Knutpunkt, 2026-04-30. Vi behöver en ny värld. Om patriarker, världssystemet, »naturlighet«, skotten till ett annat Norrbotten och mungbönor.: Laia Odo-institutet

En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.

Innehåll

0. Politisk ordlista

Sörjbarhet. substantiv. -en

Att en grupp eller person anses värd att empatisera med och att dennas lidande kan bli en politisk fråga. Judith Butler menar att ett samhälles hierarkier tydligt avslöjas genom vilka liv som inte är sörjbara.

Se även: arbetare som dör på jobbet, Black Lives Matter, tystnaden inför det palestinska lidandet.

1. Patriarkens återkomst

Alla vill snacka om män nu för tiden. Med olika omskrivningar verkar det som att den kulturella fåran rör sig mot tanken på att samhället har bekymmer eftersom det saknas »maskulin energi« i olika sektorer – oklart hur. Bakom alla uttryck för denna tanke, kanske tydligast uttryckt i Mark Zuckerbergs »male-to-male transition«, menar Emily Witt att vi kan se manosfärens kvinnohatande tankevärld. I essän »Do you feel like a failure?« (London review of books, 2025-09-11) diskuterar hon denna och hur den har spritt sig ut i den vidare världen, utifrån två böcker: en om manosfärens extremism och en om bröderna Tate.

Manosfären är en plats där man kan finna såväl goda råd om träning och näringslära, som inspiration till masskjutningar. Det är en spretig grupp, bestående av pick-up artists, mansrättsaktivister, Men going their own way, Incels, etc. Vad som förenar dem är pseudovetenskapliga föreställningar om kön och sex. När man har ätit det röda pillret, menar de, förstår man individer och deras interaktioner utifrån deras sexuella marknadsvärde: alfahannar och unga kvinnor har högst, betahannar och kvinnor efter 40 har lägre. Av detta följer tanken att om kvinnor fritt får välja partner, kommer majoriteten av män att bli utan sex, då kvinnorna kommer att dras till alfahannar. Ett patriarkalt samhälle stävjar denna tendens genom att begränsa och skambelägga kvinnlig sexualitet (vilket alltså är någonting bra, i deras ögon).

Att detta är fundamentalt kvinnohatiskt är klart, men på incelforum framträder avhumaniseringen som tydligast. Kvinnan är i denna tankevärld en lägre stående varelse, styrd av sina biologiska impulser, som lever med ett falskt medvetande och måste ledas av en man. Därför används begreppet »foids« (från »female humanoids«) och eftersom endast män kan veta vad dessa verkligen vill, kan man ignorera allt de säger eller önskar. På ett liknande sätt betonar pick-up artists strategin att utmana gränser och inte acceptera ett »nej«, vilket leder till att de som drar resonemanget till sin logiska slutsats legitimerar våldtäkt.

Den misogyna influeraren Andrew Tate har huvudsakligen paketerat och levt ut detta. Han förespråkar att män ska kontrollera sina flickvänner, bryta ner dem psykologiskt, våldta dem och utsätta dem för kommersiell sexuell exploatering. Det är genom sådana brott han har byggt sin förmögenhet och hans onlinekurser lär ut strategier för att attrahera kvinnor och få dem att bli förälskade i en – för att därefter få dem att börja camma, isolera dem och ta kontroll över deras lösenord och bankkonton.

Det som drar folk till Tate är dels att han appelerar till män som upplever både att de inte kan leva upp till vad man förväntar sig av en riktig man och att detta har stulits ifrån dem. Att det har blivit svårare att leva upp till bilden av den manlige familjeförsörjaren stämmer, men Tates affärsimperium kommer inte leda männen dit. Det är hierarkiskt och sektliknande och bygger på att få män att känna sig undermåliga, för att sedan erbjuda dem lösningar som kräver att de går djupare in i gruppens ideologi. Detta illustreras tydligast när the War room, hans superföljare, kommer till ett fysiskt läger där de bland annat får välja mellan att få spö av en MMA-kille eller bli förnedrade för att de avböjde detta. Någon hegemonisk maskulinitet – för att inte tala om en hälsosam sådan – kan man inte bygga på detta, för hur mycket man än vill motsatsen kräver en sådan att man bekräftas av kvinnor och har positiva relationer till dem. Manosfärens kvinnohat omöjliggör detta.

Parallellt med detta bör man läsa Lotta Lindqvists utmärkt essä »En annan prostitution är omöjlig« i Parabol 2025:8, där hon går igenom vad prostitutionen innebär i praktiken för de som utnyttjas, de som köper och för samhället. Hon lyfter att vad som förenar sexköpare (utöver kön) varken är klass, utbildningsbakgrund, etnicitet, civilstånd eller annat, utan åsikter: de har en negativ kvinnosyn, delar upp kvinnor i madonnor och horor och besöker prostituerade just för att de anser dem vara en annan sorts kvinna, mot vilken man kan göra saker som man annars inte får. Torskarna ser sig som berättigade till sex och är mer benägna att begå våldsbrott mot kvinnor samt uppvisar sexuellt aggressiva beteenden och mindre empati än män som inte köper sex. Utifrån recensioner på torskforum framgår också att männen framför allt är intresserade av kvinnornas underkastelse: en bra prostituerad är en som gör allt utan att klaga. Detta är i grunden samma slags våld som Tate och manosfären rättfärdigar.

Mot slutet av sin essä poängterar Emily Witt det till synes märkliga i att Silicon valleys oligarker, som drömmer om att kolonisera Mars, biohacka mänskligheten och leva för evigt är så besatta av »maskulin energi« i företag samt motstånd mot transpersoner och feminism. Varför ska allt kunna redigeras, förutom just könsroller? Det handlar såklart om att föreställningarna om kön är djupt användbart för att legimitimera deras ställning. Om kön är naturgivet, och patriarkatet är naturgivet, då är hierarkier naturgivna. I april skrev Judith Butler i LRB om två av Trumps presidentdekret, som skulle återge samhället ordning: den första angrep transpersoner och den andra pro-palestinska demonstranter. Mellan dessa dekret ser hen en koppling, då vad som sker är att presidenten genom ett definitivt språk, som ignorerar vetenskap eller debatt, etablerar ramarna för vad som är acceptabelt och inte – bara utifrån sin ställning. Patriarken har talat, och därför stämmer det.

Att auktoritära patriarker har kommit till makten i en rad länder har förändrat karaktären hos statsapparaterna i dessa länder. Under ledare som Putin, Trump, Erdogan, Orbán och Netanyahu har demokratiska institutioner kringskurits och nu genomsyras dessa stater av korruption. I essän »Staten, det är jag« (Respons.se, 2025-09-12) argumenterar Stefan Svallfors för att man kan förstå denna förändring som ett återupplivande av en förmodern statstyp: den patrimoniala. I en sådan görs ingen åtskillnad mellan kungens hushåll och statens affärer – kungen styr av guds nåde, avgör vad som är rätt och fel, och andras makt och inflytande hänger på att de har kungens gunst.

Max Weber beskrev hur denna statstyp ersattes av den legal-byråkratiska staten under modernitetens ankomst, då den senare visade sig vara mer effektiv för att bygga ett stabilt och blomstrande land. Under de senaste årtiondena har dock de institutioner som utgör en sådan stat alltmer angripits från tre håll: libertarianer som vill skydda marknaden från demokratin; kristna nationalister som avskyr skydd för minoriteter samt likabehandlingslagar; samt dem som tror på läran om »den i princip obegränsade verkställande makten«, vilka menar att valda ledare inte ska kunna begränsas av icke-valda experter, lagrådsremisser, konstitionella hinder, m.m. då dessa inskränker demokratin.

