Knutpunkt, 2026-04-30. Om världssystemet och skotten till ett annat.: Laia Odo-institutet

En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.

Innehåll

0. Politisk ordlista

Sörjbarhet. substantiv. -en

Att en grupp eller person anses värd att empatisera med och att dennas lidande kan bli en politisk fråga. Judith Butler menar att ett samhälles hierarkier tydligt avslöjas genom vilka liv som inte är sörjbara.

Se även: arbetare som dör på jobbet, Black Lives Matter, tystnaden inför det palestinska lidandet.

1. Krossa imperialismen

Imperialismen är vad alla försöker förstå och under de senaste åren har det kommit en himla massa bra artiklar på ämnet.

Först det dagspolitiska. För en nykter syn på situationen i Venezuela och PSUV:s defensiva och auktoritära politik, har Clarté låtit publicera två utmärkta texter: Venezolanska kommunistpartiets (PCV) uttalande från innan kidnappningen »Självbestämmande, ja, men också rättigheter åt folket« samt Erik Lindman Matas långa, klargörande och personligt färgade »Vad händer om man rör en bäck?«. Svensk-kubanska har låtit översätta ett antal artiklar kring den nuvarande situationen, där dessa två lägger fram motsatta åsikter: »Till försvar för Venezuelas kompromisser« och »Är Venezuela förlorat?«. Vad gäller Iran rekommenderar jag Eskandar Sadeghi-Boroujerdis »The dry and wet burn together« (2026-03-03) i LRB samt Shora Esmalians »När bomber faller tystnar allt annat« i Clarté 2026:1.

Därefter fördjupningen. Som en god grund kan man läsa John Bellamy Fosters långa »The new denial of imperialism on the left« (Monthly Review, 2024-11-03) där han försvarar en imperialismteori som utgår från Lenins – alla andra tolkningar tenderar ju att förhålla sig till denna på ett eller annat sätt. Först presenterar han Lenins analys av imperialism och hur denna utvecklas av Komintern genom samröre med antikoloniala rörelser. Därefter beskriver han hur denna utvecklas efter andra världskriget genom teorier som beroendeskolan, ojämnt utbyte, världssystemteori, monopolkapitalism, ekomarxism, m.m. Sist försvarar han denna teoris giltighet mot tänkare som menar att kapitalets globalisering gör att man inte längre kan dela upp världen i centrum och periferi (Hardt & Nergi; David Harvey) eller att man ser imperialism som en fråga om geopolitisk rivalitet och politisk policy snarare än ett ekonomiskt världssystem av exploatering där värde överförs från periferin till kärnländerna och där detta leds av finansmonopolkapitalet (Giovanni Arrighi; Vivek Chibber). Om det första stämmer, finns inte imperialism i dag. Om det andra stämmer, kan det finnas en kapitalism utan imperialism, vilket får stor betydelse för våra politiska prioriteringar.

Där det hettar till och man utmanas i sitt tänkande är då Bellamy Foster argumenterar för att synen på världsutvecklingen som en av inter-imperialistisk konkurrens mellan Triaden (Förenta staterna-Europa-Japan) och Kina inte håller, då Kina inte är ett imperialistiskt land. Det värdet som tas ut ur landet av företag i Förenta staterna är många gånger högre än motsatsen; snarare än att vara ett land vars välstånd delvis bygger på att exploatera arbetare i mindre utvecklade länder, är det ett land statt i utveckling och vars arbetares mervärde till stor del tas ut ur landet av transnationella företag. Hur vi förstår systemet – som ett med Triadens kärnländer och olika perifier eller ett med olika imperialistiska poler – har bäring på hur vi ska förhålla oss till framväxten av den multipolära världen.

För ett mer ekologiskt perspektiv kan man lyssna på intervjun som Novara Media gjorde med Jason Hickel (»Infinite growth will lead to collapse«, 2025-08-31). Även om den presenteras som att handla om nedväxt är det en förhållandevis liten del av intervjun, som framför allt handlar om imperialism och hur kapitalets ständiga jakt på profit orsakar klimatkrisen – men även om hur man kan förstå Kalla kriget som det Tredje världskriget mot världens utsugna.

