En dag då jag inte lyssnar på musik är en dålig dag. Jag älskar att hitta nya bekantskaper, gräva ner mig i dem jag har och hitta tillbaka till andra (och att spela själv, såklart). Att jag först nu i juni kommer till att presentera mina bästa skivor från 2025, liksom jag gjorde 2023 och 2024, beror på att våren har varit fullspäckad och inte att jag har glömt bort det.
Nedan är mina fem favoritalbum som släpptes under föregående året och som jag tipsar att ni lyssnar på och gärna köper (förslagsvis via och Bandcamp och/eller Qobuz). De är presenterade i bokstavsordning. Om förra årets toppskivor huvudsakligen kom från gamla favoriter gäller motsatsen i år.
Blackbraid. »Blackbraid 3«
Svartnad dödsmetall med vackra melodier, medryckande riff och atmosfäriska bitar från Nordamerikas skogar. Man blir påmind om Bathory, särskilt Blood fire death, men aldrig så att det känns derivativt. Snarare är det spännande hur Blackbraid använder sig av en ljudbild från nordisk vikingmetall för att skapa ett ursprungsamerikanskt uttryck.
Anouar Brahem, m.fl. »After the last sky«
Mot fonden av folkmordet i Gaza skapar den tunisiska oud-spelaren Brahem och resten av hans kvartett – Anja Lechner på cello, Django Bates på piano och Dave Holland på kontrabas – musik som är lätt, hypnotisk och smärtsamt vacker. Genremässigt rör de sig mellan klassisk arabisk musik, jazz och folkmusik och varenda ton sitter där den behöver sitta.
Enterré Vivant. »悪罪 (Akuzaï)«
Jag utelämnar omslaget, då det har ett historiskt fotografi på en mor från Nagasaki som ammar sitt spädbarn. Bägge bär spår av atombomben.
Atmosfärisk fransk-japansk svartmetall, som kräver lite av en men i gengäld tar med en på en känslomässig resa. Väl värd att lyssna på i ett svep medan man tar en promenad. Det finns ett litet genidrag i det avslutande spåret Kigo, där den långa sekvens av arpeggion slutar på tersen, hellre än att ge oss en harmonisk upplösning. Skivan lämnas öppen och märkligt hoppfull. Vad hände med vårt diktjag?
Buddy Guy. »Ain’t done with the blues«
Bluesveteranen Guy har fyllt åttionio år och har en rutin som få andra, vilket genomsyrar plattan. Den är skoj! Inget känns tungt eller konstlat, och musiken rör sig mellan bluesens olika uttryck, från Chicago till Louisiana och från det lekfulla till det allvarsamma. Ett nöje!
Masako Ohta & Matthias Lindermayer. »Nozomi«
Pianisten Ohta och trumpetaren Lindermayer spelar en luftig och spröd jazz, som vilar på ett mjukt samspel. Lugnt, vackert och spännande. Jag vet inte under hur många frukostar det sista året som vi har lyssnat till den här skivan.
Bubblare
- Boston Symphony Orchesta & Andris Nelsons, m.fl. »Shostakovich: Symphonies; Concertos; Lady Macbeth of Mtsensk district«. En fet samlingsbox med Sjostakovitjs orkesterverk: över nitton timmar av musik. Om du är osäker, kan du börja med den sjunde symfonin (Leningradsymfonin).
- Emil Brandqvist Trio. »Poems for travellers«. Mjuk, lyrisk jazz; utmärkt för dagdrömmare.
- Chiaroscuo quartet. Haydns stråkkvartetter op. 33, 4-6. Klassisk revy i P1 gav denna full pott och det är lätt att fatta varför: samspelt & spännande.
- Deafheaven. »Lonely people with power«. Amerikanerna hittar tillbaka till en spännande blackgaze: aggresivt, vackert, desperat.
- James Ehnes & Canada’s National arts centre orchesta. »J.S. Bach: The complete violin concertos«. Ehnes är mycket skicklig och precis och hans Bachtolkning är, som väl är vanligt i dag, medveten om barockens konventioner men mer individuellt expressiv. A-moll-konserten (BWV 1041) och dubbelkonserten (BWV 1043) är alltid höjdpunkter.
- Fuubutsushi. »Columbia deluxe (Live)« Mjuk, kul och varierad jazz. Utmärkt för en slö eftermiddag eller lugn kväll.
- Mogwai. »The bad fire«. Efter första genomlyssningen var jag inte imponerad, men jag har återvänt till den gång på gång.
- Arvo Pärt. »Silentium«. Pärts 80-års-jubileum innebar en massa fina tolkningar av hans musik och den här lyssnade jag mest på. Minimalistiskt och sakralt.
- Beatrice Rana & Amsterdam sinfonietta. Bach keyboard concertos, BWV 1052-1056. Rana gör en fantastisk tolkning av min stora favorit D-moll-konserten (BWV 1052).
- Tonhalle Orchester-Zürich & Paavo Järvi. »Mahler 5«. En stor symfoni, i en vacker tolkning. Utmaningen är att orka lyssna på den i sin helhet. Ta en långpromenad och njut, kanske?
Jag önskar många fina stunder! Nu är vi såpass långt på året att jag redan kan börja ana kandidater för nästa års lista. Det har redan skett många bra släpp, vilket är skoj. Den där Moonsorrow-skivan som jag har efterfrågat de föregående två åren lyser dock ännu med sin frånvaro. Vi får väl se!