Knutpunkt, 2024-06-09. Den verkliga rörelsen. EU, Vänsterns partiprogram, Vårdstrejk, antiimperialism, medelklassen och potatisodling.

En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.

Innehåll

    0. Politisk ordlista

    EU-parlamentet. substantiv.
    720 ledamöter från tjugosju länder, uppdelade i sju partigrupper, som i fem år försöker verkställa eller motarbeta lobbyisternas beställningar, beroende på politisk inriktning. Står månen rätt händer det att ministerrådet släpper igenom ett progressivt förslag. I slutändan vinner Tyskland.
    Se även: korruption, nyliberalism, oligarki.

    1. Val till Europaparlamentet

    I dag, söndag 9 juni, är det val till Europaparlamentet. Ja, det är en odemokratisk union vars konstruktion innebär att den kommer att styras av tyska och franska intressen; ja, det är »a hive of scum and villainy« vars korruption är ofattbar; ja, det har varit det främsta verktyget för att driva igenom en nyliberal omstrukturering av framför allt eurozonens ekonomier.

    Med detta sagt är det bättre att ha vänsterpolitiker, som kan agera antikroppar, än högerspöken som mer än gärna springer kapitalets ärenden.

    I dag bör därför du och alla du känner rösta på Vänsterpartiet. Både Jonas Sjöstedt och Hanna Gedin är duktiga och jag hoppas att de kan bidra till att sätta käppar i högerns hjul, kämpa för klimatet och underblåsa stödet för Palestina.

    2. Fort Europa befästs

    Tanken på Sveriges roll i EU är märkligt uppblåst – i vanlig svensk ordning. Jag kommer ihåg de patrioter som jag såg skriva om att Sverige skulle kunna förändra Nato inifrån och verka för att Turkiet skulle uteslutas. Men även föreställningen om EU vilar ju på någon slags tanke om ett mytiskt Europa, som till slut enas. Så är det ju förvisso det säljs.

    Min största förhoppning inför detta val är att en rad borgerliga partier blir utan mandat, framför allt Folkpartiet. Det vore så djupt symbolistiskt för Unionens utveckling om dessa principfasta liberaler, de mest EU-entusiastiska, åkte ut. I Flamman 2024-05-23 skriver Jonas Elvander tydligt hur EU har förändrats i takt med den europeiska högern. Budgetreglerna har luckrats upp, då denna slår om till en mer protektionistisk politik till följd av att man upplever ett ekonomiskt hot från Kina och ett militärt från Ryssland. Dessutom har man omfamnat extremhögern, vilket visas tydligt i att EU-kommissionen inte har haft några problem med att Giorgia Melonis postfascistiska regering i Italien, efter att hon gav med sig i de viktiga frågorna:

    I frågor om identitet, invandring och islam utgör Melonis regering inte alls något problem för den traditionella högern, menar [Hans] Kundnani. Det enda som krävdes var att hon försäkrade dem om att hennes regering skulle vara ekonomiskt nyliberal och pro-ukrainsk.

    Att Melonis regering angriper journalister, brutaliserar migranter, vill inskränka kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter eller förringar den Italienska fascismen utgör inga bekymmer. Det är snarare så att man vill befästa Fort Europa ännu starkare och att man omfattar en syn på Europa som civilisationens högborg, vilken man har lånat från extremhögern:

    När en kris utbröt vid gränsen mellan Turkiet och Grekland i mars 2020, då migranter försökte ta sig in i EU och motades tillbaka av grekiska gränsvakter med ett våld som bröt mot gränsmyndigheten Frontex regelverk, hyllade Von der Leyen den grekiska gränspolisen som hon beskrev som Europas aspida – grekiska för »sköld«.

    I artikeln illustrerar Hans Kundnani denna förskjutning av synen på EU genom begreppet »European way of life«. 2001 myntades detta uttryck av den franske socialisten Lionel Jospin, för att beskriva den europeiska modellen med marknadsekonomier och starka välfärdsstater. Efter valet 2019, då extremhögen gick fram kraftigt, tillsattes en kommisionär för »Promoting our European Way of Life«. I dag, när de starka välfärdsstaterna har avvecklats, betyder denna fras i stället att EU ska stänga gränserna för migranter och assimilera dem som kommit hit. I en sån miljö »kan man förstå varför extremhögern har blivit mer EU-positiv«.