Clarté 2025:2 fokuserade på imperialism och var ett riktigt toppennummer, med tre tematexter som närmade sig det från olika perspektiv. Mikael Nyberg beskriver hur Förenta staternas nedgående andel av den globala produktionen gör att dess roll som global hegemon är mindre säker. Eftersom landet har svårare att befästa sin ställning genom ekonomiska medel ligger det närmre att använda sitt överlägsna våldskapital för att säkra det en stund till. Erik Haking diskuterar att man kan förstå Europas geopolitiska betydelselöshet som att vår borgarklass har satsat alla sina kort på den transatlantiska länken och accepterat en roll som juniorpartner till Förenta staterna och därför står handfallna när motparten ändrar reglerna; reaktionerna på Trumps angrepp av Venezuela respektive hot mot Grönland illustrerar väl detta mer än nog. Haking menar att de nu ser upprustning som en räddning, dels genom att öka investeringar, dels genom att finna en förevändning för att skära ner i välfärdsstaterna. Adam Hanieh analyserar Israels betydelse för Förenta staternas kontroll över Västasien och pekar på att landets karaktär som bosättarkoloni gör det till en särskilt pålitlig allierad för imperialismen: den etniska hierarkin kräver ett militariserat samhälle för att upprätthållas och då landet befinner sig i konflikt med sina grannar är det beroende av stöd från sponsorer utanför regionen.

Haniehs tankar utvecklas i den utmärkta lilla boken Resisting erasure: capital, imperialism and race in Palestine (Verso, 2025), skriven tillsammans med Robert Knox och Rafeef Ziadah. Den beskriver områdets och staten Israels betydelse för imperialismen, Palestinas klassammansättning och vad detta innebär för motståndet, samt vänder sig mot tendensen att fokusera på Israel-lobbyns inflytande över Förenta staternas politiker. De diskuterar bland annat föreställningen om »fredsprocessen« mellan PLO och Israel skyler över ockupationens faktiska natur. Den ger sken av en konflikt mellan två jämlika parter, snarare än en mellan fånge och fångvaktare. Palestinskt motstånd fördöms som ett brott mot denna process, snarare än ett utslag av desperat vanmakt likt forna tiders slavuppror. Samtidigt ges Israels tillskyndare ett fikonlöv att gömma sig bakom, för att avvärja krav på bojkotter, sanktioner, m.m. Det viktiga, säger man, är att man återupptar fredsprocessen.

I Clarte 2025:3 fanns sedan en text av Dmitry Pozhidaev om hur den ryska krigsekonomin på vissa sätt varit för landets stabilitet, då oligarker inte längre exporterar kapital för att investera i Londongrads fastighetsmarknad och att denna avlänkning öppnar för att investera i regimtrogna infrastrukturföretag. I 2025 års sista nummer hade Clarté till sist en tankvärd artikel av Iker Suarez: »Folkmord på migranter och klasskamp i Europa«, som för fram tesen att de återkommande massakrerna på migranter vid Europas murar och i Medelhavet är ett pågående folkmord på den globala överskottsbefolkningen som imperialismen har skapat. De lösningar för att absorbera forna jordbrukare i kärnländerna – industriarbete respektive migration till kolonierna – finns inte tillgänglig för periferins länder, och Samir Amin menade att den lösning på överskottsbefolkningen som kapitalismen skulle se som möjlig var folkmord, om än långsamt och utdraget. Suarez följer detta och menar också att migrationen från periferin till centrum innebär en kris för den socialdemokratiska klasskompromissen, som byggt på att exportera sociala motsättningar mellan arbete och kapital genom att etablera en global uppdelning mellan arbetare. Med immigrationen upphävs denna motsättning och därför blir detta samtidens centrala fråga.

För en djupare diskussion om hur specialstyrkorna (JSOC) har fått en mer central roll i US-amerikansk krigsföring, samt vilka nerknarkade monster som utgör dessa trupper kan man lyssna på avsnittet av Trueanon där de diskuterar boken The Fort Bragg Cartel med bokens författare Seth Harp. Denne lyfter fram att dessa styrkor har blivit än mer centrala för landets militära strategi och att de sysslar med spioneri, avrättningsturnéer, knarksmuggling samt att de åtnjuter full straffrihet, även när de t.ex. mördar sina kamrater eller hustrur på amerikansk mark. Att de har fått ta över mycket av vad vi kanske sammankopplar med CIA eller reguljär militär är för att kongressen har mindre insikt i vad de håller på med, samt att de sällan dör – och så länge amerikanska soldater inte går åt tenderar befolkningen inte att bry sig om vad de håller på med utomlands.

