– Kommer du? Det är AW nu, genast. Skynda!
Martin såg vilt upp, yrväckt ur sitt excelark. I dörren till hans arbetsrum stod Anna och skyndade med att få på sig kappan. Med en snärt slängde hon sin laxrosa sidensjal runt halsen och kastade i samma rörelse iväg en av sina läderhandskar.
Medan hon försvann med en svordom gnuggade Martin rutnätet ur ögonen. Lunchpastan hade jäst i magen medan eftermiddagssolen hade lagt en varm filt över hans axlar. Han såg förvirrat på klockan: tjugo över två. Den kalla slattringen från lunchkaffet i botten av hans kopp var ännu flytande.
– Va? Gå utan mig. Jag åt nyss.
– Inget att göra åt det. Anna grävde fram sin mobil ur fickan och sträckte den till Martin innan hon drog på sig sina handskar. Hos SR dånade rubriken:
Martin svalde. Mycket hade han förberett sig på, vad gällde smittan, men inte detta. Hans hjärna fylldes av helium medan han kände livet rinna genom fingrarna på honom . Hur skulle han göra med sina deadlines? Padelträningen? Barnen? Martin drog djupt genom näsan och stålsatte käken. Det kommer en stund i ens liv, då man måste offra sin bekvämlighet för andras skull.
Han släppte taget om ståbordet, humpade tillbaka mobilen till Anna, slet med sig jacka och halsduk och stormade iväg. I dörren kom han på sig och sprang tillbaka till sin väska, där han hämtade våtservetterna och den lilla flaska med alkogel som Jenny hade lagt däri. Själva väskan lämnade han. Den skulle bara ta plats.
Ur varje arbetsrum strömmade hans kollegor ut, stirriga i hela mänskan, ropandes namn på krogar, pizzahak och restauranger. Det var oklart om det var menat som frågor eller böner. Anna banade väg mellan dem medan Martin krängde på sig jackan i hennes kölvatten. När jackan var på knappade han ett mess till Jenny, med AIK-halsduken mellan tänderna:
“På väg ut med Anna. Vi siktar på Shangri-La. Får ni plats på Gräddhyllan?”
Sjukhusrestaurangen på Jennys jobb hade en vanlig dag plats att utfodra de stackars besökare som var för oroliga för att märka hur maten smakade samt de anställda utan annat val. Hur fasen den nu skulle rymma all personal och patienter, visste Martin inte.
Medan Anna och Martin trängde sig förbi hisskön och sprängde ut i trapphuset, tänkte han att det här kanske var slarvigt hanterat, men att det ändå var en jävla tur att politikerna tog krafttag mot smittan.