Även om endast den första gruppen är direkt influerad av ett nyliberalt tänkande har den nyliberala motreformationen lagt grunden för denna förändring. Sedan 1980-talet har välfärdstaterna i Väst avvecklats, genom bland annat att en aktiv ekonomisk politik blivit omöjliggjord genom lagstiftning (i Sverige genom exempelvis överskottssmålet och EU-regler), avindustrialisering, att skattesystemets omfördelande funktion urholkats samt att välfärden utsatts för en långsiktig åtstramning. När Svallfors diskuterar varför vita arbetare i Förenta staterna, som personligen förlorar på republikansk politik, ändå röstar på dessa, finner han både ekonomiska och sociala grunder: parallellt med att avindustrialiseringen har berövat många deras tidigare trygghet och identitet, har också social rörlighet och statligt understöd minskat. Man upplever att den legal-byråkratiska staten är »korrumperad, partisk [och] ett hot mot den egna moraliska ordningen« och gynnar minoriteter på bekostnad av en själv – och om spelet är riggat kan man lika gärna rösta på Trump. Han belönar dem som är lojala med honom, om inte med ekonomisk trygghet, så åtminstone med en symbolisk upprättelse: du, vita man, är värd något och har gjort allting rätt, och nu ska du få se hur alla de som smitit före i kön, tagit det som rättmätigt är ditt och skrattat åt dig ska straffas. Patriarken ska ställa saker till rätta.

Trump och hans gelikar är inte antikapitalister. Även om de till viss del bryter med de senaste årtiondenas frihandelsortodoxi är deras ekonomiska projekt i linje med monopolkapitalets önskemål: avveckla arbetsrätt och miljölagstiftning, angrip arbetarrörelsen, befäst en rasifierad underklass som kan hyperexploateras samt belöna de lojala storföretagen med lukrativa kontrakt och låt dessa utforma lagstiftning. Svallfors menar att detta är en slags inversion av ordoliberalismen: »i stället för att begränsa politiken för att rädda marknaden, använder den nya högern marknaden för att omforma politiken – ofta i riktning mot auktoritär kontroll och kulturell exkludering«.

Somliga högerpopulister ser rentav marknaden som en darwinistisk selektionsmekanism, som belönar de dugliga och sållar ut de svaga. Att de historiskt vita länderna är mer förmögna bevisar deras rasmässiga överlägsenhet och därför utgör migration från icke-vita länder ett existentiellt hot mot dessa länder. Genom marknadens förment neutrala mekanismer osynliggörs så den imperialistiska utsugningen och underutvecklingen av länderna i periferin. Föga överraskande hyser de bland kiseloligarker som avskyr genusideologi även en närhet till denna nymalthusianism – för Elon Musk är det förståeligt lockande med en ideologi som säger att man är världen smartaste människa, eftersom man är den rikaste.

Denna auktoritära vändning kan på många sätt ses som ett projekt för att återupprätta patriarken, men bara på ett ideologiskt plan. Drömmen om ett fast jobb med en lön som man kan försörja en hemmafru med kommer Trump inte att besanna, för det går tvärtemot kapitalets intressen. Liksom bröderna Tate erbjuder lösningar som allt mer omöjliggör för män att ha goda relationer till kvinnor, kräver patriarken att man accepterar angrepp på välfärdsstaten, demokratin och »den inre fienden«, för att landet småningom ska bli great again.

Nypatrimonialismen skapar svaga och per definition korrupta stater, som släpper lös kapitalet att plundra och röva, men inte förmår bygga upp någonting långsiktigt. Tyvärr är det också en statsform som vilar på militarisering, utpekande av inre och yttre fiender och våld. Manosfärens tankevärld och bröderna Tates sekt- och bordellverksamhet utgör ungefär samma sak i en mindre skala: ett återupprättande av förment naturliga hierkarkier, som omöjliggör solidaritet. Av de unga pojkar som dras in i nazistiska grupper som Aktivklubb, har nog många gått vägen via manosfärens influerare snarare än genom ett direkt judehat.

En sån här vändning är direkt farlig för vänstern, påpekar Judith Butler, för i en sådan här tankevärld hålls progressiv politik ansvarig för alla sociala bekymmer. Då utgör vi inte längre respektabla kontrahenter, utan fiender till nationen som undergräver den naturliga ordningen och riskerar civilisationen självt.

Den internationellt sett starka feminismen i Sverige hänger ihop med vår välfärdsstat och det civilsamhälle som har arbetat för kvinnors ställning. Genom offentligt finansierad barn- och äldreomsorg samt betald föräldraledighet har den möjliggjort för kvinnor att förvärvsarbeta och ta plats i samtliga delar av samhället, samt för män att i högre grad än andra länder att vara föräldralediga och närvarande i sina barns liv än i andra länder. Detta gör att de socioekonomiska förutsättningar för jämställda förhållanden är mer närvarande här än i de länder som har utvecklats i en nypatrimonial riktning. Därigenom förskjuts samhällsnormerna i en progressiv riktning, då människors tankar formas av hur de lever sina liv.

Likväl finns hot mot detta. Tidölaget har ännu inte gett sig på den legal-byråkratiska staten i nämnvärd utsträckning, men de har gått till frontalangrepp mot folkbildningen, kultursektorn och demonstrationsrätten. Därtill har de angripit välfärdsstaten på två sätt: dels har man fortsatt den otillräckliga finansiering som samtliga regeringar detta sekel varit skyldiga till, dels talar de om attvillkora tillgången till försäkringssystem för invandrare. Rasismen, har de förstått, är verktyget för att bryta sönder tanken på ett allmänt välfärdssystem och i förlängningen öppna för privatiseringar. Deras projekt verkar få gensvar hos samma grupper i Sverige, som i resten av världen: stödet för Sverigedemokraterna är störst hos män, men framför allt hos ensamstående män.

Urholkandet av välfärdstaten innebär ett angrepp mot kvinnor. Kvinnoförtrycket under kapitalismen grundar sig i att kvinnor tilldelas det huvudsakliga ansvaret för den sociala reproduktionen, allt som krävs för att samhället ska kunna fortgå: att föda och uppfostra, ta hand om och utfodra, glädja och festa. Denna ansvarsfördelning har sin bas i att kvinnor föder barn, men därutöver kan ett samhälle organisera reproduktionen på vitt skilda sätt. Den nordiska välfärdsstaten innebär att en del av detta görs i offentlig regi eller att föräldrar ersatts för inkomstbortfall när de tar hand om sina barn, vilket minskar kvinnors ekonomiska beroende av en partner. Likväl dubbelarbetar kvinnor i högre utsträckning än män och när välfärden inte räcker till är det oftast kvinnor som går ner i arbetstid. Därutöver innebär underfinansieringen av välfärden att de huvudsakligen kvinnor som arbetar där får sämre lön, sämre villkor, färre anställda och och mer stress. I stället för att betala med pengar, betalar staten med arbetarnas utslitna kroppar.