Brand 2025:3 hade som tema »Bortom imperiet« och var olika försök att ringa in imperialismens yttringar och vägar till motstånd. I den tyckte jag att två texter var särskilt intressanta. För det första diskuterar Helena Hägglund i »Bumerangen från kolonierna« Aimé Césaires tanke om att det våld som den europeiska imperialismen hade utövat i kolonierna återvände till Europa likt en fruktansvärd bumerang och slog ner i form av Förintelsen. I dag kan vi se hur våldet i bosättarkolonin Israel formar extremhögerns våld i resten av Väst. För det andra uppskattade jag artikeln om »Krig och pengar«, där Svärms redaktion går igenom vilken politisk och ekonomisk makt som Förenta staterna förlänas av att dollarn utgör världens reservvaluta och handelsvaluta. Någonting intressant är att få texter i detta nummer kändes italienskt autonoma, som Brand ofta kan göra, och många hemföll åt en analys och språkbruk som ligger i linje med den sortens analys i Lenins följd som Bellamy Foster förespråkar. Kanske handlar det om att den autonoma marxismen framför allt har försökt förklara fenomen som hör till vardagen i utvecklade masskonsumtionssamhällen, snarare än militära interventioner? Jag vet inte, jag är ingen expert, så jag hör gärna av någon annan.

Och så var ju också imperialismen temat för konferensen Marx25 som gick av stapeln i slutet av oktober. Jag var inte på den p.g.a. hundra mil söderut men jag ser fram emot att lyssna på inspelningarna som CMS släpper i sin podd Salong Marx.

Avslutningsvis är det värt att tipsa om Tricontinentals veckobrev, som ger en löpande kommentar av världssystemet från det globala Syd. I årets första brev beskrev Vijay Prashad både vilka utmaningar som finns och vad länder i periferin behöver för att kunna bryta sin påtvingade underutveckling och få en möjlighet att utvecklas efter egna behov. Spännande och tankeväckande.

Vad vi sedan gör av denna kunskap är en annan sak. I Flamman har vi mött några olika ingångar till detta: den unga gruppen Antiimperialistisk aktion ställer sig i mars bakom »Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad«. Man ser deras resonemang i först en journalistisk artikel och sedan i en orimligt upprörd insändare som kritiserar ordval i artikeln. Detta resonemang närmar sig vad som på engelska kallas »campism«, d.v.s. att man tänker att ens fiendes fiende är ens vän. En annan ingång, som fokuserar på folkets frihet på dess egna villkor, står Rasmus Fleischer för, där han i »Marx var ingen moskvavän« (2026-03-05) diskuterar resonemangen i Första internationalen kring ett ryskt anfallskrig mot Polen 1864, samt den nuvarande invasionen av Ukraina.

Kedjan bryts vid dess svagaste länk. Var är den?

2. Om fascismen

Fascism is a full-bloodedly modernist invention, facing both backwards and forwards simultaneously. If it marches robotically into a brand new technological age, mesmerised by the vision of a mechanised post-humanity, it does so while celebrating myth, the occult, astrology, blood and soil, the ancient racial origins of the People, medieval knights and the return of the pagan gods. Mass mechanisation and dabblings in the black arts strike up curious affinities.

Terry Eagleton, Modernism (2025), sid. 43.

Fascismen som ideologi bygger på en systematisk omstöpning av historien, ofta beskriven som ett ”mytiskt förflutet”, där kritisk historisk granskning raderas ut för att gynna rörelsens politiska mål. Googles skuggprompting blir därför också högerns självklara slagfält. Inte för att resultatet är historiskt inkorrekt utan för att det inte passar högerns politik. Meyer väljer att kalla denna aspekt hos generativ AI för en “nostalgimaskin” och knyter den samman till fascismens vilja att skapa framtida visioner utifrån förenklade och tillrättalagda idéer om vår historia. […]

Detta skall inte förknippas med desinformation. Det handlar inte om att lura människor att bilderna föreställer verkligheten. Det är uppenbart för alla att det handlar om AI-genererat innehåll men för målgruppen beskriver bilderna en verklighet som de redan känner till. På det sättet fyller de samma funktion som nostalgin som är både falsk (historiskt oäkta och tillgjord) och samtidigt så fruktansvärt äkta (i känslorna hos den som bär den).

Turist, »Generativ AI och fascismens estetik« (2026-03-03).

