Om den utopiska berättelsens nödvändighet och Kim Stanley Robinsons The Ministry for the Future (2020).
Turning and turning in the widening gyre The falcon cannot hear the falconer; Things fall apart; the centre cannot hold; Mere anarchy is loosed upon the world, The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere The ceremony of innocence is drowned; The best lack all conviction, while the worst Are full of passionate intensity. Surely some revelation is at hand; Surely the Second Coming is at hand. The Second Coming! Hardly are those words out When a vast image out of Spiritus Mundi Troubles my sight: somewhere in sands of the desert A shape with lion body and the head of a man, A gaze blank and pitiless as the sun, Is moving its slow thighs, while all about it Reel shadows of the indignant desert birds. The darkness drops again; but now I know That twenty centuries of stony sleep Were vexed to nightmare by a rocking cradle, And what rough beast, its hour come round at last, Slouches towards Bethlehem to be born? W.B. Yeats. The Second Coming. (1919)
I början av förra läsåret var jag på en kickoff-konferens vid Storforsen. Under middagen pratade mitt sällskap om politik och ideologi, glatt, trevligt och lite slängigt. Så kastade en annan deltagare, från en skola i en annan kommun, ur sig en otrolig djupsinnighet: det är farligt, sa han, att ha en bild av ett idealsamhälle, för då är man villig att göra vad som helst för att uppnå det. Jag blev inte särdeles övertygad och lät honom förstå detta. Detta inte ovanliga mantra är ett uttryck för vad Mark Fisher kallade kapitalistisk realism, att vi är så fångade i det nuvarande samhällets ideologi att det är det enda vi är förmögna att föreställa oss. Alla förslag om ett annat sätt att organisera samhället tycks ofrånkomligen leda till giljotinerna. Den varningen vore kanske lättare att ta på allvar, om inte det nuvarande samhället såg ut att leda till en uppvärmning på åtminstone omkring 3 grader 2100. Dystopin tornar upp sig vid horisonten och denna framtidsvision ligger som en förlamande förbannelse över oss. I sådana tider behöver vi utopiska berättelser, för att öppna nya sätt att se på världen.
I verkligheten finns emellertid aldrig utopin. För alla rörelser som drömmer om en radikalt annorlunda värld är det svårt att hantera besvikelsen i att det är så svårt att uppnå en sådan. De som önskar kliva bortom kapitalismen hamnar ofta i sitsen att man kan beskriva kapitalismen väl och kan skissera huvuddragen i ett framtida socialistiskt samhälle, men är dålig på att beskriva övergångsperioden eller strategin för att nå dit. Helst av allt vill man hålla saker enkla och föreställa sig dessa två som avskilda, som socialismen som en obefläckad avelse. Så är det emellertid aldrig. Alexanderhugget som skiljer det förflutna från framtiden sker aldrig. Socialismen föds fram ur den kapitalistiska världen och måste förhålla sig till det: efter oktoberrevolutionen kom NEP, efter kulturrevolutionen dengismen. Anti-imperialistiska länder som Kuba och Venezuela känner till vad som händer när man hamnar på Imperiets shitlist och vill bort därifrån. Socialdemokratin har alltid jobbat utifrån denna insikt och istället strävat efter att gradvis reformera bort kapitalismen. Hur väl det har gått vet vi.
Den tvetydiga utopin
Hur ser då en god utopisk berättelse ut? Ett typexempel är den amerikanska författaren Ursula K. LeGuins mästerverk The Dispossessed från 1974 bar undertiteln An Ambiguous Utopia vari hon skisserade ett idealt samhälle, fyllt av konflikter och svårigheter. Romanen handlar om två världar: planeten Urras, med olika kapitalistiska stater, och dess måne Anarres, med en anarkistisk kommunism. Anarres verkar vara utopin, men Shevek, huvudpersonen lämnar denna måne för att resa till Urras. Han känner sig inte riktigt hemma på Anarres, för även där är människor just mänskliga: de kan vara småsinta, det finns byråkrater, han känner att han inte hör till, att han inte uppskattas. På Urras känner han sig å andra sidan inte heller hemma: där upptäcker han fruktansvärd orättvisa och mänskligt lidande, ett utnyttjande som förpestar alla mänskliga relationer.
