Illustration: akvarell av Ronja Melin.
I somras bestämde min sambo och jag oss för att leva en Murakami summer. Inspirerade av den återkommande matlagningen i hans berättelser har vi försökt att äta som Haruki Murakamis huvudpersoner. Dessa ofta manliga romanfigurer tillagar och äter en lätt lunch, en lätt middag, fisk och ägg, tillagade grönsaker, lätta soppor vilka de alltid kokar ihop från grunden, och så vidare. Maten är aldrig tung men aldrig slarvig; enkel men ordentlig. Besökare hos Murakami-männen blir ofta imponerade, men berättarjagen framhäver aldrig sina färdigheter. För dem är det en självklarhet att man ska ta sig an denna vardagliga syssla noggrant och anspråkslöst, för att den är basal.
Vår egen upplevelse av en sommar med fisk och sallader och soppor har varit så trevlig, att vi förlängde projektet in på hösten och nu vintern. Dels är det en diet som vi mår bra av, dels väcker varje måltid minnet av den harmoni som Murakamis figurer upplever i matlagningsprocessen. Just detta lugn är någonting vi bägge uppskattar och önskar återkomma till i hans verk, liksom miljontals läsare världen över. Det är inte förvånande att hans namn alltid spekuleras kring i nobelprissammanhang. Han skriver i gränslandet mellan det höglitterära och vardagliga och är en av få författare som både försöker blottlägga existensens svårbegripliga villkor och säljer mycket och är därför ett namn som många kan lyfta upp. Utöver att hans romaner och novellsamlingar läses vitt och brett har flera av hans berättelser nyligen filmatiserats: Drive my Car (2021) och Blind Willow, Sleeping Woman (2023).
De sista åren har jag tagit in massor av Murakami. Fastän jag allt mer känner berättelserna flyta ihop och att jag får svårt att uppskatta dem var för sig, räcker det med någon månads uppehåll för att jag ska vilja tillbaka. Denna sammanblandning av historier följer av att han rör sig kring samma motiv och att det ofta är ungefär samma figurer som befolkar hans böcker. Liksom många andra författare återvänder Murakami till en grundberättelse och vissa bilder som han sätter samman på olika sätt, för att se om han kan komma djupare vid nästa försök. Gång på gång gräver han i vad det innebär att leva i vårt tidevarv, med varje roman som ett nytt dagbrott.
Magisk och lyrisk realism
Hur presenterar man Haruki Murakamis författarskap mer utförligt? Kanske: han är den mest nobelpristippade författaren som inte kommer att tilldelas det. Han är japan, som debuterade 1979, men själv anser han att hans första »riktiga« roman var Hitsuji o meguru bōken1 (från 1982), och hans sätt att skildra vilsenheten i den senmoderna tiden har vunnit honom stora läsarskaror världen över. Han är en av få författare som både diskuteras på kultursidor och säljer stora upplagor. Ibland delas hans författarskap in i två faser. I sin tidiga period skrev han drömskt, popkulturellt och världsfrånvänt, med en stark känsla men individualistiskt. I mitten av sitt liv, från Fågeln som vrider upp världen som utgavs 1995, antog han ett socialt engagemang, där han ofta konfronterar figurerna med en smärtsam och förtegen del av japansk historia, varefter de försöker återknyta till världen. Under denna andra period av författarskapet, dit hans bättre berättelser tillhör, minskade också mängden populärkulturella referenser och verken blev mindre direkt samtidskopplade. Kanske upplever han att han har tappat greppet om samtidens trender, eller kanske väljer han att närma sig mer grundläggande teman.
Främst görs det ofta en poäng av hans magiska realism, där metaforiska element eller inre kamper tar konkret form och huvudpersonerna går in i en verklighet som är till synes annorlunda än den vi är van vid. I till exempel 1Q84 (2009-10) är detta någonting figurerna uttryckligen reflekterar kring och huvudpersonen Aomame sluter sig till att det var just när hon klättrade ner för en viss stege i romanens början som hon blev förflyttad till det parallella år 1984 som romanens titel hänvisar till, en plats med luftpuppor och dubbelgångare utan skuggor och profetior som slår in. Utöver de magiska berättelserna har Murakami skrivit en rad mer traditionellt realistiska verk – några romaner och en rad noveller – varav somliga är älskade, men inte på samma sätt centrala för författarskapet.
Det är nämligen de magiska romanerna som framför allt suger in mig och de flesta andra läsare, fastän de på många sätt kan verka hantverksmässigt sämre. Ur ett konventionellt perspektiv är den lyriska Norwegian Wood från 1987 nog hans bästa roman: den sitter ihop väldigt väl, den har spännande och sammansatta personporträtt, miljöskildringen är superb och verkligheten är så intensivt återgiven att boken bränner sig in i ens frontallob. Ingen av hans magiska romaner är lika elegant konstruerad. De spretar åt alla håll, berättelsen sitter ofta bara ihop metaforiskt och figurernas motivationer är otydliga, inklusive för Murakami själv. Han får sällan ihop ett slut som är tillfredsställande, då berättelsen förvisso löses på ett tematiskt plan, men själva handlingen ofta bara tar slut utan att frågetecknen har rätats ut. Ändå är det de magiska romanerna som fortsätter att locka till sig så många läsare, inklusive mig. Varför vill jag läsa en ny version av berättelsen om en vilsen man2 som försöker skapa ordning i sitt liv?
En första förklaring är såklart att Murakami är en mycket skicklig stilist, med en säregen känsla för språkets rytm och för att göra det vardagliga livet intressant att läsa om. När det obegripliga och magiska sker blir detta därför bara en ytterligare aspekt av en redan svårgreppad vardag och ännu ett exempel på saker som vi får acceptera som en del av livet och verklighetens beskaffenhet, fastän vi ej förstår dem. Det gör att en roman som Mordet på kommendören (2017) i stora delar känns vardaglig, trots de magiska inslagen, medan exempelvis Norwegian Wood kan upplevas som märkligare, eftersom livet i denna skildras så laddat att verkligheten framstår som eterisk och det normala exceptionellt.
Män utan kvinnor
En djupare orsak till lockelsen är såklart att hela författarskapet kretsar kring upplevelsen att leva i den post-industriella kapitalismen och att söka efter mening i en alienerad värld, där yrke och äktenskap inte längre kan garantera detta. De ofta manliga huvudpersonerna tvingas söka trygghet i en miljö där inga mänskliga band är givna eller garanterade: hustrur försvinner, föräldrar tynar bort fysiskt efter årtionden av sporadisk kontakt, hemligheter avslöjas och ingenting är nödvändigtvis som det verkar. Tillvaron kan när som helst upplösas i ett kaos och människan ställas inför insikten att ingenting låg till som man trodde.
Berättelsernas inleds ofta med att någon av huvudpersonens nära relationer plötsligt försvinner, bedrar eller dör; det är ofta en hustru, som i Drive my car3, Mordet på kommendören eller Fågeln som vrider upp världen. Ett annat återkommande grundproblem är frånvarande föräldrar, som i Kafka på stranden eller 1Q84. Oavsett händelse skapar denna chock ett sår inom figurerna, som får dem att vända sig bort från världen och härda sig, för att ingen ska få möjligheten att åter göra dem illa. På grund av dessa murar runt hjärtat har de svårt att skapa genuina relationer; i den mån de har intima förhållanden är det ofta som älskare till en gift kvinna, eller en på annat sätt lös förbindelse. Dessa män, som förvisso lever ekonomiskt trygga liv, är inte bundna till något och får ingen tillfredsställelse av sina jobb. De är inte ensamma, i bemärkelsen att de längtar efter sällskap, utan snarare vilsna inför världen och sig själva. Plötsligt upptäcker de att det bekanta ter sig främmande. Hur, frågar de sig då, ska de kunna finna sin väg tillbaka till ett behagligt liv (som, inser de, nog egentligen inte fanns, utan det var bara som de intalade sig)?
Det är inte överraskande att det finns en så stor läsekrets eftersom detta är ett framför allt manligt dilemma som har blivit mer spritt under postmoderniteten. Innan dess kunde karlar vara någorlunda säkra på att vissa band och normer skulle gälla och garantera dem en position, oavsett hur världen skulle utvecklas. De återkommande motiven med män utan barn, som lämnas av sina hustrur eller som blott är älskare till gifta kvinnor, ger oss nyckeln till den stora manliga rädslan i vår tid, som Murakami hela tiden återkommer till: att vara överflödig. Medan modernisterna och beatskribenterna gjorde uppror mot sociala förväntningar och rigida system som de upplevde kvävde individen, är vår tids manliga skräck snarare att inte vara behövd. Fruktan att varken arbete eller familj är bestående och att vi inte har några säkra positioner som kan ge vårt liv en bestående mening är svår att hantera för särskilt män, som i högre grad än kvinnor har vunnit och ännu vinner sin status därigenom. De kvaliteter som efterfrågas av kvinnor är andra än hos ens föräldrageneration och sexuellt upplever man kanske att man saknar självförtroende eller att man inte ens behövs. Kvinnofrigörelsens hastighet innebär att män lever utan ett facit att följa i interaktionen med »det täcka könet«.
Således upplever många ett behov av vägledning. Detta kan fyllas av charlataner som Jordan Peterson, vilka kan berätta »hur det egentligen ligger till«, bekräfta männen i sin känsla av offerskap och förklara att det finns en konspiration mot dem. Till viss del tillfredsställer Murakami samma behov, men som manosfärens antites. Hans män tar i regel en uppbygglig väg: de lyssnar till sina känslor, odlar sina passioner och har ett par goda vänner. De lär sig att klara sig på egen hand genom att inte låta sig styras av sitt förflutna eller omständigheter, utan i stället uttrycka en tydlig önskan kring sina liv och ta kontroll över dessa. De lutar sig inte mot yttre bekräftelse utan mot det egna valet4.
Murakamis figurer kommer sedan ofta till insikt om den tes som Martin Hägglund utförligt driver i This Life (2019), vilken blev oväntat populär för att vara ett verk om existentialistisk marxism: meningsfullhet är någonting som vi människor själva skapar, genom att vi väljer att ta oss an någonting helhjärtat och göra det till en bärande del av vår identitet. I dessa stunder upplever figurerna en djupt lockande frid och trygghet i sig själva. Att bry sig om någonting till denna grad innebär emellertid en sårbarhet, men liksom kärleken visar är det genom detta ömma förtroende som sann mänsklig kontakt kan uppstå.
Den begripliga metaforen
Att blotta sig inför andra är emellertid skrämmande. För Murakamis figurer (och många av oss läsare) försvåras detta av att världen ter sig obegriplig och oberäknelig. Även jag (och du, misstänker jag) upplever denna svårighet att helt ut greppa tillvaron. I takt med att jag läser om djur och växtliv, om olika civilisationer eller om astrofysik inser jag att det finns massvis av märkliga saker och att vi människor är omgivna av andra intelligenser. Därtill är vi människor så väldigt olika varandra. Om man tänker noga på en vän och hur denna reagerar på en viss händelse, ser man skillnaderna mellan sig själv och vännen. Hen har andra referensramar och utgångspunkter för sitt tänkande och får följaktligen ett annat perspektiv på världen – och så är det för varje individ. Att litterärt återge verkligheten i en för alla människor fullständig bild är omöjligt och sedan 1900-talets början har författare medvetet sökt att trovärdigt skildra tillvaron genom det subjektiva, splittrade eller metaforiska. Inom den magiska realismen har de magiska elementen, liksom spöken under romantiken eller magi i fantasy, använts för att uttrycka det ofattbara som gör livsupplevelsen förståelig.
I Murakamis romaner dyker det på samma sätt ofta upp andar, talande djur, profetior, själavandringar och utomvärdsliga platser, vilka figurerna intuitivt accepterar. Det går inte riktigt att tala om dessa fenomen som endast symboler ämnade för oss läsare, då de verkar lika konkret i figurernas miljö och liv, som balrogen på Gandalf under deras envig på Khazad-dûms bro. Dessa element tillhandahåller figurerna nycklar till sina nuvarande belägenheter samtidigt som vi läsare förflyttas från berättelsens konkreta miljö, till en annan mer abstrakt som ligger närmare vårt eget hjärta. Detta är såklart inte det minsta rationellt, men hur skildrar man egentligen rationellt vår nuvarande värld, då föreställningen om en gemensam syn på dess beskaffenhet definitivt ger vika för parallella verkligheter och internets algoritm-medierade hyperrealitet har slukat köttvärlden. Vad är egentligen rimligt i en sådan värld? Kan en art som håller på att förstöra sina egna livsförutsättningar ens kallas rationell?
Ställda inför denna svårgreppbara totalitet försöker nog de flesta av oss skapa en begriplighet genom att ta tag i sig själv och upprätta hållpunkter för sitt liv. Gång efter annan gör Murakamis figurer det, då de parerar livets svårigheter och skapar – i de senaste romanerna genom att skriva eller måla – en värld som är begriplig och som de kan leva i. De magiska inslag som förs in i romanfigurernas liv är vad som ger dem nycklarna till att kunna skriva fram en värld de begriper. Vid en första anblick verkar det som att världen därigenom återförtrollas, men hos Murakami nekas dessa magiska inslag någon övernaturlig betydelse eller vikt bortom det konkreta livet. Som mest kan de sätta igång en helt vanlig mänsklig kamp att lösa upp en inre knut, som protagonisten har försökt undvika att ta i. Men för att kunna sluta fly från sin skugga måste man till slut vidröra den, konfrontera den och låta sig transformeras genom detta möte5.
Hur metaforiskt detta än är, blir det i Murakamis berättelser alltid konkret och vardagligt i sitt utfall. Metaforen är vad som gör världen begriplig. Det är alltid den vi tillgriper för att ge struktur åt det ofattbara. Alla berättelser om vem vi är, om vår omgivning och om världen, som vi använder för att orientera oss, är förenklingar anpassade till oss själva. Därmed är romankonsten inte väsensskild från livskonsten och en realistisk skildring av världen kräver metaforen, till exempel i form av magiska element, för att göra den begriplig. Vad Murakami utmärker sig genom är främst metaforer utan någon tydlig referent, vilken lämnas till oss läsare att inferera. Eftersom hans berättelser alltid återvänder till det vardagliga måste vi emellertid fylla dem med konkret liv – till skillnad från Jordan Petersons jungianska och religiösa vägledning mot en hinsidesvärld, transcenderar vår författare aldrig verkligheten. Oavsett vilken mystisk resa han tar med oss på, leder den tillbaka till den konkreta vardagen och de egna brister som vi inte vill kännas vid.
Åter till livet
Det är alltså i vardagen och i spegeln som våra mest meningsfulla dilemman och triumfer finns, om vi följer Murakami: huvudpersonerna slungas in i märkliga situationer som tycks förbundna med den mänskliga historien, där de tyngs ner av såväl forna släktled och planer som egna svagheter, trauman och föreställningar. Men trots alla dessa hinder berättas det om hur figurerna, genom att vara öppna för erfarenheter, ta strid för livet och tillgripa de metaforer och verktyg som de har tillgängliga, lyckas möta sin skugga i ögonhöjd utan att fly från den. Därigenom transcenderar de sig själva och sin situation och bryter det förflutnas makt. Detta leder emellertid inte till någon apoteos, att de uppstiger till en slags övermänsklighet, utan endast att de återvänder till sig själva, renade från all bråte som har lett dem vilse i världen. Vad Murakami visar oss är att det är genom berättelsen och metaforen som vi kan nå dithän. Detta är förvisso en individuell anpassning till världen, men figurerna skapar en liten bubbla av värme och respekt som vi kan utgå ifrån för att möta och värma vår omvärld.
Kommer då Murakami att tilldelas Nobelpriset någon gång? Själv tror jag nog inte det. Hans författarskap öser ur en djup källa, förbunden med vår tid, men hantverksmässigt är även hans bästa romaner spretiga och strukturellt bristfälliga. Det är ovanligt att känna sig tillfredsställd med slutet på en av hans böcker. Det är nog på grund av just denna spretighet som man upplever dem som såpass fulla av liv och det är i figurernas försök att skapa en ordning i detta till synes obegripliga myller som många av oss finner lugn, välbefinnande och – en självhjälpslitteratur? Kanske det. Snarare än den tidlösa ton som verkar rikta sig bortom det egna ögonblicket, vilken utmärker nobelförfattare, är Murakamis projekt snarare att likt Tengo i 1Q84 försöka skriva fram en begriplig version av vår samtid. Att skänka oss en sådan är väl i och för sig inte så bara.
- Hitsuji o meguru bōken finns översatt till engelska under namnet A Wild Sheep Chase, men ännu inte till svenska. ↩︎
- Det har skrivits mycket och insatt om Murakamis kvinnoskildringar, vilka har kritiserats för att vara endimensionella och skrivna utifrån en manlig blick. Därutöver förekommer en del scener som är rent pinsamma, som skildringen av en prostituerad kvinna i Kafka på stranden eller en sexscen med en sjuttonårig flicka i 1Q84. Dessa bör emellertid läsas i sammanhang: förutom undantag är kvinnorna i regel skildrade med värme, respekt och med större driv och agens än männen; Murakami verkar vara en man som finner svårt att förstå och skildra kvinnor, vilket ingalunda är unikt, särskilt i hans ålder. Därtill kan man se att han har tagit till sig av denna kritik och i sina senaste böcker försöker skildra kvinnor mer inkännande och nyanserat. Många har kritiserat denna del av författarskapet insatt och jag tycker att till exempel Kawakami Mieko presenterar en ingående sådan i detta samtal med Murakami. Jag tänker inte uppehålla mig vid det i denna text, vars syfte är att försöka blottlägga hur det kommer sig att Murakamis verk kan hysa en sådan lockelse trots dessa brister. ↩︎
- Novell, ur samlingen Män utan kvinnor utgiven 2014. ↩︎
- Detta inåtvända är vad som förespråkas av »Men Going Their Own Way«, men den som ägnar blott en kort stund åt att läsa vad de skriver märker att de mer än någonting annat talar om kvinnor: hur de beskyller kvinnor, hatar kvinnor och spekulerar kring hur man förför och beter sig gentemot kvinnor. För dem, till skillnad från Murakami, är hela syftet med att odla sina egenskaper att kunna hävda sig som en alfahanne i konkurrensen om honorna. Därför värderar de också sådana tråkiga mätbara saker: antal träningspass, inkomst, störst investeringar, att »vinna debatter«, o.s.v. I kontrast till detta är Murakamis figurer ute efter att känna ett välmående i sig själva, oberoende av någon annan. ↩︎
- Även hos Murakami dyker det ofta upp tydliga ekon av Jung, den gamle nazisten (om detta, se Viktor Mauritz’ artikel i Flamman, 2023-07-26). Då dessa element blir explicita tenderar böckerna att tappa i kvalitet; se Mordet på kommendören för ett sorgligt tydligt exempel. ↩︎