Reformismen är, som politisk metod, aldrig lika romantisk som en revolutionär politik. Emellertid kan Sveriges 1900-talshistoria till stor del tolkas som en reformismens triumf, där en folklig politisk rörelse möjliggjorde att socialdemokratin kunde bygga ut den mest avancerade välfärdsstat som världen någonsin skådat. När världen nu står inför den dubbla krisen – finanskrisen och klimatkrisen – är en stark vänsterpolitik vad som behövs för att undvika klimatkatastrof och rasism. Det är kortfattat den tes som Göran Greider driver fram i sina sammanhängande böcker Det måste finnas en väg ut ur det här samhället och Ingen kommer undan Olof Palme. I dem ger han en historisk överblick över den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen samt diskuterar vilka utmaningar som finns i dagsläget.
1.
Greiders sätt att skriva är oortodoxt för politiska debattböcker. Det grundar sig i personliga erfarenheter men väver in stora politiska händelser vilket är överraskande effektivt. Det biografiska försvinner aldrig riktigt men utgör ändå aldrig mer än en fond mot vilken han kan diskustera sjuttiotalet, som han beskriver som den svenska vänstern styrkeperiod, samt nutiden.
Böckerna undersöker emellertid historien för att kunna blicka mot nutiden: världen skakas just nu av vad Greider kallar den dubbla krisen – ekonomins och klimatets kriser – som naturligtvis är sammankopplade; det ekonomiska systemet är just nu inte utformat för att motverka klimatpåverkan, då målet är tillväxt och avkastning. Greider menar att klimatkrisen nödgar en tillväxtkritik då tillväxt innebär ökad miljöpåverkan. Han underkänner grön kapitalism som en metod, då det är föreställningen om evig tillväxt som spökar och det grundläggande problemet är att konsumtionen är för hög. Greider säger ingenting nytt, men det är det gott att nämna det i samband med den ekonomiska krisen då den ekonomiska krisen de senaste åren tillåtits dölja alla andra politiska frågor. Sedan krisen slog till, upplever jag, har klimatkrisen i mångt och mycket försvunnit från rampljuset till förmån för ekonomin, trots att klimatkrisen enbart förvärras: klimattoppmötet i Dubai körde ihop och stormakterna ser mot oljan under Arktis (med vår utrikesministers goda minne). Klimatkrisen är ingenting som man löser genom att uppfinna en ny sorts motor. Den är oundvikligen länkad till det ekonomiska systemet och dess kris.
Tillväxtkritiken visar på Greiders egenhet: han är socialdemokrat, men med bägge fötter grundade i marxism, vilket ger djup åt hans reformism. Han skisserar ut hur tongivande marxismen var inom den svenska socialdemokratin upp till och med Tage Erlander och hur denna visar sig i Folkhemmet, i Det starka samhället, i Palmes demokratiska socialism och ytterst i Löntagarfonderna. Vad Greider lyckas gott med är att diskutera den svenska reformismen som en metod för socialisering av samhället. Han menar att den väl utbyggda offentliga sektorn i själva verket innebar att det inom det kapitalistiska samhället byggdes en gemensamt ägd sektor förskonad från privatkapitalets inflytande, vad Greider menar bör förstås som en dubbel maktstruktur (även om jag misstänker att få kommunister nog skulle hålla med om den analysen). Löntagarfonderna var den logiska vidareutvecklingen, där även den privata egendomen skulle tillfalla det gemensamma. Greiders argument är spännande att följa och han ger en upprättelse åt reformismen, som ju annars ses som en realpolitisk kompromiss hellre än en effektiv kampmetod.
Där jag blir mest imponerad av Greider är när han skriver om arbetarrörelsen som politisk bas, där han understryker att styrkan låg i dess bredd som politisk rörelse med en mångfald av falanger, idéer och delar. Brokigheten firas eftersom den gav upphov till politisk debatt och flexibilitet. I fallet Olof Palme värjer sig Greider mot biografierna skrivna om honom på senare år, som diskuterar Olof Palme som en person som hör till en svunnen tid. Greiders diskussion kring Palme lyfter istället fram hur Palme var beroende av att ha en rörelse som bar fram honom bakom sig. Diskussionen behandlar Palmes beroendeställning jämtemot rörelsen i stort, och hur rörelsens urholkning förklarar hur högern kan anamma etiketter som “arbetarparti” utan att bli utskrattade. Det saknas en rörelse som kan bygga ett brett vänstermedvetande hos befolkningen, en mothegemoni. Utifrån detta menar Greider att den borgeliga regeringen fort urholkade A-kassan och höjde fackavgifterna för att krossa den sista starka massrörelse som finns inom arbetarrörelsen. Just organisationsfrågan är central genom böckerna, vilket jag återkommer till senare.
