Om »There There«, av Tommy Orange (2018).

Under 2023 läste jag många bra böcker och tänkte få presentera några av årets höjdpunkter. Detta är den första texten i den serien.

I Oakland, Kalifornien, ska det arrangeras en stor powwow, en kulturfestival för amerikanska ursprungsinvånare. Berättelsen följer tolv personer, alla cheyenne och arapaho, som av olika anledningar är på väg till denna samling. Orvil Red Feather ska dit för att dansa offentligt för första gången och förhoppningsvis finna sin plats som indian. Blue anordnar denna powwow för att läka sår hos Amerikas urfolk — och sig själv. Calvin Johnson tänker råna stället. Alla dessa och andra följer vi i ett narrativ som består av fördjupningar i figurernas livssituationer som stadslevande indianer, av tillbakablickar till deras formativa händelser samt kontextualiserande inslag av författarrösten.

Om detta och mycket mer handlar Tommy Oranges fantastiska debutroman There There från 2018 (i svensk översättning med titeln Pow wow). Boken är underbart spretig och just genom att klippa mellan olika perspektiv och tidsramar lyckas Orange teckna en nyanserad bild av urbana indianer, bortom myter och vanliga föreställningar. De olika narrativen knyts dessutom elegant ihop, med små trådar som man sakta upptäcker. Vad som framträder är inte ett splittrat och fragmenterat folk, utan snarare ett osynligt nät av släktband, historiska trauman, omsorger och berättelser, som hålls samman av romanens kvinnor. Det är ett nät vilket kan vara »both home and trap«.

Orange bjuder genomgående på en humanistisk och ärlig skildring av figurerna, som alltid tillåts vara komplexa och motsägelsefulla. Genom att aldrig förenkla eller försköna och låta såväl berättelsens offer som förövare vara av urfolkshärkomst lyckas Orange få oss läsare att se dem som individer som hela tiden agerar utifrån sin konkreta situation. Deras beslut är inte alltid goda, men alltid begripliga. Den etniska utsattheten är en social sådan och för många är missbruk, kriminalitet eller självdestruktiva beteenden sätt att handskas med en tillvaro där man saknar såväl materiell som existentiell trygghet. Det finns dock även fina exempel, i alla figurer som kämpar emot det förflutnas tyngd och försöker läka sina medmänniskor och bygga någonting tryggt för nästa generation. Som ni hör är detta en på samma gång sorglig och hoppfull bok. Den gräver ner sig i vad det innebär att vara indian och hur figurerna förhåller sig till sin etniska identitet, när denna är så färgad av övergrepp, förlust, trauman och missbruk. Hur dricker de den medföljande cocktailen av stolthet och skam, glädje och smärta?

Genom denna konkreta skildring öppnar boken för en förståelse av klass utifrån ett intersektionellt perspektiv, där detta är uppbundet med de andra omständigheter som formar en grupp människors livsutrymme. Majoriteten av berättelsens figurer lever i fattigdom, som en del av Förenta staternas rasifierade arbetarklass, men själva orsaken att de befinner sig där är det bosättarkoloniala Amerikas folkmordspolitik, som har krossat urfolkens ekonomiska, sociala och kulturella trygghet och förpassat dem till en ökenvandring genom moderniteten, där de är särskilt utelämnade till marknadens terror. Analytiskt är det viktigt att skilja mellan olika förtrycksmekanismer, men i det verkliga livet rör dessa sig genom varandra. Kan vi skilja Orvils, Blues eller Calvins klasspositioner från deras etniska härkomst? Kan man tänka sig att deras livsutrymme kan utvidgas väsentligt utan såväl materiell som kulturell trygghet?

Hur berättelser kan forma identitet och gemenskap samt hur dessa kan både inlemma och utestänga individer lyfts genomgående i berättelsen. Tydligast sker detta genom dokumentärfilmaren Dene Oxendene, som genomför ett projekt där han låter stadsboende indianer berätta om vad än de vill prata om, inför kameran. Hans uttalade syfte med detta är att utmana stereotypa föreställningar om vad en indian är och vad deras berättelser ska handla om, för att skildra deras liv ärligt. Detta ska vi såklart läsa som en metakommentar på själva romanen och dess syfte. En av de mest intressanta aspekterna av romanen är hur Tommy Orange bearbetar romanformen i sig, för att få den att passa ämnet.

I Romanens segertåg diskuterar Ingrid Elam hur romanen historiskt växer fram som en skildring av ett enskilt livsöde, där dess huvudperson ställs inför ett antal utmaningar som testar hens moraliska dygder. Denna kulminerar sedan kulminerar i en avgörande konfrontation, där hens öde avgörs. I en klassisk bildungsroman slutar berättelsen lyckligt med att figuren har lärt sig behärska sina impulser och böjelser och kan inlemmas i det borgerliga samhället. En tragisk berättelse skildrar i sin tur (den mycket mer intressanta) motsatsen: hur en figur leds i fördärvelse av sina begär — se Lydia Bennet, Werther, Emma Bovary, und so weiter. En sådan berättelse lämpar sig knappast för Oranges syften. Hur använder man en genre, formad av borgerlig individualism, för att uttrycka ett kollektiv? Hur undviker man att avsluta berättelsen om sitt folk? There There är ett spännande försök att dekolonisera och vidga romanformen.

Anspråket att bygga en kollektiv berättelse påminner på vissa sätt om Kim Stanley Robinsons The Ministry for the Future, men för Orange handlar detta också om hur man kan skapa kultur som är samtidigt traditionell och relevant för en modern publik. Han låter romanfiguren Edwin Black, en ung man med författarambitioner, brottas med detta: hur uttrycker man vad det innebär att vara cheyenne i dag, på modernt språk, utanför reservaten, utan att tappa kontakten till de traditionella berättelserna och erfarenheterna? Ett exempel som inspirerar Edwin är MC-duon The Halluci Nation, som bygger elektronisk dansmusik utifrån en grund av traditionell dansmusik.

Jag läste denna roman tillsammans med mina elever i årskurs 3 på gymnasiet inom ramen för deras engelskundervisning. Vi ägnade lite mer än en månad åt att gräva ner oss i texten, finna kopplingar och hitta dess nyanser. Under denna tid fick vi till fantastiska diskussioner, som förde eleverna långt bortom deras föreställningar om amerikanska ursprungsinvånare och vad en roman kan vara. Somliga böcker blir man leds på att undervisa, men There There blir bara bättre för var gång jag läser den. Jag hittar ständigt nya trådar att följa, nya kopplingar och nya paralleller.

Den är också, trots allt mörker i sitt innehåll, inspirerande. Under denna läsning återkom vi till ett citat av James Baldwin, som återges i boken: »People are trapped in history, and history is trapped in them«. Med en mening kör Baldwin en dolk rakt genom våra föreställningar. För visst, liksom berättelsens figurer kan ingen av oss kliva utanför våra historiska och sociala omständigheter. Vi glömmer dock ofta det andra ledet, som är lika sant: att dessa krafter saknar förmåga att agera självständigt. »Historien« är ingenting annat än människors handlingar och dessa har vi alla möjlighet att forma. Framför allt när vi sluter oss samman och väver in varandra i starka nät av relationer, förpliktelser, drömmar och berättelser.

Kommentera inlägget