Disciplinerad demokrati – EU:s nyliberala historia, av Jonas Elvander (2024)
330 sidor, Verbal förlag.
På konferensen Marx 2019 lyssnade jag på Costas Lapavitsas, tidigare parlamentsledamot för grekiska Syriza, lägga fram en vänsterlinje mot EU-medlemskap1. Jag vill minnas att det var en något obekväm stämning i salen på ABF-huset i Stockholm. Brexit skulle bli verklighet om bara några månader och EU-motstånd var synonymt med en reaktionär invandrarfientlighet. Lapavitsas’ angreppsätt var emellertid bjärt annorlunda än det engelska. Hans anklagelse var att EU och EMU har varit de främsta institutionerna som har arbetat för att befästa nyliberalismen i Europa. Hans erfarenhet från det grekiska parlamentet – han tillhörde vänsterfraktionen som bröt sig ur Syriza efter partiets kapitulation för Trojkan – gav honom ett perspektiv och en tyngd som det är svårt att värja sig mot.
I Sverige har den kritiska debatten om EU länge varit klen, men under brexitåren somnade den till slut in, även inom vänstern. Därför är det uppfriskande att Verbal förlag i våras publicerade Jonas Elvanders bok Disciplinerad demokrati, om Europeiska unionens nyliberala historia. I den tecknar han insatt och tillgängligt detta projekts historia och faktiska funktion. EG och EU, visar han, har formats genom en dragkamp mellan olika intressen, för att bli till den union det är i dag – och den processen fortgår ännu.
Europafederalism och nyliberalism: att tygla folkviljan
Elvander inleder sin historieskrivning med en tvillingfödsel, då han visar att tankarna om europafederalism och nyliberalism föds vid samma tidpunkt och av samma skäl: en rädsla för vad som sker under 30-talet. För europafederalisterna fanns en förhoppning att tvinna samman kontinentens länder för att undvika ett nytt krig likt första världskriget, som hade orsakat fruktansvärt lidande. För nyliberalerna var det rädslan för ekonomisk planering och Nya given-politiken som växer fram i Förenta staterna.
I bägge läger fanns också en misstänksamhet mot demokrati. Federalisterna fruktade att ett otyglat folkstyre skulle urarta i nazism, kommunism och krig mellan stater, i stället för ett harmoniskt leverne. För Hayek och många av hans nyliberala följare är demokrati rentav oförenligt med en marknadsekonomi – som Nina Björk diskuterar i Om man älskar frihet (2020), gick Hayek så långt att han inte gillade ordet ekonomi, eftersom dess grekiska ursprung betyder »hushållning«, vilket implicerar en form av planering. För dem var det därför viktigt att tygla, disciplinera, demokratin, för att inte politiker skulle kunna ingripa i marknadens anarkiska rörelse.
Denna disciplinering bestod av att gradvis avpolitisera ekonomins sfärer, genom att flytta makten att påverka den från folkvalda församlingar till domstolar, juridiska ramverk och konstitutioner. Den hayekska idén var att staten utformar en regelordning, inom vilken marknadsaktörer kan agera fritt och där staten sedan inte lägger sig i. På detta sätt, menar Elvander, har EG/EU fungerat under större delen sin existens.
Det brukar sägas att EU:s nyliberala karaktär är stadfäst i unionens fördrag, och Elvander visar att detta är sant, men än viktigare visar han hur detta har vuxit fram genom en process. Grunden för den gemensamma marknaden är den fria rörligheten för tjänster, varor, kapital och människor – de fyra friheterna – och grunden för detta lades redan i Romfördraget, som upprättade den Europeiska ekonomiska gemenskapen 1958. Under de första årtiondena fungerade emellertid inte dessa som tvångströjor och medlemsländerna hade olika former av keynesianism, med valutakontroller och olika regler i olika länder.
Vändningen kommer under 1980-talet då EG-domstolen tar sig rätten att i juridiska processer tolka dessa fördrag som vore de lagar. De dömer till företags fördel och underkänner därigenom staters suveränitet att stifta lagar för att skydda sin inhemska produktion. Följden blir att fördragen därigenom upphöjs till att ha en konstitutionell karaktär och att europarätten trumfar nationell lagstiftning. Elvander beskriver det som att de nyliberala mekanismer som har funnits inskrivna i fördragen redan från början nu aktiveras och börjar utöva påtryckningar. Effekten blir att länder inom unionen tvingas harmonisera sin lagstiftning och att denna utjämning oundvikligt går neråt – mot att ge företag större makt och större rätt.
I teorin skulle ledare på EU-nivå kunna komma överens om att harmonisera sin lagstiftning till arbetares fördel, men Elvander klargör varför detta är mycket mer sällsynt. En sådan positiv integration, det vill säga ett stiftande av nya fördrag där nationalstaterna tar makt över ett område, skulle kräva enhällighet i Ministerrådet och detta är mycket ovanligt. Den segdragna konflikten kring gemensam upplåning för att möta coronakrisen är ett exempel på detta, då bl.a. Sverige har agerat för att hindra all tillstymmelse till gemensam finanspolitik. Domstolarna kan däremot driva igenom en negativ integration, där bestämmandemakt flyttas från parlament till juridiken. Följden blir att demokratin successivt urholkas. I och med att reglerna för statsstöd och krav på budgetöverskott ligger fast, har medlemsländerna begränsade förutsättningar att bedriva en alternativ ekonomisk politik.
Eurokrisen: svagheterna avslöjas
Elvander diskuterar eurokrisen ingående, då den är en följd av EU:s strukturella svagheter. Eurozonen har en gemensam penningpolitik, men saknar en gemensam finanspolitik. Det gör att medlemsländerna helt saknar möjligheter att hantera ekonomiska konjunktur efter sina förutsättningar, genom att deras centralbanker inte kan, till exempel, devalvera sin valuta. Under eurokrisen blev detta tydligt, när länderna i Sydeuropa var oförmögna att hantera situationen. De satt på en övervärderad valuta, som försvagade deras ekonomiers konkurrenskraft, och eftersom de inte kunde devalvera eller bedriva en expansiv finanspolitik var det enda som fanns till buds att strama åt, vilket endast förvärrade krisen. Detta åtskiljande av penning- och finanspolitik skiljdes åt kritiserades faktiskt ingående av bland andra Milton Friedman, som förutspådde en sådan här utveckling.
Att eurokrisen snabbt blottade europrojektets svagheter, fick emellertid inte de inblandade att tänka om. Under Greklands kris upptäckte Syrizas förhandlare att Trojkan inte brydde sig om konsekvenserna av de påtvingade åtstramningarna. För Tyskland handlade det om behålla reglerna till varje pris. Det tyska kapitalet gynnas av eurozonens nuvarande konstruktionen, då euron är undervärderad, utifrån den tyska ekonomins horisont, vilket möjliggör att hålla nere lönerna för arbetare. Genom att genomdriva åtstramningen av länder i Syd kunde Tyskland dels befästa sin makt i eurozonen, dels visa för Europas folk att det inte finns några ekonomiska alternativ till nyliberalismen.
Euron kan, som Elvander inte är den förste att påstå, endast fungera inom ramen för en federal union, för utan en gemensam finanspolitik kommer valutan att befästa ett ojämlikt utbyte mellan dess olika länder och hålla vissa i fattigdom. Följaktligen har det där nu börjat ruckas på, då Europeiska centralbanken har börjat med någonting som liknar en finanspolitik under de senaste årens kriser, för att undvika att unionen kraschar. Stadsstöden under coronakrisen har dock varit en källa till konflikter, där Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike har varit motståndare till att dessa stöd ska betalas ut som bidrag.
Intressant nog har i praktiken alla partier i den »frugala fyrans« länder varit överens i att man bör agera på detta sätt, och Elvander förklarar att detta följer av deras positioner som nettobetalare till Unionens ekonomi – liksom Spaniens, Italiens och Greklands intresse för en ökad federalisering följer av att nuvarande regler låser fast dem i en strukturell fattigdom. För Sverige och dess allierade är det av nationellt intresse att motverka en gemensam finans-, låne- och skattepolitik; för Sydeuropa är en sådan nödvändig för att förändra deras läge.
Dessa »nationella förhållningssätt« till EU bidrar nog till att utsudda den kritiska diskussionen kring unionen. Det är en följd av politiken disciplineras och förflyttas till juridiska fördrag; alla partier är mer eller mindre överens om vilket förhållande till EU som gynnar den nationella ekonomin och denna likriktning överförs sedan till den nationella politiken.
Här ger Elvander även en strukturell förklaring till varför EU-kritiska och ofta nationalistiska missnöjespartier växer i alla länder. Som ofta sagts suddas skillnaderna mellan partier ut, då möjligheterna att bedriva en alternativ ekonomisk politik är liten, vilket lämnar fältet öppet för missnöjespartier. Dessa partier identifierar, mer eller mindre korrekt, att EU kringskär länders nationella suveränitet och agerar därmed på sådant sätt. EU föder alltså motståndet mot sig självt, genom att det kringskär möjligheten till en annan politik.
Däremot är de sällan faktiska motståndare till unionen. I fråga om till exempel federalisering, ekonomi, m.m. brukar de sällan skilja sig från landets intressen. Inte heller blir de tämjda av att sitta i EU-parlementet, oavsett vad folk än vill intala sig om att EU skulle vara en fyrbåk mot nationalchauvinismen. För den som har missat utbyggnaden av Fort Europa och militariseringen av de yttre gränserna under de senaste femton åren, kan man se på hur EU-kommissionens har omfamnat och normaliserat den postfascistiska Meloni-regeringen. Det enda som avkrävdes henne var att ställa sig bakom Nato, Ukraina och åtstramningspolitik, så var det fritt fram för Italien att brutalisera migranter. Flamman publicerade i maj en bearbetad version av detta kapitel, som jag tycker att man bör läsa.
Vilken väg framåt?
I epilogen diskuterar Elvander de möjliga politiska slutsatserna man kan dra av detta. Han pekar ut två möjliga vägar ut ur det nuvarande status quo: bryt ner eller fördjupa. Att absolut vilja vara medlem i EU men motsätta sig all utökning av unionens federala karaktär – den hållning som majoriteten av svenskar har – beskriver han som inkonsekvent. Det kommer endast att bevara unionens nuvarande problem, ojämlikheter och kristendenser. Den socialdemokratiska tanken att inifrån reformera unionen i en arbetarvänlig riktning pekar han också ut som naiv: det skulle krävas socialistiska regeringar i samtliga tjugosju medlemsländer samtidigt, för att sådana reformer av fördragen skulle gå igenom ministerrådet.
För en EU-kritisk vänster är det nödvändigt att hålla hotet om utträdet aktuellt, för att man annars saknar möjlighet att tvinga fram förhandlingar. Än viktigare, påpekar Elvander, är hur man agerar gentemot EU. Det gäller att ta strid mot och på olika sätt vägra att spela med i status quo. Även om fördragens prokapitalistiska karaktär är satt i sten, har deras tillämpning skiftat till följd av politiska och ekonomiska behov. Det var inte förrän då nyliberalismens segertåg i Väst hade inletts, som domstolen började utmana de nationella parlamentens makt på allvar. Och i dagens tider av ökad imperialistisk konkurrens, duger det inte att låta EMU-samarbetet riskera unionens stabilitet. Därför kommer federalisering och uppluckring av statsstödsreglerna för vissa industrier krypande. I dag, som under tidigare eror, skiftar EU:s karaktär i takt med att kapitalets behov förändras. Denna ökade överstatlighet innebär emellertid inte att det tas några steg mot en socialism. En sådan behöver vi bygga i strid med EU.
Sammantaget är Disciplinerad demokrati en intressant bok, som nyanserar EU:s historia och sätter den i relation till just det nyliberala hegemoniskiftet. Boken förutsätter att läsaren är bekant med EU:s konstruktion och följder, och för den som är intresserad av nyliberalismens idéhistoria, splittringar och skiftande förhållningssätt till EU är det en guldgruva. Själv upplevde jag att de bitarna emellanåt blev lite väl omständliga och att jag hade föredragit en mer konkret diskussion kring hur invånares liv och leverne påverkades under olika faser av gemenskapens utbredning. Oaktat detta är det en nyttig bok som ger insikter i unionens historia, förljugna självbild och faktiska funktion. En vänster som försöker förstå sina uppgifter i relation till EU kommer att ha mycket nytta av den. Till skillnad från Lapavitsas och Greklands vänster har vi ännu inte tvingats förstå unionen genom direkt konfrontation. Vi får se till förbereda oss inför den dagen. Den här boken är en bra ingång.
- Detta föredrag finns att se på i efterhand, för den intresserade: https://www.youtube.com/watch?v=zErsvIjRCN4 ↩︎