Årets böcker 2024

Att läsa är bland det bästa som finns. Att ta in vad en annan människa har funderat över och gå i dialog med det i huvudet, eller tillsammans med andra, är en så magisk sak. Jag läser ganska mycket, både privat och med mina elever. Utöver det tiotal romaner som jag varje år läser med mina elever, låter jag intresse och lust vägleda mig för stunden, även om jag försöker läsa författare från utanför Sverige och anglosfären. Under 2024 hade jag inget läsmål mätt i antal böcker, vilket jag haft vissa tidigare år, för att jag i stället ville läsa saker som var intressanta, kul och utmanande. Därför har jag valt att läsa en del längre och tyngre böcker och dessutom mycket essäistisk och längre nätartiklar. Trots detta landade jag i slutändan på 46 böcker av 39 olika författare, vilket är ungefär så många som jag brukar hinna med på ett år.

Årets läsmönster

Sedan många år för jag statistik kring min läsning i ett kalkylblad, där jag noterar information om boken, vilket datum jag har läst ut den samt ger den ett omdöme. Där kan jag se vissa mönster framträda: det är mest skönlitterär prosa (29) men jag har också läst en del sakprosa (8), lyrik (5) och dramatik (4). Vanligast är svensk litteratur, ungefär en tredjedel, följt av författare från anglosfären (13) men inalles är det ganska spritt, med författare av nitton olika nationaliteter. De författare jag läste mest av under året var Pär Lagerkvist och Anton Tjechov. I börjar av året satte jag ihop ett arbetsområde för mina ettor kring Lagerkvist och i samband med det fick jag läsa en hel del av för att hitta den bästa vägen in i ämnet. Under hösten satte sedan Norrbottensteatern upp Tjechovs Onkel Vanja, som jag såg och arbetade kring med samma klass, och det fordrade en liknande ansträngning.

Efter att ha läst varje bok noterar jag läsedatum och ger den ett omdöme, vilket är godtyckligt och baserat på mitt helhetsintryck av boken utifrån dels dess kvalitet, dels min läsupplevelse. Litteratur fungerar nog för mig som ett samtal och ibland är man inte mottaglig för en bok; andra gånger kan man läsa den med en entusiastisk klass och få en utmärkt upplevelse. C’est la vie. Under året gav jag i alla fall sex böcker högsta betyg och jag tänkte presentera dem kort, i den ordning jag läste dem.

Kendo – Culture of the Sword, av Alex Bennett

Japansk fäktning har, som alla levande traditioner, förändrats under århundraden. Hur kommer det sig att dess nuvarande dominerande form är kendo, en sportifierad variant av de klassiska skolorna? Alex Bennett, kendoutövare och professor i japansk historia vid universitet i Osaka, visar på ett spännande sätt hur fäktningens utveckling har anpassat sig samhällets skiftande behov och speglat dess värderingar, ändå fram till dagens slitning mellan å ena sidan viljan att sprida japansk kultur internationellt, som en sorts soft power, å andra sidan rädslan för att den japanska kulturen ska urvattnas i en mer globaliserad värld.

För oss kendoutövare är den otroligt spännande, men även för icke-kendoka tror jag att den ge ett nyttigt perspektiv på Japans historia och samhälle. Jag blev helt tagen av boken och skrev årets mest ambitiösa inlägg om den.

Dvärgen, av Pär Lagerkvist

Vid ett renässanshov bor titelfiguren, som sin furstes högra hand och skugga. Han älskar det manliga, det våldsamma, det blodiga, och är oförmögen att älska någonting. Kanske har han internaliserat sin omgivnings blick på honom, till den grad att han helt styrs av sitt självförakt. Kanske är han en bild av nazismen och dess dödsdyrkan. Kanske är han en personifiering av maktens hänsynslöshet, som tas fram när denna har bruk för grymheten.

En höjdpunkt ur den svenska 1900-talslitteraturen, som jag förra våren läste med mina teknikettor, som del av det ovan nämnda momentet om Lagerkvists författarskap. Äntligen, får jag säga. Det är inte en helt enkel roman för dagens ungdomar, eftersom den kräver en noggrann läsning för att förstå och följa, då språket är koncentrerat och aforistiskt, och figurerna är ofta arketypa gestalter. Tidigare försök har inte gått så väl, men den här gången var jag väl förberedd och eleverna fick många kloka insikter och gav även mig en hel del nytt att förstå. Det är en fantastisk roman, särskilt att diskutera i bokcirkel.

Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg

Ni kan säkert även denna historia: en sommar i Stockholm kring sekelskiftet. Doktor Tyko Glas upplever att livet går honom förbi och längtar efter en möjlighet att få utföra en handling av vikt, som skulle bevisa att han levde. När prästhustrun Helga Gregorius söker upp honom och beklagar sig över sin makes sängkammarnärmanden, ser Glas, den övertygande antiklerikalisten, sin chans och lovar hjälpa Helga.

Det är verkligen en toppenroman, en klassiker i ordets sanna bemärkelse, då den talar till oss i dag lika starkt som då. Vilka är läkarens och medmänniskans plikter? Får man ta ett liv för att skydda ett annat? Vad är det som egentligen driver Glas? Jag läste den med mina avgångselever i våras, en fantastiskt duktig klass, och de blev förtjusta och förskräckta och alldeles uppslukade av att förstå doktorn i fråga. En perfekt läsupplevelse.

Romanens styrkor är ju flera. En är naturligtvis språket: Söderberg var en makalös stilist, och här är han som bäst, så det är en njutning att läsa. En annan är att det är en brott och straff-roman, fast utan straffet. Därför kan han hålla den kort, utan ett tecken för mycket. Därför blir vi heller aldrig riktigt färdiga med den, som det uttrycks i Verket-avsnittet om boken, och som visas av att eleverna aldrig riktigt kan komma fram till en slutsats, samt alla senare böcker som går i dialog med den. Under året läste jag två av dessa: Kerstin Ekmans intressanta Mordets praktik (2009) och Åsa Nilsonnes poänglösa Fru Gregorius som kom under hösten. Men även efter att ha läst dem kvarstår Doktor Glas, och den förblir.

American Psycho, av Bret Easton Ellis

Visst skönjer vi ett mönster, med hemska män, här? Jag läste dessa tre böcker omlott med varandra och det påverkade såklart läsupplevelsen, men medan Dvärgen och Glas var gamla bekanta, var Easton Ellis en ny bekantskap. American Psycho är en fantastisk berättelse om Patrick Bateman: yuppie, mördare, bländverk. Genom en ständig ström av ovidkommande information om klädmärken, restaurangbokningar, performativa dejter och chatgpt-aktiga utläggningar om banala popband, mattas läsaren ut såpass att man inte längre uppbådar någon avsky när blodet börjar flöda. Tvärtom tvivlar man på vartenda ord Bateman skriver, för att det låter som resten av hans lögner och överdrifter. Sakta men säkert inser vi att Patrick inte är en avvikande psykopat, utan perfekt integrerad i härskarklassen: en cell i cancersvulsten som utgör det amerikanska samhällets hjärta.

Red Mars, av Kim Stanley Robinson

Fastän jag tycker mycket om Robinsons författarskap och har läst mycket, har jag av någon anledning dragit mig för Mars-böckerna. Jag hade för mig att de var… tja, för långa, sega, och kanske torra (höhö). Varför vet jag inte, för så är ju inte resten av hans böcker, men jag är glad att jag tvingade mig själv att börja läsa dem, för Red Mars är otrolig.

I den skildrar han de första årtiondena av människans kolonisering av Mars, från de första hundra som alla har sina egna orsaker att vilja lämna Jorden, till det första marsianska upproret mot jordbornas exploatering av den röda planeten. Som alltid hos Robinson drivs berättelsen av dialektiken mellan människan och hennes omgivningar, ekologi och ekonomi och politik. Hos de första bosättarna debatteras huruvida man ska bevara Mars orörd, om man till varje pris ska påskynda terraformeringen, eller om man själva ska anpassa sig till planeten. Dessa debatter är dock snart överspelade, för så fort rymdhissen har konstruerats och konstnaden för att frakta varor till och från planeten har sjunkit vänder Jordens stora ekonomier sina ögon mot Mars. Där ser de en koloni som de å ena sidan kan plundra på naturresurser och å andra sidan dumpa sin överskottsbefolkning. Detta innebär att de första bosättarna snabbt förlorar förmågan att styra planetens utvecklig och terraformeringen sker utifrån massvis av parallella planer, som inte är samordnade. Till följd av detta, ändras flera av de ursprungliga bosättarna, mest tydligt Frank Chambers, som från att ha varit en hänsynslös terraformerare, börjar låta exakt likadant som sin tidigare rival.

Att människorna formas och omformas av sina omständigheter är ju också ett av de utmärkande dragen i Robinsons litteratur. Ibland beskrivs hans romaner ungefär som idéromaner, där de olika figurerna får förespråka varsin filosofisk ståndpunkt, och även om det finns en sanning i detta missar det just denna föränderlighet som återkommer i Red Mars, där människan reagerar på sina fysiska och sociala förutsättningar. Medan planeten blir mer jordlik, blir människorna marsianska. Och som alltid med Robinson får vi enastående beskrivningar av natur och sinnesrörelser. Vid den mest spektakulära händelsen i bokens slutskede höll jag på att missa att kliva av bussen jag satt på, för att jag var så uppslukad av boken, och om jag inte hade hunnit till ett bra ställe att sluta, hade jag nog valt att sitta kvar.

