En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.
0. Tystnad.
I dag har det gått ett år sedan det senaste kriget mellan Israel och palestinierna inleddes. Jag vill be var och en att delta i en tyst minut för krigets offer. Om det passar bra, kan du stå upp.
Tack.
1. »Livet är kört, ta hand om dig«
Lina Selleby, alias Twiggy Pop i bandet Doktor Kosmos, har gått bort i cancer, 53 år ung. Uje Brandelius, hennes bandkamrat, skriver fint om förlusten i Aftonbladet, 2024-08-12.
Själv såg jag aldrig Doktor Kosmos live och har under många år inte lyssnat på dem förutom när jag kring första maj börjar låta min spellista med socialistisk musik rulla, men under mina tonår utgjorde Doktor Kosmos en viktig hållpunkt i min politiska utveckling. Fastän jag aldrig skulle ha erkänt att jag lyssnade på pop, eller ens någonting som saknade mörker och/eller dubbelkaggar, hade jag under en viss period texten till »Vill ni ha det som i Sovjet eller vadå?« i min Helgon-presentation. Som ingen annan som jag då kände till lyckades orkestern göra vänsterideologi till någonting kul, coolt och klipskt, som var på låtsas och på riktigt. Lina Sellebys sånginsatser var en av bandets styrkor och spelade en liten men viktig roll i att tonåriga jag blev en av alla de kommukids med kommuhjärtan som »bygger upp en sorts astral / krockkudde utav moral / som fångar upp dom små och svaga / ändrar deras levnadsbana«.
Tack för musiken, Lina, och tack för god vakt.
2. Oundviklig nedväxt? Socialchauvinism? Uppföljning från föregående inlägg
I dialog med min förra Knutpunkt har bloggen Turist utvecklat sina tankar kring det jag där tog upp, genom att först lägga upp läsanteckningar från andra delen av Kohei Saitos Slow down och sedan ett svenskt referat av Kai Herons långa kritik av Leigh Philips och Matt Hubers eko-modernism, vilken Verso publicerade i April: Forget Eco-Modernism. Herons ursprungsartikel är väl värd att läsa – efter den svenska presentationen, som tydligt lyfter fram de huvudsakliga poängerna i ett annars lite långt inlägg.
I sitt inlägg sparar inte Heron på krutet, när han tar fram ett av leninismens tyngsta invektiv och kallar denna ekomodernism för en slags socialchauvinism. Hans argument för detta är att den har tre blinda fläckar: ett förnekande av ojämlikt utbyte mellan centrum och periferi, en vulgärläsning av Kapitalet som motiverar accelerationismen, samt ett förminskande av alla socio-ekologiska gränser. Sammantaget ger detta en vision av socio-ekonomisk omställning som fokuserar på arbetarklassen i det globala Nord som det revolutionära subjektet, medan de aldrig tar i frågan om att den globala arbetarklassen är splittrad och har olika intressen. Den strategi som Huber och Phillips föreslår, d.v.s. en grön ny giv som fokuserar på att bygga upp en industriell bas i Nordländer och skydda denna med skyddstullar, riskerar att bli en slags socialchauvinism, där arbetarklassen mobiliseras för en nationell förnyelse, snarare än internationell solidaritet. För dem utspelar sig politik på den nationella arenan snarare än den internationella.
Jag har länge funderat på hur jag ska samla mina tankar kring detta ämnet, men så kom i förra veckan avsnitt S08E01 av Komintern där Jesper, som skriver Turist, och Herman Geijer gästar podden för att diskutera just detta ämne, utifrån böckerna och flera av de artiklar som jag tidigare har tagit upp. Det är ett spännande avsnitt, som jag tycker närmar sig frågan från en fruktbar vinkel: Saitos kritik berör ekologi, imperialism, fördelningspolitik, realpolitik, socialt liv – så många olika ämnen som är centrala för en vänsteranalys av världen. Just därför är det givande att stanna upp och peta i det såriga, för att se hur vi kan besvara de frågor som uppkommer. Till exempel: det är impopulärt att gå till val på att lova mindre åt alla, men är det klokare att gå till val och lova saker som man kanske inte tror sig kunna hålla? Är en ekonomisk nedgång till följd av ekologiska kriser oundviklig? I sådana fall måste man förstå diskussionen som att det handlar om huruvida det ska finnas ett planerat eller oplanerat svar på kapitalismens kristendenser. Vilket uppdrag har vi i kärnländerna, om vårt välstånd vilar på en exploatering av periferin? Alla dessa frågor är svåra och obekväma och därför givande att undersöka. Om Saito kan lyfta dem, kanske boken kan fylla en god funktion oavsett dess brister.
