Kris och corona

21 april föll priset på amerikansk råolja till -$37,63 per fat^[1]. På grund av världsekonomins tvärnit kollapsade efterfrågan och alla lager fylldes snabbt. Att stänga källorna är inte ett alternativ och oljeproducenter betalade därför köpare för att ta hand om deras olja. Samtidigt förstör amerikanska bönder mat i oerhörd utsträckning, eftersom stängningar av restauranger stör ut distributionskedjor: miljontals liter mjölk hälls ut varje dag, miljoner ägg förstörs och miljoner grönsaker lämnas för att ruttna^{[2] [3]}. Ett enda kycklingföretag kommer att avliva 2 miljoner fjäderfän. Europeiska bönder och vinodlare står inför liknande problem och vädjar till EU för stöd^[4].

Sedan börserna började kollapsa 20 februari har biljoner kronor i värde utraderats från världsekonomin. Under årets tre första månader har Eurozonens ekonomi krympt med 3,8 %, vilket är mer minskningen under finanskrisen 2008, och den Europeiska centralbanken befarar att den kan krympa med upp till 15 % under detta år^[5]. ILO uppskattar att arbetade timmar globalt kan komma minska med motsvarande 305 miljoner heltidstjänster (10,5 %) under det första halvåret 2020 och att 1,6 miljarder arbetare i den informella sektorn påverkas allvarligt av hanteringen av pandemin^[6].

En ekonomisk kollaps av denna omfattning har inte skett sedan 30-talet. Den får den bisarra effekten att massvis av varor, främst färskvaror som mat, förstörs samtidigt som miljontals arbetslösa är beroende av hjälp från matbanker. Allt detta sker bara för att hjulen tillfälligt har stannat upp. Inga fabriker har sprängts, inga restauranger bränts ner och inga hotell rivits. Vi står nu inför en kris, eftersom kapitalismens kretslopp – till skillnad från oss människor – inte klarar av att sätta sig i lockdown.

Hur kommer det sig? I denna essä ska jag reda ut på vilka sätt kriser är inbyggda i kapitalismen och hur denna kris hänger samman med den globaliserade kapitalismen, samt ge några förslag på hur vänstern kan möta krisen.

Överproduktion och lönsamhetskris

Ett flertal sektorer – matproduktion, turism, handel, restauranger, flyg, m.m. – är nu i kriser på grund av att efterfrågan har kollapsat och deras distributionskanaler och marknader är störda. De varor och tjänster som de erbjuder finner inga köpare, eller åtminstone inga som kan betala för dem. Det ekonomiskt rimliga blir då att upphöra med produktionen, avskeda anställda och förstöra varor hellre än vänta på att de blir lönsamma. Redan 1848 pekade Marx och Engels ut dessa kriser som ett av kapitalismens kännetecken:

Under [de återkommande] handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln tycks förintade, och varför? Eftersom det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel.^[7]

Kapitalismen hamnar med jämna mellanrum i kris. Detta är inte på grund av några olyckor, utan på grund av systemets inneboende instabilitet. En kapitalistisk ekonomi utmärks av att majoriteten av det samhälleliga kapitalet ägs av ett fåtal privata händer: kapitalistklassen. Dessa investerar sitt kapital i produktionen av varor och tjänster, vilka kan säljas till förtjänst. Kapitalister är dock i konkurrens sinsemellan och för att maximera sin vinst kommer varje kapitalist att söka producera så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt. Arbetare har dock det direkt motsatta intresset och kommer att kämpa för att hålla uppe löner och nere priser.

Dessa motsättning lägger grunden till lönsamhetskriserna. Om arbetare lyckas tillkämpa sig högre löner innebär det att företag enklare kan sälja sina varor, men detta kan gå ut över deras lönsamhet. Priskonkurrens mellan företag driver ner priser, vilket innebär att kapitalistens profit främst tas ut genom att ha lägre produktionskostnader än sina konkurrenter. Detta gör man genom att hålla nere löner, förlänga arbetsdagen, automatisera och effektivisera arbetsprocessen samt flytta produktionen till länder där det är billigare. Lägre produktionskostnader innebär dock i sin tur att löntagare har lägre inkomster varmed de kan köpa de varor som kapitalisten har producerat; industrirobotar är bra på att bygga bilar, men dåliga på att köpa dem.