Anarres framstår till sist som utopiskt, som en ideal, inte för att det är perfekt och utan lidande, utan för att det är en process, en kamp. Anarres är inte, som utopin ofta är, en avslutad historia. Det är inte ett himmelrike utan lidande. Det är istället en plats där personerna framstår som just mänskliga och där de strävar efter att befria sig som just människor: från hierarkier, från sexism, från annat. LeGuins kollega och vän, science fiction-författaren Kim Stanley Robinson, kallar, av just dessa skäl, The Dispossessed för historiens första bra utopiska roman[1]. Den lyckas nämligen med det svåra stycket att kombinera utopin – som beskriver ett idealsamhälle i form av ett tankeexperiment – med romanen, som kännetecknas av den beskriver en enskild, eller några enskilda figurers relation till en vidare värld i form av ett narrativ. Genom Shevek berättas således en historia om Anarres och Urras, men som platser där människor lever och formas.
Just denna tvetydighet har den kanadensiska författaren Margaret Atwood hävdat är en bärande del i de moderna utopiska och dystopiska berättelserna, och föredrar att använda begreppet ustopia för att beskriva dem[2]. I hennes beskrivning bär varje utopi på fröet till en dystopi och de flesta dystopiska berättelser växer fram ur en missriktad utopisk viljeyttring. Som exempel lyfter hon bland annat fram George Orwells 1984 (1949), vari Storebrorsstaten växer fram ur en önskan att skapa ett säkert, tryggt och ordnat samhälle, samt Aldous Huxley Brave New World (1932) där vetenskapliga framsteg används för att hålla underklassen passiviserad i lyx och njutning. I den senare fallet skrev Huxley trettio år senare The Island (1962), där han istället visar hur de teknologier som används för att underkasta människor sina härskare, istället kunde användas för att frigöra dem. För Atwood ligger utopins fara i önskan att göra människan perfekt, eller att bygga någonting fulländat med hjälp av imperfekta människor, »for that way leads to mass graves«.
Atwoods beskrivning av ustopins tvetydighet är insiktsfull men hennes slutsats här är värd att ifrågasätta, för det är i grund och botten samma åsikt som mitt sällskap i Storforsen uttryckte. Det är en ganska slö plattityd som vilar på illa utvecklade tankar. För det första: för att man har ett idealsamhälle man strävar efter, följer det inte självklart att detta rättfärdigar alla medel. För det andra: de koloniala och imperialistiska plundringarna och folkmorden, vars konsekvenser är oöverblickbara, motiverades inte av någon utopisk vision. Hänsynslöshet och en bild av ett idealsamhälle hänger inte nödvändigtvis samman. Detta görs tydligt i The Dispossessed, vars utopi är en rörelse i en ideal riktning och inte en fulländad plats med perfekta människor, avskilt från bortom historien och omvärlden av det efterlängtade alexanderhugget. Atwoods analys beskriver väl dystopiska berättelser och deras inre dynamik, men varandes skeptisk till utopin, fångar hon inte den utopiska berättelsens förtjänster.
Kim Stanley Robinsons The Ministry for the Future
Till The Dispossessed kan vi nu foga Kim Stanley Robinsons senaste roman The Ministry for the Future (2020), som ett till exempel på en god utopisk roman. I denna mastiga bok tar sig Robinson an vår tids ödesfråga: klimatkrisen. Klimatforskare varnar oss gång på gång för att detta årtionde och de två kommande är avgörande för möjligheten att undvika ett fullständigt klimatsammanbrott. Romanen utspelar under just dessa årtionden och visar hur just en hållbar utveckling hade kunnat se ut. Premissen är att det, i enlighet med Parisavtalet, har skapats ett FN-organ som har ansvar för att se över klimatfrågan och agera för att värna planetens och mänsklighetens framtid. Detta ministerium har varit relativt tandlöst, men efter att en värmebölja i Indien dräper tio miljoner människor – beskrivet i gastkramande detalj – galvaniserar detta en nationell ekologisk rörelse i Indien och i den vidare världen, får också ministeriet en större möjlighet att agera.
