Här i Luleå blev sportlovet en slaskig episod. Redan börjar krokusknoppar skymta i rabatterna, som i år smalt fram ovanligt tidigt. Nu, samtidigt som planeten passerar 1,2 graders uppvärmning, talas det mycket om »den gröna omställningen« här uppe. Tyvärr avses sällan den annalkande våren, utan industrisatsningarna.
Och visst är det stort. 1 400 miljarder ska satsas. När så stora siffror kastas runt gör man klokt i att fråga sig: vem är det som betalar? I Norrsken (2023) undersöker Arne Müller den gröna industrin i norra Sverige och tecknar en bild av den pågående processen som ohållbar, då den sker på kapitalets villkor. Kommuner tvingas göra stora investeringar för att tillhandahålla nödvändig infrastruktur samt bostäder till önskade inflyttare. De planerade industrierna skulle innebära en tiodubblad elförbrukning i de nordliga länen. Statlig samordning? Knappast.
Mest allvarligt är att denna marknadsdrivna modell inte är ekologiskt hållbar. Företag planerar att omvandla stora delar av vårt läns markarealer till gruvor och vindkraftsparker, med stora konsekvenser för ekosystem, biologisk mångfald och rennäring.
Tvärtemot löften om motsatsen riskerar även utsläpp av växthusgaser att öka. En växande ekonomi kräver ju växande produktion och det finns än så länge inga tecken på att ökad ekonomisk aktivitet kan frånkopplas ökade koldioxidutsläpp i tillräcklig utsträckning, som Rickard Hjorth Warlenius visar i Klimatet, tillväxten och kapitalismen (2022) – i alla fall så länge marknaden får styra.
Kapitalet är nämligen oförmöget att skapa ett hållbart system. I kapitalackumulationens namn jagar företag konkurrensfördelar och vill undvika fördyrande regleringar. Det gäller att snabbt ta marknadsandelar och utöka produktionen, medan man skickar notan till det offentliga. Naturen? Vadå, vem bryr sig om den?
Även de »fossilfria« teknologierna formas av denna dynamik. H2 Green Steel ska till exempel producera klimatsmart stål med en tiondel av koldioxidutsläppet från konventionellt stål, men mängderna de planerar att tillverka innebär att stålverket i Boden kommer att bli en av landets största utsläppare. Och deras dyrare produkt kommer knappast i sig själv driva konkurrenterna i konkurs.
Ny teknik kan inte på egen hand lösa klimatkrisen, för detta sammanbrott är inte ett tekniskt problem – utan ett politiskt, ekonomiskt, kapitalistiskt problem. Det kräver en socialistisk lösning.
Om vi kan använda staten till att styra ekonomin, menar Hjorth Warlenius, kan vi uppnå den nödvändiga frånkopplingen mellan ekonomisk utveckling och utsläpp som krävs för att hejda den globala uppvärmningen och bygga ett hållbart samhälle. Det kräver samhällsplanering och infrastruktursatsningar, förbud och progressiva skatter, att den nya tekniken faktiskt ersätter äldre metoder, och att bland annat tåg, elnät och elproduktion tas i gemensam ägo. Att gemensamma behov får styra ekonomins inriktning.
Att uppnå det är, som ni förstår, inte heller en teknisk fråga.
–
Texten skrevs ursprungligen för Kampviljan 2024:1.