Hur ska vi bemöta denna patriarkala rörelse? En tydlig sak är att vi inte kan betrakta patriarkatet eller rasismen som separat från kapitalismen. Det verkar finnas ett samband mellan den nyliberala nedmonteringen av ekonomisk och social trygghet för löntagarmajoriteten och en växande tilltro till patriarker, särskilt bland män som upplever sig blivit berövade en förtjänad status. Som övergripande politiskt projekt är det uppenbara att bygga en stark och omfördelande stat: dels en ekonomisk politik för full sysselsättning och progressiv beskattning, dels stora satsningar på välfärden, kvinnojourer, kulturen och idrottsrörelsen, m.m. Ett sådant skifte skapar framtidstro och social och ekonomisk trygghet och gör kvinnors befrielse till en grundläggande del av en gemensam befrielse från utsugning och hierarkier.

Fast detta räcker såklart inte som en feministisk politik; det vore att tänka att »det löser sig under socialismen«. Om socioekonomisk trygghet direkt ledde till ett mer jämställt samhälle, borde Sverige ha varit mer jämställt under 1970-talet än i dag, vilket inte stämmer. Under den tiden gjorde emellertid kvinnokampen stora landvinningar, då rekordåren gav förutsättningar för stora reformer och kvinnokämpars enträgna arbete skapade en allmän vilja till dessa. Den ideologiska kampen om vilka värderingar som ska vägleda vårt samhälle är lika viktig som en socialistisk reformpolitik. Utan den kommer vi inte kunna inspirera vare sig oss själva eller väljare, då vi tappar markkontakten. I vardagen stöter vi inte på nyliberalismens systemiska verkningar, utan en sexistisk klasskamrat, en kollega som är missnöjd med sin mors äldreomsorg, eller en valstugesbesökare som tycker att skolan diskriminerar pojkar. Vad säger du till dem? Hur kan ni forma en progressiv kultur i er kommun?

Ursprungligen skriven för Kampviljan 2025:4.

2. Folk, rätt & frihet

Till sist fick 2025 års fredspristagare se sin dröm gå i uppfyllelse: morgonen 3 januari nådde Förenta staternas långa aggression mot Venezuela sin kulmen, då amerikanska plan bombade mål i hennes hemland och specialstyrkor kidnappade president Nicolás Maduro och hans hustru.

När Trump i sin första presskonferens öppet säger att det är för att amerikanska oljeföretag ska ta över utvinningen i landet, ser vi en helt öppen yankee-imperialism av klassiskt snitt. Även om det är ovant är det ingenting oväntat. Venezuela har befunnit sig under tilltagande press de sista tjugofem åren och full ekonomisk belägring sedan 2017, medan oppositionen så sent som 2019 försökte kuppa in Juan Guaidó som president. Denna kampanj har haft brett stöd från såväl republikaner som demokrater och kidnappningen av paret Maduro har knappt mött motstånd från liberaler.

Detta blev startskottet för ett annus horriblis. Efter att en regering som är mer tillmötesgående till Nordamerikanska intressen tillträtt i Caracas, införde Förenta staterna en total oljeblockad mot Kuba, utöver den redan sextioåriga blockaden som begränsat önationen. I februari inleddes sedan det US-Israeliska angreppskriget mot Iran, medan Israel återupptog sin folkmordskrigföring i södra Libanon. Dessa angrepp verkar utgå från samma strategi som i kriget mot Gaza: att systematiskt förstöra civil och social infrastruktur, i syfte att få staten att kollapsa och orsaka mänskligt lidande.

Allt detta handlar om att med våld – ekonomiskt och militärt – plåga främmande folk till underkastelse. Allt detta är naturligtvis folkrättsvidrigt och ska fördömas. Den mest intressanta frågan för oss svenska socialister är vilka öppningar som finns för att bedriva politik här hemma. Att Vänsterpartiet har tagit tillfället i akt att kräva att DCA-avtalet ska hävas är till exempel utmärkt.

Tyvärr verkar Europas ledare sakna ryggrad och vilja att kritisera dessa brott. I fråga om Iran menar Ulf Kristersson att angreppet förvisso inte är förenligt med folkrätten, men att det inte hjälper någon att ha ett seminarium om densamma (DN 2026-04-11). Kanske de 120 flickor som mördades av amerikanska bomber mot Minab-skolan på krigets andra dag hade hjälpts av att dessa principer var mer befästa?

Kristerssons perspektiv kan nog bäst förstås som »realitiskt«, d.v.s. att man måste knäcka ägg för att göra omelett och att han bryr sig inte så länge äggen finns i det globala Syd. Men finns det skäl att vara kritisk även från ett vänsterperspektiv?

I den utmärkta antologin Samtida marxistisk teori (Daidalos, 2025) presenterar Hedvig Lärka och Hugo Lundberg den engelska socialisten och science fiction-författaren China Miévilles marxistiska folkrättskritik. Han tar sin utgångspunkt i den sovjetiske juristen Jevgenij Pasjukanis rättskritik, som menar att det borgerliga rättsväsendet döljer verkliga maktförhållanden. Denna rätt tar som sin utgångspunkt arbetares formella frihet, d.v.s. att de inte är bundna till en bit jord utan kan välja vilken anställning de tar. Därmed behandlas arbetare och kapitalister som jämlikar som kan ingå avtal som reglerar deras mellanhavanden.

Denna utgångspunkt osynliggör dock det ojämlika förhållandet mellan parterna och den inneboende exploateringen i relationen. Genom avtalet görs rentav detta till någonting legitimt och ömsesidigt överenskommet. En av rättens funktioner blir alltså att naturalisera maktförhållandet mellan klasserna vid en viss tidpunkt. Här kan vi tänka på hur villkoren på svensk arbetsmarknad tenderar att utvecklas. Genom den svenska modellen regleras en stor del genom kollektivavtal, där parterna har förhandlat bort eller till sig vissa privilegier, utifrån styrkeförhållandet dem emellan. När någonting slås fast genom lagstiftning tenderar det att framför allt vara ett bekräftande av redan rådande förhållandena – här kan man till exempel se på inskränkningarna i LAS eller begränsningen av strejkrätten.

China Miéville menar att internationell rätt fungerar på samma sätt. Den antar att alla suveräna stater är jämlika och kan ingå avtal och ska skyddas av samma regler, men vi vet alla att detta inte överensstämmer med verkligheten. Världssystemet är ojämlikt och bygger på resursöverföring från länder i det globala Syd till länder i Nord, framför allt dem i den imperiella kärnan (Förenta staterna-Västeuropa-Japan). Dessa använder sig bland annat av förment neutrala institutioner som IMF eller WTO, för att suga ut länder i periferin genom skuldfällor eller ojämlika handelsavtal, liksom kapitalisten exploaterar arbetaren.

Denna maktassymetri blottläggs av att stormakterna i praktiken kan agera på andra sätt än svagare länder: Förenta staterna kan invadera Afghanistan och Irak, tillintetgöra Libyen, kidnappa Venezuelas president, stötta Israels folkmordskrig i Palestina och Libanon, angripa Iran, bomba mål i Syrien, Jemen, Nigeria, Somalia, Pakistan, med mera, med mera, med mera (för att begränsa sig till aktioner från detta årtusende). Detta kan inget annat land, och svensk utrikespolitik är nu surrat till dess mast.

När så flagranta brott sker vill man gärna hävda folkrätten, för det upplevs tryggt och retoriskt starkt, och även om man står maktlös inför skeendet kan man i alla fall känna att man har principiellt rätt. Uttalanden är viktiga, men har begränsat effekt. Folkrätten har, liksom arbetsrätten, en flytande innebörd, som avgörs av vad stater kommer undan med. Det bestäms av deras position i det imperialistiska världssystemet.

Vi socialister bör dock inte avfärda folkrätten som grundläggande princip på grund av detta. Vi bör snarare förstå att förhållandena på marken måste förändras väsentligt innan världssamfundet kan leva i ostörd samklang med folkrätten: imperialismen måste avvecklas och länder i Syd behöver få bryta sin påtvingade underutveckling. De behöver kunna genomföra en statsledd utvecklingplan för att uppnå en ekonomi inriktad mot inhemska behov och social utveckling, teknologisk och monetär självständighet, avlänkning från kärnländerna och ett ökat syd-sydligt samarbete.

Utvecklingen mot en multipolär värld är i grunden positiv, då det skapas nytt utrymme för tidigare koloniserade länder att agera. Utifrån det kan Förenta staternas nuvarande aggression förstås som ett svaghetstecken, som Mikael Nyberg skriver om i Clarté 2025:3. Landets nedgående andel av den globala produktionen innebär att Washington har svårare att befästa sin hegemoniska ställning genom ekonomiska medel. På detta följer emellertid att USA får närmare till hands att använda sitt överlägsna våldskapital för att säkra sin position. Därav Venezuela och Iran. Därför kopplar Trump, Hegseth, Rubio, och resten av vampyrerna i Vita huset nu ett strypgrepp om Kuba, ett land som exporterar läkare och lärare.

Med få undantag har Europas ledare stått bakom denna imperiella aggression och verkar oförmögna att föreställa sig någon annan roll än som en juniorpartner till Förenta staterna. Det åligger den breda vänstern att kämpa för att vår kontinent ska ha ett annat förhållande till det globala Syd än ett dominerande och exploaterande.

Detta ligger i vårt självintresse. En global rasistisk hierarki kommer att producera en inhemsk rasism. För att vända klimatkollapsen, behöver vi bryta kapitalismens ohejdade profitjakt.

Detta är också en solidarisk plikt. Varje folk ska ha rätt att välja sin egen väg och varje människa ha rätt till frihet. Den kan aldrig ges av främmande makts diktat eller bomber.

Ursprungligen skriven för Kampviljan 2026:1.

3. Krossa imperialismen

Imperialismen är vad alla försöker förstå och under de senaste åren har det kommit en himla massa bra artiklar på ämnet.

Först det dagspolitiska. För en nykter syn på situationen i Venezuela och PSUV:s defensiva och auktoritära politik, har Clarté låtit publicera två utmärkta texter: Venezolanska kommunpartiets (PCV) uttalande från innan kidnappningen »Självbestämmande, ja, men också rättigheter åt folket« samt Erik Lindman Matas långa, klargörande och personligt färgade »Vad händer om man rör en bäck?«. Svensk-kubanska har låtit översätta ett antal artiklar kring den nuvarande situationen, där dessa två lägger fram motsatta åsikter: »Till försvar för Venezuelas kompromisser« och »Är Venezuela förlorat?«. Vad gäller Iran rekommenderar jag Eskandar Sadeghi-Boroujerdis »The dry and wet burn together« (2026-03-03) i LRB samt Shora Esmalians »När bomber faller tystnar allt annat« i Clarté 2026:1.

Därefter fördjupningen. Som en god grund kan man läsa John Bellamy Fosters långa »The new denial of imperialism on the left« (Monthly Review, 2024-11-03) där han försvarar en imperialismteori som utgår från Lenins – alla andra tolkningar tenderar ju att förhålla sig till denna på ett eller annat sätt. Först presenterar han Lenins analys av imperialism och hur denna utvecklas av Komintern genom samröre med antikoloniala rörelser. Därefter beskriver han hur denna utvecklas efter andra världskriget genom teorier som beroendeskolan, ojämnt utbyte, världssystemteori, monopolkapitalism, ekomarxism, m.m. Sist försvarar han denna teoris giltighet mot tänkare som menar att kapitalets globalisering gör att man inte längre kan dela upp världen i centrum och periferi (Hardt & Nergi; David Harvey) eller att man ser imperialism som en fråga om geopolitisk rivalitet och politisk policy snarare än ett ekonomiskt världssystem av exploatering där värde överförs från periferin till kärnländerna och där detta leds av finansmonopolkapitalet (Giovanni Arrighi; Vivek Chibber). Om det första stämmer, finns inte imperialism i dag. Om det andra stämmer, kan det finnas en kapitalism utan imperialism, vilket får stor betydelse för våra politiska prioriteringar.

Där det hettar till och man utmanas i sitt tänkande är då Bellamy Foster argumenterar för att synen på världsutvecklingen som en av inter-imperialistisk konkurrens mellan Triaden (Förenta staterna-Europa-Japan) och Kina inte håller, då Kina inte är ett imperialistiskt land. Det värdet som tas ut ur landet av företag i Förenta staterna är många gånger högre än motsatsen; snarare än att vara ett land vars välstånd delvis bygger på att exploatera arbetare i mindre utvecklade länder, är det ett land statt i utveckling och vars arbetares mervärde till stor del tas ut ur landet av transnationella företag. Hur vi förstår systemet – som ett med Triadens kärnländer och olika perifier eller ett med olika imperialistiska poler – har bäring på hur vi ska förhålla oss till framväxten av den multipolära världen.

För ett mer ekologiskt perspektiv kan man lyssna på intervjun som Novara Media gjorde med Jason Hickel (»Infinite growth will lead to collapse«, 2025-08-31). Även om den presenteras som att handla om nedväxt är det en förhållandevis liten del av intervjun, som framför allt handlar om imperialism och hur kapitalets ständiga jakt på profit orsakar klimatkrisen – men även om hur man kan förstå Kalla kriget som det Tredje världskriget mot världens utsugna.

Clarté 2025:2 fokuserade på imperialism och var ett riktigt toppennummer, med tre tematexter som närmade sig det från olika perspektiv. Mikael Nyberg beskriver hur Förenta staternas nedgående andel av den globala produktionen gör att dess roll som global hegemon är mindre säker. Eftersom landet har svårare att befästa sin ställning genom ekonomiska medel ligger det närmre att använda sitt överlägsna våldskapital för att säkra det en stund till. Erik Haking diskuterar att man kan förstå Europas geopolitiska betydelselöshet som att vår borgarklass har satsat alla sina kort på den transatlantiska länken och accepterat en roll som juniorpartner till Förenta staterna och därför står handfallna när motparten ändrar reglerna; reaktionerna på Trumps angrepp av Venezuela respektive hot mot Grönland illustrerar väl detta mer än nog. Haking menar att de nu ser upprustning som en räddning, dels genom att öka investeringar, dels genom att finna en förevändning för att skära ner i välfärdsstaterna. Adam Hanieh analyserar Israels betydelse för Förenta staternas kontroll över Västasien och pekar på att landets karaktär som bosättarkoloni gör det till en särskilt pålitlig allierad för imperialismen: den etniska hierarkin kräver ett militariserat samhälle för att upprätthållas och då landet befinner sig i konflikt med sina grannar är det beroende av stöd från sponsorer utanför regionen.

Haniehs tankar utvecklas i den utmärkta lilla boken Resisting erasure: capital, imperialism and race in Palestine (Verso, 2025), skriven tillsammans med Robert Knox och Rafeef Ziadah. Den beskriver områdets och staten Israels betydelse för imperialismen, Palestinas klassammansättning och vad detta innebär för motståndet, samt vänder sig mot tendensen att fokusera på Israel-lobbyns inflytande över Förenta staternas politiker. De diskuterar bland annat föreställningen om »fredsprocessen« mellan PLO och Israel skyler över ockupationens faktiska natur. Den ger sken av en konflikt mellan två jämlika parter, snarare än en mellan fånge och fångvaktare. Palestinskt motstånd fördöms som ett brott mot denna process, snarare än ett utslag av desperat vanmakt likt forna tiders slavuppror. Samtidigt ges Israels tillskyndare ett fikonlöv att gömma sig bakom, för att avvärja krav på bojkotter, sanktioner, m.m. Det viktiga, säger man, är att man återupptar fredsprocessen.

I Clarte 2025:3 fanns sedan en text av Dmitry Pozhidaev om hur den ryska krigsekonomin på vissa sätt varit för landets stabilitet, då oligarker inte längre exporterar kapital för att investera i Londongrads fastighetsmarknad och att denna avlänkning öppnar för att investera i regimtrogna infrastrukturföretag. I 2025 års sista nummer hade Clarté till sist en tankvärd artikel av Iker Suarez: »Folkmord på migranter och klasskamp i Europa«, som för fram tesen att de återkommande massakrerna på migranter vid Europas murar och i Medelhavet är ett pågående folkmord på den globala överskottsbefolkningen som imperialismen har skapat. De lösningar för att absorbera forna jordbrukare i kärnländerna – industriarbete respektive migration till kolonierna – finns inte tillgänglig för periferins länder, och Samir Amin menade att den lösning på överskottsbefolkningen som kapitalismen skulle se som möjlig var folkmord, om än långsamt och utdraget. Suarez följer detta och menar också att migrationen från periferin till centrum innebär en kris för den socialdemokratiska klasskompromissen, som byggt på att exportera sociala motsättningar mellan arbete och kapital genom att etablera en global uppdelning mellan arbetare. Med immigrationen upphävs denna motsättning och därför blir detta samtidens centrala fråga.

För en djupare diskussion om hur specialstyrkorna (JSOC) har fått en mer central roll i US-amerikansk krigsföring, samt vilka nerknarkade monster som utgör dessa trupper kan man lyssna på avsnittet av Trueanon där de diskuterar boken The Fort Bragg Cartel med bokens författare Seth Harp. Denne lyfter fram att dessa styrkor har blivit än mer centrala för landets militära strategi och att de sysslar med spioneri, avrättningsturnéer, knarksmuggling samt att de åtnjuter full straffrihet, även när de t.ex. mördar sina kamrater eller hustrur på amerikansk mark. Att de har fått ta över mycket av vad vi kanske sammankopplar med CIA eller reguljär militär är för att kongressen har mindre insikt i vad de håller på med, samt att de sällan dör – och så länge amerikanska soldater inte går åt tenderar befolkningen inte att bry sig om vad de håller på med utomlands.

Brand 2025:3 hade som tema »Bortom imperiet« och var olika försök att ringa in imperialismens yttringar och vägar till motstånd. I den tyckte jag att två texter var särskilt intressanta. För det första diskuterar Helena Hägglund i »Bumerangen från kolonierna« Aimé Césaires tanke om att det våld som den europeiska imperialismen hade utövat i kolonierna återvände till Europa likt en fruktansvärd bumerang och slog ner i form av Förintelsen. I dag kan vi se hur våldet i bosättarkolonin Israel formar extremhögerns våld i resten av Väst. För det andra uppskattade jag artikeln om »Krig och pengar«, där Svärms redaktion går igenom vilken politisk och ekonomisk makt som Förenta staterna förlänas av att dollarn utgör världens reservvaluta och handelsvaluta. Någonting intressant är att få texter i detta nummer kändes italienskt autonoma, som Brand ofta kan göra, och många hemföll åt en analys och språkbruk som ligger i linje med den sortens analys i Lenins följd som Bellamy Foster förespråkar. Kanske handlar det om att den autonoma marxismen framför allt har försökt förklara fenomen som hör till vardagen i utvecklade masskonsumtionssamhällen, snarare än militära interventioner? Jag vet inte, jag är ingen expert, så jag hör gärna av någon annan.

Och så var ju också imperialismen temat för konferensen Marx25 som gick av stapeln i slutet av oktober. Jag var inte på den p.g.a. hundra mil söderut men jag ser fram emot att lyssna på inspelningarna som CMS släpper i sin podd Salong Marx.

Avslutningsvis är det värt att tipsa om Tricontinentals veckobrev, som ger en löpande kommentar av världssystemet från det globala Syd. I årets första brev beskrev Vijay Prashad både vilka utmaningar som finns och vad länder i periferin behöver för att kunna bryta sin påtvingade underutveckling och få en möjlighet att utvecklas efter egna behov. Spännande och tankeväckande.

Vad vi sedan gör av denna kunskap är en annan sak. I Flamman har vi mött några olika ingångar till detta: den unga gruppen Antiimperialistisk aktion ställer sig i mars bakom »Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad«. Man ser deras resonemang i först en journalistisk artikel och sedan i en orimligt upprörd insändare som kritiserar ordval i artikeln. Detta resonemang närmar sig vad som på engelska kallas »campism«, d.v.s. att man tänker att ens fiendes fiende är ens vän. En annan ingång, som fokuserar på folkets frihet på dess egna villkor, står Rasmus Fleischer för, där han i »Marx var ingen moskvavän« (2026-03-05) diskuterar resonemangen i Första internationalen kring ett ryskt anfallskrig mot Polen 1864, samt den nuvarande invasionen av Ukraina.

Kedjan bryts vid dess svagaste länk. Var är den?

4. Hormoner på kultursidorna

Roland Paulsen skrev en intressant text om att mäta sina testosteronnivåer, där han talar om att varje samtid har sin egen bioessentialism (DN 2025-10-26). Testosteronet utgör vår tids, där varje del av mäns beteenden kan förklaras utifrån deras testosteron: deras framgång kan förklaras av deras testo-framkallade tävlingsvilja, men samtidigt kan kriminalitet och skolmisslyckanden förklaras av bristande impulskontroll – som också framkallas av T:et. Den centrala roll som testosteronet har intagit har också lett till att antalet män som får testosteron utskrivet har ökat med 150% på 15 år. En sådan ökning kan inte förklaras medicinskt, utan vittnar om sociala orsaker. Som Paulsen diskuterar har testosteronet blivit en sådan central förklaringsmodell för hur manskroppen fungerar, som utgjorde det själva kärnan i vad mannen är – en grav förvanskning av biologisk verklighet, där ju kroppen utgör en helhet och testosteronproduktionen endast en liten bit av denna. Eld och rörelse plockar upp den här artikeln i avsnitt 178 och diskuterar testosterontillskott, anabola steroider, m.m., särskilt inom den amerikanska militären, där det används i en absurd utsträckning.

Jag drar osökt en parallell till fröolje-konspiracister, som kan förklara vår moderna världs folksjukdomar – fetma, blodtryck, typ-2 diabetes, hudcancer, m.m. – med att folk äter raps- och solrosolja. Detta blandas ofta samman med ett förespråkande av att äta mycket kött, naturligtvis stekt i smör, i någon slags föreställning om att det utgör en mer »naturlig« och ursprunglig mänsklig diet. Hellre än att förstå kost och välmående som ett samspel mellan intag, livsstil och motion, tänker man att pommes frites blir nyttiga om man friterar dem i talg.

Det verkligt intressanta i besattheterna kring både testosteron och fröoljor är hur de konstruerar en föreställning om vad som är »naturligt« för att rättfärdiga ett nytt kulturellt fenomen (som alltid med föreställningar om vad som är naturligt). I grunden kretsar nog bägge saker kring ängslighet, där en svårgreppbar verklighet skapar oro och man söker kontroll. Vad vetenskap och forskning säger är mindre viktigt, för vad som spelar roll är att man upplever sig själv som naturlig eller finner en förklaring till sin tvekan på sin maskulinitet, på ett sätt som passar in i den grupp man önskar tillhöra. Liksom all bioessentialism och rädsla för feminisering närmar vi oss en konservativ tankevärld.

Det är spännande att ställa Paulsens text bredvid Lyra Ekström Lindbäcks essä »Jag tog pillret – och blev någon annan«, om hormonella preventivmedel (Flamman, 2024-10-09). Däri beskriver hon närmast motsatsen till vad Paulsen tar upp, nämligen att de väldigt dokumenterade biverkningarna snarare spelas ned och hur hennes egna reaktioner på hormonspiral ifrågasattes då »hormonerna bara verkar lokalt«. Tonen är tillspetsad men hon beskriver hur hormonella preventivmedel inte bara kan förstås som en frigörelse, utan även som ett disciplinerande av kvinnan. Ekström Lindbäck beskriver att barnmorskor rekommenderar preventivmedel utifrån vad som främst kommer att förhindra graviditetet, vilket innebär hormonspiral eller p-stav, trots dokumenterade biverkningar och förhöjd cancerrisk.

Snarare än att se könshormonet som en förklaring till varje beteende, pekar man snarare på sociala faktorer. WHO:s riktlinjer, citerar Ekström Lindbäck, menar att »en kvinna som kommer tillbaka och klagar över försämrat psykiskt mående eller sänkt libido ska frågas om ›förändringar i livet som kan påverka hennes mående eller sexdrift, inklusive förändringar i hennes relation med sin partner’« och om hon mår fruktansvärt illa ska hänvisas till psykvården. Det vetenskapliga läget pekar starkt på att syntetetiska könshormoner kan orsaka dåligt mående hos unga kvinnor. Även för vuxna kvinnor pekar mycket på en bristande livskvalitet och på att man sannolikt upplever mindre njutning av sex och attraktion till en partner man har träffat medan man har ätit pillren.

Till sist tar Ekström Lindbäck upp att hormonella preventivmedel har bidragit till att göra preventionen till kvinnors ansvar, till skillnad från hur det tidigare var. Inte heller verkar p-piller för män komma ut på marknaden eftersom det inte anses »vara försvarbart att utsätta män för biverkningar som huvudvärk, sänkt libido, akne, viktuppgång eller humörsvängningar«, vilket kvinnor förväntas accepteras. Varför då?

Ja, varför är det otänkbart att män skulle ta syntetiska könshormoner som försämrar deras livskvalitet, medan kvinnor förväntas göra det och får sina upplevelser nedtystade, eller varför är det okontroversiellt att ge flickor i puberteten sådana, medan hormoner till transungdomar orsakar ramaskri? Varför uttrycker inte fler »könskritiska« tänkare en djup oro över att så många cismän vänder sig till könsbekräftade hormoner?

Liksom Ekström Lindbäck är jag kritisk till den nya naturligthetsvurmen och industrin, inte minst när reaktionära röster oroar sig för att (vissa) kvinnor föder för få barn (och andra för många). Tillgången till säkra preventivmedel och fri abort har utgjort historiska framsteg för kvinnors frigörelse, men deras förutsättningar formas också av det patriarkala samhället. Sexualitetens frigörelse kräver jämlikhet på ett mer fundamentalt plan.

5. Om fascismen

Fascism is a full-bloodedly modernist invention, facing both backwards and forwards simultaneously. If it marches robotically into a brand new technological age, mesmerised by the vision of a mechanised post-humanity, it does so while celebrating myth, the occult, astrology, blood and soil, the ancient racial origins of the People, medieval knights and the return of the pagan gods. Mass mechanisation and dabblings in the black arts strike up curious affinities.

Terry Eagleton, Modernism (2025), sid. 43.

Fascismen som ideologi bygger på en systematisk omstöpning av historien, ofta beskriven som ett ”mytiskt förflutet”, där kritisk historisk granskning raderas ut för att gynna rörelsens politiska mål. Googles skuggprompting blir därför också högerns självklara slagfält. Inte för att resultatet är historiskt inkorrekt utan för att det inte passar högerns politik. Meyer väljer att kalla denna aspekt hos generativ AI för en “nostalgimaskin” och knyter den samman till fascismens vilja att skapa framtida visioner utifrån förenklade och tillrättalagda idéer om vår historia. […]

Detta skall inte förknippas med desinformation. Det handlar inte om att lura människor att bilderna föreställer verkligheten. Det är uppenbart för alla att det handlar om AI-genererat innehåll men för målgruppen beskriver bilderna en verklighet som de redan känner till. På det sättet fyller de samma funktion som nostalgin som är både falsk (historiskt oäkta och tillgjord) och samtidigt så fruktansvärt äkta (i känslorna hos den som bär den).

Turist, »Generativ AI och fascismens estetik« (2026-03-03).

Alla bemödanden om att estetisera politiken kulminerar i en bestämd punkt. Denna bestämda punkt är kriget. Kriget och endast kriget gör det möjligt att sätta ett mål för massrörelser i allra största skala under bevarande av de traditionella egendomsförhållandena. Så kan förhållandet formuleras från politisk synpunkt. Från teknisk synpunkt kan det formuleras på följande sätt: Endast kriget gör det möjligt att under bevarande av egendomsförhållandena mobilisera samtidens hela förråd av tekniska resurser. […]

Fiat ars – pereat mundus, säger fascismen och väntar, som Marinetti bekänner, att kriget ska skänka den konstnärliga tillfredsställelsen av de av tekniken förändrade intrycksbehoven. Detta är uppenbart l’art pour l’art-programmet i dess fulländning. Mänskligheten som en gång hos Homeros var ett skådeobjekt för de olympiska gudarna har nu blivit det för sig själv. Mänsklighetens ökande främlingskap för sig själv har nått en grad där den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang. Så förhåller det sig med den estetisering av politiken som fascismen bedriver. Kommunismen svarar med att politisera konsten.

Walter Benjamin, ur Slutordet i Konstverket i reproduktionsåldern (1936).

The rest of the video shows a succession of costumed and cartoon action heroes – and Pete Hegseth, the defense secretary – and it concludes with a voice declaring “flawless victory”, from the Mortal Kombat series of video games and live action movies, over the caption “The White House”.

»White House releases video promoting ‘justice the American way’ featuring Hollywood characters«, The Guardian 2026-03-06

6. Ta pengarna och spring!

Bra konst kan utmana ens föreställningar och bjuder in en till att betrakta någonting bekant eller förgivettaget på ett nytt perspektiv. Ett fantastiskt exempel på detta är den danske konstnären Jens Haanings verk Take the money and run (2021): han hade kommit överens med ett danskt museum att han skulle rama in en miljon danska kronor i två ramar, för att synliggöra inkomstskillnader mellan länderna, men lämnade i stället över två tomma ramar och behöll pengarna. Museumet hävdade att det var kontraktsbrott och stöld; Haaning menade själv att det var ett konstverk som illustrerade konstnärers usla villkor. Vem har rätt i denna fråga? Hur ska vi förstå de tomma ramarna? På SVT Play finns den utmärkta dokumentären Ta pengarna och spring! som följer Haaning under efterspelet, när museumet stämmer honom och hans handlingar debatteras. Varje utveckling i historien ger tyngd till den tanke som verket gestaltar och får en att omvärdera sina tidigare antaganden. Stor konst!

