Efter mer än ett år av krigföring mellan Israel och Palestina samt den israeliska invasionen av södra Libanon verkar en vapenvila fjärran. Inte heller finns det någon press på Israel att sluta fred. Fastän folkmordet i Gaza sker öppet inför världens ögon, har Natoländerna slutit upp bakom Israel och fortsatt att utrusta dess armé. Varför då?
Det är nu mer än ett år sedan 7 oktober, då det senaste kriget mellan Israel och palestinierna bröt ut. Förhoppningarna på ett kort krig som slutade med ett fångutbyte grusades snabbt, då Netanyahu-regeringen släppte lös all landets eldkraft mot Gaza och saboterade varje fredsförhandling. Att få hem gisslan från Gaza har inte varit viktigt. För Netanyahus del handlar detta om politisk överlevnad; för bosättarhögern i kabinettet är det en chans att äntligen annektera de ockuperade områdena.
Kriget har varit chockerande brutalt. Minst 43 000 palestinier har dräpts i Gaza, men minst lika många till ligger sannolikt begravda under rasmassorna. Hela Gazaremsans befolkning har tvingats i internflykt. Bombmål har utsetts av AI-systemet Lavender, som godtar dussintals civila dödsfall om det tror sig pricka en Hamas-soldat. Den israeliska militären har systematiskt förstört Gazas infrastruktur: varje sjukhus har angripits, skolor har bombats, historiska byggnader och moskéer har förintats och vattenreningen är utslagen. Över 130 journalister har dödats, många i medvetna angrepp, och inga oberoende reportrar har släppts in. I slutet av oktober röstade det israeliska parlamentet igenom en lag som förbjuder UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska områdena, från att verka i landet och samtidigt hindrar dess armé mat och sjukvårdsmateriel från att komma in i norra Gaza, där 500 000 palestinier ännu beräknas befinna sig. Israels krigföring syftar till att rasera Gazaremsan, dess folk och dess historia: folkmordisk, i ett ord.
Natoländerna är medskyldiga till detta. Israels ekonomi bärs upp av dels bistånd från USA, dels handel med EU, och dess militära kampanj är helt beroende av kontinuerliga vapenleveranser från Tyskland, Storbritannien och, framför allt, Förenta staterna. Med ett telefonsamtal skulle Joe Biden kunna få slut på kriget.
Varför låter Biden folkmordet fortgå?
Västmakternas intressen i Mellanöstern
I Clarté 2024:1 klargör John Hörnquist hur Förenta staternas stöd till Israel kan förklaras med att landet är västimperialismens viktigaste allierade i Mellanöstern. Genom att söndra och härska, genom återkommande krig och stöd till korrupta regimer, har USA och deras juniorpartner i Västeuropa och Japan kunnat dominera regionens naturresurser, handelsrutter, samt högteknologiska och finansiella infrastruktur. Denna monopolkontroll hotas nu, menar Hörnquist, av att Kina knyter diplomatiska kontakter och handelsförbindelser med länder i Mellanöstern. Detta gränsland mellan tre kontinenter, med stora olje- och gasfyndigheter, är en strategiskt särskilt viktig region. Om Västs kontroll över Mellanöstern bryts, skriver Hörnquist, »bryts den sannolikt över hela världen«.
Hamas’ terrorangrepp 7 oktober grusade Förenta staternas planer på att normalisera relationer mellan Israel och Saudiarabien, samtidigt som Israels militära förmåga ifrågasattes. För att återupprätta sin ställning i området satsar länderna på extremt våld, vilket USA hoppas ska avskräcka Kina, som än så länge har visat sig ovilligt att bruka militära medel utanför landets egna gränser.
Därför har Joe Biden fortsatt att beväpna Israel, trots att landet utvidgar kriget till Libanon, där israelisk militär har dödat över 3 000 personer och upprepade gånger beskjutit FN:s fredsbevarande trupper.
Därför har minst 16 750 palestinska barn dräpts under det senaste året.
Europa kan sätta press
För oss antiimperialister är de aktuella kraven tydliga: en omedelbar vapenvila och ett slut på folkmordet. I förlängningen krävs ett slut på Israels ockupation och apartheidpolitik, vilket skulle möjliggöra en tvåstatslösning.
Och Europas progressiva kan sätta makt bakom dessa krav. Eftersom EU är Israels viktigaste handelspartner skulle europeiska sanktioner och bojkotter allvarligt skada landet.
Den israeliske historikern och vänsterpolitikern Ilan Pappé har pekat ut en rad hot mot det nuvarande israeliska projektets stabilitet, varav två är att Israel blir alltmer internationellt isolerat samt den ekonomiska kris som har förvärrats av kriget. Om EU slog över till svalare relationer med Israel skulle detta sätta ytterligare press på landet.
Dessutom skulle det öppna för mer demokratiska globala relationer och göra Europas medborgare säkrare. Att Israel tillåts bryta mot krigets lagar utan sanktioner eller konsekvenser kommer att underminera trovärdigheten för internationell rätt. En sådan utveckling kommer i sin tur endast gynna de starka, de beväpnade och de hänsynslösa, och försvåra att utveckla demokratiska samhällen – såväl i Israel och Palestina, som här i Sverige. Det som sker i Gaza, slutar inte i Gaza.
Palestiniernas frigörelse – och vår egen – förutsätter att Europa kopplar loss från USA:s marsch mot avgrunden. Palestinas sak är vår.
Ursprungligen skriven för Kampviljan 2024:3.