Gudsdräparen

Gräset hade tystnat vid soluppgångens ankomst. Vakten fyllde en kåsa ifrån vattentunnan och sträckte den till Khala. Hon tog emot och hällde ivrigt innehållet i sin mun. Lika mycket som fyllde hennes gap rann ned för hennes haka och kinder. Hon tvingade snabbt ner sin stora klunk genom halsen. Medan Khala pustade ut sträckte hon kåsan till vakten.

“Kaptenen kommer snart,” sade vakten, medan han på nytt fyllde den.

Smaken av vatten och vinäger dröjde sig kvar i hennes mun. Nästa kåsa drack hon lugnare. Efter den tredje andades hon lugnt och såg sig omkring, på lägret som var i färd att vakna.

“Ni måste härifrån.”

Ur tält och paviljonger kom ärrade kvinnor och män för att möta den nyvaknade solen. De sträckte ut breda ryggar och tänjde grova armar. Deras kläder var fläckade och smutsiga från resan. Svetten rann redan nerför bröstkorgar trots att solen knappt hunnit vakna och här i Kanadjara gick många barbröstade och resten med sina tunikors ärmar upprullade. Deras vapenrockar, svärd och spjut vilade ännu i deras tält, varpå himmelsblåa fanor vilka bar matricier Nakais påfågel slokade. Samma sigill fanns etsad på svärdsskidan som hängde längs Khalas sida.

Lägrets invånare bröt nattfastan till småprat. Medan deras munläder gick sneglade kondottiärerna mot nykomlingen. Hennes tunika och väst var fläckade av jord och blod och håret låg matt mot hennes huvud. Trots att de kände igen påfågelssigillet på hennes väst och svärdsskida gick ingen för att hälsa på henne.

“Är du hungrig? Klarar du av att äta?”

Vakten som hade givit Khala vattnet sträckte henne en bit bröd, som ännu var varmt från hällen. Hon tog emot och slukade det glupskt. Vakten sträckte fram ännu ett bröd, varpå han hade brett ett lager av röd bönkräm. För första gången såg hon faktiskt på vakten, en reslig man med mörk hy och ett skägg som verkade ha fått växa vilt under den sista tiden.

“Tack,” sade Khala och tog emot brödbiten. Den starka smaken fyllde hennes mun och väckte henne. Hon svalde snabbt i hopp om att slippa tugga på de hårda resterna från de insikter som de drygade ut bönkrämen med. Benen brände fortfarande sedan natten och hennes kropp var öm från hennes kojplats.

“Mitt namn är Pjotr,” sa vakten. “Vad heter du? Jag förstår av din utstyrsel att du måste komma ifrån kapten Adanadotters expedition. Vi skickades efter er.”

Det här hade han sagt en gång tidigare den morgonen, när de fann Khala ihopkrupen i ett vindskydd under överhängande trädrötter, vilket måste ha grävts ut av vildkatter eller svin. Trots att hon skyldes av knähögt gräs och ormbunkar hade de upptäckt henne. Mannen som hette Pjotr hade berättat att det var lukten som hade lett dem rätt.

När de väckte henne med ändarna av sina spjut hade hon genast flugit ut ur vindskyddet, upp på fötter. Medan hennes fingrar sökte sig till svärdet, hade hon försökt hon backa upp för slänten, mot trädet. Khalas fötter gled i den fuktiga jorden och hon hade inte kommit någonvart.

“Vi vill dig inget illa,” hade vakten vid namn Pjotr sagt. “Är du del av Adanadotters expedition?”

Khalas blick hade vandrat över dem. Hyrsvärden hade inte närmat sig. Bredvid Pjotr stod en man och en kvinna, med varsitt spjut som de höll redo, men med spetsarna riktade bort från henne.

Den andra mannen, en yngling med fjuniga kinder, hade sträckt ut handen. “Vi är utsända för att söka efter er. Följ med.”

Solstavar trängde fläckvis genom bladverket ovan dem och djungeln badade i dunkel. Trots att hyrsvärden hade varit förskonade gryningsstrålarna, hade svettpärlor rullat längs deras armar. Khalas andning hade saktat in. Hennes ben hade värkt sedan den föregående nattens flykt och kroppen var stel från att ha legat inkrupen under överhänget.

Hon hade nickade åt ynglingen och gått till honom. Hennes vänsterhand var fortfarande nära svärdsskidan.

Att hon hade funnit ett så gott gömställe natten innan hade överraskat Khala, då hon såg på nattens sovplats. Hon hade kvällen innan inte ägnat tankemöda åt att finna den. Efter en natts flykt med den ilskna vinden och Pompetras vålnader i ryggen, hade hon kollapsat i det höga gräset.

“Gudsdräpare!” hade bladverket ovan viskat, med sina tusentals tungor.

“Gudsdräpare!” hade vildkatterna vrålat, utan att någonsin visa sig.

“Gudsdräpare!” hade vinden ylat, genom gräset i vars omfamning hon låg.

Kanadjara hade levt den natten. Djungeln hade skrikit och kastat sig i dödskramper. Khala hade försökt att återigen ta sig upp på fötter och fly undan dess anklagelser, men fann ingen styrka i sina ben. Hon hade istället krupit iväg för att gömma sig så gott hon kunde. Under överhänget hade skogen varit tystare, men trots det hade hon somnat med gräsets hot i sina öron.


“Du kommer från Pompetra, säger de. Är det sant? Seså, tala nu.”

Inför Khala satt en man med slätrakade kinder, klädd i en rikt broderad väst. Kapten Lev Ioannison tuggade otåligt och sköljde ner sin frukost med utspätt vin. I morgonljuset fanns inga spår av gårdagskvällens Kanadjara.

“Det stämmer,” sade Khala. “Jag flydde därifrån igår.”

“Jag ser att du bär vår furstinnas sigill. Då måste du alltså tillhöra Adanadotters expedition.” Han drack en munfull vin igen och tillade torrt: “Antingen det, eller så har du dräpt en av våra fränder och plundrat dennes lik.”

Khala tog in kapten Lev Ioannisons breda gestalt. Mörka lockar ramade in hans ansikte och de uppkavlade skjortärmarna blottade två robusta underarmar. Då han pratade eller tuggade rörde sig hans underkäke i vida cirklar motsols. Han satt brett med benen och axlarna skjutna bakåt. Med en vid gest höll han ut sin bägare för att fyllas på. Khalas axlar mjuknade en aning.

“Jag var en av Kapten Adanadotters kondottiärer,” sade hon. “Vi tågade ut från Rûk Nahasj när den lilla månen gick till sin andra död och reste under dess tredje vandring. När månarna pånyttföddes kom vi till Kanadjara.”

Hon tystnade och blickade ner i det fuktiga gräset. Viskade det? Hon lyssande noggrant.

“Och sedan?” krävde kapten Ioannison. “Var är dina kamrater? Seså, ut med språket!”

Khalas mun öppnades och stängdes, sökte efter ord, men inga kom ut. Hon såg upp mot kaptenen, som tömde sin bägare ännu en gång. Runtom dem förberedde sig hans soldater för dagen. Ett dussin mulåsnor vattnades och deras ryttare förberedde sina sadelväskor för dagsutflykter. Det gjordes utan brådska, för de hade ännu inte fått reda på vart de skulle rida.Ännu fler verkade förbli i lägret än de som red ut. Kapten Ioannisons sällskap var kanske rentav större än det Khala hade rest med.

“Vänd om,” sade hon. När hon fortsatte värktes meningarna fram en efter den andra: “I Pompetra finns bara död och svartkonst. Jag är den enda som tog mig ut. Snälla, vänd om!”

Kaptenens mun slutade att röra på sig. Efter en blick och en gest till Pjotr hade denne fyllt en bägare med vin och sträckt den åt Khala. I tystnaden steg stanken från hennes blodiga väst och hon tömde raskt bägaren. Medan Pjotr fyllde den åter tog hon till orda:

“Kapten Adanadotter fann vägen till Pompetras ruiner. De är inte långt bort.” Hon tystnade återigen och hennes blick såg genom kapten Lev Ioannison. Han väntade en liten stund på att hon skulle fortsätta, men när hon inte gjorde det vände han sig till vakten Pjotr.

“Löjtnant Gawahirson, låt din pojke ordna henne en plats i paviljong där hon kan vila upp sig. Hon är uppenbart ännu tagen av sina upplevelser. Rid sedan ut med en grupp spejare till platsen där ni fann henne och följ hennes spår. De kommer att leda er till Pompetra.”

Khala hade suttit tyst under kapten Ioannisons ordergivning, men flög yrvaket upp på fötter. “Nej! Vi måste vända om. Kapten skickar sina spejare i döden!”

Ynglingen som hade varit med Pjotr Gawarhisson när de fann Khala tog tag under hennes arm. Han bad henne med en mjuk stämma att följa med honom.

Hon ryckte sin arm fri, klampade fram till kaptenen och tog tag i hans väst. “Snälla! Ni måste lita på mig!”

Kaptenen sänkte sin blick i hennes. “Vad är det som har skrämt dig så? Vår furstinna betalar oss väl för att finna Pompetra och vi vill inte svika hennes förtroende. Så, berätta nu!”

“Jag… “ Khalas blick tvekade inför kaptenens. Hennes tumme följde tankspritt västens påfågelsbrodyr. Så skjöt hon fram hakan. “Där finns en kult och deras levande gud. Jag dräpte honom och lyckades fly. De andra är kvar.”

Lev Ioannison lade varsamt sina händer på Khalas axlar. “Du ska få en hjältes paviljong,” dundrade hans röst. “Och varm mat. Och ta fram frukt åt vår gäst! Vilken förtjänst du har gjort, gudsdräpare! Med vår fiende död kan vi rädda kapten Adanasdotters expedition. Löjtnant, förbered dina spejare!”

“Nej!” skrek Khala, med en röst som ett barns första försök på violincellon. “De har jagat mig hela natten, hela Kanadjara har jagat mig, djungeln är med dem! Vildkatterna, och-” Pjotrs pojke tog tag om hennes axlar och försökte leda bort henne.

“K-kom, soldat, du ska få vila,” snubblade ut ur hans mun. Khala försökte åla sig ur hans grepp, men kapten Ioannison bände lös hennes fingrar från sin väst och knuffade in henne i pojkens famn. Dennes armar omslöt hennes axlar och började leda bort henne.

“Släpp mig!” skrek Khala och ryckte våldsamt åt sidorna, men gossen höll fast. Hon vände sig i en kvick rörelse och knöt nävarna.


Blödningen från pojkens näsa hade upphört. Inne i paviljongen hade de fått en respit från dagshettan. Khala hade lugnat ner sig nog för att kunna övertyga dem om att inte binda hennes händer. De lämnade henne likväl inte ensam med ynglingen, utan hon fick sällskap av två ärrade kvinnor ur Ioannisons expedition.

Ynglingen, som hade presenterat sig som Emre Nonnason, lade villigt ut orden om deras expedition. De hade lämnat Rûk Nahasj i ilfart för en måne sedan, när Adanadotters kompani hade upphört att avlägga rapport. Matriciern Nakai hade utrustat dem med gott om ridbestar, ivrig att inte gå miste om sin investering i Adanadotter. Utöver att finna rikedomar ibland Pompetras ruiner, var fru matricierns förhoppning att expeditionen skulle kunna etablera en permanent utpost i Kanadjara.

Djusekite-deltats folk hade länge hämtat timmer till sina båtbyggen från skogen, vilket låtit dem driva bort alla inkräktare och behålla kontroll över den viktiga handelsrutten. Matricier Nakai hoppades att genom en utpost inne i djungeln få tillgång till gott skeppstimmer för att säkra kontrakt att leverera material till Rûk Nahasjs fiskeflottor och furstestolens krigsskepp. För kapten Ioannison väntade en guvernörspost över Kanadjara och en andel av vinsten, om han skulle finna Pompetra och en god plats för att anlägga en utpost.