Företag som inte uppehåller sin lönsamhet riskerar att konkurreras ut av andra, men företag som inte kan finna köpare för sina varor och tjänster kommer att gå under. Det investerade kapitalet och mervärdet från arbetet ligger bundet i en vara tills dess att den säljs och inte förrän de producerade varorna säljs befrias detta kapital för att kunna investeras på nytt. För oss verkar det barbariskt att miljoner ton potatis kommer få ruttna, medan människor går hungriga, eftersom vi betänker potatisens bruksvärde, den nytta den kan göra för att mätta en mage. Producenten tvingas dock kallt att endast betrakta den utifrån dess bytesvärde, hur mycket pengar den kan inbringa om den byts på en marknad. Vilka behov varan kan tillfredsställa är oviktigt, om tillfredsställelsen av dessa inte genererar vinst till kapitalisten.

Risken för överproduktion finns alltid latent i en kapitalistisk ekonomi och när denna hamnar i kris bryter överproduktionskrisen fram. För att hitta vår nuvarande kris’ orsaker måste vi dock skåda i världsekonomins bräckliga struktur.

Det globala kretsloppet

Kapitalet, menar David Harvey, kan vi visualisera oss som ett kretslopp^[8]. Kapital investeras i varor eller värdepapper, med det enda syftet att det ska kunna öka i värde när varor omsätts. Kapitalägarnas intresse är att påskynda detta kretslopp av produktion och omsättning, så att deras kapital är bundet under en så kort tid som möjligt och är redo att investeras på nytt. Dagens världsekonomi är ett noggrant planerat system, som domineras av finanskapital och bygger på globala produktionskedjor som vilar på just in time-leveranser. Målet är att upphäva alla avstånd vad gäller rum och tid^[9]. För att uppnå detta har marginaler och lager raderats ur det ekonomiska systemet, på samma sätt som new public management har urlakat Sveriges offentliga sektor.

Det som kallas för kapitalets globalisering sedan 1970-talet var ett led i utvecklingen av det imperialistiska världssystemet, som för över värde och makt från fattiga länder till rika. Utöver att storfinansen i Väst suger ut värdet som produceras av arbetare i Syd, jagar det även efter nya marknader och investeringsmöjligheter, som kan absorbera varor och överskottskapital och ge avkastning, när de inhemska marknaderna är övermättade. Utlokaliseringen av produktionen var en offensiv i klasskampen från kapitalistklassen. Kapitalet stod inför en lönsamhetskris i Väst och förflyttade produktionen till låglöneländer, för att öka sin avkastning och knäcka arbetarrörelsens makt i Nordamerika och Europa^[10]. Detta löste tillfälligt kapitalets lönsamhetskris men de globala produktionskedjorna globaliserar även riskerna. Det innebär att smärre lokala störningar är mindre sannolika att få allvarliga verkningar – till exempel att missväxt blir en svältkatastrof – men att allvarliga störningar kommer att slå mot hela världsekonomin.

För att motverka de möjliga dröjsmålen som följer av geografiska avstånd, har kedjorna effektiviserats genom just in time-leveranser, avsaknaden av lager och en internationell arbetsdelning. Hellre än att producera en Iphone i en fabrik som lägger dem på lager, produceras olika komponenter i dussintals fabriker i olika länder. Dessa skeppar genast vidare sina färdiga produkter, till de fabriker där de byggs samman till färdiga varor. Detta skapar smidiga flöden och motverkar de geografiska avståndens risker. Samtidigt gör det hela systemet känsligt för störningar i distributionskanaler; en strejk i en enda nyckelfabrik kan orsaka produktionsbortfall i en hel kedja.

På sådant sätt löser kapitalet alltid sina kriser. För att hålla uppe sin profitkvot måste det ständigt återuppfinna sig: genom att angripa anställningsvillkor, genom teknologisk omdaning, genom att förflytta produktion, genom att öppna nya marknader genom imperialistiska interventioner, genom en ökad finansialisering. Detta ökar dock den relativa fattigdomen och jagar stabiliteten ur systemet, vilket lägger grunden för än värre kriser i framtiden.

