Kika under masken!

För att förstå världen, kan vi socialister kan dra inspiration av ett de stora materialistiska barnprogrammen: Scooby-Doo. I de ursprungliga avsnittet packade den namngivande hunden och hans fyra mänskokamrater in sig i sin Mystery Machine och undersökte påståenden om spöken och monster. Detta barnprogram skrevs ursprungligen med ett kritiskt i sinnelag och det som gång på gång avslöjas är att det inte finns några övernaturligheter. Det spöke som hemsöker kraftverket visar sig i själva verket vara en utklädd människa, som fått i uppdrag av den korrupte borgmästaren att skrämma folk för att driva ner markpriserna så att han billigt kan köpa upp marken. 

I Marx’ kritik gör han en poäng av att vi måste skilja på hur saker yttrar sig och på sakernas essens, hur de faktiskt är. Det mest uppenbara exemplet här är skillnaden på pris och värde. Pris är det vi betalar för en vara på en marknad och fungerar som en representation av dess värde, men ibland inte. Efter en devalvering kan priset på varor vara detsamma, fastän deras värde plötsligt har minskat dramatiskt. 

Ett annat exempel är skillnaden på en ideologi och verkligheten. En ideologi är en världsbild, en lins varigenom vi ser och tolkar världen, men den är inte världen. Förenta staternas flygvapen stoltserade nyligen med att den första svarta kvinnliga stridspiloten har gått i tjänst hos dem. Detta framsteg kommer säkerligen som ett glädjebesked för de jordens fördömda som mördas av nämnda flygvapen.

Denna åtskillnad är behjälplig för att greppa hur kapitalismen uppfattas och vi legitimerar den. Sedan Förenta staterna har svalts av protester mot rasism och polisens mord av svarta har företag efter företag bedyrat sitt stöd till Black Lives Matter, i form av donationer, profilbildsbyten eller borttagande av avsnitt av gamla TV-serier. Vad väldigt få gör är att värdera svartas och andra arbetares liv på det för kapitalismen enda sättet: genom goda löner, sjukförsäkring och villkor. Denna woke-washing är en strategi bland delar av härskarklassen, då det är ett sätt att positionera sig för att väcka våra sympatier. 

Den är dessutom billig! I sommar sålde havredrycksnasarna Oatly, som i åratal har kultiverat en image som hippa, miljömedvetna och moraliskt föredömliga, en tiondel av företaget till fondförvaltarna Blackstone, som på grund av sitt ägande i kol och olja har beskrivits som en av planetens värsta påskyndare av global uppvärmning. För Blackstone är kostnaden en spottstyver och plötsligt är Oatlys varumärke ett greenwashing-alibi. 

Detta borde inte överraska oss. Oatlys syfte med sin marknadsföring är, som alla företags, att tjäna pengar, medan amerikanska försvarsmaktens syfte är att säkra befolkningens stöd. De agerar allihopa som 10-talets mest karaktäristiska nya yrkeskategori: influerare – eller påverkansagenter, som jag vidhåller att de bör kallas. Att företag anlitar dessa är inte för att de ska övertyga oss om den saluförda varans eventuella förtjänster, utan om att den saluförda varan är en som vi kan identifiera oss med. Aristoteles menar att våra värderingar måste omsättas i praktisk handling för att vara dygdiga: vi är våra handlingar. Idag kan vi förenkla det till den tröttaste av samtidens spaningar: vi är våra inhandlingar.

Du är vad du köper och säljer

Att finna en mindre originell spaning är mycket svårt, men jag vill ändå uppehålla oss vid den, av den enkla anledningen att vi fortsätter att agera på detta vis, hur smarta och kritiska vi än anser oss vara. Alla som har stått på ett elektronikvaruhus för att handla en TV-apparat har nog upplevt den vilsenhet som sköljer över en när man ska försöka jämföra olika apparater och avgöra vilken man ska köpa. Inom det acceptabla prisspannet börjar man försöka utläsa något från listorna över funktioner men även andra saker. Kanske man iakttar att det är ett kinesiskt företag och tänker på landets demokratiska underskott. Kanske man tänker att man ändå borde köpa den större modellen och fantiserar att man kunde ha över kompisar för att se på Melodifestivalen, fastän man aldrig tidigare har haft det. 

Plötsligt är det inte själva varan vi betänker, utan allt det andra: hur vårt inköp av denna vara kommer att påverka eller uppfattas av andra mänskor. Marx beskriver detta fenomen som varufetischism och diskuterar det i första volymen av Kapitalet. Han menar att det uppstår eftersom varuformen döljer det samhälleliga arbete som är nedlagt i en vara, vilket får dessa att framträda “såsom självständiga gestalter som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna”. Vi ser inte att varan har fått sitt värde av mänskligt arbete, utan som något med värde i sig; vi behandlar varan som en gudabild, en fetisch, som vi fyller med föreställda värden vilka vi önskar tillskansa oss.

Detta följer av att vi på en marknad måste försöka förstå hur vi ska tolka priset: varför är en TV värd lika mycket som X timmar av vårt eget arbete? Priset är hur vi möter varan, men detta döljer såväl dess bytesvärde, vilket i det sista bestäms av den genomsnittliga arbetstiden som krävs för att framställa nämnda vara, som dess bruksvärde. Det är främst kring bruksvärdet som vi kan börja fantisera om hur denna produkt kommer att påverka oss, eftersom vad vi brukar den till är upp till oss. Detta fantiserande är viktigt för att stimulera oss till inköp. 

Ett belysande exempel blir återigen de påverkansagenter som är vänskapliga via sociala medier för att kunna omvandla sina följare till försäljningskanaler. Dessa ingår samarbeten för att saluföra olika produkter åt företag, som är intresserade av detta eftersom folk är mer benägna att se positivt på en produkt om de får den rekommenderad av en kompis. En del av detta är att vi då är mindre kritiska, men det finns ytterligare en social dimension här. När man nappar på att köpa ett nytt headset som ens favorit-Twitch-streamer tipsar om köper man förvisso en vara, men ens primära syfte kan vara att stötta ens internetidol som får procent på köpet. 

Det kan verka som att jag framställer företag och påverkansagenter som beräknande cyniker, som skapar en falsk bild av sig själva, bara för att tjäna pengar. Det stämmer inte riktigt: bilden är inte falsk. När vi äntrar marknaden tvingas vi alla att iklä oss den karaktärsmask som utmärker den roll vi spelar: butiksbiträde, chef, undersköterska, företagssäljare, med flera. Att vara servitör handlar inte om att servera mat och interagera med kunder efter eget hjärta, utan att göra det efter den dramaturgi som just din restaurang spelar efter och kunden svarar på: högstämd? Skönt snubbig? Familjär och skämtsam? Detta känslomässiga arbete är centralt för alla service- och omvårdnadsyrken och den som inte spelar sin givna roll nog väl kommer snart att finna sig utan anställning. 

Det är ett misstag att tro att denna karaktärsmask är skild från vårt sanna jag. Den är så andra människor uppfattar oss och det är så de bekräftar oss. Vi är sociala varelser, som varje dag skapar oss själva i samspel med andra och det är ofrånkomligt att vi internaliserar denna mask. De flesta unga tjejer och killar som strömmar när de spelar datorspel och börjar samla på sig följare gör nog inte detta med en cynisk tanke på att utnyttja vederbörande. De som sedan försöker tjäna sitt levebröd på strömmandet, följer dock nästan alltid samma mönster: de måste hitta en viss nisch av spelare som de riktar sig till, anstränga sig för att vara trevliga och roliga, samt vidga sin repertoar av spel eller videotyper. Snart börjar många spelströmmare även producera andra populära videotyper som pranks, unboxings eller reaktionsfilmer för att locka ännu fler följare. 

Huruvida de gör detta medvetet beräknande eller ej, spelar faktiskt ingen roll för vår analys. De beter sig inte på detta sätt på grund av någon bristande privatmoral, utan för att det är vad marknadens lagar kräver av den som vill lyckas. Det är följarantalet som avgör om de får donationer, samarbetserbjudanden eller recensionsexemplar av nya spel och följaktligen ser majoriteten av framgångsrika youtubekanaler ungefär likadana ut. Påverkansagenternas ekonomiska funktion är att underhålla och sälja oss saker, men förutom en liten minoritet som saluför egna produkter liknar deras roll expeditens eller servitörens: genom det känslomässiga arbete som läggs i god service blir vi mer benägna att köpa en jacka vi kanske egentligen tycker är lite för dyr eller beställa en efterrätt.

Allt detta bidrar till att mystifiera varorna och dölja deras ekonomiska funktion. På en kapitalistisk marknad fyller varor och tjänster främst syftet att realisera det investerade kapitalet och bidra till ekonomisk tillväxt. Hela det kapitalistiska samhället kretsar kring produktion av varor och tjänster, då det är därigenom kapitalister kan suga ut relativt mervärde från mänskligt arbete. Detta är emellertid inte hur vi människor uppfattar varor och reklambranschen och andra ideologiproducenter verkar för att spä på detta. Dessa drömvävares värv är inte minst att skapa begär, vars tillfredsställelse de sedan kan sälja oss. Vem kände, för tio år sedan, att datorspelande var fattigt utan en särskild gamingstol?

“There is no alternative”

Under sommaren bråkade man i Förenta staterna om vilka bönmärken som är rasistiska. Efter att tillverkaren Goya uttalade stöd för president Trump vände sig liberaler mot dem och konservativa till dem. Bönorna smakar förvisso detsamma som tidigare. Det är emellertid inte så enkelt, eftersom bönornas smak bara är en liten del till varför vi köper dem. För att greppa varför behöver vi förstå att den nyliberala eran, till skillnad från vad de många bönmärken vi möter i snabbköpet får oss att tro, verkar efter Thatchers slogan: “There is no alternative”. 

Efter realsocialismens fall drogs gardinen ner för framtidens horisont. Den liberala kapitalismen framstår som det enda som bjöds, så det är upp till var och en att hantera detta, för något samhälle finns inte att lita på. Välfärdsstaten har ställts i finanskapitalets tjänst och du måste som medborgare vara beredd att kriga för din rätt. Under denna era har demokratin tömts på innehåll, genom utförsäljningar av offentliga tillgångar och genom att regeringars ekonomiska beslutanderätt bakbinds av budgetramverk, EU-direktiv och handelsavtal. Regeringar har kunnat visa politisk handlingskraft genom ett utvidgande av formell likabehandling och kulturell anständighet, medan ekonomin har belagts med tvångströja. Socialdemokratin och högern har bägge triangulerat sig mot mitten och begått marknadslösningar och privatiseringar.

När så industrisamhällets institutioner tycks maktlösa, vem i hela världen ska man lita på? Den nyliberala ideologin säger: dig själv – och marknaden. Vi skapar trots allt oss själva genom våra varor. Varufetischismens tvilling är tron på konsumentmakten, som blandar samman rollerna som konsument och medborgare och får oss att tro att det är genom våra köp som vi förändrar världen. I somliga fall kan det ha en viss effekt, men främst är det en sak mellan individen och dennes samvete. Det tydligaste exemplet på att man blir vad man köper finns i välgörenhet, som ökar i juletider och likt forna tiders avlatsbrev befriar köparen från synd.

Konsumentmaktens bländverk skingras likt morgondagg när vi betänker klimatkrisen. Under coronavåren har den globala privatkonsumtionen kollapsat – vi har alla dragit ner på allt det där som vi blir tillsagda att undanta – men ändå ökar utsläppen av koldioxid! Den klimatpolitik som de facto bedrivs i alla kapitalistiska länder utgår från föreställningen om att teknisk utveckling och marknadens mekanismer ska ordna en grön omställning. Samma mekanismer som har orsakat klimatförändringarna ska alltså också rädda oss från dem. Hur ska det gå ihop?

Denna tro på den fria marknaden kan vi nog förstå som en kult. Ekonomer talar om marknadens svängningar som vore den ett väderfenomen eller en nyckfull gud. Ideologer, reklammakare och påverkansagenter bidrar till denna mystifiering. Marx menar att varufetischismen döljer produktionens faktiska förhållanden och får marknaden att framstå som en makt i sig och människor som maktlösa. Detta har den nyliberala ideologin lyft upp till sin trossats: släpp marknaden fri, så kommer dess osynliga hand att ordna allt till det bästa! Följaktligen är det genom konsumtion som vi ska lösa samhällets alla bekymmer: klimatkrisen löses genom grön konsumtion, stress genom en mindfulness-app och nyanländas etablering genom lägre löner. Som alla trossystem upprätthålls detta genom att vi som individer och samfund omsätter tron i handling och bekräftar varandras handlingar.

Ingenstans konfronterar denna kult problemens rötter: att kapitalets profitjakt är orsaken till klimatförändringarna och stressepidemin eller att flyktingströmmarna orsakas av västimperialismens krig för att få kontroll över marknaderna i Mellanöstern. Om den gör det är det genom att stärka sin tro: “ja, marknaden har orsakat vissa problem, så därför är det genom marknaden vi kan lösa dem”. Vad den ytterst gör är emellertid att dölja sakernas verkliga förhållanden: att “den fria marknaden” inte finns! Detta är bara det sätt som kapitalismen presenterar sig för oss, för att vi inte ska se att det globala systemet vilar på ägandemakt, domineras av en liten härskarklass och att ekonomin är noggrant planerad för att skapa profit åt dessa få människor, på bekostnad av allt annat. Det var inte marknadens osynliga hand som höll förra årets militärkupp i Bolivia om ryggen, utan Förenta staternas järnnäve. 

Glöm nyliberalismen – prata om kapitalismen

Nu är det tydligt för alla att den nyliberala hegemonin krackelerar. Coronakrisen har blottlagt de svagheter som finns i samhällsekonomin och slagit ner de sista spikarna i den kista som började snickras till av finanskrisen 2008, Brexit-omröstningen och valet av Trump. Det har i många år varit populärt att förklara nyliberalismen död, men nu, när den är misskrediterad i de flestas ögon och sammankopplad med vansinnesprivatiseringar, NPM och avveckling av den starka staten, finns en tendens inom vänstern att angripa just nyliberalismen, i Sverige personifierad av Centern och Folkpartiet. 

Att ge nådastöten åt den fiende som redan ligger sårad är för all del ädelt, men det finns en fara med att fokusera på nyliberalismen. Somliga riskerar nämligen att tro att detta är någonting annat än kapitalism. Det är det inte: pratet om den är blott ett ideologiskt rättfärdigande av härskarklassens offensiv mot trygghetssystem, fackföreningar och omfördelning. Att denna offensiv var så lyckad hade inte att göra med att de nyliberala argumenten var så starka, utan att ekonomiska strukturförändringar i form av avindustrialisering, finansialisering och tillgång till billiga krediter för majoriteten försvagade arbetarrörelsens positioner och välfärdsstatens förutsättningar. 

Dessa förändringar är motiverade av arbetsköparnas klassintressen, snarare än av en nyliberal ideologi; först kom viljan att tillskansa sig offentlig egendom och sedan skapades ett rättfärdigande av detta. Nyliberalismen är blott en av de teatermasker varmed kapitalisternas klassintressen förkläs som hela befolkningens intressen, precis som konsumentmakt, woke reklam eller högerpopulism. Precis som med individernas karaktärsmasker är detta inte en falsk bild. De företag som uttrycker en anständighet gentemot marginaliserade grupper kan säkert få världen att verka lite mer dräglig för dessa, men kan inte i sig upphäva denna marginalisering. 

Kikar vi under företagsmaskerna finner vi nämligen där ingen systemkritik; världens kriser och strukturella orättvisor är formade och upprätthållna av kapitalismen och de kapitalister som inte lever upp till marknadens krav kommer att gå under. Kritiken av det kommersiella bemäktigandet av Pride, klimatrörelsen eller rörelsen för svartas rättigheter är densamma som kritiken av Centerns flyktingpolitik: vi instämmer i de värderingar som uttrycks, men ser att liberaler och kapitalmakten som uttrycker dem i sig utgör hinder för att förverkliga dessa rörelsers förhoppningar. För att feministiska och antirasistiska framsteg ska omfatta alla kvinnor och personer som rasifieras, behöver dessa grunda sig i en klasspolitik som omfördelar makt och tillgångar. Det som behöver ändras är inte företagens värderingar, utan samhällets maktstruktur.

Att missta hur kapitalmakten framträder ideologiskt för dess konkreta förhållanden leder oss i en återvändsgränd. Det finns nämligen även en vänsterversion av fabeln om nyliberalismen, som lyder ungefär såhär: 

Sverige var en gång i tiden världens mest jämlika land. Sedan inträdde den nyliberala eran, där svenskar lurades att alla skulle få det bättre genom valfriheten och ojämlikheten växte rekordsnabbt. Men nu har vi sett igenom detta och har en möjlighet att ändra det. 

Det är ett effektivt narrativ, men ett som tenderar att väcka ett nostalgiskt tänkande: att man en gång råkade släppa ut den nyliberala anden ur flaskan och om man bara får in den där igen kommer folkhemmets samförståndspolitik tillbaka. Det är ingen politisk analys. Göran Therborn visar ingående i Kapitalet, överheten och alla vi andra hur kapital- och klassammansättningen har ändrats i Sverige under de senaste förti åren och att den materiella förutsättningen för välfärdsstaten – klasskompromissen mellan en dominant industriarbetarklass och ett nationellt industrikapital – inte längre finns. Lika felaktig är den kulturkonservativa vänsterstrategi som hellre misstänkliggör minoriteter än engagerar dem. Vår strategi för socialism kan inte blicka bakåt, utan måste bygga något nytt, utifrån löntagarkollektivet såsom det är. 

Här kan vi dra lärdom av kamraterna i Scooby-Doo: dra bort spökdräkten och analysera vad som finns där under! Vilka klassintressen företräder man? Vilka relationer har man till kapitalmakten? Vem kommer att tjäna på förslagen? I Januariavtalets punkter kan vi se skillnaden mellan Centerpartiet och Moderaterna: de tycker bägge att Fatima ska ha skitlön, osäker anställning och marknadshyra, men M tycker att det är okej att förbjuda hennes dotter från att bära slöja. Anständigheten är viktig, men den som tror att fler än ett fåtal liberaler kommer att prioritera den över att luckra upp Lagen om anställningsskydd bör tänka om. Inte heller kommer borgarna som överger nyliberalismen till förmån för en reaktionär konservatism plötsligt vilja förbättra pensionssystemet från grunden, sparka ut profitörerna ur välfärden eller planera ekonomin för ekologisk hållbarhet. Klassintressena består, oavsett vilket lakan de bär. Vår solidaritet är därför med Fatima.

För oss gäller att släppa våra föreställningar och “se [vår] livssituation och [våra] ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, som Kommunistiska manifestet uttrycker det. Det vi bekämpar är inte en ideologi, utan en samhällsform som, för att garantera härskarklassens rikedom, förstör källorna till all rikedom: mänskligt arbete och naturen.

Så vi får vara noggranna att se efter att vi inte bara hänger en ny mask på samma gamla tryne.

1 comment / Add your comment below

  1. Väl sammanfattat! Kapitalismen söker sig genom alla möjliga sätt, vore bra att få fler produkter rättvisemärkta för att som konsument kunna göra enklare avgörande. Hoppas även att partiet kan verka och stå upp för gemensam minskad konsumtion.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *