En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.
0. Politisk ordlista
Människovärde. substantiv -t, -n
En värdelös egenskap, då det inte kan handlas på en marknad.
Se även: ömsesidig respekt, självkänsla, glädje.
1. Trump II: stormaktspolitik, oligarki, kontinuitet.
Finns det någon bättre sinnebild av Förenta staternas nya regim än en heilande Elon Musk? I den gesten smälter flera olika strömningar samman, vilka har burit fram Trump till segern: vulgär rasism, reaktionär populism, amerikansk protektionism och en techoligarki som vägrar bli begränsad. Dessutom utfördes hitlerhälsningen passande nog av världens mest pinsamma kille; första gången som tragedi, andra gången som fars.
Mycket kommer att vara likadant som förra gången, mycket kommer att förbli som under Bideneran och mycket kommer vi att överraskas över. En väsentlig skillnad är att Trump denna gång har folk bakom sig. Sedan 2016 har den reaktionära rörelsen formerat sig till ett någorlunda sammanhållet block, såväl inom länder som internationellt, och när Trump tillträder har han med sig denna rörelses organisation, uppslutning och planer. Det interna kaos och de palatsintriger som präglade Trumps första presidentperiod kommer förmodligen inte att upprepas. Under denna första tid har vi sett Elon Musk och hans blodhundar släppas lös på landets federala myndigheter, i en »shock and awe«-strategi, som ska rensa bort icke-lojalister och krossa de fackliga organisationerna, för att skapa en politiskt lojal byråkrati och avveckla den administrativa staten. Detta angrepp verkat ha stöd av alla delar av Maga-rörelsen, som nu ser sin chans att stöpa om staten i sin avbild, inte olikt Roosevelt under New deal-eran.
Nyheterna är helt upptagna av vad Trump och hans nya kabinett håller på med. Hur ska vi förstå det som sker? Jag har försökt samla lite olika ingångar.
Under rubriken »Hellre världsherravälde än demokrati« har Clarté publicerat ett referat av en diskussion mellan kulturgeografen Don Mitchell och John Hörnquist, där de pekar på utvecklingar, både inom och utanför landet. Inom landet, menar Mitchell, representerar Trump en auktoritär populism, som har långa anor. Det auktoritära draget är en fortsättning av de senaste femtio årens politik, som har inriktat sig på att företräda etablissemangets önskemål, under såväl republikanska presidentskap, som Reagans eller Bushs, som demokratiska (Clintons och Obamas). Populismen har också en lång tradition, men en huvudsakligen progressiv sådan som har vilat på att mobilisera folkliga rörelser. Under den auktoritära perioden har en sådan mobilisering inte skett, utan snarare tvärtom. När Trump bryter med den medvetna passivisering av väljarbasen utgör han inte en fortsättning av denna populistiska tradition, då han i stället mobiliserar reaktionära folkliga rörelser. Oavsett vilket folklig bas han vilar på, skiljde han sig mot det Demokratiska partiet som gick in i valet utan någon bas eller önskemål att möta palestinarörelsen. I stället verkade planen vara att skapa en vinnande koalition av Charlie XCX, John McCain och Barack Obama. Dessa erbjöd dock inga lösningar på inflationen och levnadssomkostnaderna, som Biden fick stå till svars för.
Att såväl demokrater som republikaner försvarade Israel hårdnackat menar Hörnquist hade att göra med Förenta staternas imperiella roll: framväxten av en mer multipolär världsordning innebär att ett starkt Israel blir än viktigare för att kontrollera Mellanöstern. När denna ställning hotas verkar Förenta staternas härskarklass villiga att åsidosätta demokrati och den »regelbaserade världsordningen« för att säkra sitt eget världsherravälde. Det är i detta sammanhang som vi kan se Trump tydligt säga saker som andra kan se poängen med: annektera Panamakanalen, Grönland och Gaza.
Hur stor skillnad var det då mellan Trump och Biden, sakpolitiskt? Det frågar sig Adam Tooze i essän »What was Bidenism?« för the London review of books (2024-11-07; använd privat läge för att komma runt betalväggen), där han betonar kontinuiteten mellan Trump och Biden, snarare än skillnaden. Trump genomförde framför allt två saker under sitt presidentskap: för det första lade han om utrikespolitiken till att behandla Kina som det främsta hotet och Ryssland som ett sekundärt, för det andra införde han en ny sorts industripolitk med Operation Warp Speed, som från statligt håll samordnade och prioriterade vaccinproduktionen, och sedan en sorts expansiv socialpolitik med Cares-lagstiftningen. Bidens stora paket – Inflation reduction act, Build back better, Green new deal – följde i grund och botten den väg som Trump stakade ut med sina stora paket.
Enligt Tooze delar Trump och Biden problembilden att Förenta staternas industriella bas har eroderats och vill lösa detta, men skiljer sig i hur de genomför detta projekt. Medan Biden föredrar stödpaket och stimulans, är Trump mer villig att därutöver använda sig av tariffer. Men medan den demokratiska agendan var ambitiös i början av presidentskapet, förhandlades alla välfärdspaket bort i kongressen, eftersom de egna senatorerna inte ville ha något sånt:
What passed in the end was not the capacious ecological and feminist vision of Build Back Better, but the bipartisan infrastructure act, CHIPS and the IRA. What do they have in common? They are industrial, productivist and framed in terms of hostility to China.
Dessa program medförde viktigt stöd till klimatåtgärder, men utgick från en protektionistisk ingång. Ekonomiskt lyckades man undvika en åtstramningspolitik, men någon lagstiftning för att förbättra arbetarklassens ställning har man inte kunna få igenom. Under de senaste två åren har därför landet fokuserat på utrikespolitik, och även här finns stora likheter: synen på Kina som det stora hotet, stödet till Israel, m.m. Skillnaden är kanske sättet som man retoriskt, men inte i verkligheten, har förhållit sig till stora institutioner. Det stora statsstödet har riktats om till krigsproduktion och Biden talar om landet som »demokratins arsenal«; trots Biden-administrationens klimatambitioner har produktionen av fossila bränslen kraftigt utökats och är nu större än någonsin tidigare. Till sist har man arbetat med att säkra Förenta staternas försprång vad gäller högteknologi över Kina, vilket är ett långsiktigt program som inleddes under Obama (någonting som verkar gå hyfsat dåligt, vilket den kinesiska chattbotten Deepseek var ett exempel på).
Detta keynesianska stöd till högteknologi och till krigsindustri går givetvis hand i hand. Moderniseringen av den amerikanska kärnvapenarsenalen är på väg, samtidigt som den kinesiska byggs ut. Det är, som Tooze uttrycker det, stormaktspolitik som Biden och Trump håller på med. Det är inte inhemsk välfärdspolitik, utan ett försvar av sin position på den internationella scenen. Hörnquist lyfter vikten av att kontrollera de fem monopol som Samir Amin pekar ut – strategiska råvaror, högteknologi, det finansiella systemet, kommunikation och medier samt massförstörelsevapen – och i Toozes artikel kan vi se att flera av dessa stod i centrum för Bidens program. Skillnaden kanske är att Trump vågar säga högt – annektera Gaza – det Biden försökte viska.
Detta är också Alf Hornborgs tes, i en debattartikel i DN (2025-02-22): Trumps presidentskap tvingar oss att konfrontera att den syn vi hade på världen inte stämmer överens med verkligheten vad gäller frihandel, demokrati, klimathänsyn och naturvård. Hornborg menar att efterkrigstidens ekonomiska struktur – där utsugningen av det globala Syd har skett genom ett ojämlikt utbyte som dolts bakom ordet »frihandel«– nu krackelerar och att gamla imperieambitioner därför återvänder. Orsaken till att detta sker nu spårar Hornborg till att coronapandemin blottlade sårbarheten i de globala handelskedjorna. Man kan inte längre räkna med att säkra det egna landets ekonomiska dominans genom frihandel, utan tvingas ta till en öppen imperialism. Detta bör få våra illusioner att rämna:
Vi står nu inför uppgiften att skärskåda den världsbild som har präglat vårt tänkande och vår politik sedan andra världskriget. För att travestera George Orwell måste vi nu inse att frihandel är exploatering, demokrati är manipulation, klimathänsyn är symbolpolitik och naturvård är miljöbelastningsförskjutning.
Trump gör ingenting substantiellt nytt; han gör det bara utan skygglappar eller ideologiska dimridåer. »Den regelbaserade världsordningen« kanske bara är ett fint sätt att säga »Förenta staternas hegemoniska dominans«. Samtidigt är det nog ingen av dessa skribenter som riktigt kunde räkna med Trumps explosiva personlighet och hurpass drastiskt han och vicepresidenten Vance skulle skaka om den transatlantiska länken, genom att angripa Europa och bryta med Ukrainas regering. Snarare än att detta motiveras av Trumps labila karaktär, menar Vijay Prashad att detta är en rimlig »Reverse Kissinger«-strategi (2025-02-27): att närma sig Ryssland och inlemma landet i västs ekonomiska sfär, för att driva en kil mellan Moskva och Beijing. I samma brev påpekar Prashad att Trumps intresse för Ukrainas sällsynta jordartsmetaller ska förstås utifrån att Kina dominerar produktionen av många sådana samt att landets enligt Australian Strategic Policy Institute kan anses leda utvecklingen inom 57 av 64 kritiska teknologier.
Om vi anlägger ett sådant krasst stormaktsperspektiv bör vi inte överraskas av att Trump vill ha Grönland, även om han uttrycker sig på ett otidsenligt sätt. I Eld och rörelse #155 med Håkan Svenneling från Vänsterpartiet, »vår man i Nato«, diskuterar de öns betydelse och varför det är förståeligt att Förenta staterna vill ha den: Grönland har en geopolitisk nyckelposition. Det är en viktig plats för att placera radarstationer för att ha koll på eventuella rörelser mellan Nordamerika och Ryssland. Därtill går viktiga farleder utanför ön, och i och med att Arktis smälter öppnas nya sådana, samtidigt som nya olje- och gasfyndigheter dyker upp.
Syre publicerade 2025-02-22 den långa »Kapprustning i Arktis – kan freden bestå?«, som visar att de ökande spänningarna i Arktis har pågått under en längre tid. Denna har drivits av en expansiv politik från Rysslands sida, där man tänker sig att kontroll över ishavsområdet ska kompensera för territorieförluster efter Sovjetunionens fall – en av dessa konflikter handlar om vilket land som äger rättigheterna till områdets naturresurser. Ryssland hävdar att det finns undervattensberg som utgår från deras kontinentalsockel och sträcker sig till Arktis och att resurserna därför faller inom deras ekonomiska zon, medan Danmark hävdar att det ligger inom Grönlands zon och därmed tillhör dem. Även Kina har byggt ut infrastruktur i området som del av sitt initiativ Nya sidenvägen, men verkar än så länge vara intresserade av att hålla farleder öppna och behålla ishavet neutralt (vilket är en annan hållning än den landet har i Sydkinesiska sjön). Som svar på detta rustar såklart även Förenta staterna, vilket ökar risken för en konfrontation i området. Eftersom den ryska Ishavsflottan, som innefattar kärnvapenbestyckade ubåtar, utgår från Murmansk, är insatserna skyhöga.
Här i Norrbotten har vi diskuterat Natos intresse för Sverige i dessa termer ganska länge: sedan Värdlandsavtalet undertecknades 2017 har F21 i Luleå byggts ut för att kunna ta emot internationella flyg och det har redan innan dess skett återkommande Natoledda flyg- och markövningar i norra Sverige, Norge och Finland. Därtill har vi i Norrbotten det stora testområdet i Vidsel och rymdbasen Esrange i Kiruna, varav den senare är i färd med att raskt militariseras, då Förenta staternas rymdstyrka och Försvarsmakten bägge är intresserade av en infrastruktur för att skjuta upp satelliter (Arbetaren, 2025-02-19). Sammantaget utgör norra Sverige allt mer en viktig del av Natos militära infrastruktur för att kunna kontrollera det arktiska området.
2. Att bygga Rokos basilisk
Någonting som många blev överraskade av var att se VD:arna för de stora teknikföretagen mangrant sluta upp bakom Trump. Vi borde emellertid inte vara förvånade över detta, för rörelsen dit har varit konstant. De utgör en väsentlig del av det amerikanska monopolkapitalet som ser Trump som en garant för sina profiter, då han talar om skyddstullar, minskade regleringar och fria tyglar för kryptoindustrin. I avsnitt 260 av Tech won’t save us gästar Gaby Del Valle podden och diskuterar relationen mellan Silicon valley och Vita huset och vad oligarkerna hoppas få ut av honom.
Vart teknikföretagen är på väg talar även Trueanon om i avsnitt 423 och This machine kills i avsnitt 389 och bägge menar att man kan följa pengarna. De billiga krediterna som plöjdes ner i techföretagen under 00- och 10-talen är inte längre tillgängliga och företagen går nu dit pengarna finns: Försvarsdepartementet. De nya techföretag som har lyckats bli lönsamma – SpaceX och Andúril – har bägge tjänat sina pengar genom statliga kontrakt. Följaktligen kommer resten av dem att dras dit. Även om man har marknadsfört »AI« som chattrobotar, är inte detta en lönsam affärsmodell. I stället föreslår TMK att vi ska sluta tänka på detta som en teknologi för individuella konsumenter, och i stället tänka att det kommer att bli del av staternas militära och polisiära infrastruktur, för att övervaka befolkningen, säkra gränser, och utveckla vapensystem.
Denna militarisering av »AI« är i full sving och Gazakriget har gett techmonopolen en ypperlig möjlighet att samla in »the raw material that tech firms needed to build their experiments in surveillance and algorithmic warfare to scale: kill-chain data«, som Sophia Goodfriend skriver i inlägget »Militarised AI« för London review of books (2025-01-28). Den israeliska militären har länge haft samarbeten med bl.a. Microsoft för att utveckla sina datasystem och var redo att släppa lös dem på Gaza, vilket förmodligen har bidragit till de höga civila dödssiffrorna. Så snart kriget satte igång fördjupade man samarbetet:
Google gave the IDF access to Vertex, which applies AI algorithms to data sets, and Gemini, an AI assistant that the IDF wanted to repurpose to sift through text or audio and recommend operations. Microsoft allowed the Israeli army’s use of Chat GPT-4, accessed through Microsoft Azure, to increase twenty-fold. Amazon expanded the cloud storage for data informing military operations across Gaza.