Palo Alto, av Malcolm Harris

Hur ser världens politiska historia ut, om man analyserar den med Kalifornien som studieobjekt? Det är i korthet Malcolm Harris uppdrag i denna tegelsten, som jag långsamt tog mig igenom under året. Han börjar med koloniseringen på 1850-talet och vad som gör Kalifornien unikt i Förenta staterna: eftersom det var det sista området att koloniseras fanns där aldrig något utbrett förkapitalistiskt jordbruk bedrivet av vita bönder som ägde sin egen mark. Koloniseringen innebar med andra ord att kapitalistiska ekonomiska relationer och tekniska kunnande träffar området som en slägga: utrotningen av ursprungsbefolkningen, guldruschen och användandet av en destruktiv teknik för snabba resultat, inhägnandet av jordbruksmark, utnyttjandet av kinesiska och japanska migrantarbetare, etablerandet av bankkarteller och finanskapitalism, m.m.

Därefter går boken igenom varje era av amerikansk kapitalism, med fokus på de olika klassernas intressen och handlingar. Harris visar hur Kalifornien har varit en uppfinnare av nya teknologier för att leda och fördela arbetet, på olika sätt: att avla fram hästar eller startups som ger god avkastning, bygga datorer eller utveckla rullande film, tillämpa apartheidlagar mot nya etniska grupper eller självoptimeringstekniker – allt saker som sedan sprids. Samtidigt har delstaten fött ett starkt motstånd mot detta: vare sig det handlar om en kreativ organisering av jordbruksarbetare på trettitalet, radikala studenter som bombade universitet och företag som samarbetade med krigsmaskinen som lät döden falla över Vietnam, eller Svarta pantrarnas förmåga att sammanlänka de antikoloniala kamperna i Tredje världen med motståndet mot den inhemska kapitalismen.

Ingenting är förutbestämt, i denna bok. Alla de viktiga figurerna, alla de reaktionära avskum som har format och ännu formar vår moderna kapitalism, framstår som just människor, som har kontakter, förutsättningar, namn och personligheter (ofta konstiga; Harris gillar att påpeka vilka märkliga figurer de är). Allt kan vara annorlunda och folk gör alltid motstånd.

Den här boken är utmärkt om man vill förstå den moderna teknikens sociala dialektik, varför alla tech-VD:ar nu sluter upp bakom Trump och vilken miljö som har gett form till Elon Musks vansinne.

Din tjänare hör, av Sara Lidman

Den första delen av Lidmans Jernbane-epos, som berättar om industrialiseringen av norra Sverige. Boken är skarp, insiktsfullt och jäkligt spretig: i den mån den har en huvudperson är det unga sprätten Didrik Mårtensson, som känner sig instängd och kvävd av den efterblivna landsände där han bor och drömmer om att de ska bli sedda och erkända av det stora Sverige. Han är emellertid bara det mest framträdande spåret och hans berättelse avbryts hela tiden parallella perspektiv, släktingars berättelser, historiska återblickar, författarröstens putslustiga kommentarer och… Nina Björk fångar, i Medan vi lever (2024), hur det är att läsa Sara: alla företeelser i romanvärlden klibbar ihop mer eller mindre, de fäster vid varandra och tynger ner, tills varenda ord blir så fyllt av mening att man nästa får vada genom texten.

Därutöver är en stor del av prosan skriven med bondska inslag och stilistiskt fungerar detta utmärkt för att skildra denna socken, där status mäts i hur många timmar man jobbar och hur mycket myr man har dikat ur, och alla nymodigheter ses på med misstänksamhet. Höjdpunkten är kapitlet då n’Didrik går på marknaden under sockenhelgen och känner som att han vandrar genom sirap; det var som allt jag ville att Porträtt av konstnären som en ung man skulle vara, då jag läste den. Och nu, i tider av nyindustrialisering i övre Norrland blir den än mer relevant att läsa1. Ta er an Sara!

2025?

Jag läser vidare, med samma inriktning som tidigare år och även detta år utan något specifikt antal böcker. I bokhyllan och på bibblo har jag massvis av böcker som jag är sugen på, men jag brukar vara usel på att hålla mig till några uppsatta planer. Det mål jag har är att låna böcker från biblioteket i så stor utsträckning som möjligt och endast köpa dem i undantagsfall. Dels blir jag lycklig av att gå på biblioteket, dels motiverar det mig att läsa sånt som står i bokhyllorna i stället för att köpa nytt att lägga i högarna. Inom dessa ramar får lust och intresse vägleda mig.

Över nyår ledde dessa drivkrafter mig till att ta fram Ursula K. Le Guins The Dispossessed, som jag inte har läst på över ett årtionde, och redan fjärde januari prickade vi in årets första toppbetyg. För att stanna kvar i science fiction ser jag fram emot att läsa de kvarvarande delarna av Mars-trilogin (kanske tillsammans med podden Marooned on Mars!). Därutöver har jag en massa böcker om marxism och ekologi och litteraturteori, och klassiker, och spännade nya romaner, och så vill jag läsa på norska, och– Oavsett är jag helt säker på att det kommer att bli fler barnböcker än tidigare år, vilket är en ny värld som jag ser fram emot att upptäcka.

  1. Kanske man kan börja med Birgitta Holms essä om dagens »underbara män«, ursprungligen från SvD 2024-11-17: https://www.saralidman.se/?page_id=793 ↩︎

Kommentera inlägget