    Jag ser fram emot att läsa Jonas Elvanders Disciplinerad demokrati, om EU:s nyliberala historia, som Verbal förlag nyligen har gett ut och som verkar vara en frisk fläkt i ett EU-naivt Sverige. En annan sådan är Eric Rosén som i Aftonbladet kultur skriver om att Sverige borde lämna EU.

    3. (V)i har ett nytt partiprogram

    På grund av en fullspäckad vår har jag inte haft tid eller ork att skriva. Det som har tagit en stor del av min uppmärksamhet har varit förberedelserna inför Vänsterpartiets kongress, som skedde under himmelsfärdhelgen (lämpligt nog i Jönköping). Under fem dagar träffades vi, lite mer än 200 ledamöter och andra, för att debattera och rösta om partiets politik och program. Somliga röster utföll som jag önskade, somliga inte. Resultatet är oavsett att vi nu har ett nytt partiprogram. Under långhelgen hade vi också en rad fina besök, av bland annat Palestinas ambassadör Rula Al Mhaissen (som rev ner kongressens längsta applåd), vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro och Ulla Hoffmann från Fristadsfonden.

    Inför kongressen hade det varit ett stort pådrag kring programmet och att det skulle skriva bort socialismen. Inom rörelsen gav detta upphov til en behövlig idédebatt kring vad socialismen egentligen var, där jag bland annat fann Mathias Wågs »Utan arbetsvägran ingen antikapitalism« ur Brand 2024:1 särskilt spännande. Efter motionsrundan hade Programkommissionens reviderade förslag rått bot på många otydligheter och under kongressen fick vi ombud igenom andra skärpningar. En van läsare kommer att sakna vissa bekanta formuleringar, men den som läser programmet ser att det tydligt pekar ut som mål ett socialistiskt samhälle bortom kapitalismen, som jag fick kommentera för SVT.

    Denna debatt har varit uppblåst av media och den ödesmättade stämning som somliga artiklar beskrev återfanns inte på kongressen. Men så står ju inte kapitalismens avskaffande och faller med en formulering i V:s partiprogram (med tanke på faktisk realpolitisk tyngd är det anmärkningsvärt att inte de föreslagna skrivningarna om EU och Nato vållade större debatt). Varje samhälle utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, i en dialektisk process. På frågan om vad det är vi bygger tycker jag the Progressive International beskriver det fint:

    It is not the future itself but the process and vehicles for constructing it. Karl Marx believed communism wasn’t a state of affairs, nor an ideal but »the real movement, which abolishes the present state of things.« To reach the future we all deserve, it is the construction of that »real movement« which can have the force to abolish the present state of things.

    Detta låter mycket som den strategi som partiet har antagit och som detta nya program beskrevs som en del av. Ett av mina starkaste intryck från helgen var att jag blev påmind om vad det innebär att vara del av en rörelse: att vi kommer att vara en rad olika personer, med olika åsikter och ingångar, olika prioriteringar och olika kontakter, och att vi tillsammans utgör ett ekosystem som kan förstärka varandra; det parlamentariska och utomparlamentariska, det utåtriktade arbetet och det inåtriktade arbete, städer och landsbygd.

    Vänsterpartiet fungerar i dag som det samlande partiet för en radikal samhällsförändring och det innebär att vi kommer att ha medlemmar med olika bakgrunder och prioriteringar samt ha kontakt med olika folkrörelser. För att lyckas med att hålla ihop detta, gäller det att ha en ödmjukhet inför varandras erfarenheter och kunskaper och förstå att alla arbetar efter sina förutsättningar. Partiets parlamentariker agerar utifrån vad de uppfattar som möjligt i det givna läget, för att driva samhället i en progressiv riktning. Det utomparlamentariska arbetet i partiet, fackföreningar och folkrörelser är vad som avgör vad som uppfattas som politiskt möjligt. Vi glasögonormar behöver ägna oss åt klassiskt folkbildningsarbete, för att stärka såväl parlamentariker som aktivister och utveckla det ideologiska och politiska samtalet i partiet. Och vi behöver alla ägna oss åt att bygga upp våra interna organisationer och kontaktnät.

