: du, vita man, är värd något och har gjort allting rätt, och nu ska du få se hur alla de som smitit före i kön, tagit det som rättmätigt är ditt och skrattat åt dig ska straffas. Patriarken ska ställa saker till rätta.
Trump och hans gelikar är inte antikapitalister. Även om de till viss del bryter med de senaste årtiondenas frihandelsortodoxi är deras ekonomiska projekt i linje med monopolkapitalets önskemål: avveckla arbetsrätt och miljölagstiftning, angrip arbetarrörelsen, befäst en rasifierad underklass som kan hyperexploateras samt belöna de lojala storföretagen med lukrativa kontrakt och låt dessa utforma lagstiftning. Svallfors menar att detta är en slags inversion av ordoliberalismen: »i stället för att begränsa politiken för att rädda marknaden, använder den nya högern marknaden för att omforma politiken – ofta i riktning mot auktoritär kontroll och kulturell exkludering«.
Somliga högerpopulister ser rentav marknaden som en darwinistisk selektionsmekanism, som belönar de dugliga och sållar ut de svaga. Att de historiskt vita länderna är mer förmögna bevisar deras rasmässiga överlägsenhet och därför utgör migration från icke-vita länder ett existentiellt hot mot dessa länder. Genom marknadens förment neutrala mekanismer osynliggörs så den imperialistiska utsugningen och underutvecklingen av länderna i periferin. Föga överraskande hyser de bland kiseloligarker som avskyr genusideologi även en närhet till denna nymalthusianism – för Elon Musk är det förståeligt lockande med en ideologi som säger att man är världen smartaste människa, eftersom man är den rikaste.
Denna auktoritära vändning kan på många sätt ses som ett projekt för att återupprätta patriarken, men bara på ett ideologiskt plan. Drömmen om ett fast jobb med en lön som man kan försörja en hemmafru med kommer Trump inte att besanna, för det går tvärtemot kapitalets intressen. Liksom bröderna Tate erbjuder lösningar som allt mer omöjliggör för män att ha goda relationer till kvinnor, kräver patriarken att man accepterar angrepp på välfärdsstaten, demokratin och »den inre fienden«, för att landet småningom ska bli great again.
Nypatrimonialismen skapar svaga och per definition korrupta stater, som släpper lös kapitalet att plundra och röva, men inte förmår bygga upp någonting långsiktigt. Tyvärr är det också en statsform som vilar på militarisering, utpekande av inre och yttre fiender och våld. Manosfärens tankevärld och bröderna Tates sekt- och bordellverksamhet utgör ungefär samma sak i en mindre skala: ett återupprättande av förment naturliga hierkarkier, som omöjliggör solidaritet. Av de unga pojkar som dras in i nazistiska grupper som Aktivklubb, har nog många gått vägen via manosfärens influerare snarare än genom ett direkt judehat.
En sån här vändning är direkt farlig för vänstern, påpekar Judith Butler, för i en sådan här tankevärld hålls progressiv politik ansvarig för alla sociala bekymmer. Då utgör vi inte längre respektabla kontrahenter, utan fiender till nationen som undergräver den naturliga ordningen och riskerar civilisationen självt.
*
Den internationellt sett starka feminismen i Sverige hänger ihop med vår välfärdsstat och det civilsamhälle som har arbetat för kvinnors ställning. Genom offentligt finansierad barn- och äldreomsorg samt betald föräldraledighet har den möjliggjort för kvinnor att förvärvsarbeta och ta plats i samtliga delar av samhället, samt för män att i högre grad än andra länder att vara föräldralediga och närvarande i sina barns liv än i andra länder. Detta gör att de socioekonomiska förutsättningar för jämställda förhållanden är mer närvarande här än i de länder som har utvecklats i en nypatrimonial riktning. Därigenom förskjuts samhällsnormerna i en progressiv riktning, då människors tankar formas av hur de lever sina liv.
