En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.
0. Politisk ordlista
Inflation. substantiv. -en, -er.
En mystisk process varigenom pengar omfördelas från befolkningen till banker och storföretag, för det allmännas bästa.
Se även: alkemi; gulaschbaroner; brännoffer till gudarna i hopp om att frambringa god skörd.
1. Dirty War
Under de gångna veckorna har jag lyssnat mycket på svenska MaidaVales första platta, Tales of the Wicked West. Särskilt låten »Dirty War« har fastnat, i ljuset av massakern i Gaza:
They don’t want no armistice
to stop the cash flow.
From what they say, all I hear is:
»People ain’t top priority right now«
2. Lokala valutor i Japan
Mitt förra inlägg väckte en ganska spännande diskussion på Mastodon (jag hänger på servern Spejset) där vi framför allt diskuterade Alf Hornborgs tankar. Han är intressant och provocerande, då han bjuder in läsaren till att se teknologi på andra sätt än de vedertagna. Den som vill bekanta sig lite djupare med Hornborg kan läsa den utmärkta genomgång av Kannibalernas maskerad som Turist har gjort: del 1, del 2 och del 3.
Ett av hans förslag för en hållbar värld är att ersätta allsyftespengar med lokala valutor, som kan stimulera lokalsamhället snarare än möjliggöra en ojämnt utbyte mellan olika världsdelar. Min skepsis blev aningen lättad, av att The Japan Times hade en lång artikel om just lokala valutor i Japan: »Japanese communities are creating currencies to educate and empower citizens«.
Enligt artikeln har lokala valutor varit hyfsat stabil tradition sedan 1970-talet i Japan och hänger tätt samman med önskan efter en hållbar livsstil. Ursprungligen verkar det ha handlat om drömmen efter ett icke-alienerat liv, som svar på kapitalismens avancemang. Nu verkar projekten drivas av tre olika sorters hållbarhet: ekologisk, ekonomisk och social. I praktiken är dessa sammanlänkade. Den ekologiska hållbarheten ses i exempelvis ReCOIN:
… a program that upcycles plastic beach trash into »coins«, which can then be redeemed at nearby businesses. The more beach trash you bring to CO Blue, the more coins you can get in return.
Den sociala och ekonomiska hållbarheten handlar till stor del om att bygga band i lokalsamhällena, genom att till exempel belöna folk för att delta i gemensamma städaktioner, festivaler eller andra sammankomster. Lokala valutor gör att pengar blir mindre abstrakta, då folk konkret kan se vart de går. Detta gäller särskilt i stadsdelen Kokubunji i västra Tokyo, där man använder lokala bunji-sedlar. När man betalar med en sådan sedel uppmanas man att skriva en hälsning till mottagaren, vilken senare finns kvar till nästa person att läsa.
Ekonomiskt sett har förvisso inte dessa valutor någon större utsikt att ersätta Japans yen, eller utmana marknadsekonomin. Det är också intervjuoffren öppna med, då exempelvis Kai Sawyer menar att dessa valutor »circulate community resources by strengthening healthy relationships among people and with the surrounding nature«. Gemensamt för de lyckades valutorna är att de behöver etableras lokalt utifrån en icke-kapitalistisk värdegrund, där man önskar uppnå andra mål i lokalsamhället än rent ekonomiska.
3. Konsumentpris-vadå?
Jag tror att många är som jag, att man, när man har hört ordet konsumentprisindex har känt att man väl typ vet vad det är, antar man, men hoppas att ingen tänker be en förklara det. För alla er som känner som mig, kan jag rekommendera det senaste avsnittet (#10) av Radio åt Allas podd Värdet av pengar, där gästerna Daniel Berg och Rasmus Fleischer pratar om sin nya bok Varors värde. I boken går de igenom KPI-måttets historiska bakgrund, politiska förutsättningar och hur det har använt såväl historiskt som i nutid.