    »Den verkliga rörelsen« utgörs inte av Vänsterpartiet, men däremot kan inte denna rörelse i dag agera utan partiet. Samuel beskriver detta fint i sitt blogginlägg »Rösta för socialistisk klimatpolitik och ockupera sen industrin« (2024-05–25), där han dels propagerar för en röst på Vänsterpartiet i EU-valet, dels ett deltagande i Take Concrete Actions aktioner mot massaindustrin i juli.

    Det nya programmet är inte perfekt, men jag vet å andra sidan inte någonting som enar vänsterpartister lika mycket som en lågmäld oro över partiets ideologiska utveckling. För den som är oroad över Vänsterns politiska bana är nog det mest effektiva att försöka organisera och agera, för att förskjuta synen på vad som upplevs som politiskt möjligt. Kampen förs på alla fronter.

    4. Leve Vårdförbundets strejk!

    Efter en tid av övertidsblockader tog Vårdförbundet den 4 juni ut delar av sina medlemmar i strejk. De kämpar framför allt för en vettig arbetstid: för rätten till dygnsvila och återhämtning, och för arbetstidsförkortning. De kämpar för sina medlemmars hälsa och fritid. I slutändan kämpar de för dig och mig. Som Sineva Ribeiro säger:

    Vi är med befolkningen genom hela livet – från BB till livets slut. Vår strejk handlar om patienterna. Det handlar om att rädda svensk offentlig sjukvård och samtidigt få möjlighet att orka jobba ett helt yrkesliv.

    Vad är det då egentligen Vårdförbundet går till strid mot? I en fras: en omöjlig arbetssituation. Sjuksköterskors arbetssituation har blivit så ansträngd att heltidsarbete upplevs som omöjligt av de berörda, som Rebecca Selberg beskriver på Aftonbladet Kultur. Man hoppar över maten, raster och toabesök för att hinna med arbetsuppgifterna och många går ner i tid – men inte för att orka med dubbelarbetet hemma, utan för att orka med lönearbetet i sig.

    Denna strejk är emellertid inte bara ett nödvändigt svar på en omöjlig arbetssituation, utan är också politiskt radikal, som Rebecca Selberg skriver på Aftonbladet Kultur om strejken:

    Ändå är kanske strejkande sjuksköterskor samhällsfarliga. Inte så mycket för patienterna, som deras fackliga företrädare alltid varit noggranna med att skona när de planerat sina strider – utan farliga för det ekonomiska systemet. Kvinnors omsorgsarbete har länge tagits för givet, betraktats som en naturresurs, som en medfödd egenskap snarare än en krävande profession. Det är som om samhället alltid räknar med att just det vårdande arbetet aldrig sinar; hur pressat det än blir kommer kvinnorna i vården ställa upp och ge mer, och inte ska det kosta något heller. Övertidsblockaden som nu gått över i strejk är en signal om att sjuksköterskorna, och deras kollegor biomedicinska analytiker, inte accepterar den hållningen.

    Detta griper djupt ner i samhällets organisation. Dessutom vore en seger om arbetstidsförkortning viktig för fler grupper, nu när LO har beslutat att blåsa liv i frågan igen och både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet verka vilja driva det som ett krav i nästa valrörelse.

    Seger till Vårdförbundet!

    5. Palestina, Israel, Väst; tre ingångar

    Den israeliska markinvasionen av Rafah visar att den israeliska regeringen kommer att låta kriget i Gaza pågå tills de blir tvingade av sina sponsorer i Förenta staterna att ge upp. Än så länge har man struntat i muntliga varningar, i röda linjer, i humanitära organisationers larm om svält – och att ICC:s åklagare begärde arresteringsorder för Netanyahu, m.fl. avfärdades bryskt av såväl Israel som bägge falanger av den amerikanska enpartistaten.