Likväl finns hot mot detta. Tidölaget har ännu inte gett sig på den legal-byråkratiska staten i nämnvärd utsträckning, men de har gått till frontalangrepp mot folkbildningen, kultursektorn och demonstrationsrätten. Därtill har de angripit välfärdsstaten på två sätt: dels har man fortsatt den otillräckliga finansiering som samtliga regeringar detta sekel varit skyldiga till, dels talar de om attvillkora tillgången till försäkringssystem för invandrare. Rasismen, har de förstått, är verktyget för att bryta sönder tanken på ett allmänt välfärdssystem och i förlängningen öppna för privatiseringar. Deras projekt verkar få gensvar hos samma grupper i Sverige, som i resten av världen: stödet för Sverigedemokraterna är störst hos män, men framför allt hos ensamstående män.
Urholkandet av välfärdstaten innebär ett angrepp mot kvinnor. Kvinnoförtrycket under kapitalismen grundar sig i att kvinnor tilldelas det huvudsakliga ansvaret för den sociala reproduktionen, allt som krävs för att samhället ska kunna fortgå: att föda och uppfostra, ta hand om och utfodra, glädja och festa. Denna ansvarsfördelning har sin bas i att kvinnor föder barn, men därutöver kan ett samhälle organisera reproduktionen på vitt skilda sätt. Den nordiska välfärdsstaten innebär att en del av detta görs i offentlig regi eller att föräldrar ersatts för inkomstbortfall när de tar hand om sina barn, vilket minskar kvinnors ekonomiska beroende av en partner. Likväl dubbelarbetar kvinnor i högre utsträckning än män och när välfärden inte räcker till är det oftast kvinnor som går ner i arbetstid. Därutöver innebär underfinansieringen av välfärden att de huvudsakligen kvinnor som arbetar där får sämre lön, sämre villkor, färre anställda och och mer stress. I stället för att betala med pengar, betalar staten med arbetarnas utslitna kroppar.
Hur ska vi bemöta denna patriarkala rörelse? En tydlig sak är att vi inte kan betrakta patriarkatet eller rasismen som separat från kapitalismen. Det verkar finnas ett samband mellan den nyliberala nedmonteringen av ekonomisk och social trygghet för löntagarmajoriteten och en växande tilltro till patriarker, särskilt bland män som upplever sig blivit berövade en förtjänad status. Som övergripande politiskt projekt är det uppenbara att bygga en stark och omfördelande stat: dels en ekonomisk politik för full sysselsättning och progressiv beskattning, dels stora satsningar på välfärden, kvinnojourer, kulturen och idrottsrörelsen, m.m. Ett sådant skifte skapar framtidstro och social och ekonomisk trygghet och gör kvinnors befrielse till en grundläggande del av en gemensam befrielse från utsugning och hierarkier.
Fast detta räcker såklart inte som en feministisk politik; det vore att tänka att »det löser sig under socialismen«. Om socioekonomisk trygghet direkt ledde till ett mer jämställt samhälle, borde Sverige ha varit mer jämställt under 1970-talet än i dag, vilket inte stämmer. Under den tiden gjorde emellertid kvinnokampen stora landvinningar, då rekordåren gav förutsättningar för stora reformer och kvinnokämpars enträgna arbete skapade en allmän vilja till dessa. Den ideologiska kampen om vilka värderingar som ska vägleda vårt samhälle är lika viktig som en socialistisk reformpolitik. Utan den kommer vi inte kunna inspirera vare sig oss själva eller väljare, då vi tappar markkontakten. I vardagen stöter vi inte på nyliberalismens systemiska verkningar, utan en sexistisk klasskamrat, en kollega som är missnöjd med sin mors äldreomsorg, eller en valstugesbesökare som tycker att skolan diskriminerar pojkar. Vad säger du till dem? Hur kan ni forma en progressiv kultur i er kommun?
Ursprungligen skriven för Kampviljan 2025:4.