Om Erik Granströms “Vanderland”

Inget bryter tystnader som en konflux. Det var över två år sedan jag sist publicerade ett inlägg på denna blogg, men att mäster Brior (Ludenbrand?) har färdigställt sin väldiga krönika över den femte konfluxen får mig att bryt min tystnad. När jag för två år upptäckte de första två första romanerna i serien skrev jag entusiastisk om dem (här och här). När Vredesverk släpptes var min entusiasm stor, men min arbetssituation gav mig inte den tid som behövdes för att förverkliga mina ambitioner; ett inlägg skrev jag, men i enfald utan att ha läst färdigt boken. Det tog jag sedan bort, för det som sades i det var inte rättvisande mot Granströms verk. I samband med Vanderland har jag dock både tid och ork.

I och med Vanderland återvänder berättelsen till Marjura  och ger krönikan en väldigt intrikat cirkelkomposition. De figurer som träffades där i Svavelvinter och skingrades i slutet av den första romanen återses, centrerade kring ön Clusta Noba, som är den sista människobebodda delen av Marjura. Med sig har de tagit alla de härar och kompanjoner som de har samlat till sig under de två mittendelarna och dessa tvingas att samarbeta inför det större hotet: Shaguls odöda härar.

Den cirkelkomposition som nämns tidigare märks genom att Vanderland påminner mycket om SvavelvinterDrakar och demoner, rentav – i sitt upplägg: rollfigurerna behöver genomföra en serie uppdrag för att uppfylla gudarnas plan. Och nära konfluxen finns inga sammanträffanden: i varje kapitel knyts lösa trådar från tidigare böcker samman, tills dess att allt det som har verkat som sammanträffanden visar sig hänga ihop. Det är imponerande att någonting som planterats för snart femton år sedan, som Perrimas mantra att den sista isdruiden skall bli den första, nu visar sig vara fullkomligt centralt för handlingens upplösning. Gång på gång fick jag ungefär samma känsla som Praanz da Kaelve, om jag inte minns fel, får då han berättar inte är säker på vad en konflux egentligen är.

Någon rekommendation av Vanderland är väl överflödig? Den som har läst Vredesverk kommer självklart också att läsa Vanderland. Därför tänkte jag här skriva fram min läsning av romanen och förhoppningsvis kunna hjälpa andra att förstå den. Därmed kommer resten av detta inlägg innehålla vad som på ren svenska kallas spoilers och den som vill undvika sådana kan hoppa ner till sista stycket för ett sammanfattande omdöme.

Har alla som vill bli ospoilade slutat läsa?

Är du säker på att du vill fortsätta? Okej, då fortsätter vi.

Den da Kaelves osäkerhet som jag nämner ovan är även intressant då det också handlar om en viktig rollomkastning som skett från de tidigare böckerna, nämligen den mellan de manliga och de kvinnliga figurernas position i berättelsen. Genom krönikan har man kunnat utläsa två parallella linjer: den krigisk-politiska, företrädd av främst Arn och Praanz, och den profetiska, företrädd av Silvia Miranda, Perrima och Nastigast, men även av Uroboren och Shagul. Det profetiska har handlat i skymundan, utan större hjälp från de stora makterna, medan den stora mödan har lagts på krigen och oroligheterna som Shagul manipulerat fram att uppehålla folken.

Såhär nära konfluxen, med Marjura befolkad av vandöda, är dock den profetiska linjen den enda rimliga och omkastningen i roller kan man se tydligt hos Mannen och Kvinnan. Att se Arn och Praanz vilsna i vad det ska göra är nöjsamt: de grälar om ingenting som två tuppkycklingar, tills Silvia Miranda kan anlända med konfluxväktarna och leda dem till gudarnas plan. Det är magikerna och völvorna, främst de kvinnliga, som söker uppfylla gudarnas manus, medan krigsmännen främst kan eskortera vederbörande.