7. Norrland i centrum

Trafikverket meddelade i början av december att de från och med april endast kommer att köra ett nattåg per dag till Norrbotten, medan det andra kommer att stanna i Umeå (P4 Norrbotten, 2025-12-09). Detta följer av att de tilldelade medlen är för låga för att det ska gå att städa de uråldriga vagnarna till ett rimligt pris.

Ungefär en vecka tidigare kom beskedet att K4 i Arvidsjaur bygger ut ett nytt skjutfält på 10 000 hektar, eller ungefär dubbelt så stort som Stockholms innerstad (SVT Norrbotten, 2025-12-01); som väntat kommer detta att paja renskötseln. Därutöver tillkännagav det israeliska vapenföretaget Elbit systems i oktober att de ska etablera sig i Boden för att vara nära sin kund, den svenska försvarsmakten.

Men det finns tack och lov en alternativ vision för oss här i Norr. Vänsterpartiet har lanserat programmet Norrland i centrum, som vår kamrat Birger Lahti från Pajala har lett arbetet med. Man har tagit fasta på att vi som bor här uppe i stor utsträckning betalar högst skatter men har sämst tillgång till offentlig service (för oss lulebor stämmer förvisso endast det första av dessa påståenden), samtidigt som man har lämnat kommunerna att själva bära riskerna för de stora industriprojekten här uppe. Man föreslår därför att berika kommuner i norra Sverige genom ökade mineralavgifter, att rikta om fastighetsskatten för vindkraftverk till kommuner, samt att låta en del av energiskatten tillfalla kommuner och landsting.

Det är ett förslag som är populärt här uppe, då det kommunala utjämningssystemet helt misslyckats. Därutöver efterlyser man ett större statligt ansvar för järnväg, industriprojekt, arbetsmarknad, m.m. Det är ett uppfriskande klarsynt program och det första försöket att ta ett helhetsgrepp på norrlandsfrågan som jag har sett. Ett bra valresultat är alltmer intressant.

8. Lavskrikan har landat

Efter att lokaltidningarna här i Norrbotten lade ner sin sista kulturredaktion i våras har länet stått utan någon ambitiös kulturbevakning i nio månader. Utifrån frustrationen över detta tog några journalister här i norr initiativet till att starta en kulturtidskrift (SVT, 2026-01-03). I december kom första numret av Lavskrikan och i april kom det andra. Man har lyckats samla ihop rätt många skribenter och det har varit en kul blandning av intervjuer, granskningar, recensioner, stickningsmönster, m.m. Själv har jag bidragit med teaterkritik: en recension av Norrbottensteaterns fina uppsättning av En julsaga till det första numret och en recension av föreställningen Gruppresan (okej) samt Norrlandsoperans turnéversion av Rossinis Askungen (fantastisk).

Tidskriften finns bara på papper och planen är fyra nummer per år. Skriv upp er på en prenumeration!

9. Kläder, reparation och världssystemet

I slutet av sommaren skrev Turist ett inlägg om att reparera och sköta sina prylar, utifrån ett par hörlurar som han lagade: Zen och konsten att sköta sina prylar. I det talar diskuterar han en känsla av att »förslavas under mina prylar«, när de är nya och man upplever ett slags behov ta hand om dem. För att komma runt detta köper han begagnat, lånar och reparerar.

Jag tycker att det är en hälsosam inställning till ägodelar. Jag är själv ingen asket men försöker anstränga mig att nyttja bibliotek och second hand-butiker, att gå till skräddare och cykelreparatörer, m.m. och ha liv i mina prylar så länge jag kan. Nyligen lät jag byta batteriet i min partners tio år gamla dator som jag ärvde för några år sedan, då den inte längre dög som arbetsredskap åt henne, så att den förhoppningsvis kommer att kunna tjäna några år till.

I våras visades en utställning av Takao Momiyamas boro, traditionell japansk textillagning, ofta med broderade mönster – sashiko – på Slöjd- och formcenter här i Luleå. Den utgick ifrån hans fina bok Laga med sashiko (2024) som han skrev med Kerstin Neumüller. Själv är jag bekant med Momiyama-sensei från budons värld, så det var personligen kul att stöta på honom i detta sammanhang. Jag uppskattar den boken, då han diskuterar dels konkreta metoder, dels mottanai, som ungefär kan översättas till att man bevarar det som är för bra för att kastas, vilket i princip är allt som kan användas för att lappa något annat. Jag uppskattar att Momiyama-senseis bok fokuserar på funktionen – att förlänga livet på gamla föremål och omfamna imperfektion – och därför inte blir avskräckande som många mer konstfulla sashiko-projekt kan bli. En förhoppning som de har är naturligtvis att bidra till en minskad klädkonsumtion och klimatpåverkan.

Kläder är en viktigt såväl kulturellt som materiellt. Herrmodeskribenten Derek Guy har diskuterat vikten av vad vi har på oss i ett antal vänsterpublikationer under året, efter det att han blev känd på Twitter för att såga konservativa figurers utstyrslar. Flamman hade en intervju med honom 2025-04-24 där han diskuterar kläder som ett socialt språk, som kommunicerar vissa saker i ett givet sammanhang – och konservativa figurer ser ofta löjliga ut eftersom de inte förstår detta språk.

I en längre (ärligt talat för lång) intervju i podden The Dig utvecklar han dessa tankar. Detta språk vilar på »shifting tectonic plates of politics, economics, and technology« och därför är det intressant att undersöka, eftersom man kan spåra samhällsutvecklingen i kläderna. Guys huvudsakliga intresse är klassiskt herrmode, som han är noggrann med att kontextualisera. Kostymen etablerar sig som borgerskapets uniform, först i London. Dess snitt, färger, o.s.v. speglar borgarklassens sociala liv och föreställningar och existerar i relation till aristokratins klädsel, som följde delvis andra regler. När borgarklassen blir dominant, blir också dess uniform hegemonisk för män, om än med variationer.

Guy ägnar en hel del tid åt att diskutera Brooks Brothers betydelse för att etablera WASP-stilen i Förenta staterna, vilket Ralph Lauren sedan ompaketerade för en yngre publik. Från att ha varit normativ för framstående män har den nu försvunnit, tillsammans med den sociala miljö som den hängde samman med. Den amerikanska härskarklassen föredrar i dag snävare kostymer, som ska framhäva deras tränade kroppar. Detta, diskuterar Guy, är en slags invertering av slim fit–modets ursprung, som en androgyn reaktion på 80-talets power suits (Schwarzeneggers silhuett i en kostym). Det feminina i det snäva snittet är nu bortkodat och hos figurer som Andrew Tate gäller nu det motsatta. Eftersom det intravenösa modet ska framhäva deras fysik, blir det också ett uttryck för den hypermaskulinitet som de vill sälja oss.

