Under sommaren skaffade vi ett konto på Qobuz, vars premiss är att erbjuda strömmad musik av hög kvalitet. För mig har detta inneburit en slags nyupptäckt av musik. När man inte lyssnar på komprimerad och stympad musik blir det plötsligt så mycket behagligare och intagande än annars. Vi kommer aldrig gå tillbaka till Spotify, av såväl musikaliska som etiska skäl.
Följaktligen har jag lyssnat på en himla massa musik och upptäckt massvis av spännande skivor. Efter att ha gått igenom och sållat har jag hittat mina bästa skivor som släpptes detta året. De presenteras utan inbördes ordning; hitta i bra kvalla och lyssna.
Sara Övinge & Det Norske Kammerorkester. “Patientia”
Skivan tar namn efter Kjetil Bjerkestrands första violinkonsert, nyskriven för Övinge, med komp i kammarorkester och synth. Det är vacker och virtuos rymdmusik, som är en fin syntes av akustiskt och elektroniskt och leker med ramen för konstmusik. Skivan innehåller därutöver Philip Glass’ andra violinkonsert, som går i fin dialog med “Patientia”.
Watain. “Die in Fire – Live in Hell”
Äntligen släpper Watain, Sveriges svarta furstar, en liveskiva. På allhelgonafredagen var vi och såg deras jubileumskonsert i Uppsala. Denna var otrolig och denna platta har samma intensitet och häpnadsväckande blandning av kaos och ordning som utmärker deras spelningar. Skivan är dessutom mycket välmixad för genren.
Hvalfugl. “Strømmer”
En dansk jazztrio, som lägger fram en utomordentligt behaglig halvtimme. Jag vet inte hur många morgnar denna skiva har fått väcka oss. Inte en onödig ton eller takt på hela skivan; en helgjuten komposition med en harmonisk ljudbild.
Mayhem. “Daemonic Rites”
Ytterligare en liveskiva, men också en av de skivor som fick mig att inse att Mayhem är ett bra band. Plötsligt får man höra deras gamla låtar bra producerade och allt det spännande framträder. Jämfört med Watain är det en mycket mer olycksbådande och gotisk atmosfär. Där Watain iscensätter en dionysisk ritual för att befria oss tar Mayhem med oss på en nedstigning i underjorden. Två olika slags svartmetall, som bägge är spännande.
Cat Power. “Sings Dylan: The 1966 Royal Albert Hall Concert”
Får man återskapa en historisk konsert? Kanske. Cat Power gör en återtagning av Dylans legendariska konsert från 1966, låt för låt. Det är djupt respektfulla tolkningar — vilket i Dylan-sammanhang betyder att hon byter tonart, betoning och textrytm för att göra dem till sina egna. Hennes tolkning av “The Ballad of a Thin Man” är helt ensam värd skivan, i klass med Patti Smiths dito av “Changing of the Guards”.
Bubblare
Detta är naturligtvis inte allt som har snurrat i mina högtalare. För den som vill ha ytterligare musik är här sju ytterligare tips, på skivor som jag inte kommer att lämna med årsskiftet:
- Yussef Dayes. “Black Classical Music”
Transcendental jazz. - Patricia Kopatjinskaja & Fazil Say. “Janácek – Brahs – Bartók”
Tre fantastiska violinsonater, framförda av en fantastisk uttolkare. - Anne-Sophie Mutter. “The Solo Concertos”
Otroliga tolkningar, särskilt Tjajkovskij-konserten; enda anledning den inte är i topp 5 är att det är gamla inspelningar som släpptes i samlingsskiva i år. - Ragana. “Desolation’s Flower”
Antifascistisk, känslomässigt rå och doomig svartmetall. - Júlio Resende. “Sons of Revolution”
Livsglad, revolutionär jazz. - Svartkonst. “May the Night Fall”
Svensk blackened death metal, som jag tyvärr inte har hunnit lyssna på så mycket som den förtjänar. En värdig uppföljare till 2020 års “Black Waves”. - Trespasser. “Ἀποκάλυψις”. (Apokalypsis)
Svensk BM, som klär ett anarkistiskt budskap i svartmetall-skrud. Allt överskott från projektet doneras till projekt i Rojava, så köp gärna plattan.
Mot ännu ett år
2024 kommer att innehålla minst lika mycket bra musik, med förväntade släpp från bland annat MaidaVale och Skraeckoedlan. Om vi har tur får även Moonsorrow färdigt sin nästa platta. I väntan på dessa har vi här några höjdare. Har du lyssnat på några av dessa skivor? Vilka är dina bästa plattor?