Alla bemödanden om att estetisera politiken kulminerar i en bestämd punkt. Denna bestämda punkt är kriget. Kriget och endast kriget gör det möjligt att sätta ett mål för massrörelser i allra största skala under bevarande av de traditionella egendomsförhållandena. Så kan förhållandet formuleras från politisk synpunkt. Från teknisk synpunkt kan det formuleras på följande sätt: Endast kriget gör det möjligt att under bevarande av egendomsförhållandena mobilisera samtidens hela förråd av tekniska resurser. […]

Fiat ars – pereat mundus, säger fascismen och väntar, som Marinetti bekänner, att kriget ska skänka den konstnärliga tillfredsställelsen av de av tekniken förändrade intrycksbehoven. Detta är uppenbart l’art pour l’art-programmet i dess fulländning. Mänskligheten som en gång hos Homeros var ett skådeobjekt för de olympiska gudarna har nu blivit det för sig själv. Mänsklighetens ökande främlingskap för sig själv har nått en grad där den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang. Så förhåller det sig med den estetisering av politiken som fascismen bedriver. Kommunismen svarar med att politisera konsten.

Walter Benjamin, ur Slutordet i Konstverket i reproduktionsåldern (1936).

The rest of the video shows a succession of costumed and cartoon action heroes – and Pete Hegseth, the defense secretary – and it concludes with a voice declaring “flawless victory”, from the Mortal Kombat series of video games and live action movies, over the caption “The White House”.

»White House releases video promoting ‘justice the American way’ featuring Hollywood characters«, The Guardian 2026-03-06

3. Ta pengarna och spring!

Bra konst kan utmana ens föreställningar och bjuder in en till att betrakta någonting bekant eller förgivettaget på ett nytt perspektiv. Ett fantastiskt exempel på detta är den danske konstnären Jens Haanings verk Take the money and run (2021): han hade kommit överens med ett danskt museum att han skulle rama in en miljon danska kronor i två ramar, för att synliggöra inkomstskillnader mellan länderna, men lämnade i stället över två tomma ramar och behöll pengarna. Museumet hävdade att det var kontraktsbrott och stöld; Haaning menade själv att det var ett konstverk som illustrerade konstnärers usla villkor. Vem har rätt i denna fråga? Hur ska vi förstå de tomma ramarna? På SVT Play finns den utmärkta dokumentären Ta pengarna och spring! som följer Haaning under efterspelet, när museumet stämmer honom och hans handlingar debatteras. Varje utveckling i historien ger tyngd till den tanke som verket gestaltar och får en att omvärdera sina tidigare antaganden. Stor konst!

4. Norrland i centrum

Trafikverket meddelade i början av december att de från och med april endast kommer att köra ett nattåg per dag till Norrbotten, medan det andra kommer att stanna i Umeå (P4 Norrbotten, 2025-12-09). Detta följer av att de tilldelade medlen är för låga för att det ska gå att städa de uråldriga vagnarna till ett rimligt pris.

Ungefär en vecka tidigare kom beskedet att K4 i Arvidsjaur bygger ut ett nytt skjutfält på 10 000 hektar, eller ungefär dubbelt så stort som Stockholms innerstad (SVT Norrbotten, 2025-12-01); som väntat kommer detta att paja renskötseln. Därutöver tillkännagav det israeliska vapenföretaget Elbit systems i oktober att de ska etablera sig i Boden för att vara nära sin kund, den svenska försvarsmakten.

Men det finns tack och lov en alternativ vision för oss här i Norr. Vänsterpartiet har lanserat programmet Norrland i centrum, som vår kamrat Birger Lahti från Pajala har lett arbetet med. Man har tagit fasta på att vi som bor här uppe i stor utsträckning betalar högst skatter men har sämst tillgång till offentlig service (för oss lulebor stämmer förvisso endast det första av dessa påståenden), samtidigt som man har lämnat kommunerna att själva bära riskerna för de stora industriprojekten här uppe. Man föreslår därför att berika kommuner i norra Sverige genom ökade mineralavgifter, att rikta om fastighetsskatten för vindkraftverk till kommuner, samt att låta en del av energiskatten tillfalla kommuner och landsting.

Det är ett förslag som är populärt här uppe, då det kommunala utjämningssystemet helt misslyckats. Därutöver efterlyser man ett större statligt ansvar för järnväg, industriprojekt, arbetsmarknad, m.m. Det är ett uppfriskande klarsynt program och det första försöket att ta ett helhetsgrepp på norrlandsfrågan som jag har sett. Ett bra valresultat är alltmer intressant.

