Under 2023 läste jag många bra böcker och tänkte få presentera några av årets höjdpunkter. Föregående text i serien var om Tommy Oranges roman »There There«.
Det ska satsas 1 400 miljarder kronor i Norrbotten och Västerbotten, i vad som kallas den »gröna omställningen«: stålverk i Boden, järnsvampstillverkning i Gällivare, konstgödsel i Luleå, m.m. Allt säljs med löftet om välmående lokalsamhällen och en ekologiskt hållbar global ekonomi, med det fossilfria stålet som symbolen för detta.
Men vad är det som verkligen pågår? Under hösten har vi i Vänsterpartiet Luleås studiegrupp fördjupat oss i frågan, med utgångspunkt i journalisten Arne Müllers senaste bok Norrsken: drömmen om den gröna industrin (2023). Där skärskådas industrisatsningarna i norra Sverige genom dels besök i berörda kommuner, dels granskningar av omställningens materiella förutsättningar: elförsörjning, markkonflikter, mineraltillgångar och beroendet av fossila bränslen. Som del av detta anordnade V Luleå en föredragskväll där Arne Müller först presenterade bokens huvudlinjer och dessa sedan diskuterades av en panel med deltagare från Gällivare skogssameby, IF Metall och Naturskyddsföreningen.
Dessa nya industrisatsningar är varken solskenshistorier eller nya Stålverk 80. Vad som händer är i stället en omställning som sker helt på kapitalets villkor och vi ser en rad bekymmer som uppstår eftersom dessa intressen får styra.
Det första och mest uppenbara bekymret är elförsörjningen. Dessa industrier är alla energikrävande och har lockats att etablera sig i Norra Sverige för att det här finns ett överskott av billig och fossilfri el. Om alla planerade industrisatsningar blir av förväntas emellertid Norrbottens elförbrukning tiodubblas och för att försörja detta räknar Müller att det kommer att krävas 5 500 ytterligare vindkraftverk. Det motsvarar fem ytterligare parker av Markhedens storlek, eller 3,5% av markytan i de två nordligaste länen. Hur stor påverkan på ekosystem och rennäringen skulle inte detta ha? Och vem ska förresten bygga dessa kraftverk?
För arbetskraft, bostäder och kommunal service är också stora utmaningar, inte minst för för kommunerna. Oavsett visionerna är det osäkert att 100 000 nya invånare kommer flytta upp, utifrån hur flyttmönstren ser ut. Skellefteå kommun, som har ett försprång, växer inte ens hälften så fort som det var tänkt. Trots detta vittnar redan fackliga företrädare från Kommunal och Sveriges lärare om bemanningsproblem, då folk lämnar välfärden för att i stället ta jobb i industrierna. Vidare fruktar mindre, lokala företag att de nya satsningarna kommer att rekrytera deras anställda och slå ut dem. Med brist på arbetskraft i många sektorer kan vi vänta fly in/fly out-lösningar och svårigheter att bemanna välfärden. Den förväntade framtida skattebasen kommer kanske inte att bli som man hoppats och kommuner som har finansierat infrastruktursatsningar med detta som säkerhet, kan stå inför problem i framtiden.
Detta kaos kommer av att det inte finns någon övergripande plan eller samordning från offentligt håll. För vart och ett av företagen är det rimligt att söka sig hit där det finns billig el, men sammantaget skapar deras etableringar brist på energi, brist på arbetskraft och brist på infrastruktur. Visst önskar man att staten skulle kliva in och samordna detta? Att det kunde finnas en plan för samhällsutvecklingen?
Det skulle vara önskvärt av många anledningar, men oavsett styrning menar Müller att denna modell med tillväxtdriven omställning är fundamentalt ohållbar. För det första finns det helt enkelt inte nog med metaller för att detta ska kunna genomföras på en global skala. Vad gäller nyckelmetaller som litium, koppar, nickel, m.fl. visar Müller, utifrån forskaren Simon Michaeux’ beräkningar, att en elektrifiering av den globala ekonomin med bibehållna produktionsmängder skulle komma att kräva långt mer av dessa mineraler än de kända globala fyndigheterna. För det andra skulle en sådan produktion ha massiv klimat- och miljöpåverkan. Den förutsätter mängder av nya samt utökade gruvor i Sverige, Europa och på samtliga övriga kontinenter, för att säkra råvaror till industrierna i imperiets kärnländer — och vilken påverkan gruvor har på miljö och ekosystem är vi väl bekanta med här uppe. Denna gruvdrift vore dessutom beroende av fossila bränslen och detsamma gäller det »fossilfria stålet«. Något sådant finns inte: H2 Green Steel räknar med att producera stål med en tiondel så stora utsläpp som vid konventionell tillverkning. Detta är onekligen ett framsteg men själva mängden stål som ska produceras kommer likväl att göra fabriken i Boden till en av Sveriges största utsläppare.
Denna modell kan alltså inte ligga till grund för ett hållbart, globalt samhälle. Den är utformad för att kapitalet i kärnländerna ska kunna tjäna storkovan, på bekostnad av miljön och det offentliga, i såväl norra Sverige som Serbien eller Panama.
I stället för denna gröna tillväxt landar Müller i hushållning: att vi samhälleligt kan prioritera vad som ska produceras och förbrukas, för att kunna tillfredsställa mänskliga behov inom ekologiskt hållbara gränser. Utifrån detta resonerar han pragmatiskt: detta skulle innebära att vissa sektorer av ekonomin behöver växa, som förnybar el, medan andra behöver minska; vissa gruvor kommer att behövas, medan andra, som Gállok, endast är skadliga; teknologier, som vätgasbaserad ståltillverkning, kan vara goda verktyg för att minska utsläpp om de används som del av en plan för att minska den totala resursförbrukningen.
En sådan hushållning kräver dock en konfrontation med kapitalintressena. Marknaden är oförmögen att hushålla med resurser eller agera i det allmännas bästa, då detta står i konflikt med kapitalismens tillväxtimperativ. Det pågående klimatsammanbrottet orsakas av denna samhällsforms ständigt ökande utsugning av jorden och utsläpp av växthusgaser — allt för att mata en ständigt ökande produktion. En ekonomi som lyder under kravet att växa kommer oundvikligen öka sin resursförbrukning, oavsett resursbesparande teknologier1.
Den gröna omställningen är med andra ord en politisk fråga, som handlar om hur vi som samhälle ska uppnå ett hållbart utbyte mellan oss själva och biosfären. Teknologiska framsteg kommer att vara viktiga i ett sådant projekt men kan inte i sig själv uppnå detta. För att kunna hantera denna fråga på allvar kommer vi att behöva erövra statsmakten, angripa ojämlikheten, begränsa kapitalets makt och på halvlång sikt ta centrala sektorer av ekonomin i samhällelig ägo. Först då har vi förutsättningarna att kunna beskydda naturen, förbättra livsförutsättningarna för löntagarkollektivet, samt hushålla med jordens och samhällets begränsade resurser — en politik för det allmännas bästa.
I rörelsen mot det hållbara samhället fick vi med oss två råd från Arne Müller när han var här uppe. För det första påpekade han att aktivister och politiker i norra Sverige inte kan tänka på etableringarna som kommunala frågor, utan måste behandla dem regionalt. För det andra, att det är en hel massa demonstrationståg som vi kommer att behövas gå i.
- I en artikel i Flamman (nr. 5, 2024) utvecklar Müller detta. Fastän det finns förutsättningar att effektivisera energianvändning i Sverige med mer än 60 TWh till mitten av århundradet utgår man likväl från dessa höga beräkningar. Varför? Hans förklaring är att följa pengarna: detta kan motivera större statliga subventioner till kärnkraft, vilket ligger i såväl industriernas som kraftbolagens intresse. Industrierna blir då mindre i beroende av väderförhållande och kan planera sin tillverkning friare. Kraftbolagen kan i sin tur subventionerat överproducera dyr el , vilken de kan sälja på den europeisk marknaden med god profit. ↩︎