    Man fortsätter läsa, förstå, protestera. Och ibland vill man någonting kul. Ett av mina specialintressen är politisk och religiös sektologi (jag har t.ex. skrivit ett rollspel som handlar om det) och tyckte därför mycket om avsnitt 373 av TrueAnon, där Liz och Brace pratar om hur kristna sionister i Förenta staterna och judiska fundamentalister i Israel försöker påskynda Harmageddon eller Messias ankomst, beroende på vem du frågar, med hjälp av röda kor.

    Planen är i korthet att dessa amerikaner avlar fram fullständigt röda kor, som aldrig får okas, bli vaccinerade eller liknande, och sedan fraktar dessa till Israel, där de lämnas över till denna judiska sekt. Deras syfte med korna är att förrätta ett brännoffer av dem på Tempelberget, för att därigenom rena det judiska folket och möjliggöra att bygga det tredje templet, vilket kommer att orsaka Messias’ ankomst. Typ. För de kristna sionisterna är detta ett nödvändigt led i de bibliska profetiorna, där de tror att denna judiska Messias i själva verket är antikrist, vilket föranleder Jesu återkomst och tidernas slut (den kristna sionismen är ju alltså djupt antisemitisk, vilket jag tidigare har skrivit om).

    Det är en spännande, tokig historia, där min favoritdetalj nog är att den judiska sekten har förberett en obefläckad gosse till att förrätta detta brännoffer, genom att hela livet hålla honom avskärmad från all död och annan orenhet, likt en israelisk kwizats haderach. Men avsnittet är också realpolitiskt intressant, då det centrala i hela denna plan är att bygga det tredje templet i Jerusalem. Som bekant står det redan någonting på Tempelberget och under de senaste åren har al-Aqsa alltmer blivit en brännpunkt, när Israel allt mer hävdar sin kontroll över platsen. Liz och Brace går väl igenom hur Tempelberget styrs och dess symboliska värde för bägge sidor.

    Hur stark den kristna sionismen än är, förklarar den dock inte Förenta staternas stöd för folkmordet i Gaza. För en mer materialistisk analys kan man vända sig till John Hörnquists artikel »Varför återfaller imperialismen i folkmord?« från Clarté 2024:1, där han analyserar kriget utifrån ett antiimperialistiskt ramverk. Han spårar krigets brutalitet till maktförskjutningar i världssystemet, där Förenta staternas makt har minskat relativt, eftersom Kina och BRICS-länderna har börjat kunnat konkurrera med Triaden (USA-Västeuropa-Japan) när det gäller kontroll över de fem strategiska monopolen: avancerad teknologi, globala finansiella flöden, globala massmedier, strategiska naturresurser och massförstörelsevapen.

    Hörnquist beskriver att de nationella borgarklasserna i Förenta staterna, Västeuropa och Japan samverkar tätt under ledning av USA, vilket »syns genom EU:s följsamhet och ekonomiska beroende av USA:s efterfrågan (som förklarar att EU hellre stramar åt sina egna ekonomier och väntar på att USA:s efterfrågan ska lyfta dem, än pumpar upp sina egna offentliga investeringar och efterfrågan i den europeiska ekonomin), genom USA:s innehav av världsvalutan dollarn, och genom USA:s särställning som militär ›beskyddare‹ av juniorpartnerna Japan och Västeuropa, och deras kollektiva intressen i världen«. Utifrån en sådan analys menar Hörnquist att man kan förstå beroendet av att kontrollera Mellanöstern:

    Enade – under USA:s ledning – har kollektivet ett försvagat men ändå privilegierat grepp om världens politik, naturresurser och mervärdesflöden. Splittrade – och utan den ledningen – är de tre regioner som står relativt starka var för sig, men som inte längre kan dominera världen. Så länge de kunde upprätthålla dessa fem monopol kunde periferiernas industrialisering inkorporeras – längre ned i centrums globala produktionsskedjor – och ge upphov till stora vinster via hårdare exploatering i periferierna och via en oproportionerligt stor tillgång till jordens resurser.

    Den sammantagna effekten av BRICS-ländernas utveckling har varit att Västs globala makt har försvagats. I detta avseende är Mellanöstern särskilt strategiskt viktigt, då det är ett gränsland mellan tre kontinenter med stora olje- och gasfyndigheter. Om Västs kontroll över Mellanöstern bryts, skriver Hörnquist, »bryts den sannolikt över hela världen«. Dess inflytande i regionen har vilat på att spela ut olika regimer och folkgrupper mot varandra, starta återkommande krig, samt stötta kompradora eliter som förfogar över polisstater. Eftersom sådana stater är beroende av stöd utifrån, blir de utmärkta klienter.

    Kinas inflytande i regionen ökar dock. Landet får i dag hälften av all sin olja från Mellanöstern och BRICS utvidgades 2023 med fienderna Saudiarabien och Iran, mellan vilka Kina mäklade fred. Detta hotar både Förenta staternas hegemoni över området och västvärldens priviligierade tillgång till Mellanösterns olja. I detta sammanhang blir angreppet den sjunde oktober brännhett:

    När palestinska motståndsgrupper slog till den sjunde oktober stoppades USA:s försök att normalisera relationerna mellan Israel och Saudiarabien, samtidigt som Israels militära förmåga ifrågasattes. Själva grunden för USA:s dominans över både Mellanöstern och världen skakade plötsligt på så många sätt att kompromisslös militär konfrontation uppenbarligen sågs som det enda alternativet.  

    Enligt Hörnquist utgör det extrema våldet ett trumfkort som Förenta staterna ännu sitter på gentemot Kina, som har visat sig ovilliga att konkurrera med det utanför sitt närområde. Därigenom hoppas man kunna befästa sin kontroll över regionen. Det sker dock till priset av att Förenta staterna tappar gravt anseende i hela världen samt att man tillsammans med Ryssland raserar vad som finns kvar av den folkrättsliga internationella ordningen – och såklart tiotusentals dräpta palestinier.

    Här blottläggs emellertid också att »inte ens det samlade väst är längre starkt nog att leda världen utan att förhandla med andra« och att Förenta staterna inte kan dominera världen utan EU:s stöd. För oss i Europa är det därför viktigt att bryta den kollektiva imperialismen vid dess svagaste länk:

    Europas borgerlighet kanske föredrar att vara USA:s provinsiella, auktoritära och rasistiska lillebror. Men Sveriges och EU:s progressiva behöver ta in att ett brott med USA:s marsch mot avgrunden är en förutsättning för att befria såväl palestinierna som oss själva. USA kan hålla Israels militär igång själva. Men det är EU som utgör Israels största handelspartner. Breda EU-sanktioner mot Israel skulle öka pressen dramatiskt på såväl USA som Israel att backa från såväl folkmordsstrategin som ockupationen och apartheidmodellen. Samtidigt som ett sådant skifte från europeiskt håll skulle öppna helt nya möjligheter för nya och mer demokratiska och jämlika globala allianser. 

    Att Sverige i detta läge av ökad mellan-imperialistisk spänning väljer att knyta sig till Nato och Förenta staterna (genom DCA-avtalet, se nedan) är vansinne. På samma sätt som kampen för fred och mot imperialismen också innebär en kamp för jämlikhet på hemmaplan, riskerar alltid kolonialadministrationens praktiker att flytta hem när de behövs. På detta ämne skriver Isak Gerson i Arbetaren Israels urskillningslösa bomber över Gaza är en rasistisk strategi«, 2024-06-07), där han utifrån Sven Lindqvists bok Nu dog du: bombernas århundrade beskriver hur folkrätten och krigets lagar formas på ungefär samma sätt som arbetsrätten: inte genom formella överenskommelser som efterlevs, utan genom att praxis gradvis förskjuts på marken utifrån vad stater kommer undan med.

    För att illustrera detta utgår Gerson från de europeiska kolonialkrigen i allmänhet och Israels historia i synnerhet. Kolonialadministrationen utgick från en syn på de koloniserade områdena som fundamentalt annorlunda från den »civiliserade världen« och man kunde följaktligen inte tillämpa krigets lagar där. Tvärtom kunde herrefolken tillåta sig alla sorters grymheter mot »den andre«, som inte skulle tolereras i Europa, och detta var rentav en bevis på deras höga andliga odling. Denna rasistiska klyvning av världen är vad Joseph Conrad skildrar i Marlowes resa längs Kongofloden i Heart of Darkness (1902); att Kurtz kan beordra att »Utrota varenda jävel« är paradoxalt nog vad som utmärker honom som »civiliserad«.

