Klätterbaronen, av Italo Calvino från 1957, är en frejdig skröna om upplysningstidens bärande idéer, som tar vid 1767 då den unge baronen Cosimo di Rondò vid tolv års ålder bestämmer sig för att klättra upp i träden och aldrig igen komma ner. Detta löfte infriar han sedan genom att tillbringa resten av sitt liv bland Liguriens trädtoppar. Däruppe kan Cosimo betrakta världen på en trädstams avstånd, och sjunkga ner i alla de nya idéer som kretsar i Europa under 1700-talets andra hälft.
Romanen berättas av Cosimos yngre bror, som observerar sin brors utveckling från envis pojke, till sann upplysningsman och sedan kärt original genom att återberätta väl valda episoder: Cosimos första möte med sitt livs kärlek, hans upptäckande av böcker, en sammandrabbning med pirater, korrespondens med Diderot och mycket mer. Alla figurer som den unge baronen stöter på är tecknade genom muntra överdrifter, utan att de för den sakens skull blir simpla, och Calvino visar genomgående prov på god fingertoppskänsla i sitt berättande. Karin Alins översättning är utmärkt och läsupplevelsen en njutning.
Genom berättelsen är Cosimo en egensinnig figur, som njuter av sitt liv uppe i trädtopparna och försöker skapa en idealtillvaro där uppe. Hans uppstigande till grenverket innebär ett brott med det lantliga adelslivets konventioner och fri från dem utvecklar han sig efter eget tycke. Den unge baronen inreder sitt liv i egenhet med sitt förnuft och de nya idéer som är i rörelse under 1700-talet och berättelsen är till viss del robinsonad, till viss del idéroman om upplysningstidens föreställningar.
Cosimo befinner sig i korrespondens med Diderot och Voltaire. Mer än någonting annat är han dock inspirerad av Rosseau och livet i trädkronorna är en slags illustration av dennes tankar om den naturliga människan, som lever fritt efter sitt förnuft och sina inneboende instinkter. Detta är dock självklart inte framställt som ett oproblematiskt ideal. Calvino framställer den unge klätterbaronen som en sympatisk men i grunden självupptagen man. På många sätt är han en bild av självständigheten och dess förutsättningar.
Uppe i träden, utan kontakt med marken, utan familj eller förpliktelser, har Cosimo möjlighet att förkovra sig i tidens teorier och ägna sitt liv åt sina passioner. Uppe i trädkronorna gäller andra regler och inte bara för honom. I öster träffar han en koloni av spanska adelsmän som fördrivits från sina hem, men tillåtits att stanna i ett område, så länge de inte sätter fot på marken. Senare i romanen kommer kvinnor upp till Cosimo för kärleksmöten och deras eventuella män verkar inte bli upprörda av detta, då de inte ser honom som något hot.
Träden är emellertid inte en tillflykt för alla: de unga frukttjuvarna som vår Robinson stöter på i sin ungdom ges inte någon fristad där uppe. De saknar nämligen Cosimos viktigaste egenskap: baronstiteln. Det är denna rang, med tillhörande uppfostran och tillgångar, som möjliggör för honom att bli accepterad som en pittoresk och uppfriskande egenhet, snarare än en landstrykare och bandit. Hans självständighet uppe i träden villkoras av två motstridiga saker: dels att han har en trygg plats dit han när som helst kan stiga ner ur träden, dels att han så säkert aldrig klättrar ner ur träden. Medan det förstnämnda, i kombination med hans kön, ger honom de sociala förutsättningarna för att tolereras, gör det senare att han blir obunden från andra människor och därmed kan komma och gå som han vill.
Det är denna obundenhet som låter honom vara en spridare av radikala tankar. Han kan skriva, trycka och propagera, men eftersom han blir kvar uppe i grenverket är Cosimo alltjämt en ganska ofarlig figur, som framför allt levererar nyheter och beskär fruktträd – hans mest konkreta ingripande i världen är att understödja den franska republikens trupper som spejare. Det innebär också att han kan hålla fast vid sina republikanska övertygelser, även efter att det franska kejsardömet ersätter republiken, och Napoleon har besökt honom, i en parodi av Alexanders visit hos Diogenes. Klätterbaronen utgör inget hot, för han är en så konstig fågel.
I andra händer hade allt detta lärdomsstoff kunnat resultera i en stel berättelse, men Calvino är mer än någonting intresserad av att skriva fram en god skröna. Klätterbaronen är en frejdig bladvändare full av underfundig humor och godmodighet. I slutändan undrar man dock vad som blir av Cosimos underfundiga upptäckarlusta. Varför är han egentligen där uppe? Från början var det kanske av uppror, eller av kärlek, men sedan blev det som en sätt att leva enligt det sätt han fann idealt. Men varför stannar han i träden efter republikens fall? I det näst sista kapitlet bekänner Cosimo till den ryska officeren furst Alexej (antagligen han som senare ska bli älskare till furstinnan Anna Karenina) att han »lever sedan många år tillbaka för ideal som jag inte ens skulle kunna förklara för mig själv, men jag gör ändå någonting som är mycket bra: jag bor i träden«.
Cosimo stannar kvar där uppe som en relik från en förgången tid, det revolutionära borgerskapets tid, och även om han är en sorglig figur ska han nog inte uppfattas som en romantisk sådan. I en essä från 1936 försvarar Georg Lukács Den unge Werthers lidanden och Sturm und Drang-rörelsen från anklagelser om romantik och sentimentalitet. Snarare än att vara ett uttryck för bourgeoisins självsmicker, menar Lukács att Goethe skriver den främsta romanen inom den radikala upplysningstraditionen. Werther är en skildring av hur omöjlig individens fria och allsidiga utveckling är inom såväl ståndssamhällets som det borgerliga samhällets ramar. Lukács poängterar att den unge Goethe inser att »själva den borgerliga samhällsutvecklingen, som så eftertryckligt placerat personlighetsutvecklingens problem i centrum, ständigt frambringar nya hinder för just denna utveckling«, då den främjar borgerskapets framåtskridande som klass och därigenom hämmar alla försök att hävda en individualism på tvärs med det borgerliga samhällets arbetsdelning och specialisering. Den konflikt som Werther skildrar, genom en inre slitning i personerna, är med andra ord också en skildring av det den olösliga konflikten mellan »en fri och allsidig personlighetsutveckling och det borgerliga samhället självt«.
Liksom Werthers tragedi utgör en bild av den borgerliga humanismens motsvarighet, utgör även Cosimos personlighetsutveckling det. Medan Werther dör en martyrdöd för den borgerliga humanismens, lever Cosimo kvar uppe i sin trädkrona, allt mer bortglömd. Han fortsätter att leva sitt idealliv, med att »jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten […] utan att [han] för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker« (Marx, Den tyska ideologin, 1846) – han förblir klätterbaronen, och det är för att han är baron utan markkontakt som just han har möjligheten att leva ut dessa ideal. Även om andra skulle vilja ta efter honom, är de bundna av det borgerliga samhällets krav på ett sätt som han inte är. Om vi följer den unge Marx kan möjligheten till fri och allsidig utveckling tillfalla alla människor först då arbetsdelningen har upphävts och ekonomin planeras utifrån människornas behov – under kommunismen1.
Visst kan det vara dags att rikta ögonen mot skogen, detta frihetens rike? Reformistiska kamrater skulle kanske sikta in sig på behovet att utöka fritiden och allemansrätten; autonoma diton kanske hellre börjar bygga trädkojor. Oavsett får vi se till att inte stanna i skogen. Cosimo är ju en i grunden sorglig figur, eftersom hans självständighet bygger på att han är utan verklig kontakt med markvärlden eller människorna där nere, en ensamhet som både rusar honom och plågar honom. Livet blir emellanåt tomt och inåtvänt, framför allt mot slutet, då den revolutionära vågen har ebbat ut, reaktionen har tagit makten och Cosimo får leva vidare som en ensam idealist. Och som Lukács påpekar kan »inte ens den bästa idébild upphäva en i verkligheten reellt existerande motsättning«.
- Eller socialismen, om man föredrar; Marx använde dessa begrepp utbytbart. ↩︎