2.
Greider är varken ideolog eller programmakare, utan det han håller på med är i grund och botten en historiematerialistisk studie av de rörelser som förutsatte Olof Palme samt vårat egna samhälle. Alltjämt lyfter han fram konflikter som historieskrivningen har suddat ut och menar att saker och ting hade kunnat göras på andra sätt. Perssons stålbad under 90-talet, som i efterhand framställts som oundvikligt, återkommer han till. Denna förståelse är viktig, då samma “oundviklighet” sker runt ikring oss just nu: nyliberalismens intåg med medföljande privatiseringar utpekas som att det var oundvikligt, den starka välfärdsstaten som omöjlig. SAP:s ideologiska förvirring efter de senaste årtiondena blev smärtsamt tydlig vid den senaste kongressen där de inte ens kunde ta idépolitisk ställning för ett förbud mot vinster i välfärden. I slutet av Ingen kommer undan Olof Palme försöker Greider sig på att peka ut riktningen i en osäker terräng, efter det katastrofala valet 2010 och skisserar ut några punkter på hur arbetarrörelsen skulle kunna ta ett nytt språng.
Först menar han att varje försök till en pånyttfödelse inom vänstern bör utgå från ett marxistiskt idéstoff. Med det menar han varken stelbent dogmatism eller någon stalinistisk dröm om realsocialismen. Det är den marxistiska metoden och kritiken av kapitalismen som produktionssätt han efterlyser, vilka har en idémässig sprängkraft som är lika vital idag som för 150 år sedan.
Krisen inom arbetarrörelsen, menar Greider, är i grund och botten organisatorisk. Medlemsantalet i SAP har sjunkit drastiskt de senaste årtiondena och politiker har blivit främmande gestalter. Socialdemokratins idéfattigdom ska ses som en följd av att den bördiga mylla som den brokiga arbetarrörelsen utgör har minskat och att obekväma personer har rensats ut. Han blickar tillbaka till ett sextiotal där politiken hade ett ansikte genom en granne, arbetskamrat eller vän som var politiskt aktiv och menar att politik idag har blivit en mediahändelse, någonting som sker uppifrån, regisserat och redigerat. Väljare ses som kunder man ska sälja sitt budskap till (själv har jag även upplevt det omvända, att det politiska parti man röstar på ses som en möjlighet att uttrycka sin personlighet, en identitetsskapande vara). Greider menar att den fråga vänstern måste ställa sig är hur sociala rörelser ska skapas och korspollineras, för att en bred social bas av vänstermedvetna mänskor ska finnas till för att skapa någon sorts mothegemoni mot högern. Här är han dock pessimistisk; idag är det huvudsakligen Sverigedemokraterna som bygger sociala rörelser på det sätt som vänstern skulle behöva göra. För övrigt uttrycker sig Greider utomordentligt om Sd och hur deras intåg i riksdagen bör förstås:
En vecka [efter valet 2010] lades den första budgeten fram. Finansminister Anders Borg stod i riksdagens talarstol och beskrev förnöjt hur bra det gick för svensk ekonomi, trots de mörka moln som syntes på den internationella himlen. Men Borg sa i sitt budgettal något som gjorde mig upprörd. Han menade att Sverige, tack vare en klokt och ansvarsfullt förd ekonomisk politik, sluppit den sociala oro som på senate tid sunts i flera europeiska länder; antagligen syftade han främst på Grekland, Portugal och kanske Frankrike där massprotester mot nedskärningar ägt rum. Jag ryckte till. Uppenbarligen förstod han inte att denna sociala oro i samma ögonblick faktiskt satt framför honom i form av tjugo sverigedemokratiska ledamöter. Visserligen i kostym och än så länge förstiktiga med att bråka med minoritetsregeringen. Men de skulle inte ha suttit där om inte arbetslösheten varit skyhög.
Sverigedemokraterna kan aldrig besegras genom debatter i medierna, så som liberalerna tror. Det är i grund och botten inte Sverigedemokraterna som debatten ska tas med, utan med de ekonomiska doktriner som framkallar den sociala otryggheten. Det kan liberalerna aldrig göra, och än värre: Frågan är om den nuvarande socialdemokratin, som också sätter överskott i finanserna högre än kamp mot arbetslösheten, är beredd att göra det. Målet om överskott i statsfinanserna motiveras för övrigt alltid med att det som “samlas i ladorna” i kriser ska användas för att motverka arbetslöshet – men pengarna lämnar aldrig dessa lador (utom i form av kapitalexport).
