Efterkrigstidens ordning rämnar inför våra ögon, när Israels allierade försvarar folkmordet i Gaza. Därför är det 2000-talets viktigaste händelse, menar den indiske författaren Pankaj Mishra. Vad betyder Palestina & Israel i olika delar av världen? Hur formas våra politiska förutsättningar av kriget?
Världen efter Gaza, av Pankaj Mishra (2025)
226 sidor, Ordfront. Översättning från engelska av Linus Kollberg.
I februari föddes vår son. Han är en munter pojke, nyfiken och trygg. Dessutom stor! Snart åtta månader gammal väger han drygt nio kilo och fortsätter att äta med god aptit.
Nej, jag tänker inte skriva ut jämförelsen. Ni vet vad som kommer, ni kan fylla i den; ni har sett bilderna, alla har sett bilderna. Det är en banal jämförelse, men i dess enkelhet framstår världens grymhet. Det israeliska folkmordet på Gazas befolkning har pågått i snart två år, dokumenterat och fördömt, i strid med såväl internationell rätt som fundamental etik.
Och ändå ser vi hur efterkrigstidens ordning, baserad på folkrätten, nu rasar samman och ersätts av den barbariska principen att »den starke tar vad han kan och den svage utstår vad han måste«. På grund av detta är Gaza-kriget tjugohundratalets hittills viktigaste händelse.
Hur kan landet tillåtas utföra dessa illdåd? Vad kan vi göra åt det? Den indiske författaren Pankaj Mishra undersöker dessa frågor i Världen efter Gaza (Ordfront, 2025), genom att gräva i vad Israel och Palestina har betytt för olika länder. Det är en spränglärd bok, som visar upp perspektiv från Tyskland, Förenta staterna, den judiska diasporan, inifrån Israel och Palestina, och inte minst ifrån de tidigare koloniserade länderna, för att bringa klarhet i frågan om hur den globala färglinjen dras. Utifrån hans bok vill jag presentera några perspektiv som kan hjälpa oss att förstå situationen.
Tysklands selektiva minneskultur
Försöken att pausa EU:s handelsavtal med Israel blockeras nu av Tyskland. Flera förbundskanslerer har beskrivit stödet till landet som del av det demokratiska Tysklands »Staatsrääson«, existensberättigande, och att landet därigenom konfronterar sin historiska skuld. Som Mishra visar är denna relation långt mer komplex och grundades i politiska beräkningar på 1950-talet. Den avnazifieringsprocess som inleddes i Förbundsrepubliken efter andra världskriget upphörde efter blott några år och i mitten av femtitalet utgjordes samhällseliten i hög grad av exakt samma individer som under kriget. Detta blev politiskt känsligt när västmakterna insåg den strategiska vikten av att återmilitarisera Västtyskland och inlemma det i Nato.
För att kunna släppa in Förbundsrepubliken i den västerländska värmen behövde landet rehabiliteras, vilket Konrad Adenauers regering löste genom att driva igenom ett stort stödpaket till Israel; i utbyte talade premiärminister Ben-Gurion väl om landet och normaliserade relationerna. Bägge parter var medvetna om relationens realpolitiska karaktär, som tyska och israeliska historiker har visat. Det Marshall-dopade tyska miraklet genererade ett överskott som kunde understödja den israeliska statens ekonomiska modernisering, och i utbyte kunde Tyskland rehabiliteras blott några år efter att vidden av dess brott blev kända.
Detta ekonomiska stöd skulle fortsätta länge och dess kulturella överbyggnad var en slags filosemitism, d.v.s. ett okritiskt omfamnande av allt judiskt men framför allt israeliskt. Att detta inte innebar att man övergivit rastänkandet blir tydligt i hur västtysk press kunde uttrycka sig. Under Eichmann-rättegången beskrev en reporter unga israeler som varandes ofta långa, blonda och blåögda, och nästan utan »de drag man brukade betrakta som typiskt judiska«. Sexdagarskriget 1967 beskrevs som Israels Blitzkrieg, Moshe Dayan liknades positivt med den nazistiska fältmarskalken Erwin Rommel och tyska bloddonationer till Israel kommenterades så: »ariskt blod flödar för judarna«.
Även om många tyskar drivs av en genuin omsorg för judiskt liv, är Tysklands relation till Israel illustrativ för det mönster som detta krig har blottlagt. Det är landet i Europa där en »auktoritär anti-antisemitism« har blivit mest dominerande, som Peter Ullrich uttrycker det i en artikel för Rosa Luxemburg Stiftung (2024-12-20)1. Denna hållning förstår all kritik mot Israel eller sympati för den palestinska saken som åtminstone misstänkt antisemitiskt och verkar för att förhindra såväl dessa åsikter som de personer som uttrycker dem från att kunna ta plats i samhället.
Att det tyska folket i våras röstade fram nazismens nuvarande parlamentariska skepnad Alternativ för Tyskland till näst största parti i Förbundsdagen är inte ironiskt, utan i linje med denna hållning. Eftersom Israel i tyskt medvetande utgör symbolen för judiskt liv (en i sig antisemitisk föreställning) innebär stödet till denna stat att man är projudisk – och motsatt. Ett parti fullt av faktiska nazister, uppbackat av den heilande Israel-vännen Elon Musk, kan alltså framställa sig som judars bästa vänner, eftersom de utrikespolitiskt stödjer Israel och inrikespolitiskt hetsar mot muslimer. Detta skamliga knep används av hela Europas extremhöger, inklusive våra egna post-nazister, men det blir som mest absurt i just Tyskland där barn och barnbarn till Förintelsens gärningsmän i dag stämplar antisionistiska judiska intellektuella, ättlingar till Förintelsens offer, som antisemiter.
Den globala färglinjen
Tysklands unika stöd för Israel visar också att landets minneskultur är selektiv. Något motsvarande bistånd har inte riktats till Europas romer, som decimerades av nazisterna, eller till Polen, Vitryssland eller Ryssland där miljontals civila mördades under Tredje rikets framfart. Framför allt har Tysklands historiska skuld aldrig innefattat de afrikanska folk som det tyska kejsardömets trupper massakrerade under 1900-talets början.
Den största styrkan i Världen efter Gaza är hur Mishra beskriver det förra århundradet från de tidigare koloniserade ländernas horisont. För dem är inte världskrigen och Förintelsen 1900-talets definierande händelser. Enligt den afroamerikanske intellektuelle W.E.B. DuBois var århundradets viktigaste dag Indiens självständighetsdag, 15 augusti 1947, eftersom denna symboliserade den första gången som den vite mannen tvingades medge att han inte hade rätt att styra över ett annat folk, bara på grund av deras hudfärg. För Afrika och Asien är avkoloniseringen 1900-talets viktigaste skeende.
Vad Israel har betytt i de tidigare koloniserade länderna har berott på vilken sida man har identifierat sig med. En hållning var att inspireras av israelernas statsbygge och deras förmåga att hävda sig genom manliga krigardygder. Denna inställning var särskilt lockande hos de eliter som hade internaliserat kolonisatörernas nidbild: att man var svag, primitiv och feminiserad. Mishra är själv uppväxt i ett sådant sammanhang. Hans familj var brahminska hindunationalister, som i Israel såg en modell att följa: genom våld hade de lyckats sätta muslimerna på plats, bygga ett etniskt homogent land och bli internationellt respekterade (på liknande grunder beundrar de även Adolf Hitler).
För majoriteten i det globala Syd framstår Israel snarare som en kolonial stat, en europeisk konstruktion som syftade till att sona Europas skuld på det palestinska folkets bekostnad. Statens grundande byggde på terror och etnisk rensning av palestinier, vilket har fortsatt under det system av rasistisk diskriminering som landet har tillämpat sedan dess bildande. Den israeliska staten hade även nära samarbeten med apartheidregimen i Sydafrika och har utgjort västimperialismens mest pålitliga allierade i Mellanöstern, liksom Sydafrika var på sin kontinent2. För palestinier – vare sig de lever i den belägrade Gazaremsan, den ockuperade Västbanken, i flyktingläger eller som andra klassens medborgare inne i landet – är det lika orimligt att beskriva Israel som en demokrati som det vore att kalla apartheidtidens Sydafrika för demokratiskt.
DuBois, som levde i det segregerade Förenta staterna, beskrev hur status, erkännande och livsmöjligheter fördelas ojämlikt beroende på vilken sida av the color line, färglinjen, en individ eller grupp föll. Liksom kastsystemet i Indien, såg han rasismen som ett sätt att strukturera det ekonomiska och sociala livet, ett organiserat förakt som gav fattiga vita en »publik och psykologisk tribut«. Världspolitiken kan i sin tur förstås utifrån en global färglinje, där Väst priviligierar vissa grupper över andra.
På vilken sida om färglinjen som Israel faller illustreras kanske tydligast av att de får delta i Eurovisionsschlagerfestivalen, men denna position är inte självklar. Genom europeisk historia har judar utgjort den inre främlingen och blivit misstänkliggjorda, utestängda och beskyllda för allsköns problem i samhället. Antisemitismen är djupt rotad och varje konspirationsteori bottnar, förr eller senare, i en föreställning om judisk makt.
Grunden till att Israel erkänns som del av den västerländska gemenskapen ligger nog främst i landets betydelse som Förenta staternas viktigaste allierade i regionen. Den israeliska staten bistår västmakterna i att splittra arabländerna och slå ner eventuella frihetssträvanden, för att säkra kontrollen över naturresurser och handelsleder. Om detta har John Hörnquist skrivit i Clarté 2024:13 och undertecknad tidigare.
Hur detta omfamnande motiveras skiljer sig dock åt mellan länder och grupper: för Tyskland är stödet ett bevis på att man har gjort upp med sitt förflutna, för amerikanska evangelikaler är det en biblisk profetia, för europeiska liberaler är man demokratiska fränder och för den globala extremhögern ett inspirerande exempel på en etnostat. Israel har i sin tur gjort sitt yttersta för att visa att man räknar sig till Väst och vill leva upp till de ord Theodor Herzl, den politiska sionismens fader, skrev i Judestaten (1896): »Vi bör bilda en del i ett europeiskt bålverk mot Asien, en civilisationens utpost mot barbariet«. I de flesta fall påverkas relationen till Israel av Förintelsen.
Förintelsens arv?
Inom Israel, visar Mishra, har minnet av mordet på Europas judar blivit kärnan i landets moderna nationalism, det som knyter samman sekulära och religiösa judar, europeiskättade och mizrahim. Den judiska staten, menar man, är omgiven av barbariska fiender som drivs av judehat och vill krossa landet; ett sådant nederlag skulle innebära en andra Förintelse. Inför sådana fiender och potentiella konsekvenser, innebär varje kompromiss med palestinier ett steg på vägen mot folkmord. Sedan Menachem Begin nådde framgång med denna berättelse på 1970-talet, har israelisk politik blivit alltmer kompromisslös och, som israeliska intellektuella har varnat för under årtionden, fascistisk. Våldet och hatet riktas inte bara mot palestinier, utan även mot inhemska fredsaktivister och motståndare till ockupationen, som betraktas som femtekolonnare snarare än legitima politiska aktörer. Dessa tendenser har blommat ut under det nuvarande kriget.
Israels utveckling är i stor del formad av dess förutsättningar. Mishra diskuterar debatterna inom den tidiga sionistiska rörelsen, där de drivande figurerna i hög grad var sekulära judar som drömde om en nationalstat av europeiskt snitt, med en nation, ett språk och en delad kultur. Att bosätta sig i Palestina för att etablera en sådan stat förutsätter storskalig etnisk rensning och att landet blir högt militariserat och etniskt skiktat. Under 1900-talets första årtionden förutspådde många socialistiska judar en sådan utveckling och såg strävan efter en judisk nationalstat som motsatsen till sin progressiva internationalism4.
Deras arvtagare är de judar som i dag tar avstamp i sin förståelse av Förintelsen för att kritisera israelisk nationalism, som inhemska fredsaktivister, amerikanska Jewish voice for peace, eller Svensk judisk vänster. I stället för att hävda att Förintelsen är en unik händelse, som enbart rör judar, ser man det som rasismens yttersta uttryck. Kanske är detta idealet? Att kunna kliva utanför den gemenskap eller identitet som man tillskrivs och sträva efter universell solidaritet, bortom färglinjen.