Om just in time-produktionen minskar det fysiska avståndet, minskar finanskapitalet det tidsmässiga avståndet mellan produktion och realisation. Krediten låter kapitalister finansiera sin produktion utan att behöva vänta på att sälja sina varor. Detta påskyndar produktionstakten men innebär att det spekulativa finanskapitalet har en sådan dominant ställning att det är dess kvartalsrapporter som avgör vad som ska produceras. 1908 skrev Rosa Luxemburg att kreditsystemets funktion är:

… helt allmänt uttryckt – just den, att förjaga den sista resten stabilitet ur alla kapitalistiska förhållanden och göra dem så elastiska som möjligt, att i största möjliga utsträckning göra kapitalismens krafter tänjbara, relativa och sårbara. ^[11]

Av detta följer logiskt “att detta måste underlätta och tillspetsa kristillstånd”, då dessa följer av kapitalismens inneboende mekanismer. Finansialiseringen påskyndar koncentrationen av kapital i färre händer och gör att spekulation får en dominant ställning. Detta, kombinerat med att handel sköts av AI-algoritmer som spekulerar snabbare än vad människor kan, gör att oroligheter på börsen i en del av världen kan orsaka snabb kapitalflykt och få börskriser att sprida sig globalt i en rasande fart.

Krediterna minskar därtill hushållens ekonomiska motståndskraft. Sedan den nyliberala motreformationen inleddes på 80-talet har hushållen i Väst givits tillgång till billiga lån, för att finansiera konsumtion. Sedan mitten av 90-talet har de svenska hushållens skulder ökat fortare än inkomster och är idag bland de högsta i Europa, främst på grund av bolånepriserna. Detta gör svenska hushåll sämre rustade att hantera arbetslöshet, recession och fallande huspriser. I längden riskerar detta att destabilisera även banksektorn och förvärra krisen.

I den nuvarande krisen kan vi se hur dessa sårbarheter samverkar: globala produktionskedjor innebär att störningar i Kina påverkar tillverkningsindustrier över hela världen. Finanskapitalets dominanta ställning innebär blixtsnabb kapitalflykt från marknader i periferin och att finansmarknaderna kraschade så snart länder började införa restriktioner, vilket i sig påskyndade massuppsägningar och konkurser, där många skedde spekulativt. Finanskapitalets hastighet och de minskade avstånden i världsekonomin innebär att krisen spred sig ögonblickligen över hela klotet. Hushållens skuldsättning innebär att hushåll och samhällen är mer sårbara för krisens effekter.

Det spekulativa kapitalets kortsiktiga behov av avkastning innebär också att snart sagt alla länder upplever brister på skyddsutrustning till sjukvårdspersonal. Detta är nämligen inte lönsamt att producera eller ha på lager.

Den globaliserade finanskapitalismen söker att upphäva alla avstånd i tid och rum som kan sinka kapitalets flöde, men vad Covid-19 har gjort är att skapa oändliga fysiska avstånd, även inom länder. Detta ställer ett oöverstigligt hinder i vägen för kapitalcirkulationen – därav kris, trots att det bara har gått lite mer än två månader sedan börskraschen. Vanliga löntagare rekommenderas att ha en årslön på banken, för knapra tider. Någonting sådant är otänkbart för kapitalismen, som hålls levande av kretsloppets allt snabbare rörelse.

Imperialismens smittvektorer

Dagens globala system ökar dessutom risken för att nya pandemier uppkommer. Monopolkapitalets profitjakt orsakar påskyndad habitatförstörelse, störda ekosystem och storskalig industriell djurhållning, vilka ökar risken att farliga mikrober sprider sig från djur till människor^[12]. De minskade avstånden i tid och rum påskyndar nya sjukdomars spridningshastighet och räckvidd, vilket ökar risken för att lokala epidemier ska utvecklas till pandemier.

Spridningen av Covid-19 följer den globala ekonomins mönster, såväl geografiskt som klassmässigt^[13]. Den internationella spridningen har följt de internationella handelsrutterna och det har varit den internationella över- och medelklassen som har spridit sjukdomen mellan länder. De har först tagit viruset till större nyckelstäder i internationella reserutter samt turistorter, varifrån det har spridit sig vidare ut i befolkningen. Av dessa är nog en majoritet tjänstemän som har kunnat arbeta hemifrån. Arbetare har dock inte samma möjligheter till det: tre veckor efter att Folkhälsomyndigheten rekommenderade svenskar att göra detta hade bara 7% av LO:s medlemmar gjort det^[14].

De som drabbas värst av virus är alltid arbetare och fattiga, som måste arbeta utan tillräckliga skydd, som bort trängre och har en sämre allmänhälsa. Dessa kommer även att drabbas värst av den ekonomiska krisen. Från högerns håll talas det om att inte göra partipolitik av denna situation, men hur vi ska hantera krisen och återhämta oss är i högsta grad politik. Högern är beredd att låta undersköterskor och sjukvårdare bära bördan utan att tillskjuta ytterligare medel och för att stimulera ekonomin kommer högerns chockdoktrin att vara: sämre arbetsrätt, fler otrygga jobb, mer privatiseringar; samma som alltid. Så löser kapitalet, som sagt, alltid sina kriser, genom att vältra över kostnaderna på det arbetande folket. Är detta inte vad all politik egentligen går ut på: hur samhällets bördor och rikedomar ska fördelas?

Kostnaden för en kris yttrar sig inte bara i pengar, utan även i brustna familjer och relationer; i fler som dör på jobbet, blir utslitna och utbrända; i ökad psykisk ohälsa, missbruk och självmord – kort sagt, i alla de som faller offer för kapitalismens systemiska våld. Högern och kapitalet kommer att blunda för denna kostnad och hävda att de inte har någonting med det att göra, men vi kan dra inspiration av hur Édouard Louis skriver om de franska politiker som genom sin åtstramningspolitik har gjort ett helvete av hans fars liv efter en arbetsskada:

Hollande, Valls, El Khomri, Hirsch, Sarkozy, Macron, Bertrand, Chirac. Historien om ditt lidande bär olika namn. Historien om ditt liv är historien om de personer som i tur och ordning har tryckt ner dig. […] De här namnen som jag nu nämner kanske inte mina läsare eller lyssnare känner till, kanske har de redan glömt dem eller så har de aldrig hört dem, därför att det finns mördare som aldrig namnges i samband med morden de har begått, det finns mördare som undkommer skammen tack vare sin anonymitet eller tack vare glömskan, jag är rädd därför att jag vet att världen agerar i mörkret och i det fördolda. Jag vägrar låta dem glömmas^[15].

De politiker och privata vårdägare som har förvägrat dräglig skyddsutrustning till anställda inom äldreomsorg och i sjukvården sätter dessa i livsfara. När det talas om pandemin som en naturkatastrof, som träffade alla lika och inte gjorde skillnad på svensk och kines, rik eller fattig, ska vi påpeka att så inte var fallet. Viruset och den ekonomiska krisens följder kommer att drabba de arbetande klasserna hårdare än de kapitalister och politiker som bär skulden till vårdens brister, till äldrevårdens sårbarhet och till de samhällsklyftor som avgör hur denna skadeverkan fördelas i samhället.

Snart kommer det nog även här krav på att lätta på restriktioner för att hjälpa ekonomin återhämta sig; vi måste aldrig låta detta gå före folkhälsa och smittbekämpning. Vi ska arbeta för att lindra krisens effekter på det arbetande folket fysiska och ekonomiska välmående. Denna pandemi har gjort övertydligt behovet av en välfinansierad sjukvård samt beredskapslager. Vad den ekonomiska krisen gör tydligt är behovet av en offentlig styrning av ekonomin.

Vad är vår exitstrategi?

Vi står nu inför den värsta krisen sedan 30-talet. För att lösa den kommer det att krävas omfattande statliga interventioner i ekonomin. Den nyliberala ortodoxin om åtstramning och budget i balans har blåsts bort. IMF – den klo på USA-imperialismens järnnäve som har tvingat stater i det globala Syd till skuldslaveri, åtstramning samt att sälja naturresurser och statliga monopol till utländska storföretag – uppmanar nu stater att rikta massiva stimulanspaket till grön energi, för att uppnå en grön återhämtning från krisen^[16].

Det är en utmärkt idé, avsändaren till trots. Efterfrågan på fossila bränslen har kollapsat tillsammans med att global energiförbrukning har minskat och den kommersiella flygindustrin världen över är i kris. The International Energy Agency rapporterar att energisektorn förmodligen kommer att se väsentligt annorlunda ut än den gjorde innan krisen, då grön energi förväntas fortsätta att växa^[17]. Att vi investerar oss ur denna kris med satsningar på grön infrastruktur är dock inte givet, eftersom ett lågt oljepris kan göra det svårare för förnybar energi att konkurrera och försvåra en omställning^[18]. Vi måste kämpa för det. Det förslag som Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson lade fram på GP:s debattsida 30 april är mycket bra: en statlig investeringsplan som investerar i bostäder, samhällslokaler, energisektor, järnväg och bredband, parallellt med en statlig grön investeringsbank och ökad beskattning av höginkomsttagare^[19].