    Men det som har tolererats i periferin, påpekar Gerson, kommer förr eller senare hem. De nazistiska grymheterna i Polen rättfärdigas med att man ska behandla polackerna som ett koloniserat folk, urskiljningslös flygbombning accepteras under andra världskriget och koncentrationslägren upprättas först i Afrika innan Europa.

    Israel har länge använt de palestinska områdena som ett laboratorium. Där kan de testa allt: konventionella vapen och drönare; spionmjukvaran Pegasus, som säljs till autokratier runtom världen; polistaktiker för upprorsbekämpning (den amerikanska polisens bekämpning av Ferguson-upproret 2014 fick både Angela Davis och PFLP att dra paralleller till den israeliska ockupationen och palestinska aktivister att ge råd till Ferguson-borna); och AI-systemet Lavender som väljer ut måltavlor. Vad gäller det sistnämnda pekar Gerson ut att det inte minst tar bort etiska betänkligheter kring civila dödsfall, för att det inte längre är en person som måste beordra våldet, utan ett »smart system« (ett resonemang som påminner om Dan McQuillans).

    Viktigt är dock att Israel inte minst är en testzon för krigets »reglering, för krigets ständigt föränderliga lagar«. Gerson går igenom hur Israel genom sin historia har ignorerar FN-deklarationer samt vägrat lyda folkrättsliga principer och därigenom förändrat krigets lagar.

    En liknande process sker i angreppet mot demokrati i Väst. Det är skrämmande att se hur västerländska stater har givit sin direkta eller indirekta stöd till Israels folkmord och underminerat demokratiska friheter i sin iver att bekämpa det folkliga motståndet. Det har, som Gerson visar, skiljt sig åt hur olika länder har gått till väga har – angripit demonstrationsrätten, lagt sig i universitetens frihet, svartlistat eller sparkat folk, stängt ner konferenser nekat inreseförbud till ex. Yanis Varoufakis – men i alla länder har man velat misstänkliggöra att protestera för Palestina.

    Blottläggs inte här samma herrefolksmentalitet, som framträdde naken i Kongostaten eller brittiska Irak? Israel är rättfärdigade i sitt folkmordskrig, för att de är civiliserade demokrater. Och eftersom våra länder är upplysta demokratier är det vårt ansvar att försvara detta och bussa polisen på demonstranter, som kunde solidariteten med Gazas folk endast växa ur ett latent judehat (som ju absolut inte kan höra hemma i det civiliserade Väst). Masken har fallit från demokratiernas nuna och man säger, om än i förtäckta ordalag, att ens rättigheter är villkorade utifrån ens hudfärg, såväl där som här. Det går inte att föra en odemokratisk utrikespolitik, utan att detta färgar av sig inrikespolitiskt (och vice versa). Som Gerson påpekar:

    Krigsbrotten bör inte bara bekämpas för att de är ohyggliga. Det är också viktigt att vi inte gör samma misstag som européerna under kolonialtiden. Vi bör räkna med att det som tillåts ske i andra krig kommer att tillåtas här. Praxis skapas på marken. Det normaliseras där för att bli accepterat här. 

    Man kan väl vidga detta resonemang: inte bara folkrättsliga principer formas av praxis på marken, innan de fastslås i lagar och fördrag, utan detsamma gäller våra demokratiska fri- och rättigheter, arbetsrätten och så vidare. Jag påminns om ett av många hemsökande utbyten i Johannes Anyurus mästerverk De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017). I det dystopiska Sverige (som bara har kommit närmare sedan romanen skrevs), tvingas de muslimer, judar och icke-patriotiska svenskar som är inspärrade i ghettot Kaningården att genomgå förnedrande »medborgarkurser«:

    »Du vet vad de där lektionerna handlar om, eller hur?« frågade Liats pappa.

