Om små och stora rövare i svensk skola.
Om en vecka är det sportlov här uppe i Norrbotten. Jag har ägnat den gångna veckan åt att skriva återkoppling till elever, bedöma uppsatser, göra den sista planeringen kring arbetet med de romaner som mina tre svenskklasser ska läsa (äntligen är det dags för Doktor Glas!) och börja skissa på alla omdömen som ska in innan sportlovet. Det är med andra ord en ganska hektisk period, slutet på läsårets sista längre sammanhängande undervisningsblock, innan veckorna styckas upp av ledigheter och nationella prov. När mina elever och jag hälsade varandra god helg i fredags eftermiddag var det nog ingen av oss som hade särdeles mycket energi och entusiasm kvar, men trots detta hade vi under lektionen tappert inlett att läsa Frankenstein, medan himlen började skymma utanför fönstret.
Tack och lov är det ingen som har bett mig gräva fram alla mina examinationer från de senaste tre åren och mejla över dem. Ett sådant groteskeri rapporterade nämligen DN om i förra veckan (2024-02-13): kommunala skolor i Stockholm har fått mejl från »AI-entreprenören« och handelshögskolestudenten Noah Langert Langman som begär ut »samtliga historia prov [sic!] som skrivits på Thorildsplans gymnasium under de senaste tre åren« och därtill »samtliga provsvar, alla betyg som har satts till varje prov och delfrågor« samt såklart också betygsmatriser som har använts. Med denna rådata planerar denna Handels’ Sam Altman att utveckla en »AI« som ska kunna skapa och rätta prov.
Att denna nyhet har bemötts av allmän avsky och hån är en sak som har givit mig lite hopp angående var det offentliga samtalet om skolan är på väg. Alla vet att svensk skola mår dåligt och de flesta förstår att det har att göra med privatisering, plundring och avprofessionalisering. Denna nyhet blottlägger dels en rad nedlåtande attityder kring skolan, dels förutsättningarna för dess plundring.
För det första handlar det om vad undervisning syftar till och hur den bedrivs. Vår Victor Frankenstein beskriver för DN att målet med detta »AI«-projekt är att förbättra undervisningen. För det första menar han att lärare slösar tid på att rätta prov, som kunde användas mer konstruktivt till »att öka kunskaperna hos eleverna i stället för att utvärdera dem«. För det andra att en »AI«-modell skulle kunna bedöma långt mer objektivt än en mänsklig lärare och därmed lösa problemet med skillnader mellan lärare och skolor.
Om det är så att dessa entreprenörer tror på sin idé, och för sakens skull tänker jag behandla det så, blottar det en rad kunskapsluckor. För det första verkar de inte förstå hur lärare faktiskt arbetar med examinationer. Filippa Mannheimer reder i Vi lärare (2024-12-13) ut detta på ett förtjänstfullt sätt: ett undervisningsprov fungerar som en avstämning, som visar hur väl eleverna har tillskansat sig det material vi har arbetat med. Detta tas fram i ett samspel mellan en själv, läromedlet och klassen, vilket innebär att varje klass har lite annorlunda undervisning. Även om jag undervisar samma roman i flera klasser, kommer jag att märka att varje grupp intresserar sig för olika aspekter av denna och utifrån detta utformar jag också examinationsmomenten. Därtill påpekar Mannheimer att proven även hjälper oss lärare få syn på hur väl undervisningen har landat bland eleverna och utifrån detta utvärdera vår undervisning. Denna reflektion är alltså en av de saker som våra visionärer tänker kan effektiviseras bort.
Det andra antagandet, att ett datorprogram skulle kunna leverera en mer objektiv bedömning än en lärare, blottar ett lika stort kunskapsglapp. Så sent som i veckan diskuterade vi LLM-skrivna tal på ämneskonferensen i Svenska och det stora problem som vi ser med dem: att de är så kassa. De är förvisso välformulerade och med en balanserad disposition, men det handlar om sterila skapelser, utan personlighet, erfarenheter, eller innehåll. Sällan är elever kapabla att blåsa liv i dem genom ett gott framförande. Och visst, rent objektivt kanske det är välkomponerade tal, utifrån de mönster som programmet har blivit tränat på, men när man bedömer ett anförande finns en överhängande kvalitativ aspekt: hur väl fungerar just denna talares anförande, i just denna situation, inför just denna publik? Ur det hänseendet är de tämligen värdelösa. Hur hade de tänkt att denna »AI« objektivt ska kunna mäta kontakten mellan talare och publik i ett anförande? Räkna antalet skratt från publiken eller retoriska frågor från talaren? Hur ska den kunna identifiera en insiktsfull analys av ett motiv i ett litterärt verk, när den inte ens kan förstå verket?
De kommer förmodligen rikta in sig på kortare svar, enklare mätbara saker, som man snabbt kan köra genom mönsterigenkänning. En sån här »AI« kan förmodligen rätta prov i stället för lärare, förutsatt att proven saknar kvalitativa aspekter, som de ovan nämnda. Jag blir påmind om hur George Orwell beskriver sin skolgång på internatet St. Cyprian’s i essän Such, Such Were the Joys (1952). På denna skola var det tradition att varje år vinna the Harrow History Prize och därför drillade lärarna noggrant, genom repetition och minnesramsor, eleverna i allt de behövde: viktiga datum, namn, händelser, citat, o.s.v.; kuriosa löskopplad sitt sammanhang. En effektiv dressyrmetod, som varken bildar eller utmanar.
Att tro att vi är förskonade den sortens teaching to the test i Sverige är naivt. Införandet av digitala utbildningsportaler som Schoolsoft eller Unikum har fört med sig NPM-doftande förväntningar på att lärare ska stycka upp betygskriterierna i diskreta förmågor och visa alldeles exakt var elever befinner sig under kursens gång. Detta är helt i strid med hur Skolverket instruerar oss att betygskriterierna ska beaktas (i sin helhet, vid betygssättning i slutet av kurs eller termin[1]), men det är mätbart och transparent. Därtill kan nämnas att Skolverket för ett antal år sedan kritiserade att vi svensklärare tenderar att ägna väl mycket tid i gymnasiets sista kurs åt just PM-skrivande, i stället för andra utredande textgenrer — för att eleverna skriver PM på det nationella provet, som vägleder kursbetyget. Räck upp handen, ni som tror att »AI«-modeller som den som beskrivs kommer att motverka denna tendens.
Det mest upprörande är såklart att det inte utgår någon ersättning till lärare, för att våra vidsynta fritänkare helt enkelt hänvisar till offentlighetsprincipen. Kort innan sportlovet åläggs alltså lärare extra arbetsuppgifter utan någon slags ersättning. Den kommunala skolan tillhandahåller råmaterialet — spökarbetet — som modellen bygger på. Som gymnasieläraren Fredrik Lindner påpekar i Vi lärare (2024-02-14): »Det absurda i just den här situationen är att lärarnas arbete med att konstruera och bedöma prov redan är betalt av skattebetalarna, som nu säljs tillbaka till det offentliga, återigen på skattebetalarnas bekostnad«.
Som Lindner påpekar är det emellertid ingenting nytt att se hur privata aktörer suger resurser ur skolsystemet, samtidigt som de privata skolorna hålls under armarna av klägget. Det är naturligtvis bara kommunala skolor som blir ombedda att tillhandahålla provmaterial till »AI«-utveckling, eftersom de privata skolorna inte omfattas av offentlighetsprincipen (den sittande borgerliga regeringen begravde utredningen om att ändra detta, när de tillträdde).
Det svenska systemet med privata skolor är världsunikt och ruttet, vilket visades av en annan stor händelse i skolsverige under denna vecka: att miljardären Roger Akelius skulle köpa en kontrollerande del av Academedia — men att köpet sedan hävdes, efter att börsen reagerade paniskt på hans uttalade plan att upphöra med aktieutdelning. Som Tankesmedjan Balans förklarar, verkar Academedias utländska ägare ha gått upp i stabsläge och övertygat säljarna Mellby Gård om att avbryta försäljningen. Dessa utländska ägare har tidigare drivit på för att Academedia ska ge en högre utdelning och har nu mobiliserat för att skydda profiten.
Privatskolorna verkar i skolväsendet likt termiter, som äter sönder grunden för hela bygget. De driver på segregation, betygsinflation och flyttar resurser från verksamhet till ägarna. Det är olyckligt att Akelius har fått möjligheten att framställa sig själv som en motsats till dessa, en »pedagogiknörd« vars motivation är att ge de bästa förutsättningar för Sveriges skolväsende och elever. Han är nämligen precis lika altruistisk som privatskolelobbyn.
Granskningsinstitutet Klägget klargör på ett föredömligt sätt ut vad som gäller och vad envar som läste Akelius’ första kommentarer borde ha greppat: denna gubbe är inte någon Robin Hood-figur, som han vill framställa sig som, utan blott en kapitalist med en annan affärsplan för skolan än de nuvarande ägarna. Dessa vill behålla det nuvarande systemet, som ger en stadig inkomst i form av transfereringar av offentliga medel, samtidigt som man upprätthåller skenet av en gemensam och jämlik välfärd. Akelius vill i sin tur göra upp med detta system, sänka skatter och inrätta privatskolor enligt den internationellt gängse modellen, där föräldrar helt enkelt betalar in sig. Bägge vill med andra ord ha ett klasskiktat skolsystem men medan Akelius vill avveckla välfärdsstaten, vill privatskolelobbyn att den ska fortsätta skicka pengar till deras konton i »länder man kan kan flytta till«.[2]
Det gemensamma i dessa fall är att skolans officiella uppdrag ignoreras. Det viktiga är avkastningen: vare sig det handlar om »AI«-pengen eller skolpengen utgör det gemensamma ingenting annat än en kornbod att plundra. Varför vi lärare utbildar oss och sliter med ungdomar, varför vi sitter och rättar på kvällar och helger, eller varför vi som samhälle finansierar skolan och talar om dess vikt — bortglömt. Det är blott en näringsverksamhet, likt vilken som helst annan, som producerar data och betyg och som därmed kan effektiviseras genom att rationalisera bort de mänskliga faktorerna.
Under de kommande veckorna kommer jag att läsa romaner med mina tre svenskklasser: Dvärgen, Frankenstein och Doktor Glas. Det är inte helt enkla texter, för de kräver att vi läsare hittar sätt att öppna dem, förstå figurerna och förhålla oss kritiskt till deras uttalanden. Men de kan ge ovärderliga upplevelser. En av de många kvaliteter som jag hoppas kunna odla genom att undervisa om skönlitteratur är förmågan att perspektivera: att kunna kliva utanför sig själv, betrakta en situation eller en individ utifrån olika synvinklar och upplevelser av denna och därigenom kunna förstå sig själv som en del av en helhet; att kunna se att ens handlingar därmed har konsekvenser för andra och att omdöme handlar om förmågan att väga sina egna och andras önskemål mot varandra och avgöra vad som är ett lämpligt sätt att agera i en given situation.
Tänk om Handelshögskolan också försökte lära ut sånt. Eller om samhället kunde styras av andra principer än »högsta möjliga avkastning på insatt kapital«.