En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.
0. Politisk ordlista
Lauderdales paradox. nominalfras.
Det som finns i överflöd skapar den största samhälleliga rikedomen, medan all privat rikedom härrör ur brist.
Se även: allemansrätten, privatiseringar av välfärden, läkemedelspatent, ackumulation genom fråntagande, »Vad är brottet att råna en bank mot brottet att grunda en bank?«
1. »No title«
Ur mörkret föds plötsligt skönhet. I början av oktober släppte den kanadensiska postrockorkesten Godspeed You! Black Emperor sin nya skiva: No title as of 13 February 2024 28,340 dead. Varje ny Godspeed-platta är en liten oas och jag vet inget annat band som på samma sätt lyckas tonsätta samtidens avgrund och sköra hopp och finna en transcendental skönhet däri. En stor del av detta inlägg har skrivits till tonerna av denna skiva, så det är nog också lämpligt att låta den tonsätta ens läsande.
2. Vampire: the monopolkapital
Under 2000-talet har det socialdemokratiskt ledda projektet här i Luleå varit att förvandla Luleå från att vara en utpräglad industristad till att ha en mer diversifierad arbetsmarknad, med ett mer levande stads- och kulturliv. En postindustriell vändning (eller anpassning, beroende på hur man ser det) som skulle dels göra staden mindre konjunkturkänslig, dels locka fler kvinnor att stanna här, vilket ska leda till en befolkingsökning. Denna förändring av arbetsmarknaden har i det stora skett, med universitetet och den offentliga sektorn som de klart största arbetsgivarna, men den efterlängtade befolkningsökningen på 1 500 personer om året under 10-talet har uteblivit och snittet har sedan 2001 i stället legat ganska stadigt på strax över 350 personer per år1. Att nå Umeås storlek ligger utom räckhåll länge ännu.
En sak som var viktig när den skedde, var då Facebook etablerade sina serverhallar här i Luleå. Den första stod färdig 2013 och den tredje och sista byggdes ut 2018. När de skulle etableras bodde jag ute på Porsön, inte långt från där de står, och kommer ihåg hur entusiastisk stämningen var (kom ihåg att detta var innan Cambridge Analytica-skandalen). Dåvarande kommunalrådet Karl Petersen (S) deltog i kampanjen för att locka företaget att anlägga sin största europeiska anläggning just här i Norrbotten; Efter att Ikea hade valt att etablera sig i Haparanda i stället för Luleå, såg man här ett hopp om att få en storsatsning som skulle kunna fungera som en nytändning för stadens ekonomi. Även från statligt håll ville man locka dem, genom att ge Facebook 140 miljoner i etableringsstöd och – än viktigare – 97% (!) rabatt på elskatten.
De tusentals jobben som utlovades blev inte av, då hallarna sysselsätter en handfull dussin tekniker samt säkerhetsvakter. Dessutom har Facebook genom kreativ skatteplanering tagit ut sina intäkter på Irland och därmed knappt betalat någon skatt i Sverige. Inalles har detta inneburit en förlustaffär för den svenska staten.
Luleå är emellertid inte unikt. Under hösten har Tech won’t save us släppt poddserie Data vampires, som handlar om storskaliga (hyperscale) serverhallar och hur de påverkar de omliggande samhällena såväl som nätets infrastruktur i stort. I fyra halvtimmeslånga avsnitt undersköer Paris Marx framför allt jättarna inom molnlagring: Microsoft, Google och Amazon (Facebooks serverhallar är av aningen annan karaktär). Deras serverhallar är väldigt stora och de planerar att bygga många nya över hela världen. Det som återkommer, oavsett var detta sker, är konflikter kring de fysiska resurser som serverhallarna lägger beslag på: el, mark och vatten blir ofta bristvaror som lokalsamhällena protesterar mot.
Tendensen är däremot att dessa jättar etablerar sin monopolställning genom att göra molnlagring till normen. För oss användare kan det naturligtvis vara smidigt, och för företag är det praktiskt att använda Amazon Web Services i stället för att behöva hålla sig med egna servrar och IT-personal, men en följd är att en stor del av webbens infrastruktur vilar i dessa monopolföretags händer. Detta speglar bara det som sker på marken, där företagen etablerar sig tack vare undantagsregler som kommuner ger dem och gör sitt yttersta för att hägna in de resurser som de kräver. Och liksom projektet i Luleå innebär dessa etableringar ofta förlustaffärer för lokalsamhällena.
I det sista, och ärligt talat svagaste, avsnittet lanserar Marx teorin att den mördande hajpen bakom »AI« i stor del kan förstås som ett sätt för dessa företag att rättfärdiga sina stora serverhallar, då dessa modeller kräver stort lagringsutrymme. Detta rättfärdigar i sin tur företagens stora investeringar, vilka gör dem allt mer centrala för ekonomins infrastruktur. Även om teorin inte riktigt övertygar är detta en viktig poäng.
Det innebär också att de stora techbolagen blir allt värre utsläppare. Serverhallar kräver, liksom »AI«-system, massvis av el. Det är inga små siffror som det handlar om: i republiken Irland beräknas serverhallar att 2026 stå för en tredjedel av landets elförbrukning. En sådan sak innebär inte bara att elpriser naturligtvis pressas upp för landets hushåll, utan också att det blir omöjligt att ersätta fossila elkällor med förnybara på kort sikt. Googles utsläpp av växthusgaser har ökat med nästan 50% under de senaste fem åren, till följd av att de har utökat sina serverhallar.
James Meadway utgår från Data vampires i en kritik av den nya Labour-regeringens tillväxtfokuserade ekonomiska plan, skriven för Novara media (2024-10-28). Finansministern Rachel Reeves har som sin ekonomiska strategi att inte höja skatter eller låna för investeringar, utan förlita sig på ekonomisk tillväxt och privata investeringar för att fixa den trasiga brittiska staten (ett slags nationellt Public-Private-Partnership, som en farsartad nystart av Blair-åren). En av de sektorer de hoppas attrahera är just big tech, vilket knappast kommer att leda till några stora framgångar. Denna tro på att en snabb tillväxt allena ska kunna möjliggöra investeringar i den utsträckning som Storbrittanien kräver efter femton års åtstramningspolitik är i sig en fantasi, men det är särskilt farligt vad gäller serverhallar: dels är de en ekonomiskt dålig affär, dels en klimatkatastrof.
Jag brukar nog se mig själv som tillväxtagnostiker, för att låna Rickard Hjorth Warlenius begrepp: det viktiga är inte huruvida ekonomin växer eller ej, utan hur detta påverkar samhälle och klimat. I fallet serverhallar och övergången till ett mer dataintensiv och molnbaserat internet är det katastrofalt. Det är då skönt att minnas att det pågår motstånd över allt, och dessa leder emellanåt till segrar, som organisatörer berättar om i Data vampires.
Data vampires finns att lyssna på bland poddar. Som bilyssning kan man också ratta in avsnitt 375 av This machine kills, där Jathan och Edward har besök av Paris och de diskuterar lösare kring alla frågor som serien behandlar.
3. Nobelpriset till Han Kang
Den koreanska författarinnan Han Kang tilldelades årets nobelpris i litteratur, »för hennes intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet«. Jag får väl lov att utbrista: »Äntligen!« Hon är en mycket skicklig författare, som borrar ner sig människans kroppslighet på ett sätt som jag annars inte har stött på. I Greek Lessons (2011) följer vi två figurer, där den ena tappar synen och den andra talförmågan, och boken kretsar kring det avstånd som detta skapar mellan individerna och det omkrinliggande.
Det avståndet, omöjligheten att nå fram till varandra, är också vad hennes starkaste bok Vegetarianen (2007) kretsar kring. Där följer vi Yeong-hye, en oansenlig hustru i ett traditionellt äktenskap, som en dag slutar äta kött. Hennes omgivning vägrar ta in detta, eller lyssna på henne och driver henne in i sig själv. I stället för att lyssna på henne, börjar de projicera sina egna föreställningar på henne. Själv håller hon envetet fast i sin idé om att vägra ta in någonting dött i kroppen. Detta blir ett brott med en patriarkal syn på världen, där vi härskar, äger och förtär. Eftersom Yeong-hye vill leva i harmoni med allt omgivande, blir hon omöjlig i samhället.
Detta gränsöverskridande är också centralt i hennes andra storverk, Levande och döda från 2014, som handlar om Kwangju-upproret 1980 och hur militärdiktaturen brutalt slog ner kraven på demokratin. Det är en smärtsam berättelse, där gränsen mellan de dräpta och överlevande upplöses och vi ser hemskheterna från alla perspektiv. Liksom alla hennes romaner är det en lyrisk prosa, men en som hela tiden gör världen, spökena och minnena materiella, till den grad att man tvekar kring vad som är »verkligt« och inte.
En väsentlig skillnad från Svetlana Aleksijevitjs vittneslitteratur (även den oerhörd), är författarens ingång. Aleksijevitj skriver reportage där hon låter andra tala, medan Han Kang skildrar det förgångna genom att först ta in diktaturens offers lidande i sin kropp och sedan skriva fram dem inte på grund av ett rättspatos utan för att det är outhärdligt att bära dem inuti henne. I hennes senaste bok Jag tar inte farväl (2024) beger sig berättarjaget Gyeongha till ön Jeju, där över fjortontusen civila massakrerades under förtitalet under förevändning att de var kommunister. Hennes vän Inseon, med vilken Gyeongha har tänkt göra ett videokonstverk som behandlar massakern, ligger på sjukhus i Seoul och har bett Gyeongha att resa till Jeju för att se till hennes burfågel, som kommer att dö i den annalkande snöstormen om ingen människa är där för att ta om den. Att Gyeonha går med på detta till synes märkliga uppdrag, kommer av att ho håller på att förtäras inifrån av Jejus spöken som hemsöker henne och hela berättelsen är en slags skildring av att krossas under tyngden av historiens tragedi. Bortom snöstormen finner hon sig i ett gränsland mellan liv och död, där hon åkallar dessa figurer.
Från akademins sida innebär detta att de fortsätter med att vidga litteraturbegreppet, som de har hållit på med sedan mitten av tiotalet. Han Kang skriver en lyrisk prosa, som inte enkelt passar in i en klassisk uppdelning i lyrik, epik och dramatik och som ofta närmar sig elegin i sin funktion. Jag fann det mycket anmärkningsvärt att valet av henne kritiserades av ett antal manliga kulturchefer i svenska tidningar: man tyckte att hennes litteratur var för lättillgänglig och förklarade valet utifrån att det var dags för en östasiatisk kvinna att få priset – att hon kvoterades in.
Jag tror nog att kulturmännens fnysningar har att göra med två andra saker. För det första att allt inte är lyckat, men två storverk är dock fler än vad de flesta förmår skapa. För det andra, och viktigare, tror jag är att hennes litteratur utgår från en kvinnlig synvinkel och söker en intimitet med det smärtsamma. Vi får ingen sublim skönhet eller transcendens2, som hos t.ex. förra årets vinnare Jon Fosse, som genomgående hyllades, inte fastän, utan just för att hans motivkrets är så avskalad: Han, Hon, Köttets svaghet, Avgrunden mellan människor, Spriten, Kärlekens nödvändighet och otillräcklighet, Nåden. På många sätt en enklare litteratur än Han Kangs, men eftersom dessa motiv, genom religionen och traditionen, har erkänts som kärnan i allmänna föreställningar om vad stor litteratur är, blev aldrig han beskylld för att skriva lättillgängligt.
Han Kangs nobelpris togs heller inte emot med odelad glädje i hemlandet. De partier som är diktaturens arvtagare har länge avskytt henne och jublet i parlamentet var, vad jag har förstått, långt ifrån enhälligt. Försöket till militärkupp dagarna innan prisutdelningen gjorde också hennes litteratur onödigt aktuella.
Jag påminns om Han Kang när jag läser den palestinsk-amerikanska poeten Fady Joudahs samling […] från 2024, alldeles nyligen utgiven i svensk översättning3:
Mimesis
I morse, fråga mig inte hur,
tog sig en centimeterlång grodungein i mitt hus
under den direktsända utrotningenav mänskliga djur.
Jag kände igen ungens skräck.Den hoppade mot skuggorna,
in under soffan, in i min sko.Min son tittade på.
Försiktigt, tålmodigt
följde jag den, knäböjdemed upprivet hjärta
och en plastpåse.Lockade den, fångade den,
släppte ut den
på gården
och föll i gråt.
Viola Bao anmäler […] i en mycket välskriven DN-artikel (2024-12-18).
4. Hur bygger man en vänster?
I november skrev Det glada tjugotalets ett intressant inlägg om Vänsterpartiets ansträngda relation till palestinarörelsen och försök att vara salongsfähigt för borgerlig media. Där föreslås att V bör lära något av Sverigedemokraterna som har nått sin framgång genom att aldrig ta avstånd och bygga upp en egen mediesfär, som verkar samlande på sympatisörerna. Anders Svensson plockar upp och utvecklar detta och föreslår rent konkret att Vänsterpartiet bör fokusera på att paketera sina utspel till vänstermedia, snarare än borgerliga tidningar, för att framför allt nå sympatisörer och närliggande i stället för att hoppas på att DN:s läsare ska omvändas av en artikel som visar att partiet är sansat.
Detta är viktigt inte bara för medlemstillväxt, utan även ur ett politiskt perspektiv, då en sådan normaliseringsprocess av partiet in i de borgerliga finrummen också kräver att partiets systemkritik tonas ned. Ett oroväckande tecken i tiden, jämte att partiet har tonat ner sina antiimperialistiska krav, är nyheten att tidigare riksdagsledamoten Linda Snecker har fått anställning som lobbyist hos Rud Petersen, som kollega med Löfvén. Där tänker hon arbeta för att »göra partiet mer relevant« för »stakeholders, andra politiker och företag«, som Flamman skriver om (2024-11-08).
En av de saker som är mest magstark är Sneckers tanke att hon tar detta välbetalda jobb »för partiets bästa«. Jag tänker på alla mina kamrater som ägnar sin fritid åt att ideelt hålla demonstrationer och flygbladsutdelningar, studiecirklar och medlemsmöten, eller sliter på kommunala uppdrag mot en mager ersättning, som gör sitt bästa för vårt genemsamt beslutade politiska projekt. Att Snecker tänker att det bästa hon kan göra för partiet är att ge vapentillverkare och privata vårdföretag en gräddfil in till partitoppen är ofattbart.
I detta kappvänderi tar hon efter partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl, som i februari rekryterades av Peje Emilssons lobbyfirma Kreab. Det är av vikt att partiet skyddar sig mot den här sortens svek, genom uteslutningar och krav på att inga aktiva politiker har kontakter med dessa personer. Annars undermineras en partikultur av att vara kritisk mot den här sortens hemliga uppdragsgivare och till sist vet man inte varför folk ens engagerar sig i ett parti, som Robin Zachari diskuterar med Verbal media. I en tid av skärpta motsättningar kräver ett socialistiskt parti disciplin, för att det ska kunna agera en motkraft till att den reformistiska vänstern lydigt »formerar sig […] till imperialismens vänsterflygel«, som Erik Haking uttryckte det i Clarté 2024:2.
Parallellt med att detta samtal har pågått, har kamrat Samuel skrivit ett utförligt och brett inlägg om vikten av att vänsterns organisationer och individer äger sin kommunikation och sina forum. Snarare än att befinna sig där alla andra är, som Facebook eller X (the Everything App!), där vi är utelämnade till monopolföretagens godtycke, bör vi använda plattformar som vi kontrollerar: bloggar, mejllistor, hemsidor, Signal, Matrix, etc. Detta blir ett sätt att bygga resiliens, motståndskraft, i våra kommunikationsrutiner.
Jag tycker att Samuel lyfter upp bra poänger och tänker på ett avsnitt av Apans anatomi (Klimantifa), som bland annat diskuterar vad vänstern bör göra i en tid av ebb, då den är svag. Utifrån italiensk autonomism tar Mathias upp tanken på att dra sig tillbaka och »odla rötter, gräva skyttegravar, bygga bunkrar och öppna kloster«. Kort sagt att rota sig i sociala sammanhang och grupper, som lokala organisationer, tidningar, sociala center, m.m., och göra sig redo för att agera vid ett annat, bättre tillfälle.
I ett av nytt avsnitt av NovaraFM talar Rivkah med adrienne maree brown under rubriken »How do we liberate people from bad ideas?«, vilket utgår från browns arbete med »loving corrections«, d.v.s. ett ömsesidigt arbete för att på gräsrotsnivå skapa ömsesidiga relationer och fungerande aktivistsammanhang. Rivkah uttrycker däri den viktiga poängen att göra sammanhangen tll platser där folk får växa: »We call ourselves progressives,« säger hon, »but we rarely give people the opportunity to progress.«
Därutöver lyfter brown upp någonting som jag helhjärtat tror på: att logga ut och gå med i ett fysiskt politiskt sammanhang, där man gör saker med folk. I verkliga livet är folk mycket mer måna om att förstå och finna samhörighet och det är ett sätt att bryta hopplösheten och atomiseringen som sociala medier främjar. Organisationen är vår viktigaste institution och medier och kommunikationsvägar syftar till att bygga den (en anledning att jag inte har bloggat så mycket är att jag under hösten har fått dra ett lite större lass i arbetet med partidistriktets tidning än vad jag brukar). Genom att lära sig hur vi lyssnar, debatterar, drömmer och enas, kan vi utvecklas till någonting mer än individer. Med hjälp av talarlistan kan vi bli kamrater.
Hur främjar vi de rummen och de samtalen, och hur ser vi till att några inte undviker dem?
5. Om krigs- eller krisregimen kommer
I november fick vi hem den nya broschyren Om kriget eller krisen kommer och ett tydligare tidsdokument är svårt att finna. Denna utgåva fokuserar verkligen på krig som det främsta hotet och bjuder bland annat på tips om hur man söker skydd vid kärnvapenangrepp. Själv tänker jag på detta som en god illustration av begreppet krigsregim, som Raúl Sánchez Cedillo talar om i en intervju i Brand 2024:1:
Politiska kommentatorer i hela världen tolkar det hela som att det är nödvändigt att välja sida och att göra ett paradigmskifte, med kriget som det nya paradigmet. Det är Clausewitz slogan baklänges: politiken som en förlängning av kriget med andra medel. Därifrån kommer idén om en krigsregim som modell för att styra över befolkningar, för att omstrukturera ekonomin, för att omfördela tillgångar.
Alltså, kriget är inte längre en avvikelse från det normala, utan snarare riktlinjen för hur man bedriver politik överhuvud taget. De pågående inskränkningarna av medborgerliga rättigheter, ett svartvitt tänkande, instrumentaliseringen av etniska eller religiösa identiteter, m.m. innebär att den liberala demokratin urgröps och bit för bit övergår till någonting annat. Snarare än att vårt samhälle definieras av ett kritiskt ifrågasättande och nyfikenhet inför det annorlunda, prioriteras rättning i ledet. En tydligare illustration av detta finns väl inte, än att Folkpartiet i Göteborg utlyser en manifestation för yttrandefrihet, i syftet att få polisen att äntligen köra bort de tältande pro-palestinska studenterna från platsen.
Intervjun med Cedillo utvecklas i ett mycket spännande avsnitt av Apans anatomi. Visst kan man tänka på öppningsscenen ur Bertold Brechts drama Mor Courage och hennes barn4, skrivet 1939 som en reaktion på krigsutbrottet:
FÄLTVÄBELN Man märker att det inte varit krig här på länge. Var ska moralen då komma ifrån, det frågar jag mig. Fred, det är bara slams, det är kriget som för ordning med sig. Mänskligheten frodas som ogräs i fredstid. Med folk och fä blir världen nedslipad som om den inte vore nånting alls. Alla äter vad de vill, ett stort stycke ost på vetebröd och sen ovanpå också en skiva fläsk. Hur mycket ungt folk och präktiga hästar den där staden där framme har, vet inte en själ, de har aldrig räknats. Jag har kommit till trakter där man inte haft krig på kanske sjuttio år, där har folk inga namn, de vet inte själva vilka de är. Det är bara när det är krig som man har ordentliga rullor och registraturer, där skorna kommer i packor och kornet i säckar, där folk och fä blir ordentligt räknade och bortskickade därför att man just vet detta: utan ordning inget krig!
6. Om filmen Kneecap
En av höstens bästa filmer har varit den irländska Kneecap, som Folkets bio i stan visade. Det är en slags fiktionell biopic om den faktiska hiphopgruppen med samma namn, som huvudsakligen sjunger på iriska/gaeliska. Premissen är att de två polarna Liam och Naoise, smålangare med republikanska övertygelser uppvuxna efter the Troubles, av en slump träffar på en uttråkad musiklärare. Tillsammans bestämmer de sig för att starta en hiphopgrupp och utan att de förstår hur, blir de en slags centralpunkt i debatten om iriskans status på norra Irland. Dessutom kommer alla kvardröjande spöken från inbördeskriget fram: republikanska dissidenter, polisinfiltratörer, orangister, m.fl. Kanske kan högenergisk rap om knark överbrygga alla historiska motsättningar?
Det är framför allt en kul och klipsk film men samtidigt som det är en komedi om sex, drugs and rock ‘n roll (nåja, hiphop) är det en film om iriskans status på norra Irland, vad språket betyder för ens identitet och utmaningen som alla hotade språk står inför: att göra språket relevant för det moderna livet, utan att det blir utspätt. »Varje ord som talas på iriska är en kula avfyrad för Irlands befrielse,« säger Naoises far – men kan det inte vara mer än så?
7. Perspektiv på Gaza-kriget
Under hösten har the London Review of Books släppt en poddserie med tre intervjuer om situationen för palestinska medborgare i Israel, i Gaza och det vidare Palestina respektive Libanon. De är intressanta, eftersom de ger en insikt i hur de respektive regionerna har påverkats.
Det första avsnittet handlar om situationen inom Israel, särskilt för dess palestinska medborgare, som nu upplever sig allt mer isolerade. Mairav Zonszein och Amjad Iraqi beskriver att dessa alltid har varit misstänkliggjorda och andra klassens medborgare – och att de levde under militärt styre under landets första årtionden – men att de möjligheter som har funnits för att bedriva ett opinionsarbete inom landet har minskat drastiskt sedan 7 oktober, då det judiska majoritetssamhället ser på de palestinska medborgarna med djup misstänksamhet. Därutöver diskuterar de en slitning mellan bosättare och militärer, som har eskalerat under det senaste året (sparkandet av försvarsministern Yoav Gallant är en följd av denna) och nu har utvecklats till en konkurrens om våldsmonopolet på Västbanken.
Mest intressant fann jag det andra avsikten, med rubriken »The End of Hamas?« som framför allt diskuterar Gaza, Hamas och den palestinska nationella rörelsen. Yezid Sayigh framför en djup kritik av Hamas på alla nivåer: etiskt, strategiskt, ideologiskt, och menar att man måste förstå angreppet 7 oktober som ett misslyckade. Oavsett vad Hamas vill hävda har de misslyckats med alla sina strategiska mål för denna operation, utom att möjligtvis isolera Israel internationellt. Men till vilket pris?
Samtidigt menar Sayigh att man kan förstå att Hamas har kunnat samla ett stöd. Efter Fatahs urholkande och Osloprocessens misslyckande ger Hamas intrycket av att faktiskt göra motstånd, och folk är utsvultna på detta. Därtill påpekar han att den palestinska nationella rörelsen i dag saknar en självklar mittpunkt, som har möjligheten att samla alla rörelser bakom samlade krav. Hamas har fyllt det vakuum som PLO har lämnat efter sig och eftersom det saknas en mittpunkt i rörelsen är det i dag svårare för våldskritiska röster att komma fram än tidigare. Den väpnade kampen är inte ny, men tidigare har kritiker kunnat tala som del av en nationell debatt och varnat för att den vägen alltid riskerar att gynna den bättre beväpnade parten – vilket förstörelsen av Gaza vittnar om. Den palestinska saken gynnas av att internationell rätt respekteras.
Splittringen inom solidaritetsrörelsen utomlands speglar väl egentligen denna splittring i Palestina, där det inte finns någon hegemonisk organisation som vi kan följa. Likväl är detta interna käbbel tråkigt. För oss i Sverige är ju de krav vi kan ställa desamma: att regeringen ska arbeta för vapenvila, sanktioner mot Israel, ett slut på kriget – och ställa sig bakom Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder mot Netanyahu och Gallant. I ett läge där Förenta staterna är berett att förstöra hela ICC för att skydda den israeliska ledningen och vår egen regering drar in stödet till UNRWA behöver vi tänka på vad som är möjligt att åstadkomma här hemma.
En spännande fråga är vad som kommer att bli krigets långsiktiga följder. Sayigh beskriver anfallet 7 oktober som en inflection point, en händelse där världens utveckling riktades om, och jämför med mordet på Franz Ferdinand. Detta mord var inte orsaken till att det blev ett första världskrig, men det var gnistan som satte fyr på krutdurken. Jag hoppas att vi slipper genomleva någonting liknande.
8. Tidskriften Clarté har fyllt 100 år!
1924 började tidskriften Clarté att publiceras och i det senaste numret, 2024:3, ges ett retrospektiv över tidskriftens utveckling. Numret sattes ihop av den nya och välmående studentföreningen i Uppsala, vilket är så himla fint och passande för förbundets historia. Jag är glad att i alla fall kunnat ha ett litet finger med i spelet. Sedan i våras har jag hjälpt till med redigering och det är fint att kunna bidra på ett sätt till detta goda arbete.
Själv kunde jag inte närvara på 100-årsfesten som ägde rum nu i helgen, eftersom den hölls 100 mil söder om mig, men jag blev glad över släppet av den nya hemsidan. Den har fått en ny form, som matchar den nya som tidskriften bytte till i början av förra året. Kolla, vad fin den är! Det senaste numret finns där också upplagt: 100 år – för freden, (2024:3).
Stöd gärna Clarté genom att ta ut en prenumeration. Tidningen tar inte emot något statligt stöd, utan finansieras helt av prenumerationer och lösnummerförsäljning.
Om du vill bidra till tidskriften eller träffa, studera och kämpa med kamrater kan du komma med i förbundet. Det finns i dag lokalgrupper i Uppsala, Malmö, Lund och Göteborg.
9. »Bah, humbug!«
Nu närmar sig julen och med den också traditioner, i form av sånger, bakverk och berättelser. I vad som har blivit en tradition för mig har jag återvänt till Charles Dickens’ A Christmas Carol, den kanske mest centrala julberättelsen i engelsk litteratur. Men jag gör det inte genom att läsa den, utan genom att lyssna på julavsnittet av NovaraFM från 2022. I det diskuterar James Butler och Eleanor Penny Dickens julsaga genom att placera det i sitt sammanhang: 1840-talets deflation, Englands skiftande klassammansättningen, urbanisering och finansialisering. Skapade Dickens julen? Är det en samhällskritisk text? Varför förblir Scrooge trots allt så lockande för en modern läsare? Och vad är det som kan få folk att förändras? Ett utmärkt avsnitt att lyssna på, medan man håller på med julstöket.
10. Knåda på!
Ett av höstens nöjen har varit att börja baka bröd och hitta egna favoritrecept. Detta intresse har föranletts av den glada omständigheten att min kära partner, solen i mitt liv, väntar vårt första barn, som är beräknat till början av året. För att förbereda mig på faderskapet har jag, inser jag, börjat göra några saker som min egen pappa alltid har gjort och som jag har värderat. De två mest konkreta är att baka vårt eget matbröd och läsa Råd & rön.
Ett av de recept som har blivit ett av våra standardbröd är detta på rallarhalvor: grova, platta rågbröd som är alldeles utmärkta att rosta och äta till frukostmackan eller soppa. Det är ett recept man kan variera efter smak: finmalet mjöl ger ett med kompakt bröd, medan grovmalet ett lite luftigare, och några teskedar brödkryddor ger lite mer smak. Jag brukar använda surdeg på råg i stället för på vete, för ett lite surare bröd (dessutom är det lättare att hålla rågsurdegen i fin form). Mycket nöje!
Dessa rallarhalvor är emellertid inte det bästa brödet. Det receptet behöver befrias från en receptbok och får därför ett eget inlägg framöver. Håll utkik!
- Under samma tid som Luleå har ökat sin befolkning med ungefär 8000 invånare, har Norrbottens befolkning i stort sjunkit med ungefär motsvarande mängd. Sedan kommunsammanslagningen är Luleå och Piteå de enda kommunerna i länet som har ökat sin befolkning. ↩︎
- Det kanske enda fallet av sublimitet och transcendens, återfinns i den andra delen av Vegetarianen, vilken handlar om just en manlig konstnär som gränslöst projicerar sina drömmar på Yeong-hyes kropp. ↩︎
- Översättning från engelska av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad. ↩︎
- Översättning från tyska av Brita och Johannes Edfelt. ↩︎