5. Lavskrikan har landat

Efter att lokaltidningarna här i Norrbotten lade ner sin sista kulturredaktion i våras har länet stått utan någon ambitiös kulturbevakning i nio månader. Utifrån frustrationen över detta tog några journalister här i norr initiativet till att starta en kulturtidskrift (SVT, 2026-01-03). I december kom första numret av Lavskrikan och i april kom det andra. Man har lyckats samla ihop rätt många skribenter och det har varit en kul blandning av intervjuer, granskningar, recensioner, stickningsmönster, m.m. Själv har jag bidragit med teaterkritik: en recension av Norrbottensteaterns fina uppsättning av En julsaga till det första numret och en recension av föreställningen Gruppresan (okej) samt Norrlandsoperans turnéversion av Rossinis Askungen (fantastisk).

Tidskriften finns bara på papper och planen är fyra nummer per år. Skriv upp er på en prenumeration!

6. Kläder, reparation och världssystemet

I slutet av sommaren skrev Turist ett inlägg om att reparera och sköta sina prylar, utifrån ett par hörlurar som han lagade: Zen och konsten att sköta sina prylar. I det talar diskuterar han en känsla av att »förslavas under mina prylar«, när de är nya och man upplever ett slags behov ta hand om dem. För att komma runt detta köper han begagnat, lånar och reparerar.

Jag tycker att det är en hälsosam inställning till ägodelar. Jag är själv ingen asket men försöker anstränga mig att nyttja bibliotek och second hand-butiker, att gå till skräddare och cykelreparatörer, m.m. och ha liv i mina prylar så länge jag kan. Nyligen lät jag byta batteriet i min partners tio år gamla dator som jag ärvde för några år sedan, då den inte längre dög som arbetsredskap åt henne, så att den förhoppningsvis kommer att kunna tjäna några år till.

I våras visades en utställning av Takao Momiyamas boro, traditionell japansk textillagning, ofta med broderade mönster – sashiko – på Slöjd- och formcenter här i Luleå. Den utgick ifrån hans fina bok Laga med sashiko (2024) som han skrev med Kerstin Neumüller. Själv är jag bekant med Momiyama-sensei från budons värld, så det var personligen kul att stöta på honom i detta sammanhang. Jag uppskattar den boken, då han diskuterar dels konkreta metoder, dels mottanai, som ungefär kan översättas till att man bevarar det som är för bra för att kastas, vilket i princip är allt som kan användas för att lappa något annat. Jag uppskattar att Momiyama-senseis bok fokuserar på funktionen – att förlänga livet på gamla föremål och omfamna imperfektion – och därför inte blir avskräckande som många mer konstfulla sashiko-projekt kan bli. En förhoppning som de har är naturligtvis att bidra till en minskad klädkonsumtion och klimatpåverkan.

Kläder är en viktigt såväl kulturellt som materiellt. Herrmodeskribenten Derek Guy har diskuterat vikten av vad vi har på oss i ett antal vänsterpublikationer under året, efter det att han blev känd på Twitter för att såga konservativa figurers utstyrslar. Flamman hade en intervju med honom 2025-04-24 där han diskuterar kläder som ett socialt språk, som kommunicerar vissa saker i ett givet sammanhang – och konservativa figurer ser ofta löjliga ut eftersom de inte förstår detta språk.

I en längre (ärligt talat för lång) intervju i podden The Dig utvecklar han dessa tankar. Detta språk vilar på »shifting tectonic plates of politics, economics, and technology« och därför är det intressant att undersöka, eftersom man kan spåra samhällsutvecklingen i kläderna. Guys huvudsakliga intresse är klassiskt herrmode, som han är noggrann med att kontextualisera. Kostymen etablerar sig som borgerskapets uniform, först i London. Dess snitt, färger, o.s.v. speglar borgarklassens sociala liv och föreställningar och existerar i relation till aristokratins klädsel, som följde delvis andra regler. När borgarklassen blir dominant, blir också dess uniform hegemonisk för män, om än med variationer.