Detta är som sagt ingenting nytt. Anthony Lowenstein har i The Palestine Laboratory (2023) beskrivit hur Israel länge har använt de palestinska områdena som en plats för att testa sina teknologier, innan de säljer vidare dem. 2023, innan krigsutbrottet, besökte han Tech won’t save us i avsnitt 176 för att diskutera detta. Den israeliska vapenindustri har länge samarbetat med de stora teknikmonopolen, för att sedan sälja vidare tekniker för ockupation och befolkningskontroll.
I och med Musks slakt av den statliga byråkratin, kommer dessa företag att bjudas än mindre motstånd. Som Per-Anders Svärd skriver i Arbetaren (2025-02-17) blottläggs nu deras antidemokratiska agenda, född ur »Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande«. Nu utgör de den dominerande eliten »med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin«. Målet är en naken, snarare än en förklädd, oligarki. Förenta staterna har förvisso aldrig haft demokrati, men vi kommer likväl att sakna den om den försvinner – och samma rörelser är på väg till Europa, Sverige och världen.
Bland självutnämnda »rationalister« finns ett känt tankeexperiment som kallas »Roko’s basilisk«, som lyder ungefär: föreställ dig att mänskligheten någon gång i framtiden lyckas skapa en allvetande och allsmäktig AI-gud. Denna kommer att ha förmågan att projicera sig bak i tiden och övervaka alla människor som någonsin har levt. På grund av dess självbevarelsedrift, kommer den att se till att den konstrueras och därför kommer den att vilja straffa alla människor som motarbetar att den skapas, eller inte aktivt deltar i dess skapande. Och – håll i dig, för här kommer en info hazard – nu när du känner till denna möjlighet, har du inget annat val än att agera utifrån möjligheten att denna AI-gud har sina ögon på dig!
Det är ju alltså Pascals trossats klätt i I have no mouth and I must scream-skrud och kedjebrevsformat, men likväl tycker många av dessa tech-tokar att det är det läskigaste de någonsin har hört (man kan lyssna på Trueanon #434-435 för en djupdykning i dessa kufar). Förmodligen skräms de för att detta tankeexperiment på något sätt uttrycker vad de själva redan håller på att bygga. Vad är basilisken annat än en gud i deras egen avbild, som kommer att behandla dem på samma sätt som deras nuvarande apparat behandlar jordens fördömda?
3. »Tyskland utgör modellen för Europa«
Äntligen har en vapenvila trätt i kraft i Gaza. Det är skamligt att den israeliska krigsmakten har fått hållas så här länge, uppburna av sina allierade, men nu finns i alla fall en liten ljusning. Gazaborna rör sig återigen norrut, beslutna att återvända till sina forna hem för att förhindra den ockupation av marken som såväl bosättarhögern i Israel som Trump talar om. Vapenvilan är en öppning för hopp och håller i skrivande stund, trots att Israel har passat på att omgruppera sin militär och angripa Västbanken i stället, i en eftergift till de (mest) högerextrema partierna, och trots att de nu planerar att stänga gränserna igen, för att tvinga fram en förlängning av den första fasen.
Under de gångna månaderna har det skett så mycket att det är svårt att minnas alla hemskheter. När jag häromveckan läste Johannes Anyurus pamflett Faktan (2024), som är en sammanställning av de bevis för folkmordsanklagelserna som Sydafrika lade fram för ICJ, blev jag helt tagen. De systematiska, vidsträckta och medvetna angrepp mot Gazas sociala, materiella, medicinska och kulturella infrastruktur är svårgreppbara. Utöver de direkta dödsfallen beskriver Sydafrika hungersnöd och farsoter och en sådan omfattande vattenbrist att ammande kvinnor har svårt att producera mjölk åt sina barn. Därutöver kommer hela generationer av gazabor att vara traumatiserade eller fysiskt handikappade. The Tricontinental har räknat ut att den förväntade medellivslängden för palestinier föll med 11,5 år, bara under de första tre månaderna av kriget (nu är den förmodligen lägre). Mellan palestinier och israeler skiljer nu 17 år i förväntad medellivsslängd, vilket är en större skillnad än den som fanns mellan svarta och vita i apartheidtidens Sydafrika. Vapenvilan är välkommen, men hur Gaza ska byggas upp är en oändligt svår fråga.
Denna förstörelse har stötts av Israels västerländska allierade, däribland vår egen regering. I Europa har Tyskland varit den mest aktiva påskyndaren. I en lång artikel för The Guardian (2025-01-30), skärskådar Pankaj Mishra den tyska minneskulturen som har använts för att legitimera detta stöd. Jag har tidigare skrivit om Mishras »Förintelsen efter Gaza« och denna artikel är ett bearbetat utdrag från hans nyutkomna bok The world after Gaza, som utvecklar tankarna i denna första essä. Hans tes i artikeln är att Förbundsdagens institutionella stöd till Israel har inneburit ett sätt att rentvå landets historia, snarare än ärligt konfrontera den. En illustration av detta är att tyska politiker beskriver stödet till Israel som del av landets Staatsräson, samtidigt som de uttrycker grov rasism mot palestinier, muslimer och invandrare.
Avnazifieringen av Förbundsrepubliken under dess första årtionden var minst sagt bristfällig och för att dölja detta ställde man sig bakom Israel. Man såg Israel som »vägen till Väst«, vilket lät Västtyskland bli en »acceptabel stat« efter att ha raserat alla västerländska principer. Nazismens brott externaliserades i stor del till några få onämnbara figurer – Mishra beskriver hur de judiska intellektuella Theodor Adorno, Hanna Arendt och Jean Améry efter kriget inte kunde hitta några tyskar som själva kom ihåg att de hade varit nazister, eller hållit med om nazisternas idéer. Det var som om Hitler och nazisterna var ett yttre folk som hade kommit och koloniserat Tyskland och tvingat med sig alla:
In West Germany, according to the British historian Mary Fulbrook, of the nearly 1 million people who “were at one point or another actively involved in killing Jewish civilians” (the number of enablers was much higher), “only 6,656 were convicted of Nazi crimes” – “fewer even than the number of people who had been employed at Auschwitz alone”. By the end of the 20th century, only 164 individuals had been sentenced for the crime of murder – of 6 million Jews.
Detta liknar den i dag vanliga bilden av Hitler som en osedvanligt skicklig retoriker, en häxmästare rentav, som lyckades lura det tyska folket, vilka stod maktlösa inför hans ordmagi – ett kreativt sätt att frånsvära dem ansvar.
Så kunde Västtyskland undvika att på allvar konfrontera sina brott och avnazifiera statsapparaten. Vid femtitalets mitt utgjordes Förbundsrepublikens samhällselit av mer eller mindre samma personer som Tredje rikets. Under samma tid drev förbundskansler Konrad Adenauer igenom ett stort stödpaket till Israel, vilket var politiskt viktigt för att Västtyskland skulle släppas in i den västerländska värmen. Det Marshall-dopade tyska miraklet genererade ett överskott som kunde komma den israeliska staten till del och understödja dess ekonomiska modernisering. I utbyte kunde Tyskland rehabiliteras:
The postwar German-Israeli symbiosis was at the centre of the “unprincipled political gamesmanship”, in Primo Levi’s bitter words, that expedited the rehabilitation of Germany only a few years after the full extent of its genocidal antisemitism became known.
Det mest cyniska exemplet på detta som Mishra lyfter upp är rättegången mot Adolf Eichmann 1962 i Jerusalem, då Adenauer ska ha villkorat ett paket med stora lån och militärmateriell på rättegångens utfall. Att domstolen kom fram till att Eichmann var ett synnerligt monster som drevs av sina övertygelser, snarare än en kugge i Tredje rikets maskineri, bidrog ytterligare till att rentvå Tyskland:
The Israeli philosopher Yeshayahu Leibowitz remarked many years after Eichmann was hanged that his “trial was a total failure; Eichmann really was a small and insignificant cog in a big machine. I think it was a conspiracy by Adenauer and Ben-Gurion to clear the name of the German people. In exchange they paid us billions.” Marwecki provides the belated evidence for this scandalous claim while describing the “exchange structure specific to German-Israeli relations”: moral absolution of an insufficiently denazified and still profoundly antisemitic Germany in return for cash and weapons.
Ett annat skeende under femtitalets första halva, som Mishra inte nämner men som jag tror är viktigt, är återbeväpnandet av Västtyskland 1955 och dess inträde i Nato samma år. Under det kalla kriget var det viktigt att ha pålitliga antikommunistiska allierade i alla olika länder, antingen i parlamenten eller som stay behind-trupper, och det fanns inga som var lika pålitliga som gamla fascister och kollaboratörer, vilket syntes på båda sidor om järnridån. För att kunna bygga upp Förbundsrepubliken som en antikommunistisk frontstat (1956 förbjöds där Tysklands kommunistiska parti), behövde Natoländerna normalisera landet. Det tysk-israeliska samarbetet ska kanske ses i detta sammanhang.
Det kulturella uttrycket för detta stöd till Israel blev, enligt Mishra, en slags filosemitism, d.v.s. ett okritiskt och entusiastiskt omfamnande av allt judiskt men framför allt israeliskt (så länge det inte utmanar den tyska självbilden). I västtysk press yttrade sig denna hållning genom för våra ögon bisarra hyllningar av israeler meddelst nazistisk retorik: under Eichmann-rättegången beskrev en västtysk reporter unga israeler som varandes ofta långa, blonda och blåögda, och »nästan utan de drag man brukade betrakta som judiska« och sexdagarskriget beskrevs som »Israels Blitzkrieg«, medan militärledaren Moshe Dayan liknades positivt med den nazistiska fältmarskalken Erwin Rommel. Hur kommenterades tyska bloddonationer till Israel? »Ariskt blod flödade för judar«.
Genom detta stöd till Israel, kunde alltså Förbundsrepubliken, trots den här sortens explicita antisemitism, rehabiliteras i Västvärldens ögon och liksom Israel bli en frontstat för Nato. När den officiella minneskulturen senare formades i Tyskland skedde det utifrån denna historiska bakgrund; landet behövde sona sina brott genom att stödja Israel, men denna historiska skuld utsträcktes aldrig till de afrikanska folk som det tyska kejsardömets trupper massakrerade under 1900-talets första sekler. Eftersom Israel i tyskt medvetande utgör symbolen för judiskt liv och stödet till denna stat är vad som har bevisat att Förbundsrepubliken har gjort upp med antisemitismen, blir kritik mot Israel eller solidaritet med palestinier följaktligen sett som inneboende suspekt. Det har lett till den absurda situationen, skriver Mishra, att barnen och barnbarnen till Förintelsens gärningsmän i dag stämplar antisionistiska judiska intellektuella, barn och barnbarn till Förintelsens offer, som antisemiter.
Även om det vid första anblick kan verka ironiskt att Tyskland, som har varit Israels starkaste förkämpar i Europa, nu röstar fram nazismens nuvarande parlamentariska ansikte AfD till näst största parti i Förbundsdagen, är det snarare logiskt. Den tyska extremhögern har kunnat växa under det senaste året, inte trots att landet sluter upp bakom Israel, utan på grund av detta. Pankaj Mishra visar hur man i Västtyskland redan under sexdagarskriget beskrev Israels fiender som nazismens arvtagare och att man därigenom kunde framstå som projudisk genom antimuslimska påhopp. Det är väl övertydligt att detta pågår även i dag?
Under det senaste året har en »auktoritär anti-antisemitism« blivit normerande i tysk debatt, som Peter Ullrich uttrycker det i en artikel för Rosa Luxemburg Stiftung. Denna hållning förstår all kritik mot Israel eller sympati för den palestinska saken som antingen direkt eller åtminstone misstänkt antisemitiskt och verkar för att förhindra såväl dessa åsikter som de personer som uttrycker dem från att kunna ta plats i samhället. Hållningen drar från två ideologiska källor. Den ena är en självuppfattad antifascism, där man tänker att läxan från Förintelsen är att aldrig låta judar bli föremål för misstänkliggörande, bojkotter, eller liknande, oavsett om detta riktar sig mot staten Israel eller ej (liksom Mishra har beskrivit). Den andra är direkt reaktionär:
The second source is a right-wing discourse that the Alternative für Deutschland (AfD) has propagated for years and which overlaps with the discourse of a significant portion of the “liberal” and conservative mainstream. Here, an instrumentalization of the “Christian-Jewish legacy”, or even of “the West”, combines with anti-Muslim and anti-leftist resentment disguised as “anti-extremist” to form a national-interest position that extends back to the efforts to “make amends” during the Adenauer era and is instrumental in the national exoneration from the Holocaust.
Alternativ för Tyskland framställer sig alltså som en arvtagare till den tyska minneskulturen, snarare än en avvikelse från densamma. Och när de respektabla partierna försvarar Israel genom att censurera och misstänkliggöra stöd till Palestina talar de samma språk som AfD. Eftersom partiet växer blir det allt svårare att stänga ute från makten och de andra partierna anpassar sig, tydligast i när Kristdemokraterna i Förbundsdagen nyligen petade ett hål i brandväggen mot extremhögern, genom att ta AfD:s stöd i en icke-bindande omröstning om hårdare migrationspolitik.
Nåja, extremhögerns framväxt i Tyskland beror naturligtvis inte enbart på landets förhållande till Israel och sin invandrarbefolkning, även om dessa är viktiga. Liksom alla missnöjesrörelser finns många bakomliggande faktorer, såsom plundringen av forna Östtyskland, urholkandet av välfärdsstaten och arbetares rättigheter, samt missnöjet med stödet till Ukrainakriget och de höjda livsomkostnaderna till följd av denna konflikt. För en bakgrund till detta kan man läsa Henning Süssner Rubin om den tyska fredsrörelsen i Clarté 2024:2, Rasmus Fleischer om ordoliberalen Sarah Wagenknecht och AfD i Flamman 2024-12-11, Håkan Forsells »Nederlagets landskap« från Ord & bild 2022:4 som gestaltar nedmonteringen av Östtyskland, samt två artiklar från Rosa Luxemburg Stiftung: Stephan Krull och Mario Candeias om vad den tyska bilindustrins kris betyder för tyska arbetare eller Ingar Solty som frågar vad man menar när man ber om solidaritet med Ukraina.
Visst låter mycket av detta bekant från vårt eget land? Som historikerna Olof Bortz, Petter Hellström och Daniel Strand (2025-01–30) skriver i Aftonbladet kultur, har den svenska högern använt en liknande diskurs för att misstänkliggöra hela solidaritetsrörelsen med Palestina och antyda att det är »svenskt« att stödja Israel och »osvenskt« att stödja den palestinska saken – liksom i Tyskland försöker den svenska högern påskina att antisemitismen återfinns inom invandrargrupper och därigenom undvika att konfrontera judehatet i majoritetsbefolkningen. Även våra egna postnazister arbetar hårt med att utmåla sig som judarnas bästa vän, eftersom de okritiskt ställer sig bakom Israels folkmordskrig och delar den israeliska högerns antimuslimska rasism.
Pankaj Mishra menar att Jürgen Habermas, Förbundsrepublikens statsfilosof, förstod att Tredje rikets brott följde av att Tyskland hade tagit avstånd från den västerländska civilisationens värderingar och att Förbundsrepublikens viktigaste framsteg var dess villkorslösa öppnande mot Väst. Genom att sätta Förintelsen och ett absolut stöd till Israel i centrum för sin kollektiva identitet, kunde tyskarna finna sin väg tillbaka till den västerländska gemenskapen.
Ett motsatt perspektiv är det som Sven Lindqvist lägger fram i sin bok Utrota varenda jävel från 1992: Förintelsen av Europas judar, romer, med flera var ingalunda unik. I sin omfattning, ja, och i sin planering, ja, men inte i sina metoder eller ideologi. I stället kan vi förstå den som att tyskarna tog hem kolonialismens tekniker och applicerade dem på Europas befolkningar i industriell skala. Nazisternas förbrytelser var, enligt detta perspektiv, ingen avvikelse från den västerländska civilisationen, utan snarare det yttersta uttrycket för en av dess strömningar. Jag tycker att det är en rimligare beskrivning, för mellan Väst och Öst, Nord och Syd, finns inga gränser, utan alltid avhängiga relationer. Utan kolonierna och periferierna, hade Väst aldrig blivit till.
I palestinadebatten menar Bortz, Hellström och Strand att vi kan se riktningen mot ett mer auktoritärt samhälle, där borgerligheten krokar arm med extremhögern: där »den liberala demokratins fria åsiktsutbyte ersätts av nationella ›värderingar‹« och »makthavarna inskränker våra grundläggande rättigheter« – Silas Aliki skriver i Arbetaren (2025-01-07) om hur demonstrationsrätten i Sverige har angripits från två håll under de sista åren: dels från lagstiftarna, som vill göra det förbjudet att anordna demonstrationer som kan anses hota Sveriges säkerhet, dels genom att åklagarmyndigheten har börjat åtala miljöaktivister för sabotage eller demonstranter för ohörsamhet i avskräckande syfte. Genom tusen nålstick läggs grunden för en illiberal demokrati, där vissa rättigheter är villkorade eller svåra att utöva. Även detta konservativa hat mot demokrati, avvikande åsikter och arbetarklassens inflytande har långa anor i Europeisk politik – i dag förkroppsligad av israelvännen Elon Musks hitlerhälsning.
Gemensamt för denna slags monopol- och stormaktspolitik är att man förutsätter ett våld mot medborgare, främlingar och naturen. Det individuella, sköra och utstickande, det svaga, – ja, det mänskliga – måste kuvas och underkastas den stora planen eller kvartalsrapporten. Utan en stark arbetarrörelse som kräver frihet och demokrati, både på jobbet och i den politiska sfären, överlever dessa inte. Tyskland utgör modellen för Europa, men visst ser vi samma rörelse även i Sverige.
4. Konst för människovärdet
I förra numret av Clarte (2024:3) återpubliceras Jan Myrdals artikel »Det radikala och det mänskliga1«, ursprungligen skriven 1955. I den diskuterar han konstens roll i att förmedla en viss människosyn och hur dessa olika syner tjänar olika intressen. Det är en spännande diskussion, som sällan förs i dag, men som känns relevant i vår doomskrollande tid. Myrdals tes är att en kultur som tjänar arbetarklassens intressen behöver visa upp människan som en värdig varelse, medan en som avbildar människan på ett hånfullt sätt och nedlåtande sätt leder till förakt.
Som exempel på dessa två skildringar lyfter han dels Chaplins filmer, dels en illustration av tysken George Grozs. I Myrdals berättelse visar Chaplin upp människans alla dråpligheter och svagheter, men låter henne likväl vara värdig. Grozs däremot avbildar en grotesk borgare som äter, men ingenting annat än det groteska finns där. De var bägge radikala, men skilde sig genom att Chaplin älskade människan, medan Grozs radikalism utgjordes av förakt. Visst finns det sådana konstnärer även i dag? Är inte detta skillnaden mellan Annie Ernaux och Michel Houllebecq? Visst finns det värde i att ta del av även Houllebecq och hans likar, men nog är det en slags kultur som främjar en hopplöshet, misstro och pessimism. En maktlöshet. Myrdal visar att det inte är likgiltigt vad man skrattar åt:
Chaplin påpekade en gång att det var ett gott skämt om man tappade en glasstrut innanför urringningen på den uppblåsta, galaklädda direktörskan. Det var ett skämt som avslöjade hennes falska värdighet och publiken skrattade. Men om glasstruten tappades innanför kläderna på en trött och utarbetad städerska, då var det inte skämt länge, då var det en olycka som väckte medkänsla. Att skildra det på annat sätt skulle vara falskt, skulle vara ett människoföraktande hån.
Detta innebär inte att man begränsar konstens motivkretsar. Tvärtom menar Myrdal att det som utmärker god konst måste vara just att den inbegriper det mänskliga livet och skildrar henne med värme. Detta är ett led i vad Myrdal menar är »arbetarklassens stora uppgift« att »ersätta samhällen där människan är utsugare och utsugen, förtryckare och förtyckt med ett samhälle där människan är människa och en vän och hjälpare« (en formulering som man knappast stöter på i dagens kulturdebatt).
I slutändan erbjuder Myrdal oss en fråga, varmed vi kan skapa och bedöma konst: »är detta för människan, försvarar det människovärdet och hjälper henne till klarhet?« Visst kan man bedöma konst på andra grunder också, men nog tycker jag att all riktigt stor konst jag känner till lyckas med detta, och kanske inga i större utsträckning än pitelegendarerna Euskefeurat. Jag menar, lyssna bara på deras farsartade direkt aktion-hyllning »Rosa Kata Alexandra Moa Margareta«, tearjerkern »Tankar på nattgammal is« eller det lyriska mästerverket »Lingonrap«.