    »Att vi ska lära oss olika saker«, sa jag, och han blev allvarlig och genomborrade mig med blicken. Jag visste att han och Liats mamma hade lämnat Israel innan Liat hade fötts eftersom han inte velat göra militärtjänsten där nere och han hade ett ljus i ögonen som jag tänkte hade med det att göra. Att han inte hade kunnat döda. Han sa:

    »Det handlar om att göra vissa människor till såna som det går att säga vadsomhelst till.«

    »Varför då?«

    »Därför att då går det också att göra vadsomhelst mot oss.«

    (Sid. 162)

    Antiimperialismen sker på hemmaplan. Den handlar om hur vi kan förflytta synen på internationella relationer och uppmana, begränsa, påverka vår egen regering, våra folkrörelser och vårt inhemska kapital att agera: som en kraft för eller en kraft mot en världsordning byggd på herrefolk och utsugna. Som Hörnquist påpekar: genom att kräva frihet för folk i periferin, kämpar vi också för vår egen frigörelse, för vår egen demokrati. Vad som anses acceptabelt förskjuts och framförhandlas utifrån pågående press. Med Gersons slutord:

    Jag har inget annat råd än att fortsätta förhandla. Förhandla i demonstrationer, förhandla i tältläger, i blockader, på plats som vittnen. Förhandla som om er frihet, ert hem, ert liv och er familj står på spel. Om det är något Sven Lindqvist kan lära oss är det att det är där insatsen ligger.

    6. Vad ska vi med medelklassen till?

    Lovisa Broströms Medelklassen (2023) har jag länge varit nyfiken på och efter att ha lyssnat på två poddar där hon medverkar beslutade jag mig för att köpa boken. Själva boken kan jag ännu inte säga någonting om, men däremot avsnitten. I avsnitt 12 av Flammans podcast »Norrskenet« talar Broström med Leonidas Aretakis utifrån boken och presenterar argumentet som hon lägger fram: vänstern måste sluta ge sig på medelklassen och arbeta hårt för att återupprätta löntagaralliansen mellan arbetare och tjänstemän. Det är denna som har legat till grund för välfärdsbygget och det finns få utsikter för att få till stånd en progressiv samhällsutveckling utan en sådan allians.

    Broström pekar ut en intressant sak: medelklass är ett relativt nytt begrepp i svensk politik och det är också nytt att folk identifierar sig som detta. Det finns alltså inget etablerat, enhetligt klassmedvetande eller -habitus, utan detta är ett spretig skara. Många av oss, särskilt vi tjänstemän inom välfärden, har mycket mer gemensamt med arbetare än välavlönade tjänstemän i privat sektor och det är centralt för ett progressivt projekt att återskapa en löntagarallians. Hon efterfrågar särskilt att återgå till en marxistisk syn på klass, som fokuserar på ens ställning i produktionen och livsvillkor, snarare än en bordieusk som fokuserar på exempelvis kulturellt kapital och livsvanor. Ett sådant skifte skulle, menar hon, lyfta fram det gemensamma snarare än det särskiljande – för allvarligt talat: man kan både gilla bistromat och vilja ha en rättvis fördelning av samhällets resurser.

    Lite spretigare är avsnitt 131 av Eld och rörelse där Broström gästar Myran och Martin för att prata om klass och krig. Det svävar ut från det dagsaktuella, men klargör väldigt tydligt relationen mellan stat, klass och militär – bland annat hur detta kan bidra till att forma klassideal (som i adeln); hur den moderna statens behov av en professionaliserad militär innebär en öppning för bourgeoisien att inta dessa poster utifrån meritokratiska system; eller hur militärtjänst alltid har inneburit en ekonomisk förlust för arbetare och bönder, sett i livsperspektiv. Mycket kul och klargörande!

