I höstas skrev Roland Paulsen en intressant text om att mäta sina testosteronnivåer, där han talar om att varje samtid har sin egen bioessentialism (DN 2025-10-26). Testosteronet utgör vår tids, där varje del av mäns beteenden kan förklaras utifrån deras testosteron: deras framgång kan förklaras av deras testo-framkallade tävlingsvilja, men samtidigt kan kriminalitet och skolmisslyckanden förklaras av bristande impulskontroll – som också framkallas av T:et. Den centrala roll som testosteronet har intagit har också lett till att antalet män som får testosteron utskrivet har ökat med 150% på 15 år. En sådan ökning kan inte förklaras medicinskt, utan vittnar om sociala orsaker. Som Paulsen diskuterar har testosteronet blivit en sådan central förklaringsmodell för hur manskroppen fungerar, som utgjorde det själva kärnan i vad mannen är – en grav förvanskning av biologisk verklighet, där ju kroppen utgör en helhet och testosteronproduktionen endast en liten bit av denna. Eld och rörelse plockar upp den här artikeln i avsnitt 178 och diskuterar testosterontillskott, anabola steroider, m.m., särskilt inom den amerikanska militären, där det används i en absurd utsträckning.
Jag drar osökt en parallell till fröolje-konspiracister, som kan förklara vår moderna världs folksjukdomar – fetma, blodtryck, typ-2 diabetes, hudcancer, m.m. – med att folk äter raps- och solrosolja. Detta blandas ofta samman med ett förespråkande av att äta mycket kött, naturligtvis stekt i smör, i någon slags föreställning om att det utgör en mer »naturlig« och ursprunglig mänsklig diet. Hellre än att förstå kost och välmående som ett samspel mellan intag, livsstil och motion, tänker man att pommes frites blir nyttiga om man friterar dem i talg.
Det verkligt intressanta i besattheterna kring både testosteron och fröoljor är hur de konstruerar en föreställning om vad som är »naturligt« för att rättfärdiga ett nytt kulturellt fenomen (som alltid med föreställningar om vad som är naturligt). I grunden kretsar nog bägge saker kring ängslighet, där en svårgreppbar verklighet skapar oro och man söker kontroll. Vad vetenskap och forskning säger är mindre viktigt, för vad som spelar roll är att man upplever sig själv som naturlig eller finner en förklaring till sin tvekan på sin maskulinitet, på ett sätt som passar in i den grupp man önskar tillhöra. Liksom all bioessentialism och rädsla för feminisering närmar vi oss en konservativ tankevärld.
Det är spännande att ställa Paulsens text bredvid Lyra Ekström Lindbäcks essä »Jag tog pillret – och blev någon annan«, om hormonella preventivmedel (Flamman, 2024-10-09). Däri beskriver hon närmast motsatsen till vad Paulsen tar upp, nämligen att de väldigt dokumenterade biverkningarna snarare spelas ned och hur hennes egna reaktioner på hormonspiral ifrågasattes då »hormonerna bara verkar lokalt«. Tonen är tillspetsad men hon beskriver hur hormonella preventivmedel inte bara kan förstås som en frigörelse, utan även som ett disciplinerande av kvinnan. Ekström Lindbäck beskriver att barnmorskor rekommenderar preventivmedel utifrån vad som främst kommer att förhindra graviditetet, vilket innebär hormonspiral eller p-stav, trots dokumenterade biverkningar och förhöjd cancerrisk.
Snarare än att se könshormonet som en förklaring till varje beteende, pekar man snarare på sociala faktorer. WHO:s riktlinjer, citerar Ekström Lindbäck, menar att »en kvinna som kommer tillbaka och klagar över försämrat psykiskt mående eller sänkt libido ska frågas om ›förändringar i livet som kan påverka hennes mående eller sexdrift, inklusive förändringar i hennes relation med sin partner’« och om hon mår fruktansvärt illa ska hänvisas till psykvården. Det vetenskapliga läget pekar starkt på att syntetetiska könshormoner kan orsaka dåligt mående hos unga kvinnor. Även för vuxna kvinnor pekar mycket på en bristande livskvalitet och på att man sannolikt upplever mindre njutning av sex och attraktion till en partner man har träffat medan man har ätit pillren.
Till sist tar Ekström Lindbäck upp att hormonella preventivmedel har bidragit till att göra preventionen till kvinnors ansvar, till skillnad från hur det tidigare var. Inte heller verkar p-piller för män komma ut på marknaden eftersom det inte anses »vara försvarbart att utsätta män för biverkningar som huvudvärk, sänkt libido, akne, viktuppgång eller humörsvängningar«, vilket kvinnor förväntas accepteras. Varför då?
Ja, varför är det otänkbart att män skulle ta syntetiska könshormoner som försämrar deras livskvalitet, medan kvinnor förväntas göra det och får sina upplevelser nedtystade, eller varför är det okontroversiellt att ge flickor i puberteten sådana, medan hormoner till transungdomar orsakar ramaskri? Varför uttrycker inte fler »könskritiska« tänkare en djup oro över att så många cismän vänder sig till könsbekräftade hormoner?
Liksom Ekström Lindbäck är jag kritisk till den nya naturligthetsvurmen och industrin, inte minst när reaktionära röster oroar sig för att (vissa) kvinnor föder för få barn (och andra för många). Tillgången till säkra preventivmedel och fri abort har utgjort historiska framsteg för kvinnors frigörelse, men deras förutsättningar formas också av det patriarkala samhället. Sexualitetens frigörelse kräver jämlikhet på ett mer fundamentalt plan.