5. Kiruna kommun körs över om Vittangigruvan
Tidigare har jag skrivit om att Kiruna kommun har nekat tillstånd till den planerade grafitgruvan, för att man anser att det inte ger kommunen någonting annat än ökade utgifter. Under året har regeringen talat lite vagt kring att eventuellt titta på slags utvinningsskatt, men nu får vi nog anta att de tankarna är över. Regeringen använder sig av plan- och bygglagen för att köra över Kiruna kommun, och tvinga dem att färdigställa en detaljplan för gruvan. Det är första gången som det sker att staten på detta sätt sätter sig över en kommun och Ebba Busch menar att det är för att denna gruva är av stort nationellt intresse för Sverige. Hon menar att detta är »det bästa för Kiruna, Sverige och Europa«. Man pekar på ett minskat beroende av Kina och att Kiruna får en massa arbetstillfällen.
Det är svårt att inte hålla med Kirunas kommunalråd Mats Taavenikus uttalande: »De behandlar oss som en koloni«. Även de lokala kristdemokraterna blev mycket upprörda över uttalandet, som blottar Buschs okunnighet. Kiruna har ingen brist på arbetstillfällen och särskilt inte i tung industri. Vad en sån här gruva leder till för kommunens del är snarare fly in/fly out-lösningar, där grafiten grävs upp och såväl profiter som löner skickas till andra kommuner, medan Kiruna lämnas kvar med en utarmad natur. Visst ligger det nära att sjunga Euskefeurats »Länge har vi väntat«?
Malmen som vi hade, den tog LKAB
Och skogen tog en annan, å inte nog med det
Nej sen kom sextitalets deporteringar
Ja din politik, den har varit sig lik, oavsett regeringar
Det går naturligtvis inte att tala om kolonisering utan att tala om inskränkningen av renbetesområden, som detta innebär. Samerådets Åsa Larsson Blind beskriver för Arbetaren (2024-11-25) den pågående industriomställningen som en »grön kolonisering« av Sápmi. Den följer, enligt henne, samma logik som tidigare vågor av kolonisering av historisk samisk mark. Denna gång använder man sig bara av andra argument för att rättfärdiga inhägnandet av renbetesområden. I sin kritik pekar hon särskilt ut de två planerade gruvprojekten i Kiruna; utöver Vittangi-gruvan, handlar det om den så kallade Per Geijer-fyndigheten, som hon menar LKAB marknadsförde på ett missvisande sätt, när de 2023 beskrev det som att de där gjort Europa största fynd av sällsynta jordartsmetaller:
– Det är en fyndighet som man har vetat om väldigt länge. Det är mestadels järnmalm, men det som är skillnaden nu är att man profilerar den som sällsynta jordartsmetaller, för då är det berättigat i den gröna omställningens logik.
Eftersom Sverige inte har ratificerat ILO 169 som fastslår urfolks rättigheter, har samebyarna svårare att kunna hävda sin rätt gentemot statliga och kommersiella intressen än urfolk i länder som har det (men där är det naturligtvis inte heller enkelt). Sakta med säkert hackas renbetesmarkerna upp, vilket leder till press på näringen och att kunskapen om att flytta sig över dessa marker går förlorad. Larsson Blind beskriver även hur den ekonomiska pressen leder till förändringar i könsmönster, där renskötare allt mer börjar betraktas som ett särskilt yrke, och ett manligt sådant, snarare än en syssla som har innefattat hela familjerna. Kvinnorna skaffar sig i högre utsträckning andra yrken och utbildning, vilket också bidrar till en utflyttning.
Larsson Blind lyfter genomgående upp relationen till marken som en nyckel för ett ekologiskt hållbart levnadssätt. För henne är det självklart att man har en viss natur och att det är den som man behöver förhålla sig till och leva i balans med. I motsats till detta beskriver hon koloniseringens logik som att man »Hela tiden ska […] hitta en ny värld. Har vi förbrukat den här, då går man bara vidare«. I stället för att göra ett mer genomgående arbetet för att lösa problem från grunden, förlitar man sig på att hitta en teknologisk snabblösning.
Ett annat perspektiv på den här processen kan man läsa i ett samtal om industriomställningen mellan David Väyrynen2, poet och tidigare lokalpolitiker för Vänsterpartiet i Gällivare, och Erik Lindman Mata från Clarté (från 2024:4). Som David lyfter orsakar det svaga statliga stödet till kommuner deras dubbelt utsatta situation: dels behöver man hoppas på att locka till sig företagssatsningar för att klara de kommunala utgifterna och vända befolkningskurvan, dels behöver kommunen bära kostnaderna för dessa satsningar själva. För företagen är det ett gyllene läge att köpa »lojaliteter på ett sätt som staten hade kunnat motverka« då de kan svepa in som välgörare. Risken är att man »tappar klarsynen och slutar ifrågasätta vad företaget gör« samt »slutar betrakta det hela som en konflikt mellan arbete och kapital«.
Samtidigt lyfter de vad Arne Müller kallar »Norrlandsparadoxen«, att perifera kommuner fortsätter att minska i befolkningsantal, samtidigt som stora investeringar görs där: Kiruna kommun har till exempel fått 3 000 fler arbetstillfällen under en tioårsperiod, men befolkningen sjönk likväl. Det är klart att det också väcks ett missnöje hos lokalbefolkningen, när naturområden som tidigare har använts för rekreation, rennäring eller turism inhägnas och förstörs, utan att det kommer invånarna till gagn. David lyfter upp kommunalpolitiken som ett forum som finns tillgängligt för befolkningen att yttra sitt missnöje:
Det är kommunpolitiken som är den starkaste motkraften. Samtidigt vet vi att kommun, region och stat har allt mindre att säga till om, på grund av kapitalets allt större makt och kontroll. Företagen själva går in och bestämmer politiken. Det är galet att det inte finns en samhällelig, gemensam planering, där man kan avgöra vilka satsningar vi faktiskt behöver göra, och vilka som är rent skadliga.
Att Tidölaget nu kör över Kiruna kommun är med andra ord betydelsefullt; vi får se om fler liknande fall sker under den kommande tiden. Det visar oavsett att ett progressivt alternativ behöver såväl kommunal som statlig makt, för att kunna driva igenom sitt program.
Utöver naturens förstörelse, får den här nyindustrialiseringen naturligtvis även konsekvenser för invånarnas sätt att leva i de berörda kommunerna. Detta illustreras i dokumentären En sista kväll för Folkets hus (SVT Play), som skildrar Kirunas ideella kulturliv och hur allt kommer att ändras med stadsomvandlingen. Det anrika Folkets hus i stan rivs och föreningen får inga ersättningslokaler. I stället bygger man det flådiga kulturhuset Aurora, som till veckan hade Richard Herrey som VD, dit man hoppas attrahera landets artistelit. Ett sådant hus är i sig positivt, men fungerar inte som ersättning för det som går förlorat. Davids slutreplik i intervun är värd att citera i sin helhet:
Jag tror att det handlar om hur många som kommer och med vilken kraft de kommer. Det är en sak att ta emot människor på flykt och en annan sak att ta emot Espresso House. Alltså – med kapitalet följer också vissa levnadsmönster. Människorna i Gällivare kommun har aldrig varit särskilt bra på att umgås genom konsumtion, för det finns inte underlag för det. Men det kommer att förändras. Det som har gjort oss unika – att marken är närvarande, att naturen är närvarande – kommer att förändras. Det kan verka löjligt, men för mig är det en grundläggande del av min identitet att inte ha ett jävla Espresso House i min hemkommun.
6. The Pirate bay, indierollspel och kulturens infrastruktur
En rolig grej som har skett under det senaste året, är att det har uppstått en liten vänster-bloggosfär, som Det glada tjugotalet skriver fint om. Många av oss finns på Mastodon, kring Kamratdataföreningen Konstellationen och instansen Spejset, som föreningen driver.
Under slutet av förra året levde detta nätverk upp, när The Pirate bay återigen blev aktuellt med anledning av den nya (och vad jag förstått ganska dåliga teveserien). Rasmus Fleischer skrev ett fint retrospektiv över piratbyrån och TPB för Flamman 13 november– som passande nog finns piratad hos Svenssons och öppen för alla att läsa. Detta inlägg renderade kommentarer från Turist, i Isak Gersons nyhetsbrev och hos Det glada tjugotalet, samt en essä från Samuel på temat »Kan kultur produceras och konsumeras jämlikt?«, om punk och linux, med mera.
Allt är värt att läsa och jag tycker att det har varit spännande att få återvända till dessa gamla diskussioner om övervakning, integritet, upphovsrätt, med mera och inse hur förskjutna våra referensramar har blivit. 2008 var kritik mot övervakning och ett vurm för kryptering något abstrakta frågor, som i min närhet huvudsakligen engagerade killar som var lite väl fascinerade av 1984. 2025 är övervakningsdystopin här; Sveriges regeringen försöker driva igenom Chatcontrol i EU och det anses suspekt att vilja samtala på krypterade plattformar. Men det är tyvärr inte bara där som cyberpunken har infiltrerat vår verklighet. När jag läser om skolskjutaren i Örebro – Mathias Wåg skriver bra i Flamman 2025-02-08 – har jag svårt att inte tänka mig honom som ett stand alone complex.
Själv har jag inte så många erfarenheter att dela med mig av från piratrörelsen, då mitt engagemang var av en mer direkt och oorganiserad natur; jag följde Piratbyrån och såg alltid till att seeda till åtminstone en 1.5-ratio, men det jag läste på framträdande piratpartisters bloggar gav ett alltför högerlibertarianskt intryck och stötte bort mig.
Men den första demonstrationen som jag deltog i att organisera, var faktiskt till stöd för TPB under rättegången. Det var väldigt ad hoc, lämpligt nog samordnat på ett phpBB-forum som den lokala piratpartisten startade. Efter några dagar ansiktslösa diskussioner samlades vi en timme innan utsatt tid på Miljöpartiets lokal i centrala stan, där den spretiga samlingen arrangörer – folk från flera ungdomsförbund och några entusiastiska fildelare – skulle komma överens om slagord. Mitt förslag »Frihet, inte företag« blev vetoat av de närvarande Muf:arna.
I övrigt var det ganska pajigt och lekfullt: vi marscherade till Gula paviljongen, Luleås traditionella demonstrationsplats, där någon talade medan vi andra bjöd på filmjölk och bedrev »analog fildelning«, d.v.s. bokbytning. Det var härligt lekfullt, men utan någon riktning. Vi visste väl inte riktigt vad den demonstrationen syftade till, mer än uttrycka frustration över att »det gamla samhället« gett sig in på vårt territorium, som de inte begrep. En lokalreporter på plats frågade mig vem jag representerade och jag svarade förvirrat någonting i stil med »fildelande ungdom« – på något sätt blottlades väl där gapet mellan hennes och min dåvarande värld.
Tyvärr verkar kunskapen om piratkopiering gått förlorad hos de ungdomar som har vuxit upp med strömningstjänsterna och jag märker ofta att det inte är allmänkunskap bland mina elever på Teknikprogrammet att tanka warez. Det kan jag tycka är ledsamt, för som Samuel, Turist, m.fl är inne på skapar den här fria tillgången till kulturen också ett annat förhållande till den. Man blir mer egenmäktig och börjar bygga sina egna sammanhang.
Sedan tonåren har jag spelat väldigt mycket bordsrollspel och åkte i femton år ner till Gothcon varje påsk för att rulla tärning och träffa vänner. Under 10-talet var jag ganska inblandad i den svenska indierollspelsscenen och organiserade, som del av Nordnordost och Indierummet, spelsalonger med drop in-spel på olika spelkonvent. Dit kunde man komma ensam, med en grupp vänner, eller hänga hela helgen och spela olika smala, korta och ibland konstiga spel. Eftersom dessa indiespel är förhållandevis billiga – en person köper en bok för några hundralappar, eller laddar ner en PDF och lär sedan ut spelet till alla andra som vill spela – finns ingen nämnvärd ekonomisk tröskel.
I mediets natur finns också att man husreglar spelen, översätter och gör sina egna hack av dem – och många av oss som som brukade arrangera rummen skrev ju naturligtvis också våra egna spel. Redan innan jag blev engagerad hade det utvecklats en kultur av att man fnulade på sin kammare, speltestade hemma och sedan tog med spelet till Indierummet på Gothcon där det fick sitt elddop. Om spelet sedan publicerades eller ej var oviktigt, så länge det spelades; mitt eget Den yttersta domen fanns inte i tryck förrän mer än tio år efter sin premiär i Göteborg och den fulla regelboken är ännu inte klar. Det viktiga är leken och det gemensamma skapandet. Något ägandeskap kring spelen finns inte, och vi har lånat mekaniker och lösningar hejvilt från varandra.
Hela traditionen med amatörskrivna äventyr på svenska konvent följer detta mönster, men även internationellt har bordsrollspelen frodats av att det inte går att ta copyright på spelmekanik. Den engelskspråkiga indiescenen likriktades på ett ganska häpnadsväckande sätt efter att makarna Baker 2010 publicerade sitt mästerverk Apocalypse World, som fick alla att låsa undan sina utkast i byrålådorna och i stället börja skriva sina egna hack av AW.
Spelsalongens format, den enkla tillgången på spelen och att många saknade en spelledare eller färdig intrig bidrar till att skapa lekfulla och jämlika relationer mellan deltagare och till spelen i sig – kanske inte olikt hur ett punkhus funkar. Vi behöver fler »dirty hippie games«.
Men det räcker såklart inte som modell för en kultursfär. Det jag beskriver är ju en infrastruktur för en hobbyverksamhet, som förutsätter att deltagarna kan bidra med sitt tid och engagemang. Om man dessutom ska kunna skapa någonting nytt, behöver man ha ork och möjlighet att bedriva sitt kreativa värv efter att lönearbetet har tagit slut. Och sådan ork är inte jämnt fördelad, utifrån klass, kön och ålder. Det är väl inte överraskande att de flesta av oss spelskapande eldsjälar var relativt unga och barnlösa män.
Om man dessutom är ute efter att göra någonting med verkshöjd ställs större krav. Den verkligt djuplodande och nyskapande verksamheten förutsätter en mer fokuserad skapandeprocess än vad en timme varje vardagskväll möjliggör. Jag nedvärderar inte favoriter som Svart av kval, vit av lust; The Daughters of Verona eller mina egna spel, men vi har inte skapat riktigt stor konst. Inte heller kommer den här bloggen att sända svallvågor genom det politiska och kulturella samtalet i Sverige. För riktigt hög kvalitet krävs också ett mått av professionalism.