“Du förstår säkert att han inte gärna ger upp en sådan belöning”, avslutade Emre. “Få inte fel intryck av honom, bara för att han var kort mot dig. Belöningen är stor.”

“Och ni då?” frågade Khala. “Vad skulle ni få?”

Den unge Emre såg sig om för att se om någon av de andra hyrsvärden skulle lägga sig i, men de sparade på sina ord. “En fast position i utposten. Det kommer att finnas välbetalda möjligheter! Matricier Nakai hoppas kunna-”

“- tillfångata sällsamma bestar,” avbröt Khala, “och låta Rûk Nahasjs befolkning se dem slita varandra i stycken. Hon lovade Adanadotter detsamma och nu är hon borta.”

Ynglingen tystnade. De övriga hyrsvärden fortsatte med sina handarbeten i tystnad. Den ena kvinnan satt på en pall vid paviljongens öppning, med ett skrivbräde över låren och krafsade i solljuset ned ett brev med ett blystift. Den andra satt till freds på en kudde, med stickning för händerna. Khala sökte deras blickar, men fann inget svar. Hon tog ett andetag.

“Vi kom hit när månarna föddes på nytt. Det tog oss en halv måne innan vi fann Pompetras ruiner. De kartor vi hade var till ingen hjälp. Flera blev snabbt ansatta av myggorna och värmen och blev liggande.”

Blystiftets vandring hade upphört och kvinnan såg nu åt Khala.

“Den första expeditionen som fann Pompetra gick inte in i staden. De återvände så snart de hade märkt upp leden dit. De berättade om stenpelare som ledde fram till väldiga ruiner.

Adanadotter var utom sig. Det var första gången jag sett hennes le. Hon bjöd dem på dadelvin och gav oss alla en pris snus, som hon hade lyckats hålla torrt. I gryningen var vi ett stort sällskap som red ut.

När solen hade nått zenit nådde vi de första ensamma pelarna. Den första misstog vi för ett träd, så övervuxen var den av mossa och rankor. De är högre än bladverket och inte större än att man kan omfamna dem. Trots att de är jämntjocka står de stadigt.

Först stod de var för sig, till synes utan ordning, men snart tätnade pelarna och stod i två raka led, så att det bildades en sorts paradgata emellan dem. Vi hade kunnat gå ett dussin i bredd utan problem. Djungeln hade glesnat och solen stekte oss. Paradgatan var säkert tvåhundra fot och i dess ände kunde vi se ruinerna av Pompetra.

Jag kunde först inte slita blicken från den stora pyramiden som tornar över staden. De mer företagsamma ibland oss undersökte stenstoderna och upptäckte att de var utsmyckade med bitar av jade och bärnsten och guld. De bände snabbt loss bitarna och trots att befälen skällde ut dem, hindrade löjtnanten dem från att utmäta några straff. Han manade på oss och ville bara djupare.

I änden av gatan tog ruinstaden vid. Vägen övergick i en väldig stenlagd trappa, som ledde ner i sänkan där staden ligger. Under vår nedgång omgavs vi av raserade hus. Det var bara resterna av väggarna kvar. De var täckta av klängväxter och jordgolven hade tagits över av djungeln. Men inga träd växer där nere.

Klättringen ner tog en bra stund, då löjtnanten sände ut oss att söka genom byggnaderna vi passerade. Inne i dem fann vi fler utsmyckningar och stora fresker. Jag fann en, dold bakom ormbunkar, som avbildade en grym ceremoni. En procession föll på knä inför ett månghövdat vidunder i en pöl av blod. Vid dess fötter stod en serie präster, som skar ut hjärtan från väntande offer. Dessa erbjöd de vidundret, som hungrigt glufsade i sig dem. Färgerna hade varken flagnat eller bleknat. Jag fastnade framför bilden och väcktes först när Titosj kastade sig över den för att bända loss vidundrets bärnstensögon.

När vi kom till foten av trappan drev befälen på. Vi talade aldrig om hur vi skulle gå, för det var som att vi redan visste vägen. Något drog oss djupare in i Pompetra. Trots att solen stekte var det ingen som tänkte på att ta rast för mat eller vila. Vi plundrade vår väg fram som i en trans och våra fickor och väskor dignade av jade och bärnsten och guld. Befälen slutade försöka hindra oss och drogs med i plundringen. Desto djupare vi kom, desto mer välbehållen var staden.

Några vagnar att fylla hade vi inte, och somliga kastade sin övernattningsutrustning för att göra plats åt rikedomar. När det började skymma lystes ruinstaden upp av irrbloss fångade i alkover i väggarna. Vid det laget var ingen i stånd att ifrågasätta denna magi. Inte heller jag. Jag ville bara längre in och träffa de som bodde i staden.

Vid pyramidens fot väntade de på oss. Det var ett hundratal solbrända och slanka kvinnor och män. I irrblossens sken såg de ut som odödliga väsen. De hade dukat upp en väldig fest av frukter och kött och vi tog plats på mattor, skinn och kuddar ibland dem.

Jag minns inte om det sades någonting. Vi visste att vi blev välkomnade till… ett nytt hem. Det var självklart, som att inga ord behövdes. Vi åt och drack och omgavs av vacker musik.”

Khala tystnade och drack ur sin kåsa. De andra väntade spänt och sökte hennes blick, men hon höll den fäst i kåsan.

“Jag minns knappt någonting av den natten. Men jag minns honom. Deras gud. Någon gång under festen tystnade musiken och så stod plötsligt han där.

Först trodde jag inte att han var någon särskild. Det var bara en man som de andra, med ett höftskynke i grälla färger runt midjan. Men våra värdar hälsade honom med glädjetjut och bugade till marken. När han talade förstod jag att han var något annat. Det var som en… en kör av röster, kanske är det bästa sättet jag kan beskriva det.

Jag tror inte att han sade några ord. Jag minns i alla fall inte några. Det var som att han sjöng fram en känsla, som dånade mellan byggnaderna. Senare tog guden fram en enkel kopp och vi bjöds alla fram en och en för att dricka ur den. Den behövde aldrig fyllas på och spillde aldrig. Det var som att dricka brinnande honung, som spred sig genom hela kroppen. Det enda jag minns därefter är värme och lätthet. Inga bilder eller ljud.