Det accelererande klimatsammanbrottet skapar en krisfylld tid: globala ekonomiskt sammanbrott, flyktingvågor, extremväder, o.s.v. Ministeriet försöker svara på dessa kriser genom att stödja lokala initiativ, sprida goda exempel, påverka riksbanker, lobba för att stänga skatteparadis, manipulera klimatet och pumpa bort vatten från under Antarktis’ glaciärer för att hindra dem från att glida ner i vattnet. Det är ju i kristider som det som tidigare ansågs omöjligt plötsligt anses möjligt.
Dessutom sker en global kampanj av terror och sabotage riktat mot fossilkapitalet och de superrika. Flygtrafiken sjunker drastiskt efter att drönare spränger privata jetflyg och fossilkapitalets höjdare kuvas inte bara genom ekonomiska styrmedel och lagstiftning, utan genom riktade mordkampanjer. »The planet isn’t dying,« som Utah Philips uttryckte det, »It is being killed, and the people killing it have names and addresses.« Intressant nog tecknar Robinson inte denna terror som någonting omoraliskt, utan tvärtom. Mary Murphy, ministeriets ledare, inser tidigt i romanen att de utöver det legitima påverkansarbetet behöver en wetwork-avdelning för att tvinga fram förändring och ber därför sin högra hand Badim att skapa en – bara för att få reda på att ministeriet redan har en sådan avdelning. Direkt aktion, inklusive mord och våld, skildras inte glorifierat – den ansvarige Badim är uppenbart plågad – utan som ett nödvändigt ont, inte helt olikt ANC:s väpnade kamp mot apartheid-regimen eller IRA:s under the Troubles.
I slutändan går dock klimatomställningen vägen. När romanen tar sitt slut är den värld som beskrivs en värld som har börjat stabilisera sig: för första gången har man lyckats minska mängden koldioxid i atmosfären, genom trädplantering och koldioxidlagring. Det är också på många sätt en bättre värld: flyktinglägren har tömts, de flesta ländernas medborgare omfattas av jobbgarantier, med tillgång till sjukvård och husrum, könsförtrycket är upphävt på de flesta ställen, skatteparadisen har försvunnit, de stora tech-företagens makt är bruten och deras plattformar ersatta av gemensamma lösningar, ekologiskt jordbruk är normen, nästan halva Jorden har lämnats över till vilda djur, nationalstaterna har tagit makten över marknaden och medborgarna utövar sann makt över staten. Kort sagt är det en global ekosocialistisk revolution som romanen beskriver, mer eller mindre uttalat.
Människorna är emellertid ännu mänskliga: ännu kluvna och lokala – men aldrig provinsiella eller chauvinistiska. Vad som är kanske mest hoppfullt är att figurerna, såväl Mary Murphy och romanens andra huvudperson Frank May, som de hundratals biroller som dyker upp, ser bortom sig själva och sina direkta behov. Robinson tecknar ett globalt, solidariskt medvetande, där indiska bönder och spanska kooperativ delar med sig av sina respektive kunskaper och olika länder utvecklar sina inhemska kommunitära seder som del av den revolutionära vågen. I detta är det en sann internationalism som beskrivs, där det lokala och globala är lika starka och där tusen blommor blommar. Genom att mänskligheten enas mot det existentiella hot som riktas mot alla växer även hon själv. Den önskan om att göra människan fulländad, som Atwood varnar för, finns inte här. Tvärtom visar romanen hur människan formas av sitt sociala sammanhang och hur ett förändrat sätt att leva i förhållande till varandra, till icke-mänskliga arter och till naturen, i sin tur skapar ett förändrat medvetande hos människor. Allt löses dock inte: även i det post-revolutionära Schweiz kvarstår chauvinistiska och rasistiska attityder, medan kvinnoförtryck och autokrati låser somliga länder i konflikt, krig och bruk av fossila bränslen.
Att Robinson är vänsterradikal märker man framför allt i hans sätt att behandla ekologi och sociologi som två delar av varandra. Detta är en traditionell science fiction-roman om klimatkrisen, om geo-engineering, tekniska landvinningar, m.m., men därtill är det en roman om klasskamp, om demokrati, ekonomi och samhällsorganisation. Tidigt i romanen introducerar han begreppet Jevons paradox: om man, inom ett kapitalistiskt system minskar klimatpåverkan från varor, kommer detta utrymme att användas till att producera ytterligare bytesvärden. Kort sagt: ekonomisk tillväxt och ekologisk förstörelse verkar oskiljaktiga. Vad som behöver förändras är alltså inte bara hur vi producerar varor och tjänster, utan också varför och under vilka omständigheter detta sker. Omställningen till elbilar gör denna paradox tydlig, för om privatbilismen fortsätter i samma utsträckning som idag fast elektrifierad, skulle tillverkningen av elbilar i sig innebära en ohållbar klimatpåverkan (om det ens finns metaller nog för att tillverka all batterier som kommer att behövas). Tekniken, som Robinson visar, är på inget sätt frikopplat från sitt sociala sammanhang.