För att minska sårbarheten i systemet är det också viktigt att på en nationell nivå angripa finanskapitalet, genom beskattning och begränsningar, samt att satsa på en högre självförsörjningsgrad och inhemsk produktion. Analytiker från FN:s organisation för industriell utveckling diskuterar riskerna inbyggda i globala produktionskedjor och att ekonomier kan börja röra sig bort från dem, då till exempel Frankrike har uppmanat EU-ledare att omvärdera dem för att säkra europeisk självförsörjning^[20]. Det kan vara en god sak, om det inte underkastas storfinansen. Imperialismen utvecklar länderna i Syd utifrån finanskapitalets önskemål, hellre än utifrån befolkningens behov. Att producera rum – nya städer, fabriker, hamnar, etc. – är goda investeringar och hellre än att kapitalet lockas dit människor finns, bygger kapitalet nya rum för att flytta människor dit, till exempel från landsbygden till nya städer^[21]. Dessa nybyggen och folkförflyttningar har som sitt främsta syfte att skapa lukrativa investeringsmöjligheter åt kapitalet och ritar om länders geografi för att tillfredsställa detta. I stället för denna imperialism bör vi förespråka en internationalism som bygger på jämlika utbyten och kunskapsöverföring. Att sträva efter högre självförsörjningsgrad kan vara ett steg i detta, särskilt om det utgår från lokala välmående ekonomier.

En modell för att bygga lokalt välstånd som har fått goda utfall är Preston-modellen, som bygger på erfarenheterna från Preston i England^[22]. Den går ut på att man identifierar lokala ankarinstitutioner – större offentliga verksamheter, som skolor, äldreomsorg, polis, sjukhus, o.s.v. – och styr deras upphandlingar till att prioritera lokala producenter, hantverkare, elleverantörer, etc. Parallellt med detta sjösätter man en lokal green new deal, investerar i arbetarägda företag. Noggrant tillämpat kan sådana lokala investering inte bara stimulera den lokala ekonomin, utan även lägga grunden för arbetarmakt och demokratisering av ekonomi, om det kombineras med lokala investeringsbanker eller gemensamt ägande^[23]. Under denna kris har vi som individer blivit ombedda att vara local heroes och handla från lokala restauranger. Om hela den offentliga sektorn skulle instrueras till att i första hand prioritera lokala livsmedelstillverkare vid upphandling, skulle det kunna bidra avsevärt till svensk självförsörjning och lokalt välstånd. Det skulle kräva att vi ifrågasätter Lagen om offentlig upphandling och arbetar smart kring den.

Viktigast är dock att satsa på arbetarklassen och välfärden. Vänsterpartiets röda linjer – att regeringen inför marknadshyror eller inskränker arbetsrätten – blir nu än viktigare. Arbetarklassen behöver trygga jobb och råd att att bo, för att låna första maj-parollen, särskilt när det blir knapert. Därtill behöver välfärden massiva tillskott av generella statsbidrag. SKR har länge varnat för att välfärden är underfinansierad och den ekonomiska krisens effekter kommer att skapa ytterligare behov av psykiatri och samtalsstöd, där det redan saknas kapacitet. Satsningar inom välfärden kommer emellertid inte bara att gynna oss som arbetar och brukar välfärden, utan löntagare i stort. Under 1900-talet har den svenska statens skapande av välbetalda jobb inom välfärden och byggsektorn förbättrat förhandlingsläget för löntagare i allmänhet, visar en ny studie från Stockholms universitet^[24]. Det statliga jobbskapandet inom bygg- och välfärdssektorerna har varit avgörande för inkomstfördelningen mellan löner och vinster även utanför dessa sektorer. Om dessa satsningar kan finansieras av beskattning av finanskapital, höginkomsttagare och förmögenheter, skulle det sammantaget innebära en kraftig utjämning av klyftor.

Vänsterpartiet har fått igenom många bra eftergifter från Regeringen och de övriga förslag som har presenterats är goda. Därutöver ska vi inte tveka för att föreslå förstatliganden av storföretag inom nyckelsektorer om dessa är i kris. Att lösa denna kris kommer förmodligen att kräva sådana omfattande ingrepp att det ger möjlighet för att omstöpa den. Låt oss därför kämpa för att bygga bort kristendenserna från den och för folklig kontroll. Låt oss kämpa för full sysselsättning, en välfinansierad välfärd och en grön industriell omställning – så förpassar vi gigekonomin till historiens soptipp.

Ursprungligen skriven för Kampviljan.

---

1. “US oil price below zero for first time in history”. Financial Times. 2020-04-21. https://www.ft.com/content/a5292644-958d-4065-92e8-ace55d766654 ↑
2. “Dumped Milk, Smashed Eggs, Plowed Vegetables: Food Waste of the Pandemic”. New York Times. 2020-04-11. https://www.nytimes.com/2020/04/11/business/coronavirus-destroying-food.html ↑
3. “Beer, milk, and produce: All the food that’s getting dumped during the pandemic”. Business Insider, 2020-04-27.https://www.businessinsider.com/milk-produce-beer-whats-being-dumped-coronavirus-pandemic-2020-4 ↑
4. “Fearing wine lakes and rotten potato heaps, Europe’s farmers demand a coronavirus rescue package”. Fortune. 2020-04-30. https://fortune.com/2020/04/30/coronavirus-farmers-europe-potatoes-wine-storage-food-industry-agriculture-covid-19-eu/ ↑
5. “As eurozone records 3.8% slump ECB chief warns of worse to come”. The Guardian, 2020-04-30.https://www.theguardian.com/business/2020/apr/30/eurozone-suffers-record-slump-as-coronavirus-lockdown-reverses-growth ↑
6. “ILO Monitor: COVID-19 and the world of work”, uppdaterad 2020-04-29. International Labor Organization. ↑
7. Marx, Karl & Engels, Friedrich. Det kommunistiska manifestet. ↑
8. “‘Visualising Capital’ with Professor David Harvey”. Youtube, 2017-02-06. https://www.youtube.com/watch?v=83Yx6RBvoFc ↑
9. Harvey, David. Kapitalets gåta och kapitalismens kriser. ↑
10. CMS Stockholm. Reformismens omöjligheter. ↑
11. Luxemburg, Rosa. Sociala reformer eller revolution. ↑
12. “Jakten på virusens ursprung”. Flamman. 2020-03-21. http://flamman.se/a/jakten-pa-virusens-ursprung ↑
13. Therborn, Göran. “The Sociology of Corona”. Facebookinlägg. 2020-04-02. ↑
14. “93 procent av LO-anslutna har inte jobbat hemma”. Arbetet. 2020-04-08. https://arbetet.se/2020/04/08/93-procent-av-lo-anslutna-kan-inte-jobba-hemma/ ↑
15. Louis, Édouard. Vem dödade min far. ↑
16. “IMF leader says pandemic stimulus must focus on battling climate crisis”. World Economic Forum. 2020-04-30. https://www.weforum.org/agenda/2020/04/imf-pandemic-coronavirus-covid19-respone-battle-climate-crisis/ ↑
17. “Covid-19 crisis will wipe out demand for fossil fuels, says IEA”. The Guardian. 2020-04-30. http://www.theguardian.com/business/2020/apr/30/covid-19-crisis-demand-fossil-fuels-iea-renewable-electricity ↑
18. “Peak Oil i mellanvästern”. Flamman. 2020-05-04. http://flamman.se/a/peak-oil-i-mellanvastern ↑
19. Sjöstedt, Jonas; Andersson, Ulla. “Sverige behöver en långsiktig statlig investeringsplan”. Göteborgsposten. 2020-04-30. https://www.gp.se/debatt/sverige-beh%C3%B6ver-en-l%C3%A5ngsiktig-statlig-investeringsplan-1.27312333? ↑
20. Seric, Adnan; Görg, Holger; Mösle, Saskia & Windisch, Michael. “Managing COVID-19: How the pandemic disrupts global value chains”. UNIDO’s Department of Policy Research and Statistics. 2020-04. https://iap.unido.org/articles/managing-covid-19-how-pandemic-disrupts-global-value-chains ↑
21. Harvey, David. Kapitalets gåta och kapitalismens kriser. ↑
22. Fridh Lundkvist, Ylva. “Strategier för lokalt välståndsbygge”. Hela Sverige ska leva & Färneby folkhögskola. https://helasverige.se/fileadmin/user_upload/Lokalt_Gemensamt_Vaelstaand.pdf ↑
23. Bastani, Aaron. Fully Automated Luxury Communism. ↑
24. Ahnland, Lars. ”Förvånande att regeringen bara löser näringslivets kris”. DN Debatt. 2020-04-14. https://www.dn.se/debatt/forvanande-att-regeringen-bara-loser-naringslivets-kris/ ↑