För två år sedan slog Witch Club Satan plötsligt igenom, både i allmänmedia och i hårdrockskretsar. Bandet började som ett konstprojekt inspirerat av svartmetallen, men till följd av detta valde medlemmarna sedan att lära sig spela sina instrument och skapa ett »riktigt« band. De är emellertid ännu i stor del ett performanceprojekt, i större utsträckning än vad andra svartmetall är, och har under de sista åren turnerat med omskrivna spelningar, som har beskrivits som ritualer, svarta mässor, i häxfeministisk anda.
Själv har jag inte fått möjlighet att se dem spela live, men har följt dem med spänning. Sedan de började har de släppt ett antal singlar, som har varit spännande, men inget sammanhängande album – förrän nu. På kvinnodagen i år släppte de äntligen sitt självbetitlade debutalbum och det är mycket bra.
Ett solitt, spännande och medryckande album, med en mix av stämningsfulla riff, vansinniga blastbeats och vacker stämsång. Skivan inleds kaotiskt och intensivt, med spår som »Fresh Blood, Fresh Pussy« och »Black Metal is Krig« men halvvägs genom skivan bryts detta med den långa och ömma “Mother Sea«. Detta vackra stycke avlöses av skivans nyckelspår »Hysteria«, som också var deras första singel och utmynnar efter skivans höjdarspår »Hex« i ett lugnare och varierat slut. I plattans struktur ser man tydligt bandets bakgrund som ett ritualprojekt, där de jobbar med ebb och flod, för att dra in publiken i ett transtillstånd, på samma sätt som exempelvis Watain också gör.
Det är en toppenskiva, helt enkelt. Jag har sett fram emot den i ett antal år och är mycket positiv. Rent tekniskt och musikaliskt är den bra, men det som är verkligt intressant är naturligtvis plattans underliggande tankar och hur dessa uttrycks. Det känns spännande, upproriskt och uppfriskande, på ett sätt som jag sällan tycker att genren gör. Tvärtom kan det kännas lite obekvämt att lyssna på vissa band, om man tar dem på allvar.
Förra våren ställde en vän till mig en fråga, som jag hade lite svårt att besvara: »Varför älskar vänsterkillar black metal?« Och varför tycker de att det är okej att lyssna på det?
Jag hade inte riktigt en enkel förklaring till det. Jag vet ju varför jag gillar det: ett känslomässigt intensivt och rått uttryck, som flörtar med det förbjudna och gränsöverskridande. Jämfört med dödsmetallen söker man ofta ett mer utlämnande och sublimt uttryck och tillsammans med auteur-idealet och förväntan på experimentering som finns inom svartmetallen finns det tydliga kopplingar till romantikens konstideal – som ju jag också gillar. Och liksom den romantiska genikulten, med dess nästan vämjelse mot måttlighet, hade sina destruktiva uttryck, har även denna genre det.
Svartmetallen är ofta elitistisk, anti-humanistisk och nedlåtande mot »pöbeln«; det är viktiga frågor vilka som är trve eller kvlt och om man inte är nog ondskefull avfärdas lätt musiken. Den textuella och visuella presentationen ger ofta uttryck för ett slags nietzscheanskt övermänniskoideal – se videon till Gorgoroths »Carving a Giant« som exempel på detta. Inte sällan ger genren uttryck för en ren nihilism, då anti-kristenheten och anti-humanismen, i sina mest extrema uttryck öppnar för bland annat fullständig självdestruktivitet, som hos Shining, eller en slags hednasminkad fascism, som hos Varg Vikernes/Burzum.1
Men detta är ingenting som avviker från genrens etos. Svartmetallens ursprung är ju i mångt och mycket en önskan att vara ondskefull och ge uttryck för en avsky för vad man ser runt omkring sig. Är det då egentligen så konstigt att det är hit nassarna flockas? Den så kallade NSBM:en avviker ju inte från svartmetallens kärnvärden, på samma sätt som progressiv svartmetall gör. Det svenska, anarkistiska BM-bandet Trespasser har förklarat att de ser sig själva som skilda från den djupa scenen:
Well I hope that my main audience isn’t from the »true« black metal sphere, cause those people fucking suck, but instead, I can reel in people intrigued by black metal before they get sucked into that hole of hate, violence, and despair. But yeah, it’s a hard question. Of course, I hope that I can convert some black metallers and give them an alternative to fucking life-hating nihilistic war flag-waving macho music.
Witch Club Satan rör sig i samma marker, med syftet att »gå in i en så mansdominerad genre och se vad som händer när vi tillför de feminina kvaliteter som vi trots allt gör i projektet«, som trummisen Holt Kleive säger till DN. I detta använder de sig av ett estetiskt uttryck som drar näring från den traditionella svartmetallen, feministisk performancekonst och kvinnlig gotik.
Häxor, som medlemmarna betecknar sig, har varit en ständig närvaro i hårdrocken – och i den vidare kulturen. Bara inom svartmetallen har till exempel både Myrkur och Asagraum använt sig av häxattribut. Häxan har fått symbolisera en på en samma gång lockande och skrämmande gestalt, inte sällan sexuellt kodad, och som bär på en fördold kvinnlig kunskap. Hon är därmed en utmärkt figur för den gotiska skräckberättelsen som, enligt Annina Rabe i OBS på SR, under artonhundratalet »fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv.«
Gotiken dominerades, liksom romankonsten i stort, under 1800-talet av kvinnor, vilka använde sig av detta modus för att uttrycka tankar och känslor som utmanade vad som var tillåtet. Litteraturen rör sig kring det undertryckta och mörka, allt det där som samhället vilar på men som vi vill glömma bort, men som trots detta kommer upp till ytan: i Charlotte Brontës Jane Eyre sitter Mr. Rochesters första hustru Bertha, som han har hämtat hem från Karibien tillsammans med sin förmögenhet, instängd i ett rum på vinden, men tillkännager sig genom märkliga ljud. I Charlotte Perkins Gillmans Den gula tapeten uppmanas berättarjaget att undertrycka sina önskemål att uttrycka sig och beskriva sin egen upplevelse av verkligheten, för att i stället lyssna på sin make och läkares bild av hennes tillstånd. Vad som sker är att hon tiger om sina verkliga känslor och spelar en roll, tills dess att hon helt har omfamnat ett vansinne, som gör henne omöjlig att kontrollera och bryter hennes makes makt över henne.
Slutet på Den gula tapeten är tvetydigt: hon är fri, men till priset av att inte längre kunna vara del av det borgerliga samhället. Hon har blivit någonting annat, någonting avvikande, som inte längre passar in i ett samhälle som driver kvinnor till vansinne. Witch Club Satan arbetar i samma anda. I »Hysteria« är det tydligt att detta kvinnliga ursinne, som har avfärdats som en svaghet, snarare bör ses som en väg till uppvaknande:
Eat, vomit, sleep, repeat / Fat, stinky piece of shit / Greasy rivers, OLD MEAT / lip fillers, pain killers
You are sleepwalking into a future nightmare / Just like us!
BE WHAT YOU ALWAYS WAS / Be hysteria / Be awake!
Vi bjuds här in till en slags ren dionysisk vrede, inte olik den som andra band håller på med, men i ett annat syfte. Hos Witch Club Satan finns inget övermänniskoideal, eller strävan mot att transcendera detta köttets fängelse. Känsloextasen ska inte frigöra oss från världen; dessa känslor vänds tillbaka, in mot världen, mot det samhälle som skapat hysterin. Det är inte ett idealistiskt, mystiskt budskap, utan ett kroppsligt sådant. Genom att vända raseriet mot de strukturer som inhägnar människan – mot patriarkatet, mot krigshetsandet, mot den ekologiska förstörelsen – blir musiken humanistisk, progressiv och genuint upprorisk. Att en hysterisk häxmetal i dag kan verka på detta sätt, kanske kan förklaras med samma orsaker som Annina Rabe ger för vår tids intresse för gotiska uttryck:
Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar …
Det behövs egentligen inget feministiskt manifest, som förklarar orimligheten i den nuvarande världen. Det räcker att läsa nyheterna för att man ska vilja skrika rätt ut i reaktion på en vansinnig värld. När kriget i Gaza inleddes försökte min sambo och jag att noggrant följa nyheterna därifrån, men blev tvungna att sluta med det innan året var slut, eftersom vi märkte att vi blev nedbrutna av att i detalj se ett folkmord pågå inför våra ögon och märka att det internationella samfundet, inklusive vår egen regering, bistod detta. Hur mycket skäms man inte, över sin vanmakt? Vårt stora utlopp var att gå på demonstrationer och tillsammans med hundratals andra skandera slagord och ge uttryck för vår avsky och sorg.
I en vansinnig värld, där våra härskare och patriarker försöker gaslighta oss att tro att ont är gott och krig är fred, räcker inte rationella argument. Vi behöver väl även det rena patoset? Både för att kunna känna den empati och solidaritet som motarbetas av härskarklassen och för att omfamna ursinnet och liksom berättarjaget i Den gula tapeten uppnå frihet genom att bli oregerlig.
Vi förstår nog alla farorna och möjligheterna i en sådan hållning och denna skrämmande lockelse sätter Witch Club Satan i kärnan av sin musik. Genom att kanalisera dels en undertryckt vrede mot samhällets och genrens fundament, dels en kärlek till människan, blir musiken genuint utmanande – och true. Att skriva verser om Satan är enkelt; att kunna kanalisera den första rebellen till en uppmaning att känna hopp i en hopplös värld kräver mod.
Wake the fuck up
This is an order
Wake up!’Tis time to go hysterical!
- Detta mörker är emellertid inte helt förhärskande, då svartmetallen tar många olika uttryck och gör många olika kopplingar. Darkthrone har arbetat med influenser från crustpunken, Alcest bedriver ett slags personligt minnesarbete och då jag såg Endstille 2009 hade de besök på scen av sångaren i svenska kängpunkbandet Skitsystem och spelade en cover på en av deras låtar; Ragana är uttalat antifascistiska, Primordial ger ofta uttryck för ett slags irländskt republikanskt etos och Ruohtta utgår från Sápmis horisont. Och då har vi inte ens talat om skräckfilmsinfluerade band som Dark Funeral eller den (numer medvetna) humorn hos Immortal och Abbath – eller parodiband som det geniala Sportlov. Oavsett denna bredd, så kan man nog säga att man, om man skulle ombedjas sammanfatta vad som är true, så är det mörkret man vänder sig till. ↩︎