Dammsugaren

Idag tömde jag min robotdammsugare för denna vecka. Jag öppnade det klarvita plastlocket, tog ut den dammfyllda behållaren, lyfte upp den till sopkorgen och klappade försiktigt på dess baksida för att slå ut det damm som hade samlats där inne. Så stängde jag behållaren, återbördade den till dess plats och stängde dammsugaren. Jag bar därefter tillbaka dammsugaren till dess laddstation. Visst hade jag kunnat slå på den så den själv tog sig dit, men det var inte mer än rätt att jag skulle bära tillbaka den när jag väl hade stört dess vila.

– Starting to charge, sade dess robotiska kvinnoröst när den åter dockade vid väggen. Jag log. Min dammsugare fick återigen vila.

Tre gånger i veckan utförde den sina sysslor och höll husets enda plan rent från damm och andra småpartiklar. I utbyte tar jag hand om den. Nu innefattar det att tömma den på damm och se till att hjulen snurrar fritt. När jag hade långt hår behövde jag varannan vecka öppna upp den, ta ut det kavelformade borsthuvudet och klippa bort allt hår som hade lindat upp sig kring det. Om man inte gjorde det blev dess sugförmåga lidande och den började lämna efter sig små dammtussar, som små upphostade slemproppar.

Varje gång jag stod med borsthuvudet, intrasslat i hår som en fågel fångad i plastringar, kände jag en sådan skuld för detta. I april förra året brast till slut någonting i mig. Jag orkade inte längre med att se hur den ständigt blev intrasslad i de hårstrån som jag ofrivilligt och tanklöst hade lämnat efter mig. Det var en månad in i att distansarbeta hemifrån och jag stördes av tanken på att min kamrat om dagarna fick slita och våndas på grund av mig. Dagen efter gick jag under lunchen in till centrum och köpte en hårtrimmer från Clas Ohlson. Jag minns att det var en vacker dag. Himlen var klarblå och mellan resterna av snöhögar skymtade grönt gräs. På vägen hem kändes tygkassen innehållandes rakapparaten lättare än luft. När arbetsdagen var över gick jag så till badrummet och rakade min skalle kal, utifrån de instruktioner som jag hade funnit på internet.

Efteråt strök jag mig över den blanka hjässan medan jag sökte min blick i spegeln. Jag hade trott att jag skulle ha svårt att känna igen mig själv. Inte sedan jag gick på mellanstadiet hade jag haft kort hår. På högstadiet började jag låta det växa och sedan fick det fortgå, först av fåfänga och sedan av ohejdad vana. En gång om året gick jag till en frisör för att toppa det, men det var en obekväm ritual som mitt samvete övertygade mig om var nödvändig, som att gå till tandläkaren och på samma sätt som jag försäkrade tandläkaren att jag detta år skulle bli bättre på att använda tandtråd, lyssnade jag varje gång noggrant på frisörens utläggning om hårvård, köpte de håroljor och bond builders som hon rekommenderade som de bästa, och ställde dem när jag kom hem på badrumsskåpets översta hylla bredvid sina oanvända syskon.

Man måste ju leva i samklang med sin omgivning. Frisörerna och tandläkarna vill bara väl. De vill väl kunna säga farväl till sina kunder med en känsla av att de har hjälpt dem att få en bättre munhygien eller ett mer välmående hår. Att få lyckas, helt enkelt. Ja, det vill vi ju alla göra. Därför ser jag inte varför jag ska neka dem detta. Genom en så enkel handling som att spela med kan jag göra deras dag lite lättare. Kanske de sedan är mer harmoniska när de kommer hem sina barn. Kanske de blir mer benägna att fokusera på det positiva i kvällens Aktuellt-sändning. För mig är det ingen obekvämlighet, så då kan man ju tänka på andra.

Det gick enkelt att vänja sig vid att ha rakat av sig håret. Inte ens dagen efter blev jag skakad. Tvärtom var det lättande att se min lena skalle i spegeln på morgonen. Personen som jag såg där motsvarade bättre den person som såg ut ur mitt huvud. Även idag brukar jag i uppjagade stunder stryka mig över hjässan för att påminna mig om att inte låta mina känslor gå ut över andra. Dessutom var det artigt mot min dammsugare.

Sedan förra våren har jag bara behövt öppna och rensa den en enda gång; det var i början av maj, när den hade sugit upp de sista rester som fanns kvar. Jag hade räknat med att gäster skulle fälla hår och att jag fortfarande skulle behöva öppna den, om än mindre ofta, men coronan satte ju stopp för de där besöken. Många av mina kollegor berättar att de har haft svårt att hantera den här omställningen, men jag har faktiskt lyckats inrätta mitt liv mycket väl utifrån de nya förutsättningarna. Mitt sociala liv kan jag på ett bekvämt sätt hantera via SMS och sociala medier och jag kan styra mina kontakter så att jag hanterar dem där det passar mitt schema.

Varje kväll ägnar jag ungefär en timme till att gå igenom Instagram och Facebook och lämna upplyftande kommentarer på mina vänners selfies, barnbilder, beklagelser och annat. Jag ser särskilt till att ösa omtanke över de statusar och bilder, där jag kan se att mina vänner är stolta, men försöker spela ner denna känsla. Det är synd att se att mänskor är nervösa över att visa sig så som de verkligen är och låta sina glädjeämnen ta plats. Det hoppas jag kunna ändra på. Man ska vara en bra vän, särskilt när man ser att ens vänner känner sig ensamma. Många brukar höra av sig för att småprata och då har vi trevliga men ofta korta samtal, om de inte vill beklaga sig över något. Det passar sig utmärkt. Jag håller med många om att jag är en god lyssnare. Jag är däremot inte en god talare, framför allt på grund av ointresse.

Min nya, socialt distanserade veckorutin har en klar höjdpunkt: lördagarna. Då tillåter jag mig själv att dra mig ända till klockan åtta. Sedan kliver jag upp, kokar en kanna mockakaffe och äter sedan frukost i lugn och ro medan jag löser DN:s lördagskryss. Vid tiotiden tar jag en tur till skogsområdet som ligger på andra sidan fjärden. Promenaden dit är precis nog lång för att jag ska börja bli trött i benen, så jag sänker naturligt tempot när jag kommer in bland stammarna och kan andas frisk luft. Hela jag sugs in i en annan rytm. Under tallarna känner jag som att jag trycks mot marken och när jag promenerar där riktas min blick neråt, mot det lilla. Jag söker efter myrstackar och följer insekternas marsch över stigen, lyssnar till fågelkvittret och noterar färgskiftningen i rönnens blad eller hur blåbärsrisens skatter växer för varje vecka. Allt, slår det mig, precis allt där, hänger samman, alldeles omedvetet och oplanerat. Naturen bara finns, ett långsamt system där varje enskild dels outtänkta handlingar bidrog till kretsloppets fortsatta flöde.

Visst finns störningar i naturen. Den är inget harmoniskt tillstånd. Men dessa störningar är ingenting som förstör förutsättningarna för systemet. Det är ingen som aktivt ställer sig på tvärs och sårar de andra, utan något dåligt samvete. Så håller bara vi människor på. Att min skog tycks glesare för varje år är vårt fel. Den här vintern har det inte kommit snö annat än kort på julaftonsmorgon. När jag var barn hade vi snö varenda vinter, men nu har det inte legat ordentligt sedan 2015. Det är sällan jag orkar vara i skogen mer än någon timme, för efter ett tag börjar jag bara se tecknen på att den håller på att gå sönder. Det gör mig så matt. Människor gör mig så matt. Bara vi saknar förmågan att se oss själva som en del av en helhet. Bara vi kräver att vår egen lycka ska uppfyllas innan vi bryr oss om någon annan.

På vägen hem brukar jag pigga upp mig genom att lämna talgbollar runt om i skogen. Att söka efter bra ställen får fart i benen och låter mig fästa tankarna på annat än förfall. Jag provade tidigare att ha talgbollar i trädgården, men jag mådde illa av att ha dem nära huset. Jag vill inte se fåglar smaska, för den ger mig en sådan känsla av plikt gentemot dem, den här insikten att jag utfodrar dem och att de är beroende av mig. Jag vill inte vara herre över någon, inte ens en fågel. Istället lämnar jag dessa anonyma gåvor i skogen, varje vecka på lite olika ställen. Det blir mitt sätt att bidra till naturens fortlevnad.

När jag sedan har kommit hem infinner sig veckans bästa stund. Jag hänger av mig mina friluftsbyxor i tvättstugan och byter om till jeansen jag har förberett därinne. Om jag är hungrig äter jag lunch, men oftast går jag omgående till soffan, där jag ligger medan min robotdammsugare går sin lunchrond. När den städar på tisdag och torsdag brukar jag gå en lunchpromenad för att inte vara i vägen, men på lördag är det vår stund tillsammans. Från soffan följer jag den blankvita puckens mjuka färd fram och tillbaka över vardagsrummets och kökets trägolv samt hallens kakel. Jag låter mig uppfyllas av det gnetande surret från dess hjul, vispandet från den dammsamlande lilla borsten och det diskreta suget. Emellanåt rasslar det till när den finner ett gruskorn i hallen som jag har missat att rensa från skorna innan jag gick in. Ibland hör jag dess mopp ta sig an fläckar.

När den försvinner in i först sovrummet och sist arbetsrummet får jag bara följa ljuden. Nuförtiden är de alltid välmående. Sedan maj har jag som sagt inte behövt klippa den fri från mitt hår och den lämnar inte efter sig några svåruppsugna dammtussar. Då jag ligger där på soffan behöver jag inte tänka på hur ouppmärksamma och själviska vi människor är. Där finns jag och min dammsugare och vi samspelar fint med varandra. Jag ser till att underlätta dess arbete så mycket som möjligt, så utraderar den förnöjsamt de spår jag lämnar efter mig på jorden.