En litterär form för kollektivet
Författarskapet har framför allt rört sig inom den litterära delen av science fiction-genren och Robinsons storhet är att kunna överbrygga glappet mellan vad som brukar kallas hard science fiction och social science fiction, där det förstnämnda handlar om att försöka bygga spännande berättelser i enlighet med vetenskaplig fakta och det andra försöker utforska hur människor och mänsklig kultur skulle kunna se annorlunda ut, givet att förutsättningarna är annorlunda. Berättelserna har rört sig i spektakulära miljöer – koloniseringen av Mars, ett översvämmat New York, Jorden utan Europas befolkning – och försökt utforska hur mänskligheten hanterar dessa förutsättningar och i sin tur formas av dem. I The Ministry for the Future har Robinson dessutom hittat en litterär form som väl passar hans förmågor.
Trots de många styrkor Robinson besitter är han ingen stor karaktärstecknare. Figurerna är ofta tämligen enkla, deras röster påminner ofta om varandra och de kan ibland framstå snarare som en talesperson för en viss ståndpunkt, än en människa av kött och blod. I denna roman har Robinson tagit sig an svårigheten att försöka beskriva ett globalt händelseförlopp genom att lyfta in massvis av olika perspektiv. Utöver de två huvudpersonerna, som tematiskt representerar optimismen och pessimismen, de med makt och de maktlösa, de som drivs av vetskap och hopp och de som drivs av desperation och rädsla, framträder dussintals andra röster genom lika många litterära former: filosofiska dialoger, mötesanteckningar, korta gåtor som förtydligar relevanta motiv samt massvis av små vinjettkapitel som ger röst åt en flykting i Sudan, en pilot i Indien, en demonstrant i Beijing.
Som Robinson själv har beskrivit det är romanen »a mess«. Han menar att han har försökt befria romanformen från dess traditionella funktion, att beskriva ett fåtal individer ur borgerligheten, deras liv och relation till den omkringliggande världen samt deras personliga konflikter, och istället försöka använda romanformen för att beskriva ett globalt skifte. Mary Murphy eller Frank May återvänder ungefär vart tredje kapitel, men trots detta är det uppenbart att det inte är de som styr och ställer. Det är inte dessa figurers önskemål och handlingar som driver utvecklingen, utan alla de namnlösa figurer som också befolkar sidorna. Detta myller av människor förtydligar att det är massorna som driver historien. Mary har förvisso förmågan att föreslå reformer av skatter och finanser, men i romanens värld är det tydligt att hon kan ta spjärn mot de reformer som görs i Indien, mot terrorkampanjen och mot de sociala kriser som plågar världen. De lokala initiativ som omformar världen blir i sin tur stödda av hennes drag på en global nivå.
Låt tusen blommor blomma
En ytterligare sak som gör romanen spännande och rörig är att den presenterar och drar inspiration från många debatter inom miljörörelsen och vänstern, utan att enkelt välja en sida i dessa debatter. Geoengineering används av en nödvändighet och visar sig viktigt för att hindra glaciärsmältning, men det brukas inte lättvindigt. Direkt koldioxidutvinning från atmosfären görs med hjälp av maskiner, men för att minska mängden koldioxid i atmosfären visar sig dessa sekundära till massplanteringen av träd och övergången till hållbara jordbruksmetoder. Och när det gäller ekonomin, strävar de efter nedväxt eller en grön ny giv? Båda, visar det sig. Är det staten eller gräsrötterna som visar sig vara viktigast? Ja. Ingenting är enkelt eller entydigt.
En ståndpunkt som dock inte ges utrymme är den sortens radikala teknikkritik som Alf Hornborg har förfäktat, senast i Kannibalernas maskerad (2021). Där argumenterar Hornborg för att teknikens funktion i det globala systemet är att för det första möjliggöra för människor i kärnländerna att tillskansa sig naturresurser och arbete från länder i periferierna och för det andra att dölja orättvisan i detta genom få utsugningen att framstå som en naturlig process. Hornborgs argumentation utmynnar i slutsatsen att det inte går att lösa klimatkrisen på teknisk väg utan att nedväxt, avglobalisering och en återgång till lokala produktionsprocesser är vad som krävs. Här är Robinson tydligare prometeansk i sin hållning: tekniska lösningar är nödvändiga, men huruvida de kan bidra till att lösa eller förvärra krisen beror på samhälleliga förhållanden. För Robinson finns en väg ut ur Jevons paradox, vilket det inte finns för Hornborg. Emellertid finns även en likhet mellan Hornborgs centrala förslag från Kannibalernas maskerad, att reformera pengasystemet och den omstrukturering av pengasystemet som sker i The Ministry for the Future. Medan Hornborg föreslår att införa lokala valutor och bryta allsyftespengarnas dominans, skisserar Robinson istället fram så kallade carbon coins, en digital valuta som ges ut till dem som reducerar mängden växthusgaser i atmosfären.
Att skriva om The Ministry for the Future är inte lätt, just för att romanen innehåller såpass mycket, av såväl litterära former som innehåll. Det även även detta som gör den till en inspirerande utopisk roman. Vad som beskrivs är inte en utopi i den traditionella bemärkelsen, »ingen plats«, utan en skildring av en möjlig process som kan leda fram till att mänskligheten lyckas hantera det existentiella hot som vi nu står inför. Denna process innebär att vi förändrar vår relation till arbete, pengar, varandra, oss själva och naturen, genom att ställa om såväl samhällslivet som privatlivet till att sträva efter harmoni. Detta är emellertid inte en enkel eller smärtfri process, som Robinson visar, utan likt LeGuin är den en tvetydig utopi som han tecknar.
»There must be some kind of way out of here«
Denna historiska rörelse är likväl en möjlighet och kanske har romanen blivit så uppskattad just eftersom den visar en framtid där vi klarar av att möta klimatkrisen. I och med att forskarnas allt skarpare varningar går förbi utan att våra härskare bryr sig om dem, i och med att klimatsammanbrottet ständigt nedprioriteras från den politiska dagordningen, och i och med att de partier som utgör kapitalets drängar nu tycks villiga att kasta alla demokratiska principer över bord för att säkra den fortsatta utsugningen en liten stund till, blir det allt svårare att hålla fast vid Gramscis formel »viljans optimism och intellektets pessimism«. I dessa tider är The Ministry for the Future välkommen, just för att den är komplex och rörig och visar att det finns en väg ut ur denna låsning, även om den är komplicerad och stundtals ful. Det är en roman som injicerar syre och hopp i den kvävande samtiden. På så sätt påminner den oss om Ursula K. LeGuins välciterade ord: »We live in capitalism, its power seems inescapable – but then, so did the divine right of kings.«[3].
När föreställningsvärlden känns trång och framtiden svår, kan bra litteratur hjälpa oss att se bortom det som för stunden verkar »realistiskt« eller »möjligt« och få syn på en sanning bortom vardagen: allt hade kunnat vara annorlunda; vi behöver inte leva på detta sätt. För att hitta dit är Kim Stanley Robinsons The Ministry for the Future god läsning. I samma anda som romanen rekommenderar jag även helhjärtat webbläsarspelet Half-Earth Socialism[4]. I det får vi ta rollen som ledaren för den globala planhushållningen efter revolutionen 2022, för att försöka uppnå ekologisk hållbarhet. Det är svårt, men det är möjligt.
Between the Covers Podcast. »Crafting with Ursula : Kim Stanley Robinson on Ambiguous Utopias«. https://tinhouse.com/podcast/crafting-with-ursula-kim-stanley-robinson-on-ambiguous-utopias/ ↑
- Atwood, Margaret, 2011. »Dire Cartographies: The Roads to Ustopia«. In Other Worlds: SF and the Human Imagination. ↑
- LeGuin, Ursula K. »The National Book Foundation Medal for Distinguished Contribution to American Letters«. https://www.ursulakleguin.com/nbf-medal ↑
- Half-Earth Socialism. https://play.half.earth/ ↑