En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.
0. Ur Gengångare, av Henrik Ibsen
Fru Alving. Nu ska ni höra vad jag menar med det. Jag är rädd och ängslig, för jag har något gengångaraktigt i mig som jag aldrig kan bli kvitt.
Pastor Manders. Vad var det ni kallade det?
Fru Alving. Gengångaraktigt. När jag hörde Regine och Osvald där inne var det som om jag såg gengångare framför mig. Men jag tror nästan att vi är gengångare allihop, pastorn. Det är inte bara det vi har ärvt från far och mor som går igen i oss. Det är alla möjliga gamla utdöda föreställningar och allsköns gammal utdöd tro och sådant. Det är inte levande i oss; men det sitter ändå i och vi kan inte bli av med det. Bara jag läser i en tidning är det som om jag såg gengångare smyga mellan raderna. Det finns nog gengångare lite varstans i det här landet. Det kryllar av dem överallt, skulle jag tro. Och så är vi så eländigt ljusskygga allihop.1
1. »Förintelsen efter Gaza«
Efter att Förenta staterna har lagt ner sin röst har FN:s säkerhetsråd röstat för ett vapenstillestånd i Gaza. Äntligen. Det är litet, men det är någonting, och hade förmodligen inte skett utan de massiva protester som har svept över världen.
Som en frisk fläkt är Pankaj Mishras essä »Förintelsen efter Gaza«, Aftonbladet kultur har låtit översätta, som på ett oerhört sätt diskuterar folkmordet i Gaza, historiebruket av förintelsen och hyckleriet från västerländska militära ledare. Det är en fantastisk text, antagligen det bästa som jag har läst om kriget, och jag ska inte försöka sammanfatta, av rädsla för att förminska dess klarsynthet. Om du ska läsa en text, är det denna.
Efteråt tycker jag att du ska lyssna på detta avsnitt av LRB:s podd, där Mishra utvecklar tankarna kring essän i ett samtal med Adam Shatz. Där fördjupar de sig i bl.a. Israel som en fästningsstat vars självbild stukas av anfallet 7 oktober, vilken slags lockelse som sionismen har haft för bl.a. hindunationalister (samma anledning som hindunationalister gillar Hitler, f.ö.) eller andra postkoloniala stater, samt hur dessa frågor har betraktats från det globala Syd.
I en nordisk kontext har Ali Esbati och Rasmus Fleischer skrivit varsin egen text utifrån Mishras essä, där de utvecklar varsin tankegång ur texten. Ali Esbati skriver på sin blogg om »Idealens kollaps« (en text ursprungligen publicerad i norska Klassekampen) om hur folkmordet i Gaza är del av en större politisk utvecklingstendens som han kallar »slutet på efterkrigstiden« och handlar om att västerländska eliter söker att bryta sig fria från »de demokratiska och humanistiska begränsningar som krigsslutet pålade dem: Folkrätt, asylrätt, deklarationer om mänskliga rättigheter«. Det kan ju verka paradoxalt att det är fascistiska och post-fascistiska partier som utgör Israels mest entusiastiska påhejare i Europa, men det är logiskt. Fastän de är antisemiter kan de se en förebild i den militariserade etnostaten, där interna kritiker mot den våldsamma nationalismen hånas och tystas. De inspireras för sina egna nationella projekt, inte minst riktat mot den inhemska rasifierade befolkingen, som ser sina regeringar ha svårt att fördöma tiotusentals dödsfall i Gaza och i praktiken visa att vissa liv värderas högre än andra. Det enda sättet ut ur detta mörker, menar Esbati, är genom en politisk gemenskap som »ytterst handlar om att hedra, försvara och utveckla det som vanns efter oerhörda mänskliga lidanden under andra världskriget«.
Rasmus Fleischer skriver i sin tur en kompletterande essä för Aftonbladet Kultur: »Rättvis fred kräver att allas rätt till liv erkänns« där han framför allt diskuterar frågan om historiebruk, inte minst kring frågan om avkolonisering. Att beteckna Israel som en bosättarkolonial stat tycker jag är en rimlig beskrivning av relationen mellan det formella Israel och ockupationen av de palestinska områdena, samt dynamiken bakom dess framväxt. Som Fleischer visar, kan det dock även användas för att misstänkliggöra hela staten Israels existens. Mest flagrant sker det när Natascha Blomberg uppmanar israeliska judar att »åka hem« och hävdar att »varje enskild jude som bor i Israel är att betrakta som en ockupant, med undantag för den lilla grupp vars biologiska härkomst kan spåras till de judar som bodde i trakten redan innan en judisk stat kom på tal«. Jaha, om de ska åka hem, är ju då frågan: var då? Naknare blir ej rasismen. Fleischer vidgar resonemanget på ett intressant sätt till att även handla om Sápmi och etnonationalistiska rörelser i forna sovjetrepubliker som drömmer om ett »ursprungligt land«.
