Visst är det härligt att semestern är över? Inte bara får man struktur på livet, utan man får också återse sina arbetskamrater och känna tillfredsställelsen av att varje dag göra någonting meningsfullt tillsammans med dem.
Förhoppningsvis.
Likt de flesta känner jag mig kluven inför att börja jobba. Visst ser jag fram emot att få återse elever och planera spännande lektioner, men absolut inte av att dokumentera och administrera. Tack och lov kan vi lärare i stor utsträckning styra över vårt eget arbete. Men uppgifter som inte har med undervisningen att göra äter tid och stora elevgrupper innebär att vi hemfaller åt beprövade uppgifter, hellre än att hitta just det där, som skulle passa en viss klass.
De mest visionära privatägda skolorna i vårt land har kommit längre! De använder centralt utarbetade uppgifter som eleverna får jobba med på egen hand. Hos dem blir lärarnas funktion att bocka av steg och handleda elever, snarare än att planera och leda undervisning. En rationell och effektiv metod, som inte är beroende av oförutsägbara faktorer som “behöriga lärare”.
Att utveckla robotar som ersätter alla oss oförutsägbara faktorer på arbetsmarknaden är emellertid dyrt. Det är långt billigare och mer effektivt att helt enkelt behandla arbetare som robotar. Grupper som Foodorabud och somliga lageranställda styrs av en app i varje enskilt arbetsmoment och denna ger inget utrymme för egna initiativ, toalettbesök, eller småprat med kolleger. Mest groteskt framstår detta kanske i minutstyrningen av hemtjänsten, där man har räknat ut hur många minuter det får ta att duscha en åldring, truga i dem medicin eller bädda rent. Att prata med brukaren? Tyvärr, det finns inte inplanerat.
Förutom att vara avhumaniserande är denna jakt på effektivitet också hemskt kortsiktig. Den kräver övervaknings- och kontrollfunktioner, vilket skapar nya, onödiga arbetsuppgifter. De privata skolornas vinstjakt underminerar hela skolväsendets syfte: att förmedla kunskap. Och det uppskruvade tempot leder till sämre kvalitet och orsakar stress, arbetsskador och olyckor, ibland med dödlig utgång.
Vad arbetsköparna långsiktigt får ut av detta är emellertid någonting viktigare än effektivitet: de får makt. Personal som har blivit reducerad till en förlängning av appen eller maskinen, är enkelt utbytbar och mindre trolig att ställa krav och protestera. Och den som känner sig maktlös på arbetsplatsen, kanske inte heller tror sig kunna ta makten över samhället. Så säkras vinsten!
Det är upp till oss att se våra gemensamma erfarenheter, bygga solidaritet och på allvar ställa frågan: för vem ska arbetet vara till?
Ursprungligen skriven för Kampviljan 2023:3.