Hitta hem

Illustration: Ronja Melin.

Ännu en kväll höll Zantram låda om vad han tänkte uppleva när vi anlände i framtiden. Han spekulerade i vilka nya danser som kunde ha uppkommit, hur käckt avslöjande modet skulle vara och hur de skulle tala om vår tid. 

– På trettio år, sade han för hundrade gången, har det hunnit gå nog lång tid för att en tidsålder ska kunna utvärderas lite mer, så att säga, objektivt. Man har inte längre något obehag eller nostalgi.

Han var just färdig med att spela in sin dagbok, som han gjorde varje kväll, och det blev nu vår tur att sysselsätta honom. Zantram var övertygad om att framtidens folk var så nyfikna på hur det var att resa med Abramas att han skulle kunna sälja sin berättelse och starta om livet som en stjärna.

Lenea och jag mötte varandras blickar och himlade, som vi brukade göra. Så spände hon blicken i min och lät ögonlocken slutas lätt och jag misslyckades återigen att hålla masken och fnittrade till medan kinderna brände. Hon log snett och lät sin blick vandra tillbaka till ritskärmen som hon stödde mot sina lår, där hon halvlåg i sin bäddalkov. Leendet dröjde kvar medan hon lät skärmpennan återuppta sin dans. Hennes högerhand saknade de två yttersta fingrarna och de kvarvarande slöt sig varsamt om den silikonklädda griffeln likt en rovfågels klo. Jag började läsa av de bekanta ryggarna på de böcker som fyllde min vägghylla och hoppades som alltid att finna någon som jag inte redan hade läst. 

Vi var fyra i hytten. Lenea och jag hade underslafarna i vår hytt medan Zantram och Ajana hade överslafarna. Våra ansikten var upplysta av läslamporna i våra kojer, medan rummet badade i det svaga, kalla ljuset från växtlamporna ovanför Ajanas trädgårdsbord. Bordet var nog egentligen tänkt att fungera som ett sällskapsbord, men när vi andra tre mönstrade på Abramas och anlände till hytten fann vi att Ajana sedan tidigare hade tagit över det med en installation av ormbunkar, mossa och storbladiga, gängliga saker och installerat lampor som lät dem klara sig fastän de aldrig såg solen. Eftersom Ajana i övrigt inte tog något utrymme var det ingen som hade några åsikter. Tvärtom var vi alla glada att ha trädgården, eftersom det gav oss någonting föränderligt att följa. 

En gång, ganska kort efter att vi gick ombord, presenterade Ajana alla plantor för mig. Vi hade bägge gått av det andra skiftet och när hon kom till vår hytt fann hon mig stå och studera dem. Det var första gången jag hade varit ensam med plantorna och inte behövde vara nervös för att de andra skulle se mig. Medan jag följde bladens ådringar med blicken tystnade de tvivel som på den tiden var min ständiga följeslagare.

– Har du någon särskild som du gillar? frågade Ajana mig. 

Hon hade kommit in i rummet utan att jag hade märkt av det och tagit mig på bar gärning. Jag hade ingen favorit, men jag pekade hastigt ut en ormbunke som kastade upp smala stjälkar vilka pryddes av spretiga, tjocka blad som bredde ut sig som rotsystem. Hon log och berättade om hur hon hade odlat upp den. Det hade varit en kamp att få den att klara sig, för hon visste inte vad den hette och hade fått pröva sig fram för att få den att trivas. Så var det med de flesta plantor; hon kände inte till deras namn, men kunde däremot sammanfatta varenda ens livshistoria. Jag tog inte in särskilt mycket, för jag var så upptagen med att se på henne. Sedan jag gick ombord på skeppet hade hon knappt sagt ett knyst och nu slutade hon inte tala, fastän jag hade tystnat. Snart började hon prata till sina växter istället. Under hela denna tid log hon och så mycket förstod jag, att jag redan då visste att det var en sällsynt händelse.

Sedan den kvällen, för knappt tio månader sedan, hade jag heller inte skymtat leendet igen. Jag brukade tillbringa min lediga tid med att vila bland hennes plantor och hon gjorde mig ibland sällskap, men jag hörde henne inte heller säga så mycket mer. Det var synd. Vi hade lyssnat på Zantrams fantasier varenda kväll under hela det år som vi hade legat ute med Abramas och började vid det här laget kunna dem innan och utan. De idéer och investeringar som han hoppades skulle ha burit frukt när vi kom fram var för oss lika bekanta som våra egna bankkonton, lämnade frusna trettio år i forntiden men nu inte mer än ett hundradels ljusår bort. Abramas resa började nå sitt slut och inom några veckor skulle vi nå hamn igen. Vi skulle äntligen få komma ur denna tidskapsel. 

Eftersom Zantram inte fick något gensvar på sina försök att samtala blev han som vanligt stött. För honom kunde en tystnad aldrig vara neutral, utan han trodde att den alltid hade en udd riktad mot honom.

– Ett skratt och så tystnad, det är allt man får. Någon försöker i alla fall att skrämma bort tystnaden lite. Ni tänker väl ligga och tiga till sängdags?

Det var troligt. Under resans månader hade vi hunnit uttömma alla ämnen och tystnaden blev mer och mer nödvändig, som täcket som blir tyngre ju närmare sömnen kryper sig. När vår ankomst nu äntligen skymtade vid horisonten tycktes timmarna bli längre i takt med skeppets deacceleration. Det fick allas tålamod att tryta och jag hoppades varje kväll att detta inte skulle bli den kväll då Lenea eller Zantram gick över den gräns som de sakta hade närmat sig de sista veckorna. Det var olyckligt att Zantram hade hamnat i samma hytt som Ajana, som sällan blandade sig i samtal, och därför hade en person färre att uttömma.

Även denna tur hade det varit incidenter på Abramas, men tack och lov inga allvarliga. Det var att vänta. Tanken att mönstra på en kolonifraktare lockade ett särskilt klientel. Skeppet fraktade varor till och från kolonin vid Nya Palembang, nästan ett halvt ljusår bort från Lianyungang, men det som gjorde resan unik var inte att vi låg ute i nästan ett år, utan att vi fick lämna våra gamla liv. Eftersom skeppet färdades i nära ljusets hastighet skulle trettio år ha gått i Lianyungang när vi hundratjugo besättningsmedlemmar återvände dit och mönstrade av, bara ett år äldre än vad vi var när vi lämnade hamnen.

Som sagt, det var ett liv som drog till sig några få själar. Vår hytt var nog en ganska typisk uppsättning. Zantram behandlade livet som ett äventyr och ville få uppleva en ny tidsålder. Lenea verkade fly undan preskriptionstiden på ett brott och fastän hon alltid var vag när hon talade om exakt vad hon hade gjort, var hon också lugnast av oss och bedyrade att hennes gäng skulle ha ordnat ett bekvämt liv åt henne. Själv hade jag flytt undan ett brustet hjärta, men till de andra hade jag sagt att att det var för att undkomma en skuld. 

Den enda som ännu var okänd för mig var Ajana. Jag visste att hon hade åkt flera turer med Abramas, för det hade jag kunnat lista ut tack vare hennes trädgård, men hur många eller varför visste varken jag eller någon annan. Teshan, en kamrat som jag ibland delade skift med, gjorde nu själv sin andra efterföljande tur och hon hade berättat att Ajana hade varit på skeppet längre än henne. Trots detta hörde man inga rykten om Ajana. Jag antar att hennes tillbakadragna sätt fick henne att i de flestas ögon flyta samman med skeppsinredningen och denna tappade vi snabbt intresset att utforska efter att den första fascinationen hade lagt sig.

Jag hoppades att sömnen skulle komma ikapp mig, men tyvärr var den ännu långt bort. Jag hade arbetat med att övervaka reaktorn idag, vilket är ett ytterst känsligt arbete. Därför utförs det i par och man kan således turas om att sova dagen igenom. Jag var alltså ganska utvilad och hoppades kunna försvinna in i en roman. Tyvärr hade jag redan läst såväl mina egna som alla Ajanas och Zantram, som hade slitit ut sig med lasten, försökte få igång samtal. Vi hade inte engagerat oss i honom på snart en vecka och han började blir stött.

– Så, Lenea, säg mig nu, vad ser du fram emot?

– Att få lite tystnad, så jag kan teckna. Jag pallar inte med dig ikväll.

– Jaså, det är så det ska vara? Nåja, snart slipper du mig. Då kan vi vinka farväl i hamnen och så behöver du aldrig mer prata med mig.

– Och jävlar vad skönt det ska bli.

Både Ajana och jag väcktes ur vår tystnad. Att de gnabbades så var ingenting nytt, men Leneas svar var kärvare än vanligt. Inte ens Zantram verkade ha ett svar att ge och hans käkar malde tyst. Han svalde en gång medan blicken vandrade runt rummet. Mitt hjärta hamrade i bröstet. Jag såg framför mig hur vår tryckta stämning på ett ögonblick exploderade i våldsamheter. Hur skulle jag kunna distrahera honom? Plötsligt tyckte jag att jag såg honom börja ta till orda och då spottade jag tanklöst ur mig mitt innersta:

– Jag funderar på om jag inte ångrar den här resan. Jag tror att jag kanske har gjort ett misstag.

Bägges ögon naglade fast mig. 

– Misstag? sade Lenea medan hon satte sig upp. Vadårå? Det har du inte sagt nåt om. 

– Nej, minsann, fyllde Zantram i. Och vi som har rest med dig så länge, ingenting har vi hört. Litar du inte på oss?

Deras ansikten var fulla av törst och de lutade sig mot mig. Zantram hängde ut sitt huvud från slafen medan munnen gapande öppen, bönfallande. Hans ansikte var målat med besvikelse, vilket jag förstod. Här hade jag suttit på någonting spännande, något som hade kunnat vrida och vändas på i flera kvällar, men inte delat med mig av det. Lenea var sammanbiten; hon kände sig nog sviken. Oavsett hade löftet om avslöjade hemligheter fått dem att glömma Leneas förolämpning. 

Jag började omgående ångra vad jag hade sagt. Det var inte någon lögn, inte alls, men jag hade trivts med att hålla mina tvivel för mig själv. Dessa tankar hade varit mitt sista egna lilla rum, min tillflyktsort där jag inte behövde tänka på att jag var på Abramas. Nu hade jag gläntat på dörren dit in och visste att mina hyttkamrater inte skulle låta mig stänga den igen. Vad tusan, jag kunde lika väl lätta mitt hjärta. Att själva handskas med det hade inte gjort det enklare. 

– När jag mönstrade på, var det efter att min fästman hade lämnat mig och jag behövde komma bort. Och trettio år är så långt bort man kommer. 

Deras ansikten var ännu avmätta. De var osäkra på hur de skulle ta in detta. Jag lade mig åter på rygg och blundade. Käken spändes och hjärtat trummade i bröstet. Ur ögonlockens dyvatten vaskades Bertols ansikte fram; det var en av de dagar då han skrattade. Konturerna flöt samman och jag hade svårt att fokusera bilden av honom. För varje dag hade jag svårare att föreställa mig honom perfekt; delvis för att jag alltid ville vika mig undan från hans blick, av skam. Min kära Bertol. Ögonen brände och jag försökte frammana hans skratt, hans arytmiska skratt, som en hackande motor, som när han var lycklig startade en kaskad av kraxande tjut.

Jag harklade mig och lirkade några ord förbi gråten som svällde i strupen:

– Men nu undrar jag om det inte var förhastat.

– Ja, så låter det, sade Lenea. Minst sagt, om du grubblat ett år. Vad hände?

Bilden av Bertol förbyttes till en från en av de dagar då han låg nedbäddad och inte orkade att le. Obehaget kittlade min hud. Jag påmindes om hans och våra vänners besvikna miner och en eld blossade upp i mina lemmar. De blickarna kunde ännu få mig att känna en sådan skam att jag ville slita av mig huden och fly ut ur mig själv för att slippa undan dem. Jag tvang upp mina ögon. Lenea och Zantram väntade ivrigt på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag.

– Jag svek honom. Jag såg inte att han behövde min hjälp och kunde inte hjälpa honom.

Återigen frågade Lenea om vad som hade hänt, men jag sade ingenting. Hon förstod vinken och upprepade sig inte. Bertols harmsna stämma återvände till mig, med de ord som han hade sagt till mig den där eftermiddagen då vi rasade samman. Eller, det var snarare de ord som jag trodde att han hade sagt till mig. Jag hade skärskådat minnet så många gånger, att jag inte längre kom ihåg vad som egentligen hade hänt och vad jag hade konstruerat i efterhand. Jag svalde och lade sedan fram den sammanfattning som jag hade utarbetat:

– Han var skör och det visste jag och jag var inte uppmärksam på honom. Han var den finaste, varmaste person jag någonsin har träffat. De år vi hade tillsammans var de enda vackra i mitt liv. Och jag blundade för hur det faktiskt stod till. Jag klarade inte av att ha gjort honom så illa, så jag mönstrade på här. 

Efter ett ögonblicks paus tillade jag: 

–  Jag hade ingenting kvar. 

För en stund därefter var växtlampornas surrande det enda som hördes i rummet. Mitt hjärta hamrade och en avgrund öppnade sig i min mage och sög andan från lungorna. Det kändes som om jag hade slitit öppen min bröstkorg och kastat fram innanmätet för dem att inspektera. Medan de vägde dess innehåll, tänjdes tystnaden ut såpass att luften tycktes vibrera. I bädden ovan satte sig Ajana till rätta. Till sist korsade Zantram avståndet som plötsligt hade uppstått mellan oss, okaraktäristiskt finstämt: 

– Har du tänkt på hur du ska göra nu då, när du kommer fram?

– Ja, ska du hitta honom? fyllde Lenea i.

För att undvika att behöva diskutera det, ryckte jag bara på axlarna.

– Vad menar du med det där?! frågade Lenea. Det är väl klart att du måste hitta honom. Om du nu har ångrat dig i ett helt år, då är det väl klart att du måste leta upp honom och få nåt avslut. Skärp dig!

– Det är inte så enkelt, stack Zantram in. Du är ännu ung, då saker är svartvita. Vår väns fästman kommer att ha haft, ja omkring, trettio år att hantera detta. Det är då inte rättvist att dyka upp och öppna gamla sår. Jag är trots allt nog gammal för att vet hur mycket som hinner ske med en under trettio år. Nej, för allas skull, får du nog stå ditt kast.

– Du är nog gammal för att ha snackat bort dig själv. När kände du sist något, på riktigt alltså, utan att behöva snacka fram det så du själv tror på det?

Och så började de gräla om även detta. Att Lenea visade sig tro på kärlekens kraft att övervinna allt överraskade mig. Att höra dessa tankar ur hennes mun fick dem att framstå som ännu mer absurda än de redan hade verkat i mitt huvud.

Som alltid drogs mina tankar till Bertol. Vid nästan varje vaken stund hade hans gast hemsökt mig. Nej, inte hans gast. Spökbilden av mitt misstag, när alla andra utom jag hade sett hans kollaps. Just som de, förstod jag att jag hade kunnat förhindra det. 

– Nåja, i slutändan, sade Zantram till mig till sist, undrar jag vad han hade sagt. Hade han bett om din hjälp eller sagt någonting? Du kan inte straffa dig själv för någonting som du inte kände till.

Innan jag hann svara honom hade Lenea huggit på hans ord och ifrågasatt att han försökte lägga över skulden på Bertol. Det var skönt att hon gjorde det. Jag höll helt med henne men orkade inte besvara Zantram. Om jag bara hade brytt mig om att se, skulle jag ha märkt vad som skedde. Under min färd på Abramas hade jag fokuserat på att se vad de runt omkring mig gjorde och jag märkte att jag nu inte lika förhastad i tanke. 

När jag lyssnade till Lenea och Zantram gräla hörde jag hur meningslöst det var att fundera på om det var rätt eller fel att kliva på skeppet. Det var såklart inte en ny insikt, men bara för att man vet att det är meningslöst att grubbla betyder inte det att man kan sluta upp med det. Det är dessutom skönt att tappa bort sig i vad som hade kunnat vara.

Så harklade sig Ajana. Det var en försiktig och ovan harkling, som om hon inte riktigt mindes hur man gör för att be om ordet. 

– Kanske min erfarenhet kan vara till din hjälp, sade hon.

Hon hade inte behövt oroa sig för att inte få ordet. Inte bara tystnade Zantram och Lenea ögonblickligen, utan de satt rentav blick stilla, som om de var rädda för att skrämma bort Ajanas talvilja genom en förhastad rörelse. 

Själv passade jag på att klättra ur min koj och sätta mig på golvet under Lenea, där jag hade en god uppsikt över Ajana. Hennes överslaf vad enkelt inredd. Där fanns varken bilder eller anteckningslappar uppsatta. Det enda som man kunde avläsa någon personlighet på var att kojens lilla hyllan var full av böcker. Hon lånade gärna ut dem och jag hade läst de flesta. Som i alla boksamlingar på Abramas fanns där en omaka blandning av högt och lågt, nytt och hundratals år gammalt, sådant som hade samlats på skeppet under de stunder det hade legat i hamn. 

Själv satt hon med benen i kors, klädd i en alltför stor arbetsskjorta, vars tyg en gång hade varit strävt men nu hade tvättats lent. Den säckade runt henne och hennes styva, fingerlånga lockar stod yviga runt hennes huvud.

– Det jag kommer att berätta hände för länge sedan för er, men för mig var det nyligt. Som alla hade jag ett annat liv innan Abramas. Jag var byråkrat inom Handelsministeriet – vad det heter nu, det vet jag inte – och hade familj. Min hustru Mindao var underbar. En klassisk skönhet, som gjorde allt omkring sig vackert. Så även mig.

Ajana tystnade ett ögonblick och ett leende sökte sig fram på hennes ansikte. Hon såg mot sitt växtbord. Så tillfreds hade jag aldrig tidigare sett henne, som om hon skådade sin älskades famn där borta. Medan vi väntade på att hon skulle fortsätta, föreställde jag mig henne lycklig, vacker och välmående. Tack vare hennes leende var det lättare än vad jag kunde tro.

– Vi hade ett varmt liv tillsammans, men önskade olika saker av det, fortsatte Ajana till slut. Mindao ville så gärna ha barn, men det var jag inte särskilt intresserad av. Jag var högt uppsatt i ministeriet med löftet att klättra ännu högre. Jag räckte till Mindao och mitt arbete. Det var hur som helst inte nog för henne och det var det enda som vi riktigt grälade om. Hon kände sig ensam och otillfredställd. Till sist gick jag i alla fall med på att adoptera en pojke.  

– Redan från början hade jag svårt för honom, som kom in i våra liv och gjorde mitt hem till en främmande plats. Nu förstår jag att jag var avundsjuk. Han hade tagit Mindao ifrån mig och allt jag gjorde för att få tillbaka henne, irriterade henne och fördjupade klyftan mellan oss. Nu låter jag måhända som en hemsk människa, men om någon av er har barn kan ni nog förstå mig. 

Ovan mig kunde jag ana Zantram nicka. 

– Som ni förstår var det nu min tur att uppleva ensamheten. Jag hade då nyligen fått en ny sekreterare, en söt och livfull ung sak som tyckte att jag var fascinerande och som följde med mig på alla mina resor. Ni förstår resten. Det pågick alltför länge, i flera år. Jag visste att det var illa gjort av mig, men den tröst hon gav mig gjorde att jag åter kunde finna njutning och glädje hos Mindao och pojken. Under den perioden var jag nog den mest pålitliga hustru och mor jag någonsin var till dem. Till slut krävde min sekreterare att jag skulle lämna Mindao för henne. Då jag gjorde klart för henne att något sådant aldrig kunde komma att ske begärde hon förflyttning och avslöjade sedan allt för min hustru. 

Hastigt tillade hon:

– En sak är sann om mig, vad ni än må tro. Jag har aldrig ljugit för Mindao, aldrig. Hon frågade aldrig och jag ljög aldrig. Så när det kom fram erkände jag rakryggat. 

Hon blundade och andades djupt.

– Hon lämnade mig – jag lämnade henne, snarare – och flyttade ut. Allt som vi hade var över. Att besöka henne smärtade för mycket och jag saknade inte pojken. Så jag arbetade. Löftet om att stiga inom ministeriet började förverkligas, men för första gången frågade jag mig: till vilken nytta? Jag hade mist det enda fina i mitt liv. Min tjänstebostad var rymlig och fylld av skönhet, men denna var kall och skrämmande, då den saknade det liv som Mindao fyllde varje rum med.

– Snart blev detta för mycket. Jag gav allt jag hade till Mindao och mönstrade på Abramas. Jag tänkte att jag skulle kunna glömma allt och börja om, men så blev det inte. Här är man ensam med sina tankar på ett sätt som ingen utanför kan förstå. Det hemska kan återvända, men man kan även simma i sina goda minnen och återuppleva ens lyckostunder i tröttheten efter ett arbetspass. Du har känt det här, eller hur? 

Allas ögon fixerade mig och jag började ofrivilligt stamma fram ett svar. Jag hade tappat bort mig i hennes ord och slungades nu tillbaka in i mig själv. Visst kände jag igen vad hon talade om. Det var i just de stunderna som jag kunde föreställa mig att Bertol skulle falla i min famn, om jag sökte upp honom. De varade dock inte länge. Jag nickade försiktigt och Ajana blundade och speglade min rörelse. 

– När min första tur kom till sitt slut var jag rädd för att kliva av och stannade därför ännu en tur, sade Ajana. Det var lyckosamt. När jag hade fått en distans till skulden, bar inte längre minnena av Mindao nödvändigtvis med sig ett stråk av smärta. Eftersom lyckades jag tvärtom sålla ut de vackra minnena och återskapa dem så detaljerat som möjligt. Nu tillbringar jag min lediga tid i hennes sällskap. 

– Detta är min sjunde tur. Utanför detta skepp lever inte längre Mindao, men inom dessa fyra väggar, sade hon och svepte med handen, kan jag hålla vår kärlek levande längre än någon annan i historien.

Hennes blick lade sig på växtbordet och leendet återvände till hennes läppar. Just då tyckte jag att hon var så mycket större än alla andra människor jag någonsin hade träffat. Detta rum, som för oss andra bara var en sovhytt, var hela hennes värld, som verkade så väldig och så futtig. 

Om något mer sades den kvällen minns jag det inte. Under resans sista veckor återgick Ajana till att bli en del av inredningen, men hennes berättelse fyllde ut vår hytt under hela denna tid. Jag talade bara med henne en enda gång till, dagen jag mönstrade av. 

Hon satt kvar i vår hytt, lutad över sina ormbunkar. Vi andra hade rensat ut våra kojer och bara hennes saker fanns kvar i rummet. Mer än någonsin tidigare förstod jag att detta var hennes plats, ett tempelrum dit vi andra bara råkade göra intrång. Det var enkelt, men hon saknade ingenting. 

Jag tackade henne flera gånger för allt men hon nickade bara till svar, försvunnen i sina plantor och minnen. Jag vet inte om orsaken till hennes kyliga avsked var att hon inte förstod hur mycket hon hade hjälpt mig eller om det var just därför att hon förstod det. När jag lämnade Abramas var det med rädsla i hjärtat, rädsla för att såra och rädsla för att vara otillräcklig. Gentemot Ajana kände jag mycket, men främst av allt var det faktiskt avundsjuka. Hon behövde aldrig känna någon rädsla. 

Jag visste att det skulle ta lång tid innan jag återigen förtjänade någons kärlek. Kanske skulle jag för alltid bära detta sår i mitt hjärta. Men för att en gång kanske kunna läka såret och inte bara inkapsla det, behövde jag ta mig an denna nya tid. Varken Bertol eller jag kunde leva i det förflutna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *