Staden och dess ovissa mur, av Haruki Murakami (2025).
532 sidor, Norstedts. Översättning från japanskan av Vibeke Emond.
Som trogna läsare av bloggen känner till, och otrogna läsare nu lär sig, följer jag Haruki Murakamis författarskap. Även om jag tycker att han sällan lyckas helt med sina berättelser, har han en länsla för rytm, flyt och harmoni som få andra författare har. De paralleller som brukar dras mellan hans stil och stora intresse för jazz eller löpning är förvisso uttjatade, men likväl rimliga. När hans roman Staden och dess ovissa mur kom i svensk översättning i våras – boken publicerades på japanska 2023 – var det naturligtvis spännande. Murakami har själv beskrivit den som ett försök att för tredje och sista gången berätta en historia som har varit med honom länge: det första försöket var en novell, som inte går att få tag på, och det andra var romanen som i engelsk översättning kallas Hard-boiled wonderland and the end of the world (och som inte finns i svensk översättning). Lämpligt nog är den nu aktuella romanen genomsyrad av olika hemsökelser.
Berättelsen börjar med att det namnlösa, medelålders berättarjaget anländer till den stad som titeln anspelar på, en mytisk plats där människorna inte har någon skugga, existensen framflyter inkapslad i en väldig tystnad och alla har sina fasta sysslor som de var dag utför utan vare sig passion eller klagan – en stasistillvaro där de varken blir berörda av sina erfarenheter eller mänskorna runt dem. Vår berättare har sökt sig dit för att återfinna sin flickvän från de sena tonåren; hon försvann spårlöst en dag och detta har han aldrig kommit över. Eftersom denna förlust har gjort honom oförmögen att släppa in andra människor i sitt hjärta, söker han sig till slut till staden, där denna flicka alltid hävdade att hennes riktiga jag fanns. Berättarjaget är emellertid inte fri från tvivel: hittade de inte på den där staden tillsammans under sommaren de delade? Kan den verkligen finnas på riktigt?
Han finner i alla fall flickan han sökte men hon känner emellertid inte igen honom – naturligtvis, det var ju bara hennes skugga som träffade honom i världen utanför – och fastän han får promenera med henne var dag är det inte en njutbar tillvaro, för i denna stillastående stad är njutning ett främmande koncept. Hans skugga, som har skilts från hans kropp, tynar bort och lyckas övertala honom att fly i stället för att fortsätta leva som stadens drömtydare. Eller så är det bara hans skugga som lämnar staden. Oavsett är vi tillbaka i Japan, med vår berättare som försöker hitta tillbaka till sitt liv genom att lämna Tokyo och ta tjänst som biblioteksföreståndare i en liten landsort nära bergen. Där utspelar sig sedan lejonparten av romanen, även om den mystiska staden ständigt gör sig påmind. I vanlig ordning får vi en mysig beskrivning av vardagslivet samt en underjordisk kammare som utgör ett slags gränsland mellan världarna, och utöver de metaforiska hemsökelserna dyker det även upp ett faktiskt spöke.
Den vana Murakami-läsaren känner med andra ord igen mycket, vilket för mig tyvärr tjänade som återkommande påminnelser om andra, bättre romaner. I Staden och dess ovissa mur avviker nämligen Murakami från det spår han har varit inne på i sina senaste långa romaner 1Q84 och Mordet på kommendören. Där han har ägnat många sidor år att grotta ner sig i den meandriska vardagen och figurernas vanor, tankar, mannerismer, musiksmak, med mera, på ett sätt som är medryckande och fascinerande. Detta är i stället en ganska vag berättelse, där få figurer ges ett namn eller riktig personlighet. Människorna gestaltas knapphänt, utvecklas knappt och deras relationer fördjupas inte. Ingen av dem har några nämnvärda passioner eller är särskilt driven. Det är synd, för det innebär att jag som läsare aldrig riktigt dras med i berättelsen. Liksom berättarjaget nalkas vi världen med en kylig distans, vilket kanske är tematiskt lämpligt men inte särdeles medryckande läsning. Vi befinner oss långt bort från Kommendörens otroliga första del.
Inte heller löses riktigt boken ut. I slutändan återvänder berättarjaget till staden och ställs inför samma osäkerheter som han redan hade brottats med. I någon mån har det skett en rörelse, men kanske främst i sidled, lite vaggande hit och dit. Den sista delen av Murakami-berättelsen, som jag beskrev den i min essä om hans författarskap, saknas i detta fall: den symboliska återfödelsen infinner sig aldrig. Vi kanske har att göra med ett “sent verk” av det slag som den palestinske litteraturvetaren Edward Said resonerade om i essän “On late style” (London Review of Books, 2004-08-05), utifrån Theodor Adornos tankar om Beethovens Spätstil. Ett sådant verk, menar Said, utmärks av sin negativitet, av att det innehåller de idéer och motiv som hade utmärkt ett moget verk, men vägrar att underkasta sig formens disciplin och sammanfoga dem till en harmonisk enhet: läsaren förvägras symmetri, syntes, transcendens. Verket låter det njutbara samt den avtrubbade skepsisen inför detta existera sida vid sida, som två krafter som drar åt olika håll, utan att någonsin nå sin upplösning.
För Said är en sådan sen stil förknippad med författarens insikt om sin nära förestående död. Det kan knappast gälla i alla fall1 men däremot kanske i detta. Haruki Murakami är en äldre man, årsgammal med min far, och kroppen har tvingat honom att ge upp sin vana att löpa en mil om dagen, som han tidigare har beskrivit som viktig för hans skrivande. I efterordet skriver han att detta är en berättelse han har försökt gestalta flera gånger, tidigare i Hard-boiled wonderland and the end of the world, och att han insåg att han var tvungen att skriva den nu, om han alls skulle hinna med det.
Det var snart femton år sedan jag läste Hard-boiled wonderland och mina minnen är vaga, men det som tydligast skiljer verken är genren. Den tidigare boken var en pastisch av Raymond Chandlers hårdkokta deckare, med inslag av magisk realism och science fiction, och kriminalberättelsen gav en intrig som höll ihop spretigheten. I åttitalsanda genomsyrades verket av ironi och en satir av konsumtionssamhället men denna ton har Murakami nu lämnat för en mer allvarsam. Kanske det är så att han denna gång har försökt framställa innehållet ärligt, utan genreintrigens förvrängning, och att resultatet blir att vi får se berättelsens alla muskler och senor och hud och organ (det ligger nära till hands att se Staden med dess skiftande mur som en bild av berättarjagets egen hjärna) i en ångande hög, eftersom skelettet saknas. Då vi saknar såväl intrig som de tematiska rörelser som ofta håller ihop hans verk, möts vi av en berättelse om ett liv som vi inte riktigt kan greppa, om besattheter som ter sig orimliga från utsidan, om att upprepa samma rörelser utan att bli fri dem, om hemsökelser – en typisk Murakamiberättelse, fast utan någon tematisk upplösning, som får läsaren att känna att allt sitter ihop, även om vi inte kan förklara hur. Alieneringen lättas aldrig riktigt. När jag tänker på vilket intryck som denna roman lämnar hos mig, dras mina tankar oväntat nog till Macbeths sista monolog, den då han nås av beskedet om sin hustrus självmord, medan den angripande hären är i färd att kämpa sig in i hans slott:
Life’s but a walking shadow, a poor player
that struts and frets his hour upon the stage
and then is heard no more. It is a tale
told by an idiot, full of sound and fury
signifying nothing.
Kanske kan vi identifera en tredje period i författarskapet. Efter åttitalets ironiska postmodernism och nitti- och nollnolltalets engagemang med Japans historia och trauman, kommer en ny period, där han skriver om alienering som inte bottnar i samhällets krav, utan i figurernas oförmåga att handskas med sina sår och deras kamp för att läkas. Som startpunkt kan vi ha 1Q84 (2009-10), men den roman som tydligast uttrycker detta motiv är Den färglöse herr Tazaki från 2013. Måhända skymmer det nu för denna period, för till skillnad från dessa romaner ger Staden oss varken harmoni eller upplösning. Den sene Murakami landar här i den tanke, som han närmade sig i 1Q84: det finns ingenting annat än våra relationer till andra människor. Kanske denna rörelse mot tomheten är en utveckling av författarskapet; kanske är det ett tecken på att Murakami bearbetar sin förestående död, som Said skulle mena. Som läsupplevelse är det tyvärr inte särdeles gripande.
- Frank Kermode bemöter Saids resonemang om att en “sen stil” förebådar döden i en svarsessä i LRB, 2005-10-05: https://www.lrb.co.uk/the-paper/v28/n19/frank-kermode/going-against ↩︎