I båda fall stångas vi mot konstens ekonomiska förutsättningar, som Samuel är inne på:
Enligt Författarförbundets inkomstundersökning hade 42% av de tillfrågade 25% sysselsättningsgrad ägnat till skrivande, eller ännu lägre. De flesta författare kombinerar sitt skrivande med annan inkomst från tjänst, pension och näringsverksamhet.
Så länge de är i företagens händer kommer kulturskaparna att pressas av företagets jakt på att öka sin vinstandel. Kulturens förutsättningar är sociala och om vi som samhälle vill ha en levande kultur, behöver vi ordna en infrastruktur som möjliggör kulturskapande. En generell arbetstidsförkortning är kanske den enskilt viktigaste reformen, som skulle bidra till både amatörverksamhet och professionell sådan. Därutöver skulle vi behöva breda satsningar på en utbyggd kulturskola, välfinansierad folkbildning och folkhögskolor, offentliga konstinköp, utökade kulturgarantier för alla barn och elever, lokala scener och replokaler, skattefinansierade teatrar, stipendier, samt levande bibliotek.
Tillgången och relationen till kultur handlar om mycket mer än bara upphovsrätt och piratkopiering, som Piratbyrån ville visa. Hur äger kulturen rum (och tid)? Hur ska vi ha det?
7. Årsmötestider
När det är så mörkt i världen deppar man lätt ihop. Mitt bästa råd för att bota det är att träffa folk och bygga saker tillsammans med dem. Det svenska föreningslivet är en av de finaste sakerna i det här landet, som skapar gemenskap och hopp.
Nu har ett nytt år kommit igång och det börjar bli dags för årsmötestider. Jag tycker att du kan fundera på vad du kan tänka dig göra under det kommande året! Kanske det finns en styrelse, där du kan kliva in? Vill du delta i en bokcirkel i din partiförening eller organisation – eller rentav leda en? Hör av dig i sådana fall, så kan du få tips på hur du kan gå till väga. Finns det en Folkets bio-förening där du kan sälja biljetter eller en idrottsförening där du kan ta på dig att rådda de sociala träffarna? Ett Folkets hus eller ABF eller självorganiserat kulturhus? Kanske Naturskyddsföreningen, eller XR, eller någon annan klimatorganisation behöver en eldsjäl? Kan du tänka dig att måla banderoller eller organisera första maj-firandet – eller flygbladsutdelning, eller en demonstration? Baka fika till nästa möte? Eller du kanske kan hjälpa ditt lokalombud eller skyddsombud med arbetet i fackklubben på jobbet?
Som du ser lyfter jag här stort och smått, men gemensamt är att det är sammanhang där vi inte möts som köpare och säljare på en marknad, utan som jämlikar som vill varandra väl, som därigenom kan få en annan relation till våra arbetskamrater, till platsen vi bor på, kulturen och den omkringliggande naturen. Om vi saknar sådana sammanhang, tror jag att även vår politiska horisont smalnas av.
Själv ser jag fram emot att fortsätta med verksamheten i min kendoklubb, delta i partiföreningens arbete och arbetet inför nästa valrörelse. Jag har en hel del tankar kring studieverksamhet, som jag hoppas kunna bidra med, när vi har tid och ork.
8. 85 år sedan Flamman-attentatet
Den tredje mars 1940 skedde attentatet mot tidningens Norrskensflammans lokaler i Luleå. Antikommunister uppbackade av samhällets elit placerade då en brandbomb inne i tidningshuset, som snabbt fattade eld. De mördade fem personer som sov därinne: Arthur och Alice Hellberg och deras dotter Maj, samt Svea Granberg och hennes son Torgny. Valdemar Granberg undkom sin familjs öde, eftersom han då satt internerad i koncentrationslägret i Storsien. Tjugo år senare, när saknaden blev för stor, avslutade han sitt liv och blev på sätt och vis attentatets sjätte offer. Deras mördare undkom sina rättmätiga straff, medan begravningståget nekades att gå den vanliga vägen längs Storgatan och de andra tidningarna vägrade ta in dödsannonser för de mördade. Flamman publicerade en jättefin artikel om attentatet i samband med åttiårsdagen 2020.
Något som fint skildrade förföljelsen av kommunister i Norrbotten var pjäsen Nybergs mekaniska verkstad som Norrbottensteatern gjorde 2019. Denna utgick från den sanna historien om kirunabon Edvard Nyberg som under Kriget arbetade med den kommunistiska Wollweberligan. Han stal dynamit från LKAB och byggde minor och brandbomber, som smugglades ner till hamnarbetare och sjömän, vilka placerade dem på fascistiska fartyg. Under ligans fyra aktiva år lyckades dessa sänka tjugotvå stycken skepp. En av pjäsens finaste scener gestaltade just begravningståget. Efter att sakligt ha berättat hur det såg ut i verkligheten, spelade skådespelarna i stället upp hur det borde ha varit: ett storslaget, vackert tåg som fyllde Storgatan i Luleå.
Detta dåd har tystats ner och glömts bort, fastän det är ett av de värsta terrordåd som har utförts i Sverige. Sedan ganska många år uppmärksammar Vänsterpartiet Luleå årsdagen genom att nedlägga blommor vid Flammanmonumentet på Kungsgatan och sedan tåga till kyrkogården. Det brukar vara en fin manifestation. I år kunde vi inte närvara, så vi gick och lämnade nejlikor i förväg, men kamrater på plats berättar att det blev fint, med tal av bland annat Ung vänster.
9. Barn!
Den nionde februari födde min kära partner, solen i mitt liv, vår son. Han kom ut välskapt, med långa tår och en fyllig kalufs och sedan dess har han blivit större och piggare för var dag – förmodligen för att han äter mer än gärna. Dessutom tycker han om att ligga på mitt bröst och lyssna på mig läsa eller sjunga. Under hans första vecka i livet läste vi det senaste numret av Clarté, som väntade i brevlådan när vi kom hem från BB. Även om vår diskussion ännu är ganska ensidig, kommer han inte med invändningar. Jag ser fram emot att få höra hans tankar en dag framöver.
Vi är mycket trötta och lyckliga och ser fram emot vad framtiden har att ge oss. Vi ska bygga någonting hoppfullt och tryggt och ge honom ett fint liv.
Hör gärna av dig!
Det blev ett långt inlägg denna gång, som växte och hela tiden ville uttrycka fler olika aspekter av ämnet. Jag hoppas att du hittar en hel del intressant i det och att det kanske har väckt några tankar. Vad tyckte du om inlägget? Har du några funderingar eller invändningar, eller tips på vidare läsning? Skriv gärna en kommentar här under, skicka ett mejl eller hör av dig på Mastodon. Läsarrespons är det roligaste som finns.
- De senaste numret ligger bakom en betalvägg. I väntan på att du ska få ditt trycka exemplar av tidningen (lös en prenumeration!) verkar man kunna komma runt lösenordsskyddet genom att läsa Clarté genom dess RSS-flöde. ↩︎
- Utöver att läsa David Väyrynens diktsamling Marken från 2017, kan man följa hans blogg Den moderna talmud, som varje fredag ger oss en aforism för vår tid. ↩︎