En annan stark artikel om Israel-Palestina skriver Mai Gretz i Clarté 2023:4, där hon tar ett brett grepp om det israeliska samhällets och tecknar dess rörelsetendens. Hon kopplar samman den pågående förstörelsen av Gaza med ockupationen av Västbanken, det israeliska militärindustriella komplexet, fascistiseringen av den israeliska inrikespolitiken och stödet från extremhögern i Väst. Allt hänger samman, och möjliggör ett apartheidsystem som avhumaniserar palestinier och slår ner våldsamt på allt motstånd, fredligt eller ej, för att sedan exportera de vapen- och övervakningssystem som möjliggör detta, med kvalitetsintyget att det har testats i strid, d.v.s. mot palestinier i de ockuperade områdena. Liksom Mishra diskuterar i podden, nämner Gretz att:
Så på ett sätt var också den sjunde oktober ett misslyckande för Israels exportindustri. Och det finns dom som tror att en av anledningarna till att kriget tagit sådana bestialiska proportioner är att militären och dess tekniks anseende måste upprättas igen.
Liksom Fleischer påpekar att »den självklara vänsterhållningen måste vara att motsätta sig etnisk rensning, överallt och alltid« uttrycker Gretz att »dekolonisering handlar inte om att fördriva någon folkgrupp, det handlar bara om att avskaffa den etniska dominansen som råder idag«. Som Pankaj Mishra skriver om dem som nu demonstrerar mot det pågående kriget:
De drivs av den enkla önskan att upprätthålla de ideal som verkade allmänt eftersträvansvärda efter 1945: respekt för frihet, tolerans för andra trosuppfattningar och levnadssätt, solidaritet med mänskligt lidande och en känsla av moraliskt ansvar för de svaga och förföljda. Dessa män och kvinnor vet att om det är något man kan lära sig av Förintelsen så är det ”Aldrig mer för någon”, den slogan de modiga unga aktivisterna i Jewish Voice for Peace använder.
2. Nej till grafitgruvan i Vittangi
I veckan har den styrande majoriteten i Kiruna beslutat att avbryta planprocessen för den planerade grafitgruva som det australiensiska gruvbolaget Talga vill öppna i Vittangi. Det är utmärkt. Sveriges natur hade i slutet av förra året en utmärkt artikel om just Vittangi, som presenterar den kraftiga kritiken: den sammantagna effekten risekrar att förgifta vattendragen, industrisatsningar i Nunasvaara kommer att störa renskötseln allvarligt och grafitgruvan är planerad på ett område där det finns månghundraårig tallurskog med hög artrikedom, vilket Talga har utelämnat i en misstänkt slarvig inventering.
Angående Kirunas nya beslut att avbryta planprocessen förklarar kommunalrådet Mats Taaveniku (S) att det är tre hänsyn som har väglett dem: för det första att det är en ganska kortsiktig verksamhet, med 25 år tid. För det andra är det för att bevara de höga naturvärdena i området. Men, säger Taaveniku till Norrländskan, det ska framför allt ses som en markering mot staten:
– Det här är en markering framförallt mot staten att vi kommer vara skeptiska till nya etableringar fram till dess vi får en mer rättvis fördelning av de värden vi skapar här uppe utifrån de naturtillgångar som finns här. Kiruna kommun har den högsta bruttokommunalproduktionen av alla kommuner. Men vi får inget tillbaka.
Kommunen kommer att få högre kostnader för infrastruktur, räddningstjänst, m.m. men på grund av svensk skattelagstiftning kommer inte kommunen att få någon direkt ersättning för värdet av det som utvinns där. Denna grundläggande känsla av orättvisa över att naturen offras i glesbygden medan vinsterna skattas i Stockholm (eller kanske Luleå) genomsyrar även motståndet mot vatten- och vindkraften, vilket Arne Müller skriver om i Norrsken.
Beslutet att avbryta planprocessen i Kiruna, fick den moderata riksdagsledamoten Mattias Karlsson att ta till brösttoner och hävda att Kirunas kommunledning »agerar som en bananrepublik« och att Taaveniku är som »en maffiaboss […] utklädd till ett kommunalråd« (NSD, 2024-03-27). Vore man nu osäker om Vittangigruvan, är en bra riktlinje att alltid stödja sånt som får Karlsson att hetsa upp sig.
Utöver att det är bra att Vittangis natur skyddas är nog en viktigare utveckling just detta att Kiruna kommun visar sig vara villiga att sätta käppar i hjulet för regeringens gruvplaner, för att få till att kommuner får en större ersättning för råvaruexport. Detta har varit en tanke som har lyfts här uppe så länge jag kan minnas, med räkneexperiment där man översätter Norges och Finlands system till Norrbotten, men det har inte funnits någon King in the North att samlas kring. Nu, kanske? Detta är värt att följa, för att det kommer i ett läge då gruvnäringen planeras öka kraftigt i Sverige.
Ett led i den »gröna omställningen« är en ökad mängd gruvor i Sverige, som Arne Müller skriver om i Flamman (2024-03-24). EU:s nyligen antagna Critical Raw Materials Act bygger på att en större andel sällsynta mineraler ska utvinnas i medlemsländerna eller närstående allierade; det kalla kriget mot Kina bedrivs med mineraler från norra Sverige. Den sittande regeringen (och även S) har signalerat en tydlig önskan att underlätta för ökad utvinning och att man vill att gruvintresset ska få väga tyngre än naturhänsyn och renskötsel, på grund av den »gröna omställningen«. Detta innefattar också en önskan att tillåta brytning av uran. Müller rapporterar i artikeln från Oviken, där det protesteras mot planerna på att utvinna bl.a. alunskiffer (och i förlängningen uran) och rädslan för att Storsjön ska förgiftas.
Dessa lokala protester drivs främst av en oro för att den lokala naturen ska förgiftas eller naturvärden förstöras, snarare än ett ekonomisk missgynnande. För samebyar är konflikten om marken såklart mer fundamental än för oss som »blott« har naturen som rekreationsyta. Om ytterligare kommuner skulle agera som Kiruna och konfrontera staten, och dessa kommuner skulle liera sig med lokala motstånd, kunde detta bli ett hinder för regeringens planer. Men om regeringen skulle ändra reglerna för ersättning till kommuner, så att lokalborna kan se en nytta med etableringar, skulle de däremot kanske kunna splittra motståndet. Fortsättning följer.
3. »Vi måste göra våra läppar för att höras«
I Flamman, i början av mars, skrev Paulina Sokolow en personlig, utlämnande och insiktsfull artikel om skönhetsoperationer. Djärvt och roligt tar hon som utgångspunkt sitt eget misslyckade försök att diskret fixa till läpparna med filler och de hätska reaktioner som detta utlöste. Hade hon inte svikit sina ideal? Vem var hon egentligen?
På ett spännande sätt slår hon sedan en båge från sin egen belägenhet till den koreanska skönhetsindustrin, osynliggörandet av medelålders kvinnor och känslan av att man måste göra ingrepp:
Nu behövs inget patriarkat – vi övervakar oss själva. Och det är inte längre för att få och behålla en karl, utan för att bli anställningsbara. På fingrarna räknar jag på 14 år till för egen del. För de nyliberala feministerna har rätt. Skönhet är frihet eftersom den överskrider klass, och trots de saftiga kostnaderna är metoden fortfarande mer prisvärd än en utbildning.
Detta påminner en hel del om det resonemang om sexighet, som Eva Illouz för i Därför tar kärleken slut. Illouz’ poäng är att denna egenskap har blivit frånkopplad faktisk önskan till attraktion och sexualitet och i stället har blivit en nödvändig egenskap för att man ska ses som en respektabel person. Kanske ger det en öppning till att ta oss an frågan Sokolow ställer: »… varför är då skönhetsingrepp, drömmen om att vara någon annan, något mer, på just medelålders kvinnor så problematiskt?«
Som en parallell till Sokolows text kan man läsa Ida Stillers »Den villkorade kåtheten«, från Flamman nr 13, 2024. Stiller skriver, med utgångspunkt från Erica Jong, om sin egen lust och betydelsen som sexualiteten kan ha för individer, samt hur denna starka drivkraft inhägnas av äktenskap, tvåsamhet, monogami, etc. för att bli socialt acceptabel. Det som beskrivs är på många sätt en slags önskan att fly från den tvångströja som Sokolow skriver om. Utifrån Zadie Smiths iakttagelse att »det finns fördelar med att stå utanför lagen eftersom ingen kan lagstifta mot en då« landar Stiller i en slags plädering inte för normbrottet, utan för normlösheten, vägran att fixera saker genom språket, ritualerna, sederna:
Liksom att det finns fördelar med att stå utanför lagen, som Zadie Smith påpekar, finns det fördelar med att inte ha något språk för något. Det är först när vi exempelvis benämner en relation som polyamorös som polyamori kan ifrågasättas. Kanske är därför det mest subversiva vi kan göra ifråga om sex att inte skriva om det? Att berätta om lust kanske tar bort sexualitetens riktning och karaktär?
4. »Who owns Kafka?«
I en essä från 2011, från London Review of Books2, diskuterar Judith Butler denna fråga, eftersom den blev aktuell och därigenom aktualiserade det absurda i själva idén. Franz Kafka lämnade ju sina manuskript till sin vän Max Brod, som gjorde världen en stor tjänst genom att vägra följa Kafkas uppmaning att destruera dem. 1939 flydde Brod Europa för Palestina och tog med sig dessa manuskript, som efter Brods död lämnades till hans sekreterare Esther Hoffe; efter hennes död 2007 blev det en fråga om arvsrätt. Hennes barn menade att manuskripten skulle tillfalla dem, men blev utmanade av det israeliska nationalbiblioteket som hävdade att Kafkas verk är en kulturskatt som tillhör det judiska folket som helhet och därför bör tillfalla dem. En annan intressent för manuskripten är arkivet för tysk litteratur i Marbach, som vill hävda Kafka som en tyskspråkig författare (detta arkiv innehar redan originalmanuskriptet till Processen, som de köpte av Hoffe för miljoner kronor).
Utifrån dessa intressenter resonerar Butler om deras respektive poänger. För det israeliska nationalbiblioteket är det en ideologiskt viktig fråga: har de rätt att hävda ägande över alla verk skrivna av judiska författare, även sådana som levde innan staten Israels bildande och som likt Kafka var icke-sionister? Vad säger det i sådana fall om diasporans status i relation till Israel? Och även Marbachs försök att ringa in honom som en tyskspråkig författare är förminskande, då det bortser från den mångspråkighet som Kafka levde och verkade i; han kan fungera som bilden av en perfekt Ausländer, som tvättar bort sin brytning och kulturella särprägel för att passa in i Tyskland (hur väl detta historiskt gick för den judiska befolkningen vet vi).
Butler tar detta som utgångspunkt för att närläsa Kafkas verk, framför allt i relation till sionismen och idén om ett nytt hemland, och visar hur man kan se att hans verk genomsyras av vämjelsen inför att höra till, och omöjligheten att hitta fram, anlända och ha ett mål:
I have tried to suggest that in Kafka’s parables and other writings we find brief meditations on the question of going somewhere, of going over, of the impossibility of arrival and the unrealisability of a goal. I want to suggest that many of these parables seem to allegorise a way of checking the desire to emigrate to Palestine, opening instead an infinite distance between the one place and the other – and so constitute a non-Zionist theological gesture.
2016 beslutade Israels högsta domstol att manuskripten skulle tillfalla det Israeliska nationalbiblioteket(!). Tänk att just detta författarskap ska kunna reduceras till en samling fysiska objekt, för nationsbygge.
5. Om Dan Park
Kulturnazisten Dan Park har med sin gatukonst varit en mycket aktiv provokatör, som har utfört påhopp på människor och länge utsatt Malmös gaturum med sina provokativa affischer. Men ställer hans verksamhet också frågor om vad konst är? Bloggaren Det glada tjugotalet skriver en presentation av Dan Park, som fick mig att få en större förståelse för både honom och provokativa budskap i offentligheten i allmänhet. Att Park är en judehatande dyngspridare är klart och just därför utmanar hans verksamhet oss att fundera på vad standardfraserna om konstens provokativa värde faktiskt betyder:
Ibland säger folk att »konst ska provocera« som om detta vore en kvalitetsmarkör i sig. Men det tycks mig som om de som säger så mest menar att de vill att konst ska provocera andra människor – närmare bestämt de som inte delar deras egna åsikter varpå de själva överlägset hånskrattar åt hur provocerade de blev. Jag skulle vilja ställa följdfrågan vilken konst de själva blivit provocerade av, och om de då tyckte om den konsten.
6. Aggregatet: open source-reddit för vänstern
Kamratdataföreningen Konstellationen har startat ett nytt projekt. Aggregatet är en Lemmy-instans (en reddit-klon baserat på öppen källkod), som de hoppas ska fungera som ett brett diskussionsforum för den svenska vänstern. En halvt uttalad förhoppning är att det ska kunna fylla en funktion liknande den som socialism.nu hade en gång i tiden. Själv tar jag mig inte riktigt tiden att hänga på forum, men hoppas på stor framgång. Någonting sådant saknas och viktiga diskussioner stängs in i facebookgrupper.
Sedan tidigare driver Konstellationen Mediakollen.org (ett Omni för vänstern) och mastodon-instansen Spejset, där jag är aktiv.
7. Copyriot återuppstår
På första april, efter påsken, återuppstod Copyriot, i form av ett månatligt nyhetsbrev på OS-tjänsten Ghost. Rasmus Fleischers gamla blogg var en höjdpunkt i den svenska bloggosfären; jag läste den noggrant under 00-talet och den bidrog mycket till att forma mig som tänkande varelse. Att den är tillbaka gör mig mycket glad.