Knutpunkt, 2024-01-13: Israel inför rätta, Vapenlobbyn, Vänstern på nätet, lärares arbetsmiljö & Historien i människans händer

En knutpunkt är en »plats där flera stora förbindelseleder möts« (SO). I bloggens sammanhang är det en plats att presentera texter som jag tror kan vara av intresse för andra.

0. Politisk ordlista

Klivare. substantiv. -n -0
Person som mot betalning begår brott på uppdrag av ett kriminellt nätverk.
Se även: lobbyist, Nato-samordnare, Moderata samlingspartiet.

(Definition lånad från årets Nyordslista.)

1. Humanity on Trial

Denna vecka har förhandlingarna inletts i Haag, i fallet där Sydafrika anklagar Israel för att begå folkmord i Gaza. För varje människa med ögon och ett fungerande hjärta har den moraliska frågan ett uppenbart svar. Det urskiljningslösa våld som den israeliska militären har släppt lös över Gazas befolkning, journalister, sjukvårdare, sjukhus, flyktingläger, o.s.v. har varit ofattbart. Emellanåt fruktar jag att den grymma världen har gjort mig avtrubbad, men hemskheterna som har kommit ut ur Gaza har väckt avsky, medlidande och ilska.

The Progressive International lyfter vikten av detta åtal i veckans nyhetsbrev. De påpekar att dessa institutioner historiskt har tjänat imperialistiska syften, då kärnländernas ledare aldrig behövt stå till svars för sina brott. Med detta åtal försöker Sydafrika ändra detta:

Whatever the judges [of the ICJ] decide, one thing is clear: South Africa has already won. It has asserted humanity at an institution that has long been used as an imperialist bludgeon. It has further dented Israel’s prestige on the international stage. And it has exposed Israel’s lies to all the world.

I ett avsnitt av V Norrbottens podd Kampviljan pratade Elisabeth med några kamrater här i staden om situation i Palestina & Israel. Daniel Smirat, Socialdemokrat och svensk-palestinier, berättar ingående om hur livet för palestinier ser ut och bland annat vad hans släktingar på Västbanken har fått utstå.

2. Blott Sverige svensk vapenlobbyism har

Clarté är nog Sveriges bästa politiska tidskrift och hela numret 2023:3 var toppen. Numret djupdök i den kurdiska frihetskampen och är väl värt att närläsa. Jag lyfter i stället en artikel som är delvis utanför temat: Ester Pollacks »Svängdörrarnas land«, om symbiosen mellan politik och vapenlobby i Sverige. När Oscar Stenström, Sveriges Nato-förhandlare, i september meddelade att han blivit anställd av Wallenbergsfären som betald lobbyist utlöste detta med rätta ramaskri. Vilkas intressen har han egentligen företrätt medan han förhandlade?

Pollack beskriver ingående hur Stenström ingalunda utgör något enskilt fall, utan snarare hör till normen:

Oscar Stenström är inte den förste att ta klivet från regeringsnivå till Saabs vapenindustri. Vapenföretagen lever på en starkt politiserad marknad som kräver ett tätt samarbete med den egna regeringen och mycket goda nätverk och kontakter med andra länders politiska ledningar. Det symbiotiska förhållandet mellan den politiska makten och det militärindustriella komplexet förklarar den långa historien av övergångar mellan den svenska statsmakten och Saab. Det parti som innehar regeringsmakten uppvisar flest övergångar till Wallenbergsfären (Allern och Pollack, 2021) och därför utgör socialdemokrater, dit också Stenström får räknas, en majoritet. Fenomenet är ett uttryck för den sammansmältning av de politiska, ekonomiska och militära eliterna som sociologen C. Wright Mills iakttog redan 1956 i studien The Power Elite.

Den svenska vapenindustrin är del av monopolkapitalet, d.v.s. de ekonomiska konglomerat med sådan vikt för ekonomin och statens fortlevnad att de och deras behov är sammanvuxna med den borgerliga staten. Detta blev smärtsamt tydligt, då Wallenbergarna fick följa med Löfvén till Helsingfors vid diskussionerna med Stoltenberg om Natointräde.

Att ifrågasätta Stenströms lojalitet är viktigt, men riskerar att missa den bredare kritiken: i vilken utsträckning har den svenska Nato-ansökan motiverats av vapentillverkarnas önskan att få tillgång till nya marknader? Vilkas intressen har regeringarna företrätt när de har förhandlat med Nato?

3. Vänsterns hålor på nätet?

Jag har tidigare tagit upp min skepsis mot Big Tech och sociala medier och denna har fördjupats ordentligt, till följd av att jag har följt tech-kritiska poddar som Tech Won’t Save Us och This Machine Kills. En gång i tiden hade vänstern en egen infrastruktur på nätet. Kanske kan vi bygga den igen. Kanske kan den här bloggen ha någon slags funktion i det. Who knows.

Ett konkret initiativ som jag tycker är fint är Kamratdataföreningen Konstellationen och dess Mastodon-instans Spejset, där jag reggade ett konto i somras. Det är en twitter-liknande, federerad gemenskap där det är ideologiskt sunt och givande. Än så länge är vi ganska få där, men det vore såklart trevligt med fler. Gör oss gärna sällskap! Samuel, som är ordförande i föreningen, presenterar väl instansens bakgrund och hur den fungerar i »Mysigt med Mastodon«.

Ett annat bra initiativ från Konstellationen är Mediakollen, som är en slags Omni för vänstern. Om man inte själv har en RSS-läsare är det utmärkt.

4. Sveriges lärare har lagt fram »skarpa krav«

Det nuvarande, sifferlösa avtalet med SKR löper ut i mars och Sveriges lärare har nu lagt fram sina nya krav. Det ekonomiska är väl det minsta man kan kräva: åtminstone Märket som en bottenplåt, samt ta igen för 2023. Mer intressant är att man vill skriva in regleringar av undervisningstid kontra för- och efterarbetestid, samt planeringstid i förskolan.

På denna punkt kommer SKR som alltid att kämpa emot med näbbar och klor. Sedan USK:en, den statligt reglerade undervisningsskyldigheten, försvann på nittitalet har arbetsköparna kunnat »effektivisera« arbetet genom att helt enkelt öka vår undervisningstid. I dag skiljer undervisningstiden mellan kommuner, skolor inom samma kommun — eller rentav mellan olika rektorer inom samma skola! Som av en händelse har också lärare anställda i privata skolor i regel mer undervisningstid än oss anställda i offentlig sektor.

Jag hoppas på framgång, men vågar inte tro på någon. Att facket i alla fall har börjat tala om detta är ett steg i rätt riktning.

5. »Hur många nedskärningar innan vi lärare ger upp?«

Cecilia Persson skriver på Arbetarbloggen om hur hon, som lärarvikarie i Malmö, kan se hur motsägelsefullt regeringen och resten av det offentliga Sverige agerar när det kommer till att ge alla barn goda möjligheter. Å ena sidan talar man om vikten av att komma till rätta med utanförskap och gängkriminalitet och pekar ut vikten av språkkunskaper och utbildning för att lyckas med det. Å andra sidan skär Malmö stad ner skolans budget med 200 miljoner kronor 2023.

Detta bidrar till en ohållbar arbetsmiljö och ökade sjukskrivningar, vilket ytterligare förvärrar situationen för de friska kollegerna, som måste täcka för varandra: »det kommer också starka politiska signaler att skolorna är ålagda att klara utföra arbetsuppgifterna inom ramen för anslagna pengar och det är givetvis inte okej att indirekt lägga skuldbördan på svenska lärarkåren om skolorna misslyckas«.

Om vi vill att skolan ska verka kompensatoriskt och ge alla barn en chans att utvecklas till sin fulla potential räcker det inte att bara snacka. Det måste också till ett bredare omfördelande projekt. På kort sikt behöver välfärden ges utökade resurser, men detta räcker ej, då skolans problem och de ojämlika resultaten framför allt speglar ett ojämlikt samhälle. När den svenska skolan gav bäst resultat var också landet som mest jämlikt. Man kan inte gröpa ur samhällskroppen och tro att skolan kan plåstra över såren.

6. History, Humanity, Heresy

Jag har ännu inte tagit mig an att läsa Början på allt, av David Graeber och David Wengrow, som ligger i min bokhylla, men jag blev mer motiverad att sätta igång efter att ha lyssnat på detta fina avsnitt av NovaraFM, där Wengrow diskuterar bokens huvudsakliga tankar med Eleanor Penny.

I sin tegelsten försöker de skriva om föreställningen om hur mänskliga samhällen utvecklas och varför, för att vederlägga den bild som Rosseau presenterade och som sedan har blivit dominant: först levde människor som jägare och samlare, men när jordbruket infördes föddes klassamhällen och vägen tillbaka stängdes för alltid. Inom historiematerialismen yttrade sig detta som tanken att kapitalismen var ett nödvändigt historiskt steg, för att dels utveckla produktivkrafterna nog för att skapa det socialistiska samhällets materiella förutsättningar, dels skapa arbetarklassen som var det revolutionära subjekt som genom att agera i sitt egenintresse kunde gripa in i historiens gång och införa socialismen.

Alla reella försök att bygga socialistiska samhällen tvingas ta ställning till på vilka sätt de i dag kan bryta med det kapitalismen eller frånkoppla sig från västimperialismen, för att tala med Samir Amin, och i vilken utsträckning man behöver delta i utbyte med densamma (se ex. situationen på Kuba), men vad G&W visar är att dessa frågor aldrig har varit självklara. Arkeologiska fynd visar att folkgrupper har alternerat mellan jordbruk och nomadiskt leverne under olika perioder, att hierarkier har kommit och gått och att det inte finns en given rörelse i historien. Människor formas av sina materialla förutsättningar, men styrs aldrig helt av dem. Även efter det kapitalistiska världssystemets framväxt från 1500-talet inleder processen där borgerligheten »skapar sig en värld efter sitt eget beläte« och med ekonomiska och militära medel inlemmar världens alla hörn i detta system är processen ojämn och osäker.