När jag vaknade dagen efter, satt vi redan på åsnerygg, halvvägs på vägen tillbaka till vårt läger. Gudens röst viskade genom bladverket och vi gjorde dess vilja. Vi behövde knappt Med skatter och lögner snärjde vi Adanadotter och fick resten av kompaniet med oss.

På vägen tillbaka till Pompetra eldade vi deras girighet med sagor om vad vi hade funnit. Vi fick lyssna till deras upphetsade diskussioner om hur de skulle spendera sina rikedomar, men jag kunde inte skämmas för att jag förrådde dem, för jag hade inga egna tankar. Vi gjorde bara vad guden ville. När vi återvände till Pompetras ruiner upprepades den föregående natten.

Många nätter följde. Vi delade deras tillvaro, som lotusätare. Dagarna och nätterna smälter samman när jag försöker minnas. Jag kan heller inte minnas vad vi egentligen gjorde. Vi arbetade för att helga guden, men hur vi gjorde det minns jag ej.

Varje kväll framträdde guden och var officiant åt oss. Adanadotter och alla mina kamrater knäföll, som våra värdar. Jag också, trots att jag inte hade snärjts som de andra. Under nätterna hade jag mina egna tankar och jag höll emot. Sådana gudar är falskhet, det vet jag. När de andra gladeligen drack gudens vin hade jag sinnesstyrkan att hålla mig undan. Jag var lockad att dricka med mina kamrater, det ska jag erkänna. De var så lyckliga! De skrattade och älskade natten igenom.

Hur som helst började jag eftersom se på guden med nyktra ögon. Han var ingen idol snidad av mahogny. Det var blott en människa, en smal och utmärglad stackare, som var värd åt något större. Då hans mun öppnades, formade inte hans läppar ljuden den sade. Värst av allt var hans ögon. Först trodde jag att de rullade fritt, men snart såg jag att de sökte ett möte. En natt fann blicken mig och den som fanns däri vädjade till mig. Hur jag än försökte smälta in i folksamlingen följde blicken mig.

Jag borde ha försökt fly, men jag vågade inte. Även Guden såg nog ut genom ögonen. I natten, när de andra gått för att sova hämtades jag av mina forna kamrater. De släpade mig till pyramiden och kastade mig inför gudens tron. Den sade att jag skulle givas en chans att svära min trohet, eller dödas.”

Khala tystnade. Hennes panna veckades och munnen prövade tyst sina ord innan den öppnades igen.

“Ärligt talat minns jag inte vad som hände. Jag minns sällan bödelsverk. Jag minns dock när jag står inför guden med min dolk begravd i dess hjärta. Kroppen den besatte dog snabbt. Jag tyckte att ögonen visade mig tacksamhet, men jag vet inte. Guden… slungades ut ur kroppen och ylade vilt, med en röst som saknade ursprung.

Gudens följeslagare blev hänryckta av dess död och ylade med den. Då kunde jag fly och lyckades ta mig ut ur Pompetra.

Hade jag varit eftertänksam hade jag tagit en mulåsna och lite mat till min flykt, men jag sprang bara, dagen igenom och nästan hela natten också. När månarna vaknade, vaknade också guden och det var som att hela Kanadjara kom till liv och jagade mig. Men djungeln fick inte tag på mig, som tur var. Det var igår kväll. I morse väcktes jag av era kamrater.”

Kvinnan med skrivbrädet såg frågande mot Emre, som svarade: “Av Pjotr Gawahirsons grupp.”

“Av han, ja. Som tog mig till er kapten som är en ännu större dåre än vad Adanadotter var. Han lyssnar inte på mina varningar. I skymningen kommer skogen att anfalla igen. Guden hemsöker ännu Kanadjara och jagar mig. Den har hundratals tjänare. Även djuren är dess slavar. Vi måste härifrån!” Khala sökte i deras ansiktsuttryck. “Snälla, ni måste tro mig. Jag har berättat vad jag har varit med om.”

Emre såg mot de äldre kvinnorna och inväntade deras svar. Hon med stickningen hade sedan länge slutat arbeta på den och lade nu bort den.

“Svär du?” frågade hon.

“Jag svär, vid de levande månarna och vid min moders namn. Se!” Khala grävde i sin ficka och tog fram en näve fylld av bärnstens- och jadebitar. “Dessa kommer från Pompetra! Se hur gamla de är!”

Kvinnorna inspekterade bytet under tystnad och utbytte sedan en blick. Så ställde de sig upp.

“Vi tror på dig. Jag ska finna kaptenen och övertala honom om att vända om. Jeva går och ser till att vi har tredubbel vaktgång ikväll.”

“Får jag gå?” frågade Khala.

Kvinnan skakade på huvudet. “Det bestämmer kaptenen. Vänta här tills jag kommer tillbaka, eller fråga efter Sabín Danadotter, så kommer jag.”

Så lämnade kvinnorna tältet under lågmält samtal. Khala kvarlämnades där med Emre som sin fångvaktare. Han hällde upp vatten åt henne.

“Du sade att ni anlände till Kanadjara när månarna var nya och sedan sökte i två veckor.”

Khala drack av sitt vatten och nickade.

“Imorgon börjar den sista veckan av den andra månen. Du måste ha varit i Pompetra i nästan en hel måne.”

Khala ställde ner sitt vatten, stängde sina ögon och andades djupt. Hon viskade en bön till de tvenne månarnas gudinnor.

“Jag måste härifrån.”


Khala väcktes av en viskning. Vinden slog i tältduken, som en röst mot en stängd dörr. Genom glipan såg hon ett sovande läger i det mörka Kanadjara. Bredvid henne sov ynglingen Emre, sittandes på några kuddar. Medan hon sov hade även ett halvdussin av Ioannisons kondottiärer funnit sig sovplatser inne i paviljongen. Deras snarkningar dränkte det lilla oväsen hon förde då hon ställde sig upp, rafsade ner bröd, frukt och vatten i sin ryggsäck, tog svärdet i sin hand och smög ut ur paviljongen.