Guy ägnar en hel del tid åt att diskutera Brooks Brothers betydelse för att etablera WASP-stilen i Förenta staterna, vilket Ralph Lauren sedan ompaketerade för en yngre publik. Från att ha varit normativ för framstående män har den nu försvunnit, tillsammans med den sociala miljö som den hängde samman med. Den amerikanska härskarklassen föredrar i dag snävare kostymer, som ska framhäva deras tränade kroppar. Detta, diskuterar Guy, är en slags invertering av slim fit–modets ursprung, som en androgyn reaktion på 80-talets power suits (Schwarzeneggers silhuett i en kostym). Det feminina i det snäva snittet är nu bortkodat och hos figurer som Andrew Tate gäller nu det motsatta. Eftersom det intravenösa modet ska framhäva deras fysik, blir det också ett uttryck för den hypermaskulinitet som de vill sälja oss.

Utöver modets sociala språk ägnar de ganska mycket tid åt att diskutera textilindustrin i sig. Denna stod i centrum för Marx och Engels utredningar, då det var en av de sektorer som industrikapitalismen tidigast omvälvde. Än i dag förblir textil- och klädindustrin en av de sektorer i framkanten av kapitalismens utveckling, både vad gäller ackumulationsmetoder och arbetarkamp. Tillverkare söker allt snabbare omsättning, med en global arbetsdelning och varukedjor, ständigt föränderliga produktionsmetoder (snabbt mode är, påpekar de, just-in-time-produktion för kläder) och hyperexploatering av arbetare överallt. Samtidigt tenderar textilarbetare att stå i framkanten när det gäller nya metoder för organisering och kamp. Genom att situera herrmodet i sina skiftande historiska sammanhang synliggörs varufetischismen: när du köper en skjorta, ser du den som en färdig vara, som besitter vissa kvaliteter, men allt det mänskliga arbete och de internationella produktionskedjorna som har möjliggjort denna skjorta är osynliggjorda.

Givet detta, kan vi sätta in lagningen av kläder och elektronik i ett bredare sammanhang. Utöver att din relation till dina ägodelar fördjupas av att du tar hand om dem, och din resursförbrukning kommer att minska, kommer även dina lappade och fixade ägodelar att kommunicera någonting till andra. Jag vill tänka att jag talar om någonting annat än den jakt på en autenticitet, som man upplever saknas i moderna kläder, vilken till viss del driver samtidens vintagevurm – och som märken som Barbour, m.fl. gör till en del av sin affärsmodell (Japan Times, 2025-10-14). Snarare än att visa en förfinad smak (även om det är helt okej att ha en sådan), tänker jag att det är handlar om att ge uttryck för en etisk princip.

Liksom alla försök att uttrycka värderingar genom språk är dock individen ganska begränsad. För att en språklig innovation ska få fäste, krävs det att en stor del av befolkningen antar den och då krävs det i regel att den ska underlätta ett vardagligt bruk. En hållbar klädindustri skulle kräva avsevärt mycket större ingrepp. I policydokumentet »Clothing the planet within limits: a degrowth apporach to fashion«, beskrivs en rad strukturella förändringar som skulle kunna leda till en ökad ekologisk hållbarhet. På konsumtionssidan förslås bl.a. att man begränsas till att inhandla fem nya plagg per år samt att stater inför förbud mot reklam, modeveckor och fria returer och begränsar lyxbutikstäthet och fördyrar onlinehandel. På produktionssidan föreslås ett globalt cap and share-system, motsvarande utsläppsrätter, men där vinster omfördelas till utsatta samhällen som til exempel bedriver regenerativt jordbruk, samt att stater stödjer lokala producenter. Sammantaget handlar det om att motverka modeindustrins globala produktionskedjor och ökande takt på nya kollektioner och det slöseri som detta planerade åldrande innebär: ett välgjort plagg håller ju i regel mycket längre än det är moderiktigt.

Ambitiöst, javisst, men det är kanske mer utopiskt att tro att det skulle lösa sig med mindre?

7. Nytt på svenska om marxism

Under hösten har en rad spännande böcker och poddar kommit ut på svenska, som kan ge förudjupning och glädje. Podden Viljans optimism, med bland andra partikamraterna Ali Esbati och Sam Carlshamre, kommentarer varannan vecka aktuella händelser och kommer med dels en analys, dels ett försök till optimism och lösningar. Det är en uppfriskande konkret podd, som försöker diskutera hur man förändrar världen.