    7. Stoppa DCA-avtalet!

    18 juni ska Riksdagen besluta om huruvida Sverige ska ge upp delar av vår suveränitet och upplåta mark till främmande trupp. DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) mellan Sverige och Förenta staterna skulle ge amerikansk militär obehindrad tillgång till 17 militärbaser i Sverige – varav två inom förtifem minuters bilfärd från där jag sitter i skrivande stund – och där delar av områdena reserveras exklusivt för USA. Sverige kommer alltså inte att ha tillgång till denna del av vårt territorium eller ha rätt att granska det materiel som Förenta staterna för in till Sverige. Därtill kommer amerikanska soldater att lyda under Förenta staternas lagstiftning, vilket i praktiken innebär att de kommer att åtnjuta straffrihet.

    Mikael Nyberg sammanfattar några av farorna, med fokus på kärnvapen. Eftersom Sverige varken har några lagar eller förbehåll mot kärnvapen, finns heller inget hinder mot att dessa förs in på svensk mark; och om en journalist skulle avslöja att sådana hade förts in är det inte otänkbart att hen nu skulle kunna dömas för utlandsspioneri. Runtom i världen har man sett hur Förenta staternas baser har alstrat droghandel, prostitution och våld mot lokalbefolkningen.

    Personligen ser jag inte fram emot att ha amerikansk trupp stationerad i Luleå och Boden och jag känner mig knappast tryggare av vetskapen att det kan finnas kärnvapen i kommunen. Jag känner mig heller inte trygg av vetskapen att Luleå kommer att vara ett högprioriterat militärt mål i händelse av ett storkrig.

    Vänsterpartiet och Miljöpartiet har deklarerat att de ska rösta emot DCA-avtalet. Skriv till riksdagsledamötena från ditt län och uppmana dem att rösta mot. Och om det går igenom, får vi kämpa för att riva upp det. Ingenting varar för evigt.

    8. Finansiera vänsterpressen

    Det nya mediestödet innebär att den statliga finansieringen till många av vänsterns tidningar försvinner: Proletären, Offensiv, Aktuellt i Politiken, Flamman, Arbetaren, Feministiskt perspektiv och Syre blir alla utan presstöd, efter några övergångsår. Dagens ETC får som enda vänstertidning redaktionsstöd. Internationalen gick i konkurs tidigare i år och har sedermera pånyttfötts som en webbsida.

    Strypningen av presstödet blir en del av ett bredare angrepp på folkrörelserna och folkbildningen. Ta gärna, om du har möjlighet, ut en prenumeration eller två. Det kostar inte mer än ett par glassar i månaden och jag tror nog att jag inte är ensam i att jag skulle må bra av att läsa mer och äta några glassar färre.

    9. Odla potatis

    Att preppa har tyvärr blivit sammankopplad med högern, när det i grund och botten handlar om att bygga upp motståndskraft för att möta oväntade svårigheter. I Sverige har Herman Geijer varit en av få vänsterröster som har placerat detta i gemensamt perspektiv, som i hans utmärkta text »Teser om prepping« från några år sedan.

    Kamrat Jonathan från Spejset har nu också börjat blogga om preppande utifrån ett sätt att gemensamt bygga motståndskraft. Det senaste inlägget handlar om att odla potatis tillsammans och är liksom tidigare inlägg handfast och inspirerande. Jonathan diskuterar också Tadzio Müllers katastrofmanifest som Flamman publicerade, som jag hade svårt för.

    Läs och fundera hur du kan verka för att bygga in mer resiliens i dina sammanhang. Om denna sorts fysiska preppande känns svårt, kan du överväga att t.ex. engagera dig Röda korset. Varje gång jag får kvartalsmagasinet blir jag slagen av vilket imponerande arbete Röda korset bedriver för att rent konkret utjämna klyftorna i Sverige, verka för integration och att knyta samman människor.

    Digitalt kan du använda program byggda på öppen källkod och gå till medlemskontrollerade plattformar, som Konstellationens mastodoninstans Spejset eller lemmyinstans Aggregatet.

    Mycket av arbetarrörelsens historiska organisering för självhjälp och makt – och i förlängningen välfärdsstaten – har syftat till att bygga upp en sådan här motståndskraft för den arbeande befolkningen. Vi fortsätter.

    Själv ska jag nu – ja, faktiskt – gå ut och sätta potatis i landet.

    Kommentera inlägget