Historiskt myntades ett levnadsomkostnadsindex, som utgick från en genomsnittlig arbetarfamiljs levnadsomkostnader. Syftet var alltså att direkt kunna se hur eventuella lönekrav skulle förhålla sig till prisökningar. Under kriget, då strejker inte var ett alternativ, låstes löneökningarna till detta mått och kampen om mervärdet flyttades i stället in i kommittéerna som bestämde hur måttet skulle räknas ut (där även facken hade representanter). Senare lämnades detta sätt att räkna, till förmån för ett teknokratiskt mått, som utgår från ett tvärsnitt av hela landets konsumtion.
Inte minst dyker de ner i det så kallade kvalitetsproblemet, d.v.s. hur man jämför två olika varor av samma slag med varandra. Ett konkret fall finns i datorer. En dator av medelgod kvalitet kostar i dag ungefär lika mycket som en dator av medelgod kvalitet kostade för femton år sedan. Har datorer blivit billigare eller ej? Tja, det beror på hur vi definierar kvalitet. Datorn har ju mer minne, snabbare processor, m.m. men detta har inte gjort den relativt bättre än andra datorer på marknaden.
En av de roligare delarna är när deltagarna går igenom hur SCB:s utsända tjänstemän skulle mäta kvaliteten på herrkostymer, genom att gå in i en herrekipering och finna en kostym i ylle av medelgod kvalitet, för att stämma av priset på denna. Damkläder utelämnades däremot ur beräkningarna, eftersom den subjektiva modefaktorn gjorde det för svårt att beräkna relationen mellan värde och kvalitet på ett rimligt sätt.
I dag har försöket att beräkna kvalitet överlämnats till marknaden, enligt neo-klassiska resonemang: den vara som en kund är villig att betala ett högre pris för antas ha en högre kvalitet. Vad diskussionen visar är hur dessa ekonomiska begrepp, som framställs som objektiva mått, innehåller ett stort mått av osäkerhet och formas av politiska krafter.
4. Vem pröjsar för inflationen?
Li Eriksdotter Andersson, som gör Värdet av pengar, skriver också i Clarté. I numret 2022:4 avmystifierade hon inflation på ett givande sätt i artikeln »Inflationsdansen – vem ska stå för fiolerna?«. Hon visar att diskussionen om inflationen som en naturkraft är nonsens och att LO-ledningens envetna fasthållande vid föreställningen om att höga lönekrav skulle leda driva på en löne-pris-spiral är tveksam. För det första är det kortsiktigt skadligt för de egna medlemmarna, då inflation tenderar att drabba den fattigaste delen av befolkningen värre än höginkomsttagare, eftersom en större del av utgifterna av låginkomsttagares inkomster går till baslivsmedel, vilket särskilt drabbas av prisökningar. För det andra håller ej logiken långsiktigt, då det som driver på inflationen nu är utbudsfaktorer och företagens ökande vinster. Eriksdotter Andersson fokuserar främst på vinsterna:
I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta […] syns i det faktum att vinstandelen, det vill säga den andel av förädlingsvärdet som tillfaller kapitalägarna, har ökat markant de senaste åren på bekostnad av löneandelen. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. »Det andra kvartalet i år«, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport, »hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet«. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en tidsperiod under vilken trenden som helhet har varit att vinstandelen blivit större och större på löneandelens bekostnad.
Hon uppmanar LO att inspireras av facken på kontinenten och våga begära mer, medan vi politiskt behöver se hur vi kan förmå företagen att avstå sina vinster. Socialiseringar av nyckelsektorer är såklart ett långsiktigt alternativ, men på kort sikt finns andra alternativ:
Ett annat alternativ för att omfördela ansvarsbördan skulle kunna vara en tillfällig momssänkning på livsmedel, en varugrupp som driver inflationen betydligt mer än till exempel energipriserna. Eftersom mat också utgör en jämförelsevis hög andel av låginkomsttagares konsumtion, skulle det också fungera fördelningspolitiskt bättre än klimatproblematiska subventioner av elförbrukning och transporter. Givet att underskott har blivit en sådan röd flagg i politiken skulle inkomstbortfallet från den uteblivna momsen kanske behöva kompenseras av andra skatter, förslagsvis på vinst.
För att hitta goda idéer att hantera krisen skickar Eriksdotter Andersson med att »svensk arbetar- och fackrörelse [skulle] vara betjänt av att i större utsträckning rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning«.
5. Åtstramning, avdemokratisering, fascistisering
Det sista årtiondets mest debatterade exempel på en politiskt styrd ekonomi är åtstramningspolitiken. I hela västvärlden har vi haft olika fall av begränsande budgetregler, som i nyliberal anda har kringskurit politikers möjlighet att faktiskt bedriva politik. Målet är att lyfta budgetfrågor från politikens händer och se till att politiker, oavsett färg, tvingas bedriva samma slags politik.
I slutet av förra året utgavs Clara Matteis Kapitalets ordning på svenska av Verbal förlag. I boken presenterar denna italienska ekonom hur åtstramningspolitiken inte är en nyliberal uppfinning, utan snarare en liberal och fascistisk sådan. I en intervju i Flamman (2023-11-22) diskuterar hon dess historiska bakgrund och effekt. På 1920-talet använde såväl den brittiska liberalen Lloyd George som den italienske fascisten Benito Mussolini samma slags åtstramningar som ett sätt att trycka tillbaka krav från arbetarrörelsen. Denna politik innebar en mycket aktiv stat, men en som agerade för att hålla uppe exploateringsgraden och befästa härskarklassens makt. Så även i dag:
– Finansiell åtstramning hamnar i ett annat ljus när man inser att det inte handlar om att staten inte spenderar, utan att den spenderar för att subventionera och beskydda dem som tjänar pengar på kapital och ränta. Åtstramning handlar om att skära ned på sociala utgifter, som bostäder, utbildning, vård, infrastruktur och allt som tjänar vanligt folks behov, samtidigt som man spenderar pengar på det militärindustriella komplexet och satsar på privata företag inom den gröna sektorn och räddar banker. Åtstramning handlar om att flytta resurser bort från folket, vilket ökar dess beroende av marknaden. På så sätt bevaras lönerelationen eftersom det inte finns något alternativ till att arbeta för en lön.
Mattei visar hur Mussolini tidigt fick hjälp av liberala ekonomer för att uforma sitt program. Därtill menar hon att man inte ska se den fascistiska korporativismen som väsensskild från liberal kapitalism, utan »att bör man se det som ett spektrum av ›avdemokratiseringsprocesser‹, där fascism är den extrema formen av samma ekonomiska politik som liberaler och nyliberaler står för« och vars mål är detsamma: »att genom förtryck utvinna värde från majoriteten för en minoritets skull«.
Intressant nog kritiserar Mattei även keynesianer, som även de är villiga att till exempel sänka löner eller acceptera arbetslöshet för att hålla uppe profiten (jfr. Li Eriksdotter Andersson ovan). Eftersom keynesianismen också handlar om att stabilisera kapitalismen menar Mattei att den tillhör samma ekonomiska spektrum som fascismen och liberalkapitalismen. I stället vill hon återuppleva den marxistiska traditionen inom ekonomi och påpekar att den fascistiska epok vi nu lever i är en naturlig följd av den tidigare åtstramningsperioden. Kapitalism, menar Mattei, är fundamentalt inkompatibel med demokrati och därför behöver vi formulera politiska alternativ som pekar bortom den kapitalistiska logiken.
6. Banken vinner alltid – men måste det vara så?
Kamrat Ali Esbati lyfter i Affärsvärlden i alla fall upp glada nyheter för somliga: de fyra svenska storbankernas utdelning 2024 väntas bli 90 miljarder. Ungefär lika mycket som Sveriges försvarsbudget, påpekar DN. Varifrån kommer då dessa pengar? Svaret är räntenettot: skillnaden mellan bankernas relativt låga inlåningsränta och mycket högre utlåningsränta. Eftersom det svenska folket är högt belånat innebär detta helt enkelt att bankerna kan tälja guld.
Därtill kan ju bankerna skapa pengar, för att låna ut dessa. Visserligen inte hur mycket som helst, men hela banksektorn kan oavsett vila mot det implicita löftet att det offentliga kommer att gå in och rädda bankerna vid en eventuell kris eller kollaps:
Allt detta skapar en mycket speciell »affärsmiljö« för bankerna. De tjänade gott på den extrema lågräntepolitik som rådde tidigare, då de kunde öka omfånget av de finansiella transaktioner de mjölkar avkastning från. Och nu, när Riksbanken snabbt höjer räntorna, tjänar de bevisligen ännu bättre på möjligheten att upprätthålla växande räntenetton. Det hela är en »krona jag vinner, klave du förlorar«-situation. Verksamheten uppfattas och fungerar som avgörande samhällelig infrastruktur. Men medan riskerna tryggt dämpas av hushållsbudgetar och statens garanterade beskattningsrätt, är »uppsidan« reserverad för den kommersiella sfärens högborna riddare. Sålunda fungerar bankväsendet som en statligt uppbackad omfördelningsmaskin i revers.
Inte heller verkar vår finansminister intresserad av att göra någonting mer åt denna situation än att konstatera att bankvinsterna »sticker i ögonen«.
7. Den ekonomiska dominansen av Palestina
I Jacobin går Taher Labadi igenom på vilka sätt den israeliska ekonomin dominerar den palestinska samt på vilka sätt det israeliska projektet har utvecklats historien och bör förstås som ett bosättarkolonialt sådant. Labadi visar hur den palestinska ekonomin systematiskt har saboterats och förstörts för att sedermera inlemmas i den israeliska.
Ett av de mer intressanta påståendena i artikeln är den att kibbutzerna ursprungligen inte primärt fungerade som ett sätt att bygga socialistiska enklaver i Israel, utan snarare som ett sätt att säkra arbetstillfällen för judiska invandrare:
Thus, contrary to common belief, the establishment of kibbutz settlements in the first half of the twentieth century owed little to the import of socialist ideals and much more to the imperatives of the ongoing colonization. Collective organization and the pooling of resources were primarily a response to the need to lower the cost of Jewish labor to face the competition from Arab labor. In this respect, kibbutzim drew considerable inspiration from Russian artels, i.e. living cooperatives formed between workers originating from the same place to improve their survival chances in a competitive environment. There is no question here of an opposition to capitalism or even a move away from it.
Detta påstående bör inte tas som en ensidig sanning, men väl som en intressant problematisering av kibbutzernas funktion i det vidare koloniseringsprojektet.
I dag arbetar 20% av Västbankens arbetare i Israel. Dessa utgör särskilt prekära arbetare, som betalas mellan tre fjärdedelar och hälften av sina israeliska motsvarigheter, behandlas sämre än israelisk arbetskraft, och inte kan räkna med skydd från lagens håll. Inte bara utgör de ett etniskt avgränsat skikt som kan hyperexploateras; de är även beroende av arbetstillstånd, som tvingar hela deras släkter och ibland byar att helt avstå från att delta i protester eller motstånd mot ockupationen och apartheidpolitiken. Labadi tar upp att ett ökande antal företag på Västbanken har begärt att integreras i israeliska övervakningssystem, för att därigenom lättare kunna köra sina varor in i Israel och slippa stå i långa köer vid militära checkpointer. Genom dessa kommer också stor del av alla importer, varför ockupationsmakten har en god möjlighet att strypa tillgången till förnödenheter och arbete.
Den palestinska ekonomin är med andra ord helt beroende av Israels godtycke och tillåtelse och många palestinier kan endast försörja sig genom att låta sig exploateras inom Israel. Att det ligger till på detta sätt märks i effekten av det pågående kriget:
Added to the mass destruction caused by the Israeli bombardments is the tightening of the siege on both the Gaza Strip and the West Bank, as well as the revocation of all Israeli work permits and the delay in the transfer of taxes to the Palestinian Authority. The Palestinian research institute MAS refers to a serious economic recession, the effects of which are already being felt during the war and which are likely to continue even afterward. GDP is reported to have fallen by at least 25 percent by the end of 2023, while unemployment could reach 30 percent of the working population in the West Bank and 90 percent in the Gaza Strip.