Sverigedemokraterna kan endast besegras genom att en annan social och ekonomisk politik proklameras och dessutom verkligen genomförs, så att detta väldiga sociala maskineri som nu producerar vanmakt och i slutändan främlingsfientlighet istället stannar av och producerar något annat: tilltro till det gemensamma samhället. Olof Palmes enkla, men svårgenomförbara analys, gäller: “I ett samhälle, där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.” (Ingen kommer undan Olof Palme, s. 218-19)
Dessa tankar är inte revolutionerande på några sätt; samma tankar har uttryckts på många andra ställen förut och är en klassisk förklaring av rasismens framväxt. Greider uttrycker det däremot så koncist och enkelt att det är värt att upprepa.
Greiders mest intressanta förslag är att vänstern bör formulera en arbetskritik. Idag befinner vi oss i en absurd situation där den hetaste politiska frågan är “jobben”; ett så vagt och fördummat politiskt samtal borde alla inblandade att rodna. Att vilja ordna sysselsättning åt folk är ju så självklart att man skäms av att ens tänka på annat. Med facit från sju års politik är det tydligt att “arbetslinjen” inte syftar till en full sysselsättning – som ju är negativt för kapitalismen i stort – utan är en förevändning för att försämra villkoren för dem som har det kärvt och omfördela samhällsresurser till dem som redan har. Greider menar att vänstern måste ifrågasätta arbetets nytta och ställning, att agitera för arbetstidsförkortning och för att ge anställda ökad kontroll över sitt arbete; kort sagt en kritik av lönearbetets utformning. Idag vågar SAP inte röra vid detta, men ute på vänsterkanten börjar saker märkas: Vänsterpartiet agiterar för sex timmars arbetsdag och utomparlamentariska vänstergrupper har lanserat begreppet “Fritidslinjen” som ett eftersträvansvärt alternativ; jag tycker Erik Persson från Förbundet Allt åt Alla Umeå förklarar det fint.
Dessa insikter måste dock kopplas till ytterligare en organisationsfråga: hur vänstern ska bemöta den splittring och omstrukturering av den breda arbetarklassen som skett de senaste tjugo åren. Industriarbetarklassen, det traditionella revolutionära subjektet, har minskat nämnvärt. Det så kallade prekariatet växer tack vare bemanningsföretag och en ökande mängd tillfälliga anställningar. Speciellt bland unga är sammansättningen av löntagarkollektivet väsentligt annorlunda än för förti år sedan. Att föra en politik som stärker löntagarkollektivets ställning på arbetsmarknaden utifrån de rådande förhållandena är den breda vänsterns nuvarande utmaning. Att anamma spår av högerpolitik kommer bara att gynna högern, som ju alltid kommer vara bättre på att föra just högerpolitik. En tydlig reformistisk politik som ställer upp ett alternativ till den nuvarande likriktningen är Greiders slutsats för en lyckad vänster, som också kan kväsa den framväxande nyfascismen. Här är han vag, just för att frågan är svår att besvara. Att finna svaret på detta problem är vänsterns problem.
3.
Resonemangen i dessa böcker är förenklade och koncisa men vad Greider gör är att ge reformismen upprättelse, samtidigt som han pekar mot samtida utmaningar och hur de kan bemötas. Han pekar inte på definitiva lösningar mer än de fyra förslag han lägger upp. I korthet efterfrågar han en tydlig vänsterpolitik som inte ger några eftergifter åt högerideologi. Ett organisationsbygge underifrån som grundar sig i folks upplevda livssituationer och använder sig av marxismen som verktyg. Detta är ingalunda någonting nytt, utan samma sak som vänstern alltid har ropat om. Vad Greider gör är att väcka kampvilja och peppar en. Mellan raderna kan man skymta något ofattbart som inte blev av och potentialen i en stark arbetarrörelse. En nostalgiker kan sörja det som gått förlorat, men en vänstermedveten organiserar.
Jag gillar Greider, han är ideologiskt driven vilket är ett skönt avbrott från den politik som förs idag. För även om man inte ska fastna i dogmer så spelar ideologi faktiskt en roll som ett ramverk för de mer realpolitiska beslut som man måste fatta. Sen så försöker han inte att tala över huvudet på folk för att ta retoriska poäng.
Men en stor del av socialdemokratins och för den delen socialismens stora dilemma i Sverige är att man på vissa plan lyckats allt för väl. Det som var de ursprungliga stöttestenarna och visionerna har blivit en så självklar del av det svenska samhället att ingen förstår att det är något som kom ur en långdragen kamp. Jag vet inte om sextimmars arbetsdag är hållbart. Men jag är rätt säker på att inte heller åttatimmars arbetsdag ansågs vara hållbart när det föreslogs.
Det är också intressant att fundera över den tydliga glidningen som skett från den mer gammeltestamentliga synen på arbete som ett nödvändigt ont, ett straff för synder begångna (1 Mos 3:19). Där man i nuläget inte bara ser arbete som något nödvändigt, utan som någon önskevärt, en sorts ekonomins lutherska dygd.
Jag gillar också Greider, även om han ibland slarvar med orden. Han är en av få som öppet talar om behovet av en ideologisk bas att utgå ifrån, i en tid när nyliberalerna försöker pränta in budskapet att ideologierna har dött.
Att socialdemokratins framsteg blivit självklara tror jag definitivt är en poäng: saker som socialbidrag, a-kassa, arton månaders föräldraledighet och homorättigheter har blivit så självklara att folk utgår från att de finns kvar efter att högern demonterar dem (och också glömmer bort dem som har fallit utanför dessa trygghetssystem, som romer och papperslösa). Man är less på Persson och röstar därför moderat istället, utan att inse att det leder till välfärdens nedmontering och ökade klyftor. Samtidigt tror jag att detta är del av en internationell trend, där politiken blir avpolitiserad efter sovjetblockets fall. Det av EU tillsatta teknokrat-styret i Grekland är ett praktexempel på hur den ideologiska aspekten försvinner och man snarare ser behovet av den skickligaste tillämparen av de oundkomliga marknadslagarna. Endast liberal-kapitalismen är tänkbar och frågan är bara om man ska spara eller spendera sig ur krisen. Jag kan verkligen inte fatta att den europeiska socialdemokratin lyckas sjabbla bort ett sånt guldläge och lämna öppet för fascistern.a
Sex timmars arbetsdag är hållbart, men inte utan att den ekonomiska politiken läggs om: höj skatterna, förstatliga vinster, anställ statligt, arbeta för full sysselsättning hellre än överskottsmål, etc. Det är ingenting som sker i handvändning och som troligtvis måste göras i etapper men det är något som vänstern har att arbeta mot. Att just Luther sitter så hårt i den svenska ryggraden kan försvåra.
(Greiders tydligaste påverkan är f.ö. att jag mer och mer känner att det inte funkar att sitta oorganiserad och analysera och gnälla. Att engagera mig i partiet känns som ett naturligt steg.)
Jag tror ett av problemen med att nå full sysselsättning är att det förvisso finns jobb, men inte för de som är arbetslösa. Såg någonstans att i tysk ekonomi till 20 % består av enkla jobb som kräver okvalifiserad arbetskraft – i Sverige är den siffran 2.5 %. Så ett problem med 6 timmars arbetsdagar som fylls av de arbetslösa tror jag är att de arbetslösa inte har den skicklighet (för att använda ett så generiskt ord som möjligt) som krävs för att fylla många de jobb som idag finns. Det skulle vara ett alternativ för städare och industriarbetare och liknande, tror jag, men t ex systemutvecklare och lärare kommer inte gå att ersätta med dagens arbetslösa. Inte på kort sikt, och kanske inte på lång sikt heller (alla klarar inte av att bli akademiker, som det brukar heta).
Å andra sidan så tror jag det är lågutbildade jobb som verkligen skulle tjäna på att gå ner i arbetstid (att postens lastpersonal slipper slita ut ryggen lagom till 55-årsdagen låter ju helt klart attraktivt, för att ta ett exempel).
A fair point. Siffran 2,5% känns spontant som väldigt låg och även om det är i många sådana arbeten man bortrationaliserat personal räcker det inte för att svälja alla arbetslösa. Samtidigt är “kvalificerade yrken” en väldigt bred kategori, som väl inkluderar allt från serveringspersonal till hantverkare och chaufförer. Jag tror att man inte bör underskatta möjligheten att utbilda arbetslösa och ej heller utgå från att arbetslösa saknar utbildning. Samtidigt är det väl som du säger i lågutbildade jobb som det är viktigast att kapa arbetstid, i alla fall ur ett folkhälsoperspektiv. Inte minst inom kvinnodominerade yrken, där man dessutom ofta är underbemannade som det är.
Akademiska yrken har dock problem. Till viss del kan man förlita sig på arbetskraftsinvandring. I andra fall är det spretigt; vad gäller lärare till exempel är det en väldig skillnad mellan olika ämnen vad gäller mängden utbildade lärare, varför det vore svårt att kapa arbetstiden generellt för hela gruppen. En omställning skulle av nödvändighet behöva ske gradvis över en längre tid.