Jag älskar musik. Jag älskar att lyssna på musik, både inspelat och live. Jag älskar att spela musik, både själv och inför publik scen. Sedan vi förra året övergav Spotify, för dess utsugning och usla kvalitet, till förmån för Qobuz och Bandcamp, har denna förälskelse spirat. Liksom förra året tänkte jag presentera mina fem bästa album, som har släppts under det gångna året. Eftersom jag föredrar att lyssna på skivor som en helhet, ger jag inga tips på bästa spår.
I år kom faktiskt alla mina bästa album från bekanta namn. Att följa ett band och se hur det utvecklas är spännande. En ny platta ger ofta en nyckel till bandet och får en att värdera deras tidigare produktion i ett nytt ljus. I bästa fall kan man se en utveckling och experimentlusta, som vittnar om livfullhet och ett försök att finna ett uttryck som passar den nuvarande stunden. I värsta fall kan skivan upprepa bekanta formler och vittna om förkalkade associationsbanor (under året har jag såklart också blivit besviken av en del band och kommer inte spänt invänta nästa skiva).
Utan inbördes ordning, mina topp fem:
Alcest. »Les Chants de l’Aurore«
2024 var ett år där vi behövde hopp och lagom till slutet av sommaren släppte den franska duon Alcest ett album som försökte uttrycka just hopp – ett ovanligt tema för hårdrock. De rör sig fortfarande inom blackgaze – en slags hybrid av (post-)svartmetall och shoegaze – men denna gång har musiken ett mjukare uttryck är på 2019 års »Spiritual Instinct« och de hårdare inslagen dominerar inte. I sin varma melankoli påminner den oss om att gryningen nalkas och ljuset kommer att återvända.
Godspeed You! Black Emperor. »NO TITLE AS OF 13 FEBRUARY 2024 28,340 DEAD«
Jag blir alltid tagen av hur denna kanadensiska postrockorkester lyckas tonsätta vår zeitgeist, på skiva efter skiva, utan att hemfalla åt pessimism. Visst finns mycket mörker i deras musik, mycket oreda och dissonans, men de gräver sig upp ur avgrunden och bjuder med oss till det nya. Att de fortsätter experimentera och utvecklas även efter tjugofem år är djupt imponerande.
MaidaVale. »Sun Dog«
Med sin tredje fullängdare har svenskorna i MaidaVale gjort något jag trodde var omöjligt: att känna att någonting saknas från debutplattan »Tales from the Wicked West« (2016). Liksom tidigare bjuds vi på psykedelisk rock, men den här gången har bandet inte låtit bluesriffen strukturera musiken i samma utsträckning, till förmån för en mer polyfon ljudbild. Musiken känns rörlig, överraskande och svårgripbar och alla medlemmar får visa upp hur skickliga de är. En perfekt skiva att lyssna på under en lång bilfärd längs inlandsvägen från Vilhelmina.
Skraeckoedlan. »Vermillion Sky«
Att ha skoj är en underskattad storhet och just glädje genomsyrar allt de svenska DIY-stonerrockarna i Skraeckoedlan tar för sig. Medan det förra albumet »Eorþe« (2019) berättade en lovecraftsk historia, rör sig »Vermillion Sky« ut i rymden och besjunger detta rymdskepps missöden. Musiken är denna gång tyngre, mer direkt och angelägen om gripa tag i lyssnaren, men bandet rör sig ännu inom vad en vän har benämnt transcendentalt tunggung. Därtill är Skraeckoedlan ett av de bästa livebanden jag sett på senaste år, och deras spelning i maj var kanske den bästa konsert jag var på i år (där jag även kunde komma över ett exemplar av äventyrsromanen Vermillion Sky, som berättar historien med fler ord och färre riff).
Witch Club Satan. »Witch Club Satan«
Svartmetall är vinterns och mörkrets musik. Under sommaren vill man omfamna ljuset och lyfta upp sig, men nu har mörkret återvänt och häxfeministiska Witch Club Satans debutplatta förblir lika bra som jag skrev i mars. Ilsket men innerligt, angeläget men uppkäftigt. Årets mest spännande svartmetall.
Bubblare
Många bra skivor tog sig inte på topp fem, men jag uppmuntrar er att kika på även dessa:
- Sophie de Bardonnèche, m.fl. »Destinées«.
Utsökta inspelningar av musik skriven av kvinnliga barockkompositörer, som tidigare har utelämnats ur historieskrivningen. - Chloe Chua & Singapores symfoniorkester. »Butterfly Lovers & Paganini«.
Det sjuttonåriga underbarnet Chua tolkar denna kinesiska Romeo & Juliet-historia med sprudlande livsglädje. - King Hannah. »Big Swimmer«.
Avslappnad och lekfull indierock, som passar utmärkt för en slö söndagseftermiddag. - Eldbjørg Hemsing & Sveriges radios symfoniorkester. »Hillborg: Violin Concerto No. 2 / Liquid Marble«.
Årets bästa konstmusikskiva; en skir, vacker och uttrycksfull konsert som jag återkommer till. - Necrowretch. »Swords of Dajjal«.
Klöddig, svärtad dödsmetall från Frankrike; såväl tekniskt skicklig och överväldigande, som stämningsfull. - Caroline Shaw. »Rectangles and Circumstance«.
Hur genrebestämmer man detta? Indie? Konstmusik? Oavsett är det skoj, knäppt och smart, med fantastisk sång av Shaw. - Wraithfyre. »Of Fell Peaks and Haunted Chasms«.
En busig blandning av symfonisk svartmetall och dungeon synth, som luktar ondskefulla trollkarlar och Castlevania.
Mycket nöje! Jag hoppas att ni finner mycket spännande här. Själv kommer jag att återvända till dessa album och ser fram emot ett nytt år med ny, spännande mer musik (kanske äntligen Moonsorrow släpper den där plattan de har antytt sedan förra året…) och där jag kommer att upptäcka sånt som jag missade detta år.