En mer teoriskt lagd podd är Salong Marx, som Centrum för marxistiska samhällstudier har dragit i gång. Varje avsnitt går igenom ett teoretiskt begrepp och hur det kan hjälpa en att förstå världen. Jag rekommenderar avsnittet om den ursprungliga ackumulationen, ett nyckelbegrepp för att greppa såväl kapitalismen, dess födelse och imperialismens funktion i system.

Under hösten har några nya spännande böcker publicerats på svenska. Förlaget Hansson & Bruce har låtit översätta Ellen Meiksins Woods Kapitalismens ursprung och det är en välgärning. Det är mycket spännande bok, som hjälper en att förstå kapitalismen som ett historiskt avgränsat produktionssätt. Meiksins Wood är skicklig på att visa hur samhällsformationer och tankegångar i dessa är avhängiga sociala, teknologiska och ekonomiska förutsättningar och att detta är möjligt att förändra; historiematerialism när det är som bäst.

Därtill har Daidalos gett ut Samtida marxistisk teori, en antologi där 37 tänkare presenteras i varsitt kapitel på ungefär 10 sidor. Det är brett, klart och pedagogiskt och har en god potential att bidra till att vidga ens horisonter, både om man är ny till marxismen eller en van läsare. Själv läste jag färdigt den i förra veckan och har fått många nya spår att tänka på.

En av de mest diskuterade vänstertänkarna under de senaste åren är den japanske ekomarxisten Kohei Saito, vars bok Marx i antropocen nu ges ut på svenska av Nirstedt. Saito djupdyker i Marx skrifter för att försöka visa att den sene Marx gifte samman sin ekonomikritik med en förståelse för kapitalismens ekologiska förstörelse.

Slutligen har Arkiv gett ut Vad hände med arbetarklassen? av Johan Alfonsson, en nyskriven klassanalys där han fokuserar på vilka politiska beslut som har lett till arbetarklassens marginalisering i svensk politik. Den bygger vidare på Katalys Klass i Sverige-projekt och ger en uppdaterad bild. Någonting som är särskilt värt att uppmärksamma, är att denna bok avslutas med någonting som fler vänsterböcker borde ha: en studiehandledning anpassad för att hålla en ABF-cirkel. ABF har också satt ihop en handledning till Samtida marxism och även de andra böckerna är nog utmärkt cirkelläsning.

8. Recept: Yogisk mungbönsgryta

I höstas köpte jag en förpackning torkade mungbönor och gick på jakt efter ett bra recept – och vilken fullträff Coop bjöd på med denna yogisk mungbönsgryta med blomkål och spenat. Det är lättlagat, smaskigt och lätt att göra storkok och blir sådär härligt mustig att man hela tiden vill äta lite till.

Se till att ha åtminstone en buljongtärning per halvliter vatten och häll eventuellt på lite mer salt; annars kan den lätt bli lite vattning. Därtill blir grytan bättre av syra: häll i limesaft efter smak eller servera med limeklyftor och/eller chutney. Om man saknar färsk koriander kan man hälla ner frusen i grytan. Vill man ha någonting matigare än ris, är kvarngryn eller mathavre bra alternativ.

9. “Dialektikens lov”, av Bertold Brecht

Orätten skrider i dag fram med taktfasta steg.
Förtryckarna inrättar sig för tiotusen år
och våldet försäkrar: så som det är, förblir det.
Ingen röst ljuder utom de härskandes röst,
och på torget säger utsugarna: Nu först är det vår tur!
Men bland de förtryckta finns många som säger:
Vad vi vill får vi inte.

Men den som ännu lever skall inte säga aldrig.
Det säkra är inte säkert
och som det är förblir det inte.
När de mäktiga talat
skall de maktlösa tala.
Vem vågar säga aldrig?
På vem beror det att förtrycket fortsätt? På oss!
På vem beror det om oket bryts sönder? Också på oss!
Den som är förlorad ska kämpa!
Vem kan hejda den som vet sin belägenhet?
Ty de besegrade idag är morgondagens segrare
och av aldrig! blir det i dag!

Hör gärna av dig!

Det var inte tänkt att det skulle ta så lång tid att skriva den här knutpunkten, men so it goes. Om du har hittat något intressant i det, har några funderingar eller invändningar, eller tips på vidare läsning får du väldigt gärna höra av dig: skriv en kommentar här under, skicka ett mejl eller hör av dig på Mastodon.

Knutpunkt, 2026-04-30. Om världssystemet och skotten till ett annat.