En av de frågor som Mishra är genuint orolig över är vad som kommer att bli kvar av Förintelsens minneskultur, när den israeliska regeringen och dess allierade begagnar sig av denna för att rättfärdiga Gazakriget. Kommer man framöver att kunna utgå från denna absoluta fasa för att varna för rasism och herrefolkstänkande eller finns risken att lärdomen som dras av de europeiska judarnas utsatthet är att endast den som slår till hårt och först har rätten att leva?
Instrumentaliseringen av Förintelsen fördunklar förståelsen för relationen mellan folkmordet på Europas judar och imperialismen. Tänkare som Aimé Cesaire och Hannah Arendt förstår Nazitysklands brott som att Tredje riket tog hem kolonialismens metoder och tillämpade dem på Europas befolkningar i industriell skala5. Dessa förbrytelser var unika i sin omfattning och i sin planering, men inte i sina metoder eller ideologi. Genom en sådan förståelse kan Förintelsen behålla sin relevans i en värld där postkoloniala folk söker erkännande för sina egna erfarenheter av övergrepp och folkmord, utan att historiens alla hemskheter ska ställas mot varandra och rangordnas.
Därutöver har det kompromisslösa stödet till israelisk nationalism inte gjort judars liv säkrare i varken Israel eller resten av världen. Anna Ardin och Mattias Irving diskuterar i Clarté 2025:2 hur det västerländska stödet till Israel kan ses som en gammal kolonial strategi i ny förpackning6. För att kunna behålla kontrollen över sina kolonier utan att behöva ockupera dem, valde herrefolken gärna ut en viss etnisk minoritet i landet som gavs särskilda privilegier och fungerade som kompradorer. Upproren som skedde i kolonierna riktades förhållandevis ofta mot denna grupp, som kolonisatörerna kunde överge om det behövdes. I Mellanöstern ges nu denna funktion till staten Israel och envar som värnar judiskt liv och vill bekämpa antisemitism måste oroa sig över detta, eller över att Kristersson pekar ut judar som särskilt skyddsvärda, eller att Åkesson vill utvisa invandrare från muslimska länder i syfte att skydda judar. Att på detta vis ställa judar mot andra grupper sätter dem i en utsatt position.
Mishra ser i stället en förebild i det tidiga 1900-talets europeiska kosmopoler, där gränser överskreds, språk blandades och man inte hägnades in av tradition eller etnisk tillhörighet. Han menar att nationalstaten har visat sig särskilt olämplig för länderna i det globala Syd, vars koloniala gränser ritades av herrefolken och innefattar en kulturell mångfald. Översatt till det historiska Palestina kan det innebära en enda demokratisk stat för alla invånare mellan floden och havet.
Även om en sådan lösning kan verka lockande, stödjer Vänsterpartiet en tvåstatslösning, eftersom en sådan har starkast stöd i FN-resolutioner och ingångna avtal. Palestinier och deras allierade kan hänvisa till principer i internationell rätt och ingångna avtal för att pressa Israel att återuppta fredsförhandlingar. En enstatslösning saknar sådant stöd och skulle formas av styrkeförhållandena mellan parterna – och det är i dag mer sannolikt att Israel annekterar Gaza och Västbanken, än att det nuvarande Israel skulle ge vika för internationella sanktioner, likt en gång apartheidregimen i Sydafrika, och en jämlik stat upprättas.
De osynliggjorda palestinierna
Att förverkliga en tvåstatslösning kommer emellertid att kräva hårt arbete och internationell press på Israel. Successiva regeringar har undergrävt förutsättningarna för palestinsk självständighet och de palestinska områdena befinner sig under israelisk ockupation. På Västbanken har den Palestinska myndigheten ett begränsat självstyre, villkorat av Israel, men hela området är uppstyckat av bosättningar, checkpointer, militärutposter och ett vägsystem segregerat utifrån etnicitet, där Israel kontrollerar alla vägar in och ut ur området. Gaza var innan krigets utbrott ett utomhusfängelse.
Palestina är desstom inlemmat i den israeliska ekonomin. Israeliska företag kontrollerar naturresurserna på de ockuperade områdena, dumpar sina varor på den palestinska marknaden och hyperexploaterar palestinska arbetare. Vid krigsutbrottet arbetade 20% av Västbankens arbetskraft i Israel; deras lön är mellan tre fjärdedelar och hälften av en israels, de behandlas sämre än israeliska arbetare och kan inte räkna med juridiskt skydd7. När kriget bröt ut drog Israel in arbetstillstånd och ställde in utbetalningar till Palestinska myndigheten, vilket fick arbetslösheten att under 2024 stiga till närmare 35% på Västbanken och BNP att minska med en fjärdedel medan inflationen steg med 46%. Innan kriget var 60% av ungdomar i Gaza arbetslösa och 70% av nyutexaminerade akademiker.
Apartheidsystemets verklighet beskrivs sällan, för att ge sken av en konflikt mellan två likvärdiga parter, där våldsutbrott kommer som blixtar från klar himmel. Hur ofta rapporteras om hur palestinier systematiskt trakasseras av soldater vid checkpointer, på väg till arbetet, till skolan, till släkt och vänner? Hur ofta beskrivs hur barn arresteras på godtyckliga grunder och ställs inför militärdomstolar? Vad gör det med människor att leva under omständigheter som ständigt dehumaniserar en och där varje protest möts av ett oproportionerligt våld?
Detta osynliggörande av palestinierna är en kolonial teknik, för att minska friktionen för den ännu pågående Nakban. Pankaj Mishra använder sig av den brittiske sociologen Stuart Halls förståelse av »ras«: att begreppet inte hänger samman med biologi på något enkelt sätt, utan snarare är en ideologiskt anpassningsbar kategori, med syftet att »definiera de rättslösa ›andra‹ och skilja ut dem från riktiga medborgare med rättigheter«. Färglinjen syns alltså i vem som har rätt att beskriva sin situation, definiera verkligheten och bli sörjda. När såg ni senast en palestinsk politiker intervjuas i nyheterna eller läste en palestinsk intellektuell på kultursidorna?
Att berätta sanningen om statens Israels uppkomst och behandling av palestinier skulle omöjliggöra att stödja den. Därför måste Israels tillskyndare skriva runt, utelämna och förtiga, för att måla upp israeliska judar som offer för blodtörstiga antisemiter, och palestinier som ansvariga för sitt eget lidande: angreppet 7 oktober, säger man, tvingade Israel att angripa Gaza för att skydda sig mot Hamas terror och Gazas befolkning bär ett ansvar för att ha låtit terrorgruppen frodas. Genom att utelämna den historiska situationen, eller hur palestinska icke-våldsinitiativ konsekvent bemöts av israeliska kulor, eller den kritik mot väpnad kamp som finns bland palestinier, reduceras de till en symbol för ondska, snarare än människor formade av sina erfarenheter8.
Detta narrativ har misskrediteras under det pågående kriget. Genom sociala medier har palestinier kunnat kringgå den mur av tystnad som omgärdat dem och världen har kunnat möta dem som människor som flyr, sörjer, hoppas och finner glädje där de kan. Det är en positiv utveckling att så många även i Väst nu identifierar sig med palestinier, och sörjer Gazas döda barn, kvinnor och män. Palestinier är emellertid inte bara offer. De agerar i en mycket svår situation, för att hävda sitt människovärde och bjuda motstånd till Israels kolonialism.
Även om motstånd är legitimt och den palestinska situationen är fruktansvärd, blir inte angreppen på civila israeler mindre förkastliga. Vi fördömer med rätta den israeliska militärens systematiska övergrepp mot civila. Vad skulle göra det mer legitimt för palestinska grupper att utföra liknande handlingar?
Politiskt måste vi hävda folkrätten, trots att »den regelbaserade världsordningen« på många sätt är en omskrivning för »Förenta staternas hegemoni«, för alternativet är den starkes rätt. Innan fredsprocessen kan återupptas, måste dock Israel tvingas till förhandlingsbordet9.
Mot en värld av jämlikar
Från långt uppe i Europa kan det verka som att Israel möter klent motstånd, men det globala Syd mobiliserar för att pressa landet att följa folkrätten. Sydafrika har väckt åtal mot Israel i ICJ för folkmord, vilket stöds av bland andra Bangladesh, Mexico, Afrikanska unionen och Arabförbundet. Genom Haag-gruppen har Colombia, Indonesien, Irak, Malaysia, Turkiet, med flera ålagt sig att säkra att deras fartyg eller hamnar inte brukas för att frakta krigsmateriel till Israel. Brasilien har infört sanktioner samt ett vapenembargo mot landet. Förra året anordnades en konferens i Beijing, där representanter för alla palestinska politiska fraktioner förband sig att eftersträva nationell enighet. Bakom den palestinska saken står alltså länder som representerar en klar majoritet av världens befolkning.
Även i Väst rör det på sig: utöver Irlands långvariga stöd har nu Slovenien infört ett vapenembargo, den norska oljefonden har börjat divestera från Israeliska banker som finansierar bosättningar, EU-kommissionen förespråkar att häva frihandelsavtalet med Israel och Spanien har fördjupat sitt långvariga stöd.
De som fortsätter att beväpna Israel och handlingsförlama FN och EU är i praktiken tre länder: Tyskland, Storbritannien samt Förenta staterna. Av dessa är det ett land som verkligen spelar roll och att amerikanerna har slutat låtsas om folkrätten vittnar om hur central alliansen med Israel är för landets strategi i regionen. Där framträder också vikten av Palestinas befrielse: om Israel underkastas internationell rätt, försvagas också Förenta staterna och rörelsen mot en multipolär värld påskyndas. Därför är världspolitikens brännpunkt just nu i Gaza; ingenstans framträder den globala färglinjen lika tydligt.
Vi måste stå på rätt sida om denna, för en värld där alla barn får äta sig mätta.
Tyvärr har vi än så länge misslyckats med att få vår regering att införa vapenembargo eller sanktioner mot Israel. Oavsett om man har ägnat sig åt gatuaktivism, studier, propaganda eller parlamentariska initiativ, fordras lite självrannsakan, för det är ett gemensamt misslyckande. Jag har tyvärr inget annat åt er än en uppmaning att undersöka vad som kan vända vinden där just ni befinner er. Folkmordet är för viktigt för att tappas bort i torra motioner eller performativ radikalism.
Ursprungligen skriven för Kampviljan 2025:2-3.
- Ullrich, Peter. ”Anti-Antisemitism Is Fuelling an Authoritarian Climate in Germany”. Rosa Luxemburg Stiftung, 2024-12-20. https://www.rosalux.de/en/news/id/52830/anti-antisemitism-is-fuelling-an-authoritarian-climate-in-germany ↩︎
- För parallellerna mellan Israel och apartheid-regimen i Sydafrika, se Adam Hanieh, ”För Palestina mot USA:s imperialism”, i Clarté, 2025:2. https://www.clarte.se/for-palestina-mot-usas-imperialism/ ↩︎
- Hörnquist, John. “Varför återfaller imperialismen i folkmord?”. Clarté 2024:1. https://www.clarte.se/varfor-aterfaller-imperialismen-i-folkmord/ ↩︎
- Burley, Shane. ”The Past, Present, and Future of Left Jewish Identity”, an Interview with Benjamin Balthaser. Jacobin.com, 2025-06-08. https://jacobin.com/2025/06/history-left-jewish-identity-politics/
↩︎ - Kopplingen mellan kolonialismens metoder och
Förintelsen undersöks utförligt i Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992). ↩︎ - Ardin, Anna & Irving, Mattias. ”Antisemitism, kolonialism och folkmord: om den cyniska samtiden”. Clarté 2025:2. https://www.clarte.se/folkmord-antisemitism-och-kolonialism-om-samtidens-cynism/ ↩︎
- Labadi, Taher. ”How Israel Dominated the Palestinian Economy”
Jacobin.com, 2024-01-13. https://jacobin.com/2024/01/israel-palestine-settler-colonialism-labor-economy/ ↩︎ - Beinart, Peter. Att vara jude efter Gazas förstörelse. Faethon, 2025. ↩︎
- Och väl där förmås att inte mörda sin förhandlingspartner. ↩︎