Detta fokus på konfluxbärarna och de profetiska figurerna gör också att bokens känsla bli märkligt profetiskt: figurerna agerar utifrån ett manus skrivet av gudarna och möter egentligen inga oväntade eller avgörande motgångar. Vanderland skiljer sig här från de föregående romanerna i serien; krig och ränkspel innehåller självklart förluster och förändringar, på ett sätt som en profetia inte gör när den avslutas. I andra romaner hade detta upplägg blivit tråkig eller förutsägbar, men Granström klarar sig genom att låta figurer som Nastigast, Miranda, Uroboren och Shagul vara medvetna om att de befinner sig i en berättelse som gudarna skriver på skaparbokens sidor. Granström får till en verfremdungseffekt, som får mig att granska romanens händelser utifrån den trakoriska metafysiken, snarare än utifrån tanken att det är Granström som skrivit detta. Det blir emellanåt svårt att hålla isär dessa nivåer. Att figurerna lyckas uppfylla gudarnas plan, beror i mångt och mycket på att Shagul utmanövrerats i de två föregående böckerna och är svag vid denna del av berättelsen – men beror figurernas framgång på att Granström valt att skriva berättelsen så, eller för att Granström valt att skriva gudarnas plan så att de skriver berättelsen så?

Somliga skulle nog fråga: “spelar distinktionen egentligen någon roll? I slutändan det ju ändå Granström som har skrivit berättelsen.” Det enda jag kan genmäla är: “har du läst krönikan?!” Vanderland blir riktigt spännande först då Shagul efter ~350 sidor på allvar äntrar berättelsen och de skapelsetrogna dras in i etiska diskussioner med honom. Eftersom deras filosofiska motsättningar inte handlar om metafysik eller teleologi – huruvida gudarna finns och om historiens gång är förutbestämd – bottnar det hela i en etisk fråga: ska vi följa det öde som är oss givet eller ska vi skapa vårt eget? Även om figurerna vet att gudarna finns förstår de sig inte på deras motiv och det är genom att misstänkliggöra gudarnas motiv som Shagul väcker sympati:

De levde redan före vår tid i en evig tomhet, en meningslöshet som blev dem outhärdlig, ty deras förbannelse var själva medvetandet, förmågan att inse tomheten. Alltså skapade de med hjälp av Det höga språket världen till sin förströelse och gav oss, små kryp, en skapad mening som de i sin tur kan betrakta. Vi är ett ljus tänt i mörkret för att någon stund värma deras öga. Vi är boskapen från vilka de hämtar sin näring. De tar emot våra hyllningar som ger dem skenkänsla av storhet, de skriver oss och läser oss, flyttar runt oss på sitt stora spelbräde, försätter oss i bryderier och förjagar tanken på tomhet genom att roas av våra ansträngningar. De är barn som leker med myror och för en stund glömmer allt annat, publiken som gråter och ler mot scendramats illusion som vore den verklig. Men när de en gång lämnar teatern kommer tomheten att möta dem utanför.

Har inte Shagul rätt i att sådana gudar, som i sin ynklighet är mindre än människor, inte är värda annat är förakt? Granström är inte först att i uttrycka denna tanke; i flash fiction och webcomics kopplat till rollspel, drivs det med att figurerna avskyr sina spelare, eller då de lyckats byta plats med sin spelare, ser till att omöjliggöra ett tillbakabyte. Alla vi som har spelat rollspel kan känna igen oss i det och skratta åt det. Vem har inte, under ett konventspass eller Drakar-spelmöte, offrat sin rollperson för att driva berättelsen framåt utan att bry sig om den? Vem bryr sig om namnlösa SLP:er? Shaguls anklagelse är att gudarna är som en grupp rollspelare och gör sitt motstånd mot den skrivna berättelsen, inte helt olikt en spelare som bestämmer sig för att protestera mot spelledarens rälsade äventyr genom att förstöra spelmötet.

Frågan är emellertid om Shaguls beskrivning av gudarna stämmer – där håller inte de skapelsetrogna med honom. För dem är det viktigast att spela med efter berättelsens manus, medan det för Shagul är viktigt att skriva sitt eget öde (inom rollspelsterminologi Story Before kontra Story Now), då det inte är någonting han vill tilldela dessa föraktliga gudar. Som läsare får vi dock aldrig veta vilka motiv som gudarna har, vilket ger nerv till denna berättelse. Väldigt många figurer talar om gudarna men frånsett Shamash talar de inte direkt. Därmed måste vi som läsare bygga vår egen bild av gudarna och försöka lista ut deras motiv.