Utöver modets sociala språk ägnar de ganska mycket tid åt att diskutera textilindustrin i sig. Denna stod i centrum för Marx och Engels utredningar, då det var en av de sektorer som industrikapitalismen tidigast omvälvde. Än i dag förblir textil- och klädindustrin en av de sektorer i framkanten av kapitalismens utveckling, både vad gäller ackumulationsmetoder och arbetarkamp. Tillverkare söker allt snabbare omsättning, med en global arbetsdelning och varukedjor, ständigt föränderliga produktionsmetoder (snabbt mode är, påpekar de, just-in-time-produktion för kläder) och hyperexploatering av arbetare överallt. Samtidigt tenderar textilarbetare att stå i framkanten när det gäller nya metoder för organisering och kamp. Genom att situera herrmodet i sina skiftande historiska sammanhang synliggörs varufetischismen: när du köper en skjorta, ser du den som en färdig vara, som besitter vissa kvaliteter, men allt det mänskliga arbete och de internationella produktionskedjorna som har möjliggjort denna skjorta är osynliggjorda.

Givet detta, kan vi sätta in lagningen av kläder och elektronik i ett bredare sammanhang. Utöver att din relation till dina ägodelar fördjupas av att du tar hand om dem, och din resursförbrukning kommer att minska, kommer även dina lappade och fixade ägodelar att kommunicera någonting till andra. Jag vill tänka att jag talar om någonting annat än den jakt på en autenticitet, som man upplever saknas i moderna kläder, vilken till viss del driver samtidens vintagevurm – och som märken som Barbour, m.fl. gör till en del av sin affärsmodell (Japan Times, 2025-10-14). Snarare än att visa en förfinad smak (även om det är helt okej att ha en sådan), tänker jag att det är handlar om att ge uttryck för en etisk princip.

Liksom alla försök att uttrycka värderingar genom språk är dock individen ganska begränsad. För att en språklig innovation ska få fäste, krävs det att en stor del av befolkningen antar den och då krävs det i regel att den ska underlätta ett vardagligt bruk. En hållbar klädindustri skulle kräva avsevärt mycket större ingrepp. I policydokumentet »Clothing the planet within limits: a degrowth apporach to fashion«, beskrivs en rad strukturella förändringar som skulle kunna leda till en ökad ekologisk hållbarhet. På konsumtionssidan förslås bl.a. att man begränsas till att inhandla fem nya plagg per år samt att stater inför förbud mot reklam, modeveckor och fria returer och begränsar lyxbutikstäthet och fördyrar onlinehandel. På produktionssidan föreslås ett globalt cap and share-system, motsvarande utsläppsrätter, men där vinster omfördelas till utsatta samhällen som til exempel bedriver regenerativt jordbruk, samt att stater stödjer lokala producenter. Sammantaget handlar det om att motverka modeindustrins globala produktionskedjor och ökande takt på nya kollektioner och det slöseri som detta planerade åldrande innebär: ett välgjort plagg håller ju i regel mycket längre än det är moderiktigt.

Ambitiöst, javisst, men det är kanske mer utopiskt att tro att det skulle lösa sig med mindre?

10. Nytt på svenska om marxism

Under hösten har en rad spännande böcker och poddar kommit ut på svenska, som kan ge förudjupning och glädje. Podden Viljans optimism, med bland andra partikamraterna Ali Esbati och Sam Carlshamre, kommentarer varannan vecka aktuella händelser och kommer med dels en analys, dels ett försök till optimism och lösningar. Det är en uppfriskande konkret podd, som försöker diskutera hur man förändrar världen.

En mer teoriskt lagd podd är Salong Marx, som Centrum för marxistiska samhällstudier har dragit i gång. Varje avsnitt går igenom ett teoretiskt begrepp och hur det kan hjälpa en att förstå världen. Jag rekommenderar avsnittet om den ursprungliga ackumulationen, ett nyckelbegrepp för att greppa såväl kapitalismen, dess födelse och imperialismens funktion i system.

Under hösten har några nya spännande böcker publicerats på svenska. Förlaget Hansson & Bruce har låtit översätta Ellen Meiksins Woods Kapitalismens ursprung och det är en välgärning. Det är mycket spännande bok, som hjälper en att förstå kapitalismen som ett historiskt avgränsat produktionssätt. Meiksins Wood är skicklig på att visa hur samhällsformationer och tankegångar i dessa är avhängiga sociala, teknologiska och ekonomiska förutsättningar och att detta är möjligt att förändra; historiematerialism när det är som bäst.

Därtill har Daidalos gett ut Samtida marxistisk teori, en antologi där 37 tänkare presenteras i varsitt kapitel på ungefär 10 sidor. Det är brett, klart och pedagogiskt och har en god potential att bidra till att vidga ens horisonter, både om man är ny till marxismen eller en van läsare. Själv läste jag färdigt den i förra veckan och har fått många nya spår att tänka på.

En av de mest diskuterade vänstertänkarna under de senaste åren är den japanske ekomarxisten Kohei Saito, vars bok Marx i antropocen nu ges ut på svenska av Nirstedt. Saito djupdyker i Marx skrifter för att försöka visa att den sene Marx gifte samman sin ekonomikritik med en förståelse för kapitalismens ekologiska förstörelse.

Slutligen har Arkiv gett ut Vad hände med arbetarklassen? av Johan Alfonsson, en nyskriven klassanalys där han fokuserar på vilka politiska beslut som har lett till arbetarklassens marginalisering i svensk politik. Den bygger vidare på Katalys Klass i Sverige-projekt och ger en uppdaterad bild. Någonting som är särskilt värt att uppmärksamma, är att denna bok avslutas med någonting som fler vänsterböcker borde ha: en studiehandledning anpassad för att hålla en ABF-cirkel. ABF har också satt ihop en handledning till Samtida marxism och även de andra böckerna är nog utmärkt cirkelläsning.

11. Recept: Yogisk mungbönsgryta

I höstas köpte jag en förpackning torkade mungbönor och gick på jakt efter ett bra recept – och vilken fullträff Coop bjöd på med denna yogisk mungbönsgryta med blomkål och spenat. Det är lättlagat, smaskigt och lätt att göra storkok och blir sådär härligt mustig att man hela tiden vill äta lite till.

Se till att ha åtminstone en buljongtärning per halvliter vatten och häll eventuellt på lite mer salt; annars kan den lätt bli lite vattning. Därtill blir grytan bättre av syra: häll i limesaft efter smak eller servera med limeklyftor och/eller chutney. Om man saknar färsk koriander kan man hälla ner frusen i grytan. Vill man ha någonting matigare än ris, är kvarngryn eller mathavre bra alternativ.

12. “Dialektikens lov”, av Bertold Brecht

Orätten skrider i dag fram med taktfasta steg.
Förtryckarna inrättar sig för tiotusen år
och våldet försäkrar: så som det är, förblir det.
Ingen röst ljuder utom de härskandes röst,
och på torget säger utsugarna: Nu först är det vår tur!
Men bland de förtryckta finns många som säger:
Vad vi vill får vi inte.

Men den som ännu lever skall inte säga aldrig.
Det säkra är inte säkert
och som det är förblir det inte.
När de mäktiga talat
skall de maktlösa tala.
Vem vågar säga aldrig?
På vem beror det att förtrycket fortsätt? På oss!
På vem beror det om oket bryts sönder? Också på oss!
Den som är förlorad ska kämpa!
Vem kan hejda den som vet sin belägenhet?
Ty de besegrade idag är morgondagens segrare
och av aldrig! blir det i dag!

Hör gärna av dig!

Det var inte tänkt att det skulle ta så lång tid att skriva den här knutpunkten, men so it goes. Om du har hittat något intressant i det, har några funderingar eller invändningar, eller tips på vidare läsning får du väldigt gärna höra av dig: skriv en kommentar här under, skicka ett mejl eller hör av dig på Mastodon.