Det finns också en befriande ton i avsnittet. En viktig insikt finns i kritiken av ovan nämnda Phillips, som beskriver socialismen som ett samhälle av materiellt överflöd i form av prylar. Detta, menar poddarna, är ett tecken på att denna kritik är oförmögen att tänka bortom kapitalismen och föreställa sig att vår relation till varandra och den omgivande världen skulle förändras under en annan ekonomisk ordning. Om ekonomins övergripande syfte ändras från att skapa profit till ägare, till att tillfredsställa mänskliga behov, varför skulle vi föreställa oss att dessa behov skulle tillfredsställas av konsumtionsvaror?
3. Fyra dokumentärer om Kina
Kinas utveckling är antagligen en av världens viktigaste händelser, som jag försöker att följa och förstå. Tacknämligt visar SVT Play tre dokumentärer som visar upp olika ingångar till detta, varav några har tipsats om av andra bloggar.
I Det kinesiska teknikimperiet (2024), som Det glada tjugotalet har diskuterat skildras hur Kinas industriella kapacitet har byggts upp på nolltid, med ett särskilt fokus på Huawei. Det är mycket spännande att se hur effektivt det många sätt är och hur den varnande inramningen inte lyckas med att vara avskräckande. Har kinesiska företag inte respekterat de outsourcade företagens immateriella rättigheter? Naturligtvis. Det borde fler länder ta efter.
Jag fann det mest intressant att fundera över de ganska tydliga socialistiska principerna som vägleder den kinesiska ekonomin. För det första att tillverkningssektorn drivs av en tydlig tanke på att bygga upp en industriell bas och att en stor del av vinsterna återinvesteras i forskningsavdelningar. För det andra att innovation framför allt sker genom små effektiviseringar i produktionsprocesser, till exempel genom att utarbeta billigare tillverkningsmetoder, eller genom att variera och hacka existerande material, snarare än att i västerländsk anda framför allt innovera genom att upptäcka ännu mer exploaterande arbetsvillkor. För det tredje att Huawei arbetar i nära samråd med staten för att bygga ut ex. 5G-infrastruktur i hela landet (och andra länder) vilket möjliggör för andra slags investeringar.
Sammantaget blir effekten att de kinesiska industrierna bygger grunden för en nationell avancerad ekonomi och att de är anpassningsbara för förändringar. Det skiljer från dels Väst, som framför allt vill slimma och exploatera hårdare, eller de post-koloniala stater som kan vara fast i resursexport. Amerikanska företag är naturligtvis skraja för detta och den federala staten har strypt exporten av halvledare till Kina – men det kommer de nog att lyckas arbeta runt. Här ser vi varför Trumps aggressiva handelspolitik gentemot Kina har fortsatt under Biden och varför den kommer att fortgå även om Harris blir vald: det handlar om ekonomiska muskler och monopolkontrollen över avancerad högteknologi.
I Övervakad (2023), som Copyriot tipsade om, kan vi se den andra sidan av myntet. Denna utbyggda tekniska infrastruktur möjliggör ju inte bara god internetuppkoppling eller solpaneler, utan även en massiv övervakningsapparat. Denna vilar till stor del på ansiktsigenkänning, GPS-spårning och internetövervakning. Många kineser verkar dock välkomna den, eftersom de sammankopplar den med trygghet och ordning, eller bara bekvämligheten i att kunna skanna ens ansikte i stället för sitt betalkort.
För dokumentärens huvudpersoner, som är journalister, advokater och människorättskämpar, är det emellertid inte någon trevlig tillvaro. De är ständigt övervakade och punktmarkerade av statsapparaten. Det intressanta är dock att denna övervakningsapparat, som Copyriot påpekar, i slutändan vilar på väldiga mängder poliser, partimedlemmar och andra, som rent fysiskt kan söka upp, tillrättavisa, och hindra de oönskade personerna från att komma ut ur sina lägenheter. Tekniken underlättar dock detta.
Ett tredje tips är den oscarsnominerade Ascension: den kinesiska drömmen (2021). Denna visar upp ett tvärsnitt av det kinesiska klassamhället, genom en serie kortare bilder från fabriker, gator, influerarkurser, vattenparker, gamingkaféer, exklusiva restauranger och risfält. Det saknas berättarröst och en stor del av dokumentären är utan dialog. Den förklarar inte, utan presenterar en serie intryck som sammantaget ger en känsla av Kina.
Den som uppskattar det långsamma, tysta formatet, kan med fördel även se dokumentären Behemoth (2015), som finns på Cineasterna. I långsamma och hemsökande bilder, utan berättarröst eller dialog, får vi följa kolets väg genom tre akter inspirerade av Den gudomliga komedin: från det inre Mongoliets helvetiska gruvlandskap, till stålverken och de arbetare som brutits ner av föroreningarna, till en nybyggd »spökstad«. Dessa städer må ha fyllts ut eftersom – men till vilket pris?
4. Är dollarn ute?
Börjar dollarns ohotade ställning som internationell valuta att ruckas på? Kanske. I avsnitt 856 av Chapo trap house, ett av poddens allvarliga avsnitt, gästas Will och Felix av Washington posts Jeff Stein, som har skrivit om Förenta staternas sanktionsregim. Sedan 00-talet har antalet personer, stater och grupper som är föremål för amerikanska ekonomiska sanktioner vuxit snabbt, då såväl republikaner som demokrater ser dessa som ett acceptabelt alternativ till militära interventioner.
Problemet är att mängden sanktioner har ökat såpass att det nu riskerar att hota dollarns ställning som världsvaluta. En tredjedel av världens länder ligger under sanktioner, men detta gäller hela 60% av »utvecklingsländer«, vilka följaktligen behöver ha mer eller mindre genomgripande alternativ till västs finansiella infrastruktur. Om såpass många länder utestängs, blir det naturligt svårt för Väst att fortsätta kontrollera globala finansiella flöden, vilket är ett av de fem globala monopol som Samir Amin menar att imperialistisk makt vilar på. Att BRICS+, som ju lockar till sig många av dessa utestängda länder, i somras tillkännagav sina planer på att överge dollarn inom tre år, ska väl ses som ett tecken på denna rörelse mot en multipolär värld.
En intressant poäng i avsnittet är att Stein påpekar att de flesta i Förenta staternas styrande skikt kan se hur denna sanktionsregim undergräver landets förmåga att projicera makt globalt, men att de inte kan hitta något bra alternativ. De kan ju se att de sammantagna sanktionerna är ohållbara, men samtidigt försvara varje enskild sådan. För tja – vad gör man annars?
5. Björn Ranelid: »lika känd som Zlatan och mer bevakad än kungen«
Den första helgen efter att jag hade återgått till arbetet, lystes helgen upp av att Hilda Ärlemyr skrev årets kanske bästa kulturartikel, då hon åker hem och intervjuar Björn Ranelid (DN 2024-08-22). Måndagen därefter ägnade mina kolleger och jag säkert en timme åt att skämta kring artikeln i stället för att planera läsåret. Ärlemyr använder sig av den klassiska tekniken att låta ett intervjuoffer tala och falla på eget svärd och eftersom Ranelid är en ofrivilligt rolig man finns där en nästan outsinlig källa till skoj. Men bortom alla måttlösa uttalanden och dråpliga detaljer som Ärlemyr lyfter fram blottlägger artikeln någonting allvarligt om kulturvärlden.
Ranelid jämför sig med Zlatan och menar att även han är en arbetarunge från Malmö, som har fått kämpa för att komma dit han är – han har inte haft någonting gratis, tack vare kontakter eller familj, och har genom sitt enträgna arbete skapat någonting unikt i svensk litteratur. Trots denna gärning, och trots att han har deltagit i Let’s dance, och trots att fjorton kvinnor har tatuerat in hans fras »Bär ditt barn som den sista droppen vatten« (som han också har målat på sin garageport) har han inte fått något erkännande från kultureliten. Tvärtom: när Ranelid uppmuntrade de aderton att liksom honom delta i nöjesprogram på teve skrev dåvarande akademisekreterare Peter Englund på sin officiella blogg att något sådant inte skulle ske, men att allt som håller Ranelid borta från författandet välkomnades.
På vissa sätt är det en klasskillnad som man kan se här. Ranelid framställer sig som underdogen, arbetargrabben som har lyckats arbeta upp sig och som vill bli accepterad av kultureliten och intagen i deras sällskap. Detta går emellertid inte, för att hela hans författargärning – och hans säregna stil – vilar på att han fullständigt saknar den egenskap som framför allt värderas inom borgerligheten: måttfullhet.
Detta exploderande storhetsvansinne och renons på självdistans delar Ranelid med Linda Skugge, som Paulina Sokolow träffande beskriver som »vår tids Strindberg« i Flamman 2023-08-14: »för kulturellt högklassig för att lägga i nöjesfacket och för omedveten om koderna för att räknas som rumsren, för konservativ och osysterlig för att få full poäng som feminist, men ändå pionjär i att bryta tabun och att formulera ett feministiskt språk«. Liksom Skugge och Ranelid var Strindberg inte riktigt klok, men det var ju också hans hejdlösa beredskap att bryta med den borgerliga litteraturvärldens konventioner i jakt på att uttrycka sig ärligt, som gjorde att han kunde revolutionera den svenska litteraturens språk, motivkretsar och tekniker och bli en av portalgestalterna för den moderna svenska kulturen och språket. Han älskades av arbetarrörelsen och det svenska folket, men avskyddes av det borgerliga etablissemanget.
Med tanke på detta tycker jag att Ärlemyrs artikel bjuder in oss att fundera på några viktiga frågor: vem är det egentligen som avgör vad som är bra kultur? Vilka personers erfarenheter och uttryckssätt får rymmas inom denna? Och hur många Augustpris kan en mening vara värd?
5. Kortslutning i Schtaan
Northvolt kärvar ordentligt. Efter flera dödsfall och olyckor som har bubblat upp har till sist den mediala bilden av ett företag som ska rädda världen (och Skellefteås kommunala ekonomi) krackelerat. Talande nog är de inte alla de olyckor som har drabbat arbetare som har lett till denna allmänna skepsis, utan en hackig ekonomi, vilken kulminerade i att 1000 anställda varslades i Skellefteå.
Dagens eko 2024-09-26 går igenom åtta anledningar till företaget kris. Kort sagt har det varit ett jätteprojekt som har letts av folk utan erfarenhet av att bygga upp den här sortens fabriker och som har byggt på dels låga elpriser, dels investeringar och stora ordrar. Nu har man misslyckats med att få igång produktionen, tappat stora kontrakt, tillgången till billig el verkar osäker och Sverige vill inte stötta företaget i dess uppstartsfas. Då är det mer lockande för Northvolt att satsa på att bygga fabriker i Tyskland eller Kanada, som lockar med subventioner på ett annat sätt.
I Flamman, 2024-10-02, beskrivs hur verkligheten har sett ut för en del av de anställda. En bristfällig säkerhet har underblåsts av att företaget medvetet har rekryterat unga och oerfarna, som är mindre benägna att ifrågasätta arbetsmiljön. Utbildningar har varit undermåliga och migrantarbetare har utnyttjats efter en rasistisk hierarki; den intervjuade Rasmus säger: »Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen«. En kinesisk kollega till Rasmus arbetade tolvtimmarsskift i en hel månad, och sov inne på fabriken. Att olyckor sker under sådana omständigheter är ingalunda märkligt.
Att IF Metall inte har upptäckt detta, utan till och med gått ut i medierna för att spela ner sommarens oro efter det fjärde dödsfallet, hoppas jag kommer leda facket till att idka självkritik. En möjlig förklaring är att sammansättningen av arbetsstyrkan har bidragit till att utestänga facket: man har dels rekryterat unga och oerfarna, som kanske inte är fackanslutna och saknar utbildning i arbetsmiljöregler, dels haft många utländska gästarbetare som även de saknar denna kunskap. Utan en lokal facklig närvaro försvåras möjligheter att faktiskt se till att våra rättigheter efterlevs, som jag skrivit om förra hösten. En mer kritisk förklaring finns i Brand (2024-08-12), där Viktor Mauritz sätter Metall i sammanhang:
Vi pratar om förbundet som slaktade våra reallöner när levnadsomkostnadskrisen slog till på allvar förra året, som också förhandlade ner lönerna rejält 2008-2009, som 2020 gick i spetsen för att överge turordningsreglerna i LAS i konflikt med övriga LO. Som när LO förhandlade bort strejkrätten 2018 för att kväva det självständiga Hamnarbetarförbundet kommenterade att »man måste kunna lita på Skandinaviens viktigaste hamn«.
Nåja. I veckan läste jag Din tjänare hör från 1977, den första delen i Sara Lidmans epos om hur jernbanan kom till Västerbotten. Huvudpersonen, i den mån det finns en sådan, är Didrik Mårtensson, en yngling i röd busaron som har läst i Skjellet-avisen om hur deras landsända hånas i huvudstaden och vill något annat än det inskränkta nybyggarslitet. I bokens höjdpunkt tar ’n Didrik ton på Lillvattnets sockenstämma och uppmanar männen där att våga drömma större än att slita illa med att dika ut myrar, och nog är det så att jag i hans anförande tycker mig känna igen en hel del lokalpolitiker från vår egen tid:
– Från det verkliga Schwärje sändas helt visst anrop till Kronans alla socknar och undersåtar. Men vad svara vi? Herre giv oss nödfoder!? Herre hjälp oss att sänka våra sjöar!? Herre hjälp oss att vara små och omärkliga här i Lillvattnet!? Och i det verkliga Schwärje där skratta dem åt våra böner. I riksdagen tala dem om de förenade konungarikenas behov av Jernbanor. Och de byggas från ort till ort. Och tåget gå. Förnödenheter skaffas och bytas och människorna bliva rika. Sannerligen vår broder Gretason från Hundtjärnhålet hade rätt när han sade: Huru roligt måste det inte vara att vara rik. Fröjden att komma någonstans utan att plåga hästen! Fröjden att kunna ägna någon timma om dagen åt själens och vettets odling utan att få höra att man fåfängas! Kort sagt fröjden att bliva såsom svenskar och fullständiga människor! […]
– [Riksdagen] måste få veta och känna att vi finnas här. Kräva vi Jernbana i stället för nödfoder då förstå dem där nere att vi också hava något av större värde att komma med, att här slumra rikedomar i nejderna som vi med glädje vilja låta komma hela riket till godo. Varför skulle vi gnälla när vi kunde taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.
En ironi i Skellefteås tillväxtsatsning under de sista tio åren var att man namngav det nya skrytbygget till kulturhus Sara, efter en av våra centrala skildrare av rovdrift och kolonisering av norrlandslänen. Man ska nu inte räkna ut satsningarna här uppe bara för att Northvolt har det tufft – särskilt inte Hybrit, som har LKAB och SSAB bakom sig – men visst kan man med detta namngivande i åtanke känna att det vore passande om bubblan sprack där i Schtaan.
6. Fredric Jameson, 1934-2024
En av litteraturvetenskapens stora har lämnat oss, efter en lång och produktiv karriär. Jameson är väl för många mest känd för sin Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism från 1984, eller frasen att det är enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut, men han skrev brett och ändlöst nyfiket. Novara FM spelade in ett fint avsnitt tidigare i år, där Richard Hames talar med Sianne Ngai och Matthew Beaumont i ett samtal som introducerar Jamesons tänkande i allmänhet, med djupdykningar i dialektiskt tänkande, totalisering och hans omättliga intresse. Avsnittet är väl värt att lyssna på, för att få en insikt i en spretig och intressant tänkares arbete.
För den som vill läsa Jameson har the London Review of Books sammanställt ett minnesinlägg, med ett antal av de essäer Jameson skrev för tidningen sedan 1994, som man kan botanisera i. Hans essä om Knausgårds Min kamp 6 är till exempel insiktsfull om inte bara det projektet utan litteratur och autofiktion i stort.
Annars kan man få en rad ingångar i hans olika verk, i den stora samling essäer om dessa som förlaget Verso sammanställde tidigare i vår, under rubriken Jameson at 90. Där tyckte jag om Gerry Canavans text om Jamesons Archaeologies of the future (2005), en bok om science fiction och utopier. I den lyfter Canavan fram att Jameson såg det utopiska som en grundläggande funktion av all konst, och citerar en gammal essä från 1979:
All contemporary works of art—whether those of high culture and modernism or of mass culture and commercial culture—have as their underlying impulse—albeit in what is often distorted and repressed, unconscious form—our deepest fantasies about the nature of social life, both as we live it now, and as we feel in our bones it ought rather to be lived.
Är det inte sant? Är det inte så? Jag vet ingenting som bevisar detta tydligare än alla rollspel jag har spelat, framför allt de samberättande, då man märker att man själv och alla sina medspelare lyfter in just sina föreställningar och skapar en slags spegelbild av verkligheten. När dessa berättelser sedan utspelar sig i rymden, eller framtiden, eller på en annan planet och vi befinner oss på ett stegs avstånd från det vardagliga, framträder dessa spretiga drömmar än tydligare; Jameson påpekar att SF renodlar denna utopiska funktion hos litteratur, då det är en genre som nästan alltid visar upp ett annat samhälle och system. Som Canavan påpekar:
SF, in Jameson’s hands, becomes a special case of this universal utopian tendency. Because of its intense relationship to futurity—to civilizational histories that can be better or worse, depending on what people do in the present—SF offers an important site for working through just what it is we are hoping for (as well as an experimental laboratory for figuring out if we’re ever likely to get it, or if we’d even be happy with the results if we did).
Science fiction bär på en måttlös potential för att spränga ens tankar. En av de enskilda texter som har haft störst inflytande på mitt politiska tänkande är förmodligen Ursula K. Le Guins The Dispossessed, som jag läste som tonåring och har burit med mig sedan dess – detta är varför denna blogg är namngiven efter Odo, den anarkistiska tänkare i romanen vars filosofi utgör ledstjärnan för det kommunistiska samhället på månen Anarres.
Archeologies of the future är en otrolig bok (också den enda av Jamesons jag har läst i helhet). Jag minns att jag blev golvad av den, för det är tät prosa, fullspäckade av insikter och idéer som jag bara halvt förstod. Men det gjorde ingenting. Det är den sortens verk som man närmar sig och känner att man inte tar in allting men att man likväl greppar någonting litet, som gör att man kommer vidare i sitt tänkande – likt Marx och Adorno kan Jameson låta en tankegång vecklas ut långt längre än vad som krävs för att bevisa en tes, tills dess att alla dess oregelbundenheter och inneboende motsättningar har blottlagts, med hjälp av paralleller till en rad texter eller oväntade hopp som sätter eld på det vildvuxna snåret, så att när läsaren kommer ut på andra sidan har hen fått med sig en förståelse som gör att hela ämnet framstår i ett nytt ljus för läsaren och utgångspunkten nu verkar främmande; vad som med ett stort ord kallas dialektiskt tänkande.
Tack för god vakt.
7. Verso behöver oss
Det ovan nämnda brittiska förlaget Verso books har hamnat i bekymmer, då en av deras distributörer har gått i konkurs med nästan en miljon punds obetalda skulder till Verso. Därför ber de nu om hjälp att sparkstötta sin höstutgivning; det finns goda möjligheter att få e-böcker, fysiska böcker eller bara fin merch.
Verso har publicerat massvis av nyttig, radikal litteratur – ibland känns det som om halva min bokhylla kommer från dem. Surfa gärna in på Kickstarter och stötta deras projekt, om du kan, eller beställ lite böcker från deras vanliga sortiment.
8. Recept: Toscansk bönsoppa
Rönnarna och björken har skiftat färg, solen går ner kring halv sju och i morse var första dagen med minusgrader då jag gick in till jobbet. Det är med andra ord sopp- och gryt-tider och ett favoritrecept är detta på toscansk bönsoppa, som jag fick från Konsum. Det är ett mustigt och trevligt recept, som har en hel del goda smaker i sig.
Efter att lagat det ganska många gånger har jag två förbättringar till det skrivna där: selleri och syra. Slanta några stavar stjälkselleri som du steker med grönsakerna, så blir det gott (att utelämna det i ett italienskt recept känns som ett tryckfel). Viktigare än sellerin är emellertid att du häller i någonting syrligt för att balansera sötman från grönsakerna och honungen. Vinäger eller citronsaft fungerar bägge fint, beroende på vilken smak du föredrar. Till skillnad från sellerin är detta ingenting som du kan utelämna.
I övrigt kan man modifiera lite utifrån vad du har hemma: gul lök ersätter schalottenlök utan problem, grönkål ersätter svartkål, en röd paprika får gärna åka med om du har köpt en paprikamix och jag byter gärna ut de vita bönorna med kidneybönor. Ju längre det kokar, desto godare blir det. Glöm bara inte syran.
Hoppas att det smakar! Om du har några bra tips på mustiga grytor eller soppor tar jag gärna emot dem.