Och det är detta syfte som Granströms verfremdungseffekt tjänar: genom att låta figurerna diskutera hur de följer gudarnas manus, låta varje sammanträffande vara betydelsefullt och låta Shagul tala om att trotsa deras planer, tvingas vi som läsare att fråga: vad vill egentligen gudarna? Flera gånger börjar jag misstänka att jag är en av gudarna där jag sitter och vänder blad. Men det kan inte stämma, för gudarna kan inte se Shagul. Så vad vill egentligen gudarna?

Mellan romanfigurernas berättelsenivå och oss läsare finns det en berättelse om gudarna som aldrig ges oss, men som är viktig för att vi ska kunna förstå romanfigurernas handlingar. Gudarna är de viktigaste figurerna i hela denna krönika eftersom det är deras manus som styr de andra figurernas handlingar, men de talar aldrig om sig själva! Därför måste jag som läsare försöka utröna vad detta manus är och därmed blir frågan som jag ställde ovan – om figurernas framgång beror på att Granström valt att skriva berättelsen så, eller för att Granström valt att skriva gudarnas plan så att de skriver berättelsen så – relevant eftersom de avgör hur jag tolkar gudarna. Planerade de även de plågor som Enu Ammisadu får utlida eller Nastigasts självförhävelse? Den förnedrande behandlingen som Perrima utsätts för efter Svavelvinter eller Uroborens alla missdåd? I vilken utsträckning som gudarnas manus föreskriver händelserna är svårt att avgöra, men Granström får oss läsare att fundera över dessa, enklast genom att vi väntas ta ställning mellan Shagul och de skapelsetrogna.

Man skulle kunna beskriva den centrala konflikten i krönikan som en mellan de skapelsetrognas essentialism och Shaguls existensialism: är det att föredra att underkasta sig det öde som är en givet eller är det att föredra att göra uppror och skapa sin egen mening? I dagens Sverige – senkapitalistiskt, sekulärt och liberalt – är den här frågan meningslös att ställa; identitetsskapande innebär i praktiken att man skapar en identitet genom att konsumera och omfamna produkter och symboler. Varför bär man Fjällräven-byxor på stan? Varför instagrammar man foton på sina bokreakassar? När man så är trött på denna identitet skaffar man helt enkelt nya kläder och ny frisyr, börja läsa en ny tidning, ta bort gamla foton på sig själv från Facebook, o.s.v.

I detta Trakorien kan vi dock inte fly undan frågan. Gudarna finns och de har en plan. Shaguls hållning väcker en sympati hos många som lever idag, eftersom det är den vi närmast kan identifiera oss med, men det är svårt att behålla den sympatin allteftersom vi ser Shagul nötas ner av sitt motstånd, tills det hela i slutet verkar vara blott ett trotsigt barns uppror mot föräldrarna. Men detta ska inte få oss att överge Shagul utan att fråga oss om han är rättfärdigad i att hålla dessa åsikter.

På den frågan finns inte ett rätt svar, för det beror på hur vi ser gudarna. I Vanderland drar bägge filosofiska läger sina ståndpunkter till sina logiska extremer och det lämnas till oss som läsare att välja sida. Vad som verkar vara en upprättelse för Mirandas skapelsetrogenhet kommer i ett av epilogkapitlen, men i det efterföljande kapitlet drar Granström bort mattan från under läsarens fötter i vad som är kanske hans djärvaste metanarrativa knep: kanske var kapitlet med Mirandas nya värld ett påhitt från en romantisk kopist?

Tanken är svindlande. Om det är ett påhitt blir det svårt att argumentera för de skapelsetrognas position då gudarna är lika okänsliga inför sina tjänare som Shagul påstår; är inte de då ännu ömkligare än Shagul, som tog sitt öde i egna händer istället för att tjänstvilligt gå under efter att de spelat ut sin roll?

Men om det inte är ett påhitt kan de gudar som styrt konfluxen i sig lika gärna vara fångade inuti välserkottsmage, som i sin tur är inuti en ännu större välserkottsmage. Platons grotta är kanske inte en orimlig liknelse: Trakoriens gudar sitter i en grotta där de manipulerar vilka skuggor som kastas på väggen, men denna grotta är i sig bara skuggorna som kastas på en annan grottas vägg, frambringade av gudar på ett steg ovan. Dessa gudar och deras grotta är i sig skuggorna från högre gudars eld och så vidare. Hur många gånger har Uroboren genomgått sin cykel? Plötsligt ter sig de gnostiska emanationerna, som om jag minns rätt dyker upp i Slaktare små för att där verka osannolika, som en rimlig världsbild.

Och om så är fallet måste man fråga: vem är det egentligen som skriver manus?

För att sammanfatta spoilerfritt är Vanderland ett värdigt avslut. Jag saknade Shagul under stora delar av boken och hade gärna haft mer av honom, men de få kapitel som ges honom är ren dynamit; därtill har romanen fått mig att förstå att berättelsen inte handlar om Shagul utan om oss och vår relation till gudarna. Som en avslutning på krönikan är romanen definitivt värdig: den ger precis nog mycket, men undanhåller också viktiga detaljer som blir avgörande för hur vi värderar berättelsen; särskilt de tre epilogkapitlen är genidrag. Efter Slaktare små hade jag vissa betänkligheter, men de har lagt sig. Vanderland lyckas med att såväl avsluta serien och besvara knyta ihop alla lösa trådar, men samtidigt lämna oss med fler frågor. Få krönikörer lyckas med den bedriften. Nu hoppas jag att översättningar kan komma, så att Granström kan få det internationella erkännande han förtjänar.

Konfluxen är ju inte över. Min personliga relation till Trakorien är kortare än de flestas; jag spelade aldrig de gamla kampanjerna, utan upptäckte romanerna tillsammans med Svavelvinter-rollspelet för två år sedan. I rollspelet spelledde jag mina vänner i en fantastisk kampanj i Fontra Cilor om ränksmideri, adelns fall för ambitiösa kondottioärer, motvilliga demonologer och Shamashi utvalde som stod inför värvet att slänga ut illusionisterna som tagit över slumkvarteren. Den spelade vi aldrig färdig, utan slutade då vi skulle behöva ett spelpass till. Kanske försöker jag få igång en ny kampanj? Berättelsen är inte allt, men den är allt vi har.

 

2 Comments

  1. En mycket intressant recension! Med anledning av en kommentar jag fick från någon som läst den: Där GnomviD talar om “gudarna” läser jag “metanarrativer”, dvs alla färdiga förklaringar av vår tillvaro och vår roll i den. Dessa metanarrativer kan sedan vara religiösa, ideologiska, kulturella eller till och med vetenskapliga. Det som intresserar mig mest är hur vi förhåller oss till sådana förklaringsmodeller och hur fria vi är som individer i sammanhanget.

    1. Kul att höra att inlägget läses av folk och att de finner det nog intressant att diskutera. Sånt värmer!

      Det är en intressant tanke! I det här inlägget ville jag ge en läsning av romanen på dess egna premisser, men om man vill göra analysen lite mer allmän är det en rimlig liknelse. Själv vet jag dock inte om jag hade gjort den. Jag ogillar att reducera fantasy till allegori och i mitt huvud måste jag förneka det specifika hos gudar för att få liknelsen att gå ihop. Metanarrativ är trots allt föreställningar som vi kommer överens om för att förklara våra upplevelser av världen. Dessa föreställning kommer i växelverkan med världen att påverka den – äktenskapslagstiftning är ju ett handfast exempel – men ett metanarrativ är trots allt inte en självständig, självmedveten varelse, vilket verkar vara fallet med gudarna. Vite Shamash kan försänka Stegos i mörker, men sovjetkommunismen kan inte besegra hitlerfascismen annat än genom miljoner rödarmisters handlingar.

      Jag tänker att en mer precis liknelse vore Trakoriens metanarrativ, visade i form av de religiösa ordnarna som binds av sina föreställningar (ex. sinavanerna och ransarderna i Vanderland). Men det här är väl mest mina personliga tycken och underkänner absolut inte poängen. Att en liknelse kan vara oprecis betyder på inget sätt att den är oanvändbar, vilket den här är i högsta grad.

      Det är värt att kasta in en brasklapp att jag, eftersom jag inte har läst den övriga diskussionen, kan sakna delar av resonemanget och därför felrepresentera åsikten. Oavsett var det en intressant tanke.

Leave a Reply to Erik Granstrom Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *