Om det snäva klassperspektivet i A Song of Ice and Fire; eller, “Occupy King’s Landing”

Jag avslutade A Dance with Dragons för några dagar sen, och lägger nu  ifrån mig böckerna. En fadd smak dröjer kvar i munnen. Jag var inte speciellt begeistrad efter Storm, och rent kortfattat så suger Feast och Dance. Det nästan tvåtusen sidor politiskt positionerande som knappt leder nån vart. De är helt enkelt tråkiga att läsa. Jag hade inte haft tålamod att läsa en till bok vid det här laget, men när Winds släpps, om en fem år eller vad det blir, får jag väl se hur det blir.

Innan jag lämnar A Song of Ice and Fire tänkte jag skriva om det snäva klassperspektivet i böckerna, då det är en av de saker som har irriterat mig genom min läsning.

A Song of Ice and Fire är en berättelse om överklassen, om Westeros 1%, om man så vill. Nästan utan undantag tillhör samtliga synpunktsfigurer överklassen eller rör sig i den miljön, och har en personlig inblandning i de politiska intrigerna. Vi får inte se världen och konflikterna ur de 99 procentens ögon, de bönder och slavar som tvingas från hem och härd för att dö på ett fjärran slagfält.

Det finns ett undantag som för mig står ut som det starkaste ögonblicket i hela serien: när septon Meribald i Feast berättar för Brienne med sällskap om hur bonnpojkar upplever krig, och hur det bryter ner dem (s. 533-536 i min utgåva). Det som träffar är hur meningslöst allt är ur deras perspektiv. Kriget spelar ju faktiskt ingen roll, förutom för de adlingar som kan få personlig vinning. Det är en dissonant röst som tvingar fram en viktig fråga:

Hallå, var är systemkritiken?

För problemet är ju att A Song of Ice and Fire handar om individer, hellre än strukturer. Böckerna utforskar hela tiden vad det är som gör en bra härskare, och vill att vi ska jämföra dem med varandra. Alla är överens om att Joffrey och the Mad King är vedervärdiga, men alla andra pretendenter vägs konstant. Tywin är hänsynslös, men skulle han effektivt kunna styra riket? Är Daenerys en god drottning, som gifter sig mot sin egen lycka för sitt folks skull? Stannis är rättvis och accepterar att han har förpliktelser, men har han den flexibilitet som krävs för att kunna hålla tronen?

Berättandet utgår från en liberal (och manlig) historiesyn, som ser stora individer som de som driver historisk utveckling. Hellre än att se rörelser och materiella förutsättningar ser den inviduella viljor till makt och deras psykologi. Det är samma synsätt som fokuserar på personen Hitler och hans uppväxt och psykologi, hellre än Tysklands ekonomiska kris, förödelsen efter första världskriget, Europas kulturella anti-semitism, eller fascismens framväxt som en reaktion mot bolshevismen. Genom att fokusera på individer med makt och deras personliga beteenden osynliggörs de historiska processer som formar dem och ger dem utrymme.

Nå, böckerna frågar oss hela tiden om vem som är en bra härskare, men viktigare är de frågor som böckerna inte ställer: ur vems perspektiv bedömer vi vad som är en god härskare? Varför måste det finnas en härskare? Varför skärskådas individerna, när det uppenbart är systemet som är ruttet?

Och var är de 99 procentens röst? Var är protesterna? Var är bondeupproren? Var är massdeserteringarna? The Faiths radikalisering och pilgrimernas ockupation av torget utanför Baelor’s Sept är det enda liknande vi ser till, och det ges knappt utrymme (även om det är snyggt hur potientiellt revolutionära element “desarmeras” av makten genom att legitimiseras). The Brotherhood Without Banners kan vid en första anblick verka som ett bondeuppror, men det är en halvsanning. Beskrivningen därom fokuserar alltjämt på Lord Beric, som utnämner sina kämpar till riddare. Det är en adlings privatarme, som kämpar för “den sanna kungen”. Det är en kritik mot den nuvarande härskaren, inte mot systemet i sig.

Vi ser berättelsen ur de mäktigas ögon, och när de fattiga och utblottade framträder är det också ur de mäktigas perspektiv: smutsiga, obildade, ensidiga, desperata och vulgära. Det är samma gamla underklassförakt som alltid funnits, och samma adjektivkluster som orden “white trash” idag framkallar. Westeros underklass tänker inte på annat än mat, prostituerade och våldtäkt, de ger sig på stackars Lollys och det är fullt normalt att en mor säljer sin dotters oskuld. Bilden av underklassen som framträder är ovacker, och därför blir det naturligt att vi inte bör lyssna på dem, för ingen har ju någonting av värde att säga. Den individfokuserade historiesynen osynliggör dem än mer: om historien formas av viljor med makt, varför ska man då bry sig om de maktlösa?

Det är kanske tur dramaturgiskt sett att underklassen inte ges en röst oftare, då det skulle avslöja hur meningslös hela konflikten är. Vem som faktiskt sitter på järntronen är ju sak samma för alla utom de adlingar som spelar tronernas spel. Robert’s Rebellion var ett personligt vendetta där han lät tusentals dö för sin egen hämnds skull, och i the War of the Five Kings har maktens män förstört stora delar av jordbruket, precis innan vintern kommer. Oavsett vem som vinner blir effekten för den stora massan misär, död och svält och i både Robert’s Rebellion och Daenerys’ krig i Slaver’s Bay är det praktiskt taget samma personer som styr före och efter; welcome the new masters, same as the old.

Men dramaturgiskt kräver böckerna att vi accepterar att det inte finns några andra alternativ än pest eller kolera. För att vi ska fortsätta bry oss krävs det att vi har någon att heja på. När man inser hur meningslös adelns intriger och krig är, och att alla är precis lika goda kålsupare, slutar böckerna intressera en. Man drabbas till slut av insikten att man kan få förstörelsen av Westeros att upphöra genom att bara sluta läsa. Vore jag välvillig skulle jag säga att det är till denna cyniska systemkritik som böckerna vill komma, men det känns inte troligt. Delvis vore det fruktansvärt slarvigt skrivet och delvis hemsöker Neds och Rhaegars spöken böckerna som exempel på goda härskare.

Det går att argumentera för att böckerna är systemkritiska, eftersom de visar hur alla faller för spelet, men det är fortfarande slarvigt gjort eftersom inget seriöst alternativ till feodalismen erbjuds. I Westeros har den varat i tusentals år, och teknologisk utveckling finns inte. Saker och ting är som de alltid har varit, och något alternativ finns inte i figurernas huvuden. Därför föreslår texten heller inte något alternativ eller känsla av utveckling för oss som läsare. Vi luras att väga tronpretendenterna mot varandra för att hitta det minst onda alternativet och hoppas att de ska klara sig; vi luras att se de härskandes intressen som våra egna intressen, för “vi har ju inget annat val”. Eftersom alla kritiska alternativ osynliggjorts genom de ideologiska knep som finns i texten, ber den oss välja mellan alternativ som alla upprätthåller det nuvarande systemet. Det är samma process som när högern låter oss välja vilken riskkapitalist vi ger vår skolpeng åt och kallar det “valfrihet”. Spelet är riggat mot oss, och det enda sättet att vinna är att ospela.

I slutändan blir alltså A Song of Ice and Fires centrala fråga “vad gör en bra härskare?” en icke-fråga. För ur de mäktigas perspektiv är en god härskare den som lyckas hålla makten. För underklassen spelar det liten roll vem som sitter på tronen, så länge systemet kvarstår. Och för oss som läsare är det en meningslös fråga: varför välja pest eller kolera när det finns antibiotika?

9 Comments

  1. Intressant – men lite väl kommunist-pretto 😉
    “ideologiska rökridåer”, etc. = borderline pekoral
    – och varför neutrum av fadd (fatt)?

    1. Ja, när man gläntar på dörren för en sorts pretentioner, då följer alla andra med också och hobbbypoeten i en tittar fram. Resultat? Skitnödiga fraser. 😉

      1. Såhär några dar efter har eftertanken lagt sig (och efter att ha läst lite Orwell-essäer och sett nån som verkligen kan skriva) måste jag verkligen säga tack för den där dissen. Så jäkla pinsamt att skriva nåt som låter som en skitnödig maoistpamflett.

  2. Martin är ju som du säger ibland och petar i hur majoriteten av krigen drabbas av krigen. Den konflikten som uppstår i när man som läsare inte håller med författaren om hur meningslös konflikten är blir egentligen ganska bisarr, Westeros är ju trots allt Martins uppfinning.

    Det jag tycker är problematiskt är hur ofta det i fantastiken förekommer ett slags “white mans burden”-tematik. I Martins fall Daenerys som kommer in som en befriare.

    China Mieville (så klart) är väl den fantasyförfattare som idag behandlar klass och ras på ett intelligent sätt som verkligen bidrar både till den empati man känner inför karaktärerna och att man accepterar fantasyvärldens inre logik. Fantasyns “realism” så att säga.

    1. Mjo, på sätt och vis är den väl endel bisarr. Rent dramaturgiskt är det ju bekvämt att koka ner en stor komplicerad konflikt till ett par konkurrerande viljor, så har man figurer som man kan skriva och så kan man skriva det som vilken roman som helst. Figurerna blir representationer som läsaren kan relatera till, och det är jäkligt klurigt att skriva om större folkrörelser och behålla läsarintresse; det blir för mycket historiebok annars. Men bisarr, jo, så är det väl. Lite som att läsa amerikaner debattera aga; man har så annorlunda referensramar att det känns främmande.

      Ja, där får jag hålla med (även om jag är svag för Edward Saids begrepp orientalism som analysmodell). Jag tänker mig att på nåt sätt koppla det till Dune, som typ alla har läst och iaf Robert Jordan tyckt om så mycket att han snodde Fremen-folket rakt av. I våras läste jag Tamora Pierce Alanna-trilogi, och där var man tvungen att slå av hjärnan när de kom till ökenfolket för att man skulle orka vidare. Sen i gammal sword & sorcery a la Conan är det ju en hel massa sånt, och grejer som Diablos Lut Gholein/Caldeum har ju en massa sånt. Och så finns ju det motsatta motivet – Dansa med vargar/Pocahontas/(Camerons) Avatar också. Jag undrar om det är att genrelitteratur ligger efter mainstreamlitt, eller att troperna döljs iom fantasyelementet.

      (Daenerys österlandsgrejs – speciellt i Slaver’s bay – håller jag med om var väldigt mycket “civiliserad viting kommer och lär de barbariska bruna mänskorna”. Mest reagerade jag på hur österlandet hela tiden jämförs med Westeros och målas ut som ociviliserade i jämförelse med civiliserade Westeros. Men det är ju en essä i sig, liksom.)

      Schyst rekommendation, f.ö. Jag har inte läst nå Mieville än, men jag har The City and the City ståendes i bokhyllan. Jag kanske ger mig på han härnäst, när jag blitt klar med Vonnegut.

      1. Om man ska vara lite pretentiös (och det ska man!) så lyckas Martin på ett sätt skapa en slags ofrivillig alienation (jmfr Brecht) där man tar ett steg tillbaka och säger till sig själv: Fan vad onödig den här konflikten är! Men det beror väl mest på läsarens ideologiska läggning…

Leave a Reply to Magnus Johansson Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *