Sändebudet, av Yoko Tawada (2020).
208 sidor, bokförlaget Tranan. Översatt från japanska av Vibeke Emond.
Någon gång i framtiden (vi vet inte riktigt när), efter att Japan har drabbats av en katastrof vi endast får lära känna genom dess följder vilka hemsöker landets befolkning, bor den över hundra år gamle författaren Yoshiro med sitt barnbarnsbarn Mumei i ett anspråkslöst litet hus i Tokyo. Han kommer hem från sin springtur tillsammans med en hund, ett av få djur som finns kvar – han kallar springturen inte längre för »jogging« eftersom utländska ord är förbjudna. Därefter förbereder han noggrant en frukost som Mumei kan få i sig trots sina sköra tänder och känsliga mage: apelsinjos och bröd (som är för hårt, men som Mumei ändå äter, för att inte göra sin gammelfarfar besviken). När detta mål har avslutats beger de sig till skolan och när Mumei inte orkar gå längre, skjutsar Yoshiro honom resten av vägen. Sedan genomgår Mumei en helt vanlig skoldag.
Ja, det är ungefär fabeln, om vi håller oss till berättelsens »nu«, men själva substansen i romanen finns i de vindlande utvikningar och associationsbanor som vi får följa medan dessa saker pågår. Yoshiro tänker på sin hustru och demonstrationerna som de en gång träffades på, sin dotter och hur svårt det är att få reda på hur hon egentligen har det på Hokkaido eftersom posten förmodligen är censurerad, och på hur landet har drabbats av katastrofer och dess statsapparat privatiserats.
Kanske mest intressant är att han tänker på Mumei och hur märklig hans kropp är. Genom beskrivningar av hans säregna rörelsemönster, hans svårigheter att äta och kanske framför allt de byxor som Yoshiro särskilt syr upp till honom, förstår vi att pojken är annorlunda från hur vi föreställer oss ett barn. Han beskrivs återkommande som bläckfiskliknande, och han tänker själv på sina ben som en bläckfisks. Är det en konkret eller metaforisk bild? Här, liksom i resten av boken, ger Tawada oss aldrig något tydlig svar. Detta flytande begrepp om hur världen och mänskorna är beskaffade genomsyrar romanen. Tidigt i berättelsen får vi reda på att människorna numer byter kön med jämna mellanrum och att skillnaden mellan pojkar och flickor därför alltmer har suddats ut. Den enda gången som ett sådant könsbyte sker, är emellertid i den avslutande delen, som lika gärna hade kunnat vara en dröm.
Denna tvetydighet genomlöper allt, från det lilla till det stora. Barnen är fysiskt förändrade, de gamla dör aldrig, och mellangenerationerna syns inte till, men alla tar detta med jämnmod. Landet är isolerat från omvärlden och visst saknar man utbyte och varor, men befolkningen har anpassat sig till nya sätt att leva och går vidare, till synes lyckliga för det lilla de har. Folk är inte riktigt missnöjda, men heller inte glada. Fastän det är en »efter katastrofen«-skildring vore det missvisande att kalla Sändebudet för en dystopi, då det är en berättelse som till stor del andas optimism och byggandet av ett nytt samhälle. Lika fel passar etiketten »utopi«, då det knappast är något idealsamhälle vi talar om. Kanske vi ska tillgripa Margaret Atwoods tanke om att man borde förkasta denna dikotomi och istället tala om ustopier, då varje dystopi innehåller fröet till ett utopiskt samhälle och varje utopi riskerar att urarta i en dystopi1. Varje ustopisk berättelse innehåller denna dialektik, som nog följer med önskan att skapa ett radikalt annorlunda samhälle, utan att behöva lösa de knutar, konflikter och intressen som formas av att »traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna«2. Nej, i stället föreställer man sig att detta samhälle spränger fram likt Pallas Athena ur Zeus’ hjärna3.
Tawada gestaltar denna tvetydighet genom att utelämna såpass stora delar av bakgrundshistorien och utan att skildra samhället på ett fullödigt sätt, utan i stället fokusera berättelsen på hur dess personer noterar förändringarna och förändras med dem. Stilistiskt ligger Tawada nära en saklig och ironisk ton, som ofta blir rolig på grund av dråpliga vändningar. Vibeke Emonds översättning är behaglig och klar och hanterar smidigt alla de japanska språkliga finesserna kring vilka kanji-tecken ett visst ord skrivs på, som Tawada återkommer till. Jag högläste denna bok medan min partner ammade och det skedde ofta att vi bägge två skrattade; den påminner i sitt tonfall och i skiftningen mellan pessimism och optimism om en av våra favoritfilmer: The Lobster från 2015.
Föränderligheten understryks såklart också av formen, då romanen saknar någon klassisk dramaturgi. Efter att inletts in medias res utspelar sig majoriteten av romanens nu under en enda helt vanlig dag, då Yoshiro skickar i väg Mumei till skolan. När gossen till slut kommer dit har majoriteten av romanen gått och denna skoldag glider sedan över till en drömsk avslutning. Romanen saknar intrig, konflikt och konfrontation, och utgör ett slags tablå över detta störda Japan och människornas relationer till sina nya livsomständigheter och varandra. När boken slutar infinner sig en känsla av att man har läst blott första akten av en berättelse, som nu ska sätta igång. Ska vi inte få veta hur det går? Ska vi inte få se förvandlingen? Tawada har spelat upp en oväntad ackordsföljd och presenterat sina teman, men nekar oss inte bara genomföringen och återtagningen, utan rentav en harmonisk upplösning av presentationen. Spänningen mellan delarna kvarstår och syntesen, harmonin nekas oss; romanvärlden blir aldrig greppbar.
- Atwood, Margaret, 2011. »Dire Cartographies: The Roads to Ustopia«. In Other Worlds: SF and the Human Imagination. ↩︎
- Marx, Karl, 1852. Louis Bonapartes adertonde brumaire. ↩︎
- Kim Stanley Robinsons romaner är ett fantastiskt exempel på en utopisk litteratur, som skildrar bygget av ett annat samhälle som en historisk, social process. Jag har tidigare skrivit om hans The Ministry for the Future (2020). ↩︎