Lägret låg stilla. Träd och buskar som expeditionen inte hade röjt undan stod mellan tälten och vagnarna, vilka hade ställts där de fick plats. Mellan dukarna kunde hon skymta ljus från facklor och eldplatser, men hon såg inga tecken på en förstärkt vaktstyrka. Inget larm hade väckt kompaniet eller välkomnat Pjotrs grupp åter.

En vindby kastade sig över lägret och tältdukarna dånade: “Gudsdräpare!”

Khala duckade tillbaka in i tältet och stängde tältöppningen bakom sig. Hennes händer hade gått till svärdet och hon andades ytligt. Hon stod redo att dra blankt, medan andningen lugnade ner sig. Sedan tog hon händerna från svärdet, öppnade tältet och smög ut i lägret.

Bara hon verkade ha hört vindens anklagelser. Medan Khala spejade efter en väg ut, kände hon plötsligt en hand läggas på hennes axel. I en rask rörelse hade hon frigjort sitt svärd och lagt det mot halsen på sin angripare. Khala såg in i Emres ögon som vandrade mellan eggen och hennes ögon. Hennes andra hand höll ett fast grepp om Emres skjorta och hindrade honom från att dra sig undan.

“Tala!” väste Khala fram.

Emre stammade bara och ålade sig. Först när Khala hade återbördat svärdet till dess skida kunde han frambringa ord.

“Hur kan du fly nu? Du måste hjälpa oss. Kaptenen kommer sätta oss alla i livsfara.”

“Tyst!” Khala fortsatte i en viskning: “Det är hans bekymmer. Jag har varnat honom. Kvinnorna som var med oss skulle varna honom. Finns här några ytterligare vakter? Nej. Han tänker bara på Pompetras skatter. Det är en envis dåre.” Hon såg ner i marken. “Jag hörde nyss gudens skrik i vinden. Den är snart här, på jakt efter mig. Jag stannar inte kvar.”

“Alla vi andra då?!” utbrast Emre. “Mina kamrater vill bara ha trygghet. Du har dragit det här över dem. Du måste väl hjälpa till med försvaret? Har du ingen heder?”

Khala fnös. “Jag har inte dragit någonting över er. Det är det vår vördade matricier Nakai och våra kaptener som har gjort. Allt för Kanadjaras skatter. Och vad gäller heder gör det mig sak samma. Den har man ingen glädje av som död.”

Khala spanade in i paviljongen, men varken såg någon rörelse eller hörde några ljud. Hon backade sakta från Emre. “Jag tänker springa från denna plats, innan guden finner mig. Sedan tänker jag finna en plats där inga gudar finns. Du får följa med mig om du vill. Du kan också gå och väcka lägret om du vill vara med om bataljen.”

I en hastig rörelse drog Emre sin dolk från skidan och höll den i en skakande hand, med spetsen en fot från Khalas bröstkorg. Hans andning var häftig. “Stå still!”

Khala stannade och höjde sina händer. “Gör ingenting förhastat. Ingen av oss vill dö i den här djungeln.”

Udden svajade framför hennes bröstkorg. Hans ögon var spända i hennes ansikte, utan att möta hennes blick.

“Jag förstår att du vill hjälpa dina vänner,” fortsatte Khala. “Visst har ni ett eldlarm? Vi kan slå i det på väg ut ur lägret. Då kommer de att vara redo. Sedan kan vi smita ut.”

Ynglingens bröstkorg hävdes och sänktes raskt. Diskret gled Khalas fötter in i en gard och hon sänkte sin tyngd. Så föll udden till Emres sida och med den hans axlar och blick.

“Jag följer med,” sade gossen skamset. Hans röst blev svagare med varje ord. “Jag har ingenting som binder mig till kompaniet, inget som binder mig till Rûk Nahasj. Jag vill inte…”

Ett leende skymtade på Khalas läppar. Hon tog ett steg fram och lade försiktigt sin ena hand på Emres axel, medan den andra lösgjorde dolken från hans hand och återbördade den till dess skida. Hon böjde sig ner för att se honom i ögonen.

“Vi kommer att ta oss ut härifrån om vi hjälps åt. Nu är det viktigt att du litar på mig och gör som jag säger. Förstår du?”

Emre nickade. Hon väntade på honom, medan han skyndade in i paviljongen för att göra i ordning sin packning.


Lägret lystes blott upp av några ensliga lyktor, då vakterna inte ville slösa med lampoljan innan expeditionen till Pompetra. Ljuset från de två månarna lät dem ändå finna sin väg utan att riskera snubbla på tältlinor. Inga patruller hördes eller syntes och Khala och Emre kunde utan fruktan smyga sig fram mellan tälten. Snarkningar och drömtal kantade deras gata mot lägrets utkant och uppblandades med frasandet av att deras fötter slog mot ormbunkar och grässtrån som ännu inte hade trampats ner.

Plötsligt hejdade Emre Khala med en hand på hennes axel. Han lyssnade i vinden och vinkade sedan med henne inåt lägret. De hörde allt tydligare två mansröster och snart kunde de skymta en ljuskägla och två vakter mellan tälten en bit bort. Khala höll fast Emre och skakade på huvudet.

“Vi varnar dem,” viskade han. “Det går fortare. Och så blir inte folk lika rädda.”

Khala fortsatte bara skaka på huvudet. Med sitt grepp försökte hon leda bort Emre, som höll emot. “Tror du verkligen att de kommer att låta oss gå? Kom nu!”

Han försökte diskret att lösgöra sig. “Varför inte? Vi säger bara att vi ska vidare i lägret.”

En hög gäspning från en av vakterna skar genom deras kivande och fick dem att tryckas samman. Den andra skrockade.

“Du får allt sova i sadeln, gamle gosse, om du inte ska gå miste om bytet. Du hörde väl vad Danadottter sade? Bärnsten och jade. Och guld! Fången hade med sig bitar, minsann.”

“Jaja,” svarade den trötta mannen. “Kaptenen säger mycket. Inte tror jag att vi rider ut imorrn inte. Löjtnant Gawahirson har inte återvänt ännu.”

“Strunt i honom! Fången kan leda oss, även om han inte återvänder. Du ska nog se att vi ger oss av efter frukosten. Säg, om du vill kan du lägga dig och sova en stund. Jag väcker dig snart, så håller du vakt medan jag sover. Vad säger du? Jag tror att vi är de enda som är nog fårarktiga att sitta vakna.”

Khala drog hårt i Emres arm och han gav med sig. De gav sig av på jakt efter eldlarmet.


Vid lägrets sydliga kant fann de ett eldlarm, en mässingsklocka fäst bredvid dörren på en stängd förrådsvagn. Framför vagnen var en släckt eldstad som omgavs av tält. Därifrån hördes den goda sömnens ljud och ovanpå tälten dansade de lila påfågelsbanéren graciöst i brisen.

Utan att stanna i steget tog Khala upp en pinne från bredvid eldstaden, slog fram en klar ton i klockan, släppte pinnen och fortsatte sedan. Bortom vagnen stod bara tre ytterligare tält mellan henne och trädgränsen. Hon hade hunnit förbi vagnen, då klockan bakom henne började ringa igen och igen. Emre slog rytmiskt på klockan med pinnen som Khala hade släppt. Dess toner skar genom tält och paviljonger. Khala satte händerna för öronen och rusade tillbaka.

“Sluta nu! Kom.”

Emre fortsatte att slå i samma takt. “Jag måste vara säker! Du hörde dem ju, hela lägret sover!”

Khala tog tag i ärmen på hans vapenrock, försökte ta av honom verktyget och dra honom därifrån. Ynglingen stretade emot med oväntade krafter och lyckades slå ännu en gång i klockan.

“Släpp mig! Du lovade att vi skulle väcka dem!” Hans ögon spanade frenetiskt efter tecken på rörelse inifrån lägret.

Khala slet pinnen ur hans händer, lösgjorde sig från honom och pekade med denna mot honom. “Bestäm dig! Följ eller stanna kvar, jag bryr mig inte!”

“Hallå, där!”

En man snubblade ut ur ett av tälten i närheten, spände på sig sitt vapenbälte och fäste ögonen på dem. “Hallå! Var brinner det?”

“Det brinner inte!” ropade Emre. “Vi är under anfall! Skynda er, ta era vapen!”

Mannens händer gick till svärdet medan hans blick sökte efter angripare. “Under anfall? Av vem då?”

Han tog ett steg närmare. Hans blick spelade snabbt över Emre, men dröjde kvar vid Khalas smutsiga kläder och obekanta ansikte. Bakom mannen skymtade Khala rörelser under tältdukarna, som om ett dussin väldiga skalbaggar gjorde sig redo att välla fram från under dem. Hon drog i Emres ärm och började gå.

“Hallå, stanna!” Mannen drog svärdet från sitt bälte och slängde sig efter Emre. Khala lyckades dra undan honom och de backade undan från mannen, in mot eldstaden. Kondottiären fann snabbt fotfästet och närmade sig dem. Han stod nu mellan dem och vägen ut ur lägret och Khalas händer gick till hennes svärd.

“Låt oss bara gå,” sade hon. “Hjälp dina kamrater att förbereda sig. Snart anfaller Kanadjara.”

“Nej, det tror jag knappast. Du är hon som kom från Pompetra, inte sant? Kapten Ioannison säger att du ska leda oss till staden. Du ska ingenstans.” Bakom dem klättrade ytterligare en nyvaken kondottiär ut ur ett tält. Mannen grymtade till honom: “Falskt larm! Dessa försöker fly. Kom och hjälp mig!”

Khala vände sig om mot den nyvakna mannen, som kom ut ur sitt tält med draget svärd. De halvdussinet tälten runt dem höll alla på att öppnas. Till vänster om henne ramlade en yrvaken kvinna ut ur ett tält, strök sitt långa hår bakom öronen och greppade efter sitt spjut. Emre tryckte sin rygg mot hennes och kröp ihop. När hon såg över axeln mot den första mannen skakade han på huvudet.

Så hörde hon en snärt från ett banér som piskade i vinden och strax fylldes luften av påfågelsfanornas desperata sång. Ovanpå tält och vagnar kämpade varje lila tygbit vilt mot stormen från Pompetra. Khalas axlar föll och hon sjönk ihop mot Emre.

“Precis,” sade mannen. “Släpp svärdet, bara. Var klok.”

Ett vredestjut dundrade fram på vinden i en serie åskknallar, som var och en genomborrade åhörarna som en isande pil i ryggraden. Lägret fylldes av fasansfulla klagorop. Khala tvingade igen sin mun och med tårar strömmade nedför hennes kinder tog hon tag i den skrikande Emre och sprang. Mannen som blockerade deras väg hade släppt sitt svärd och höll om sitt huvud. Hon tacklade honom ur vägen och löpte mellan tälten, ut bland träden.

Då de stapplade ut i Kanadjara dånade kondottiärernas förskräckta tjut bakom dem. Några ögonblick senare stördes fasokören av blodtörstande ylanden och vapenlek. Khala och Emre sprang så fort som deras ben bar dem.


Lägret lyste bakom dem. Överallt var lyktor var tända och stridens skrän spred sig mellan tält och vagnar. Pompetras tjänare hade fallit över lägret, likt läderlappen angriper den sovande. I skenet från brinnande paviljonger kunde Khala se sina forna kamrater från Adanadotters expedition dra fram genom lägret med vapen i hand tillsammans med Pompetras solbrända invånare. De ylade som vildhundar, satte eld på tältdukar och angrep envar som försökte hindra dem. Emellertid hade inte Ioannisons kondottiärer varit helt oförberedda. Genom att ringa i eldlarmet hade Khala och Emre givit dem en liten förvarning och istället för ett överraskningsmord hade det blivit en tvekamp mellan härarna. Kanadjara drack de blod som spilldes och den klara natthimlen mullrade.

Khalas ben plöjde fram genom undervegetationen. Hon försökte springa, men här fanns inga stigar att följa och hennes fötter snavade fram på rankor och rötter dolda under ormbunkarna. Hennes käke var spänd. Bakom henne flåsade Emre medan hans fötter sökte sig efter hennes. Hans svärdsskida dunsade rytmiskt mot hans sida.

“Hoppas de klarar sig,” pustade han fram mellan stegen.

Khala stannade tvärt och vände sig. Hon tröck ett finger i Emres bröst så att han nästan ramlade omkull och lutade sig över honom. “Vänd tillbaka, bara, om du vill hjälpa dem! Det gör mig detsamma dör med dem!”

Emre darrade där han stod. Han slog ner ögonen i backen. Inte ett ljud smet ut från hans läppar. Khala frustade som en vulkan som fortsatte att spy ut rök efter ett utbrott. Emres blick flackade i sidled utan att någonsin möta Khalas och trots att hon sökte ögonkontakt fick hon den inte. Emre fortsatte att stå tyst, medan hennes andhämtning lugnade sig.

“Förlåt,” pep han fram.

“Du hade nästan ihjäl oss!” exploderade hon hade igen. Hennes skrik ven mellan träden och mötte dem från lägret. “Din förbannade idiot! Vi hade kunnat bli fast där inne! Du måste lyssna på mig!”

Emre lyfte långsamt blicken till hennes ansikte och nickade. “Förlåt. Jag var dum, jag bara…”

“Ville rädda dem. Jag vet. Jag…” Khala pustade ut och lutade sig mot ett träd. Hon drog in andan som för att säga någonting, men stängde munnen utan några ord. Först vid sitt andra försök lyckades hon tala: “Det var inte bara för att jag stod emot guden, som de drog mig inför den. Jag hade många möjligheter att fly, men jag stannade kvar i Pompetra. Jag trodde att jag skulle kunna väcka andra, så skulle vi, jag vet inte, befria oss.” Hon gled sakta ner längs trädstammen. Ett långt andetag stöttes ut från hennes lungor. “De ville inte vakna, de såg ingen risk, njutningen skymde allt. Så de angav mig.”

Emre satte sig försiktigt på huk bredvid henne.

“Dina kamrater var likadana,” fortsatte hon. “Du också. Och jag med. Ingen följer med en sådan här expedition om de inte drömmer om lättvunnen rikedom.”

“Inte jag,” pep Emre. Khala höjde ett ögonbryn och han fortsatte. “Jag bara hade ingenting i Rûk Nahasj, förutom skulder. Kapten Ioannison rekryterade vem som helst, som klarade av färden och hade sin egen utrustning. Pjotr var en… bekant som föreslog att jag skulle följa med. Han stod för min utrustning mot att jag tjänade honom och att han fick en del av min förtjänst. Men minst en tredjedel av kompaniet är lycksökare eller rövare.”

Khala skakade på huvudet. “Då har de ingen chans. För ni har väl inte övat er för strid?” När Emre skakade på huvudet fortsatte hon: “Våra gamla kamrater kommer att slå ihjäl varandra. Nu måste du och jag hålla ihop. Det beror på oss om vi lyckas ta oss bort härifrån.”

“Är du säker på att du vill att jag följer med dig? Du klarar dig nog bättre själv. Jag kan varken slåss eller hitta vägen här inne.”

Ett leende spelade över Khalas läppar. “Sluta upp med det där. I alla fall dig ska jag väl kunna rädda.”


Ett ylande fortplantade sig genom ormbunkarna och bladverket. Det studsade fram mellan trädstammarna. Djungeln skrek efter blod, som ett hungrigt spädbarn. Ormbunkarna tycktes klibba sig fast efter deras ben och försökte att förgäves hålla fast dem då de ställde sig upp och gick. Lägret lyste mellan stammarna några hundratals meter bort. Stridens larm hördes i skogen runtom dem, uppblandat med förrymda ridåsnors bräkanden och stora vildkatters vrål.

En stenkast till vänster om dem såg de en av Emres kamrater, som hade flytt lägret, bli överrumplad av en tiger som tog sig innanför hennes spjutsgard och begrov sina klor i hennes bröstkorg. Hennes ångesttjut reste sig över för ett ögonblick över stridens larm, innan det tystades då tigerns käft slöt sig om hennes hals. De hukade sig i vegetationen och rörde sig försiktigt fram.

De tog sig över rötter och mellan träd, in i den tjockaste växtlighet de kunde finna. Medan Khala fann en framkomlig väg spanade Emre efter fara. Snart hörde de stridens ljud endast bakom sig och de vågade sakta ner. Lugnet bröts av en röst bakom dem, som skar genom natten:

“Ni där, stanna!”

De kastade en blick mot den som ropat, men Khala stannade inte. Rösten tillhörde en kondottiär som linkade efter dem, så fort hon kunde. I det lilla månljus som tog sig ner bland vegetationen kunde de urskilja att hennes uniform var riven och fläckad av blod. Khala smög vidare, men kvinnan lyckades hålla jämna steg med dem. När en backe kom, sprang Khala ned för den och bytte riktning. Ett kort ögonblick senare hörde de likväl kvinnan igen.

“Stanna!”

Hon var ännu på väg mot dem. Det var en stor kvinna, vars korta hår låg slickat mot hjässan och vars högra ben var stelt. Khala stannade upp och såg mot henne.

“Vad tror du?” frågade Emre.

Khala tvekade ett ögonblick innan hon långsamt svarade: “Hon är ensam. En till kan vi ha med oss.”

Med raska steg tog sig Emre bort till kvinnan. Han ropade åt henne att vara tyst och komma till dem. Ett smalt leende skymtade över kvinnans ansikte, då hon skyndade fram till Emre. Khala gick mot henne, långt bakom honom.

Månskenet skar fram genom bladverket och lös upp kvinnans ansikte. Ovanför den skarpa käken syntes var ett par tunna läppar, i ett leende som Khala hade sett blott en gång tidigare. Khala frös och öppnade munnen som för att skrika, men inga ord kom ut. Just som Emre och kvinnan nådde varandra lyckades hon ropa:

“Emre! Det är Adanadotter! Stanna!”

Emre vände sig mot Khala och hans mun hann just forma ett “Va?!” innan kapten Adanadotter hade kopplat ett grepp om honom bakifrån och lagt sin dolk mot hans hals. Han skrek, men hon bände bak hans huvud mot sin bröstkorg och kvävde ropet i sitt grepp. Khala sprang närmare, men stannade en bit bort.

“Gudsdräpare!” skrek Adanadotter. “Var det för detta hjon som du förrådde vår gud?!”

Utan att svara smög Khala närmare sitt forna befäl. Hon lät sina händer hänga vid sidorna medan hon läste av Adanadotter. Tårar rann längs kvinnans kinder. Håret var ojämnt kapat och uniformen var riven och nedsmutsad av de senaste veckornas sybaritiska tillvaro och de fiender hon hade dräpt denna kväll.

“Hör du inte hans smärta?” sade hon, med en sprucken röst. “Det är ditt fel! Vi hade funnit Pompetras skatt, och du förstörde den!”

“Kapten,” sade Khala långsamt. “Pojken har inte gjort någonting. Släpp honom, låt oss tala.”

Adanadotters käke hårdnade och hon lyfte Emre under hakan, så att han fick balansera på tåspetsarna. Hon lyfte dolkbladet från hans hals, bytte grepp och pekade istället udden mot hans mellangärde.

“Inte gjort någonting?! Han ska blöda, som vår gud fick blöda! Sedan ska jag utkräva vår hämnd av dig!” Hon grimaserade så alla tänder syntes och fortsatte entusiastiskt. “Han har valt ut mig för det. Han har lett mig till dig, sagt var du är. Du kan inte gömma dig!”

Djungeln hade tystnat. Ingen vind spelade genom gräs eller bladverk, vilka väntade tyst, som om de ville bevittna scenen utan att störa. Khala vägde Adanadotter, som stod stelt på sitt högra ben. Hon saknade svärd i sitt bälte. Sedan sneglade Khala bakom sig, mot vägen bort. Hon lät ena foten glida bakåt och flyttade vikten till den. När hon såg tillbaka mot Adanadotter mötte hon Emres uppspärrade ögon som sökte hennes uppmärksamhet. Hans blick vandrade mellan dolken och Khala. Han försökte skaka på huvudet, men i Adanadotters grepp blev det inte mer än en darrning.

Khala stod orörlig ett ögonblick. Så förde hon händerna till svärdet och tog ett kliv mot Adanadotter.

“Detta står mellan oss,” sade hon. “Jag ska dig en möjlighet att hämnas din gud, om du verkligen vill det. Först ska jag dock varna dig. Jag har redan dräpt din gud.”

Med de orden drog Khala sitt svärd. Adanadotter ryggade tillbaka och tappade greppet om Emre, som raskt löpte till Khala och tog skydd bakom henne. Den stora kvinnans ögon var vidöppna och stirrade på gudsdräparen, vars klinga blänkte svagt i månarnas ljus. Adanadotter hävde fram dolkarmen i en utsträckt gard.

Khala stod orörlig. Kanadjara höll andan. Hela Adanadotters kropp var spänd. Knappt märkbart darrade dolkens udd.

“Jag ger dig också en möjlighet att bli fri. Jag lurade dig till guden och det är jag ledsen för. Du kan ännu fly. I lägret finns alla ransoner du behöver. Snart kommer du att vara fri från din guds grepp.”

Adanadotters axlar sjönk och dolken med dem. Så bytte hon ställning och höll fram dolken igen. Hon andades häftigt och hennes blick sökte längs Khala. Khala fattade svärdet med bägge händer och höjde det till en gard, medan hennes bröstkorg långsamt hävdes och sänktes.


Solen stack Emres och Khalas ögon. Morgonrodnaden hade övergått i en klar himmel och brisen som smekte djungeln bar inga anklagelser med sig. Nattens fasor var långt bakom dem och de hade inte märkt några tecken av människor sedan de lämnade Adanadotter. Ovan dem prasslade bladverket och ett avlägset tjatter från apor var deras enda sällskap.

De hade tagit sin rast vid foten av en brant höjd, efter att ha följt en vindlande djurstig ner till en stilla bäck, som rann vidare i samma riktning som den de hade följt. Khala satt lutad mot ett träd, medan Emre tvättade ett sår på hennes ena arm. I sin andra hand höll hon en brödbit med bönpasta på, vars ingredienser Emre hade varit framsynt nog att packa med sig. Varje tugga av det torra brödet sköljde hon ner med färskvatten.

“Vi följer bäcken,” sade Khala. “Så länge vi hittar vatten kan vi klara oss. Vi håller åt nordväst, så ska vi ta oss ut härifrån.”

Emre nickade och fortsatte med att lägga om Khalas sår. Han hade sedan tidigare rengjort hennes svärd och erbjudit henne en fuktad duk att lägga över sin hjässa, vilken hon hade tagit emot. Under morgonen hade de inte talat mer om Adanadotter. Khala hann äta ännu en bit bröd innan Emre till slut nöjde sig med förbandet.

“Tack,” sade Khala. “Lägg dig och vila. Jag tar första vakten.”

Emre skakade på huvudet. “Nej. Du har sprungit i flera nätter. Och… jag hade inte klarat mig igår utan dig. Låt mig ta vakten. Vila du, jag väcker dig om en stund.”

Han satte sig vid sin packning och tog fram ett blystift samt en liten anteckningsbok bunden i fläckat läder. Khala lade sig ner, men låg en god stund och betraktade honom genom det höga gräset. Han krafsade mödosamt tecken i sin bok, men mellan vartannat ord gjorde han uppehåll, spejade runt och lyssnade efter ljud.

Till slut stängde Khala sina ögon och lät det mjuka underlaget omfamna henne. Bredvid henne rann bäcken varsamt. Hon lade sig på sidan, med den sårade armen uppåt. Emres blystift krafsade sakta mot papperet och gjorde uppehåll. Ömsom höll han andan, ömsom andades han häftigt. Khalas ansiktsdrag slappnade av och hennes andning saktade in. Djungeln var fortsatt stilla. Gräset hade tystnat med soluppgången.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *