När barnagråt överröstade presidenten

I förra veckan läckte inspelningar från Förenta staternas interneringsläger vid den mexikanska gränsen. Att flyktingar och immigranter misshandlas, utnyttjas och fängslas är ingen nyhet. Vi har hört om kapsejsade båtar i Medelhavet nog för att inte längre chockeras och det blev knappt en nyhet att Italiens nya inrikesminister, fascisten Salvini, nyligen förbjöd hamnar från att ta emot båtar som bär på flyktingar.

Nu var dock någonting annorlunda. Det vi hörde på inspelningarna var barn. Barn från El Salvador, Honduras, Guatemala, Mexico, som med späda röster skriker efter Papi eller ber om att få ringa en faster i El Salvador så att denne kan komma och hämta henne. Det krävs ett hjärta av sten för att kunna lyssna igenom de nästan åtta minuterna utan att bli berörd.

En internationell våg av upprördhet följde. Hur kan Trump-administrationen ta barn ifrån deras föräldrar? Dessutom utan några säkra rutiner för hur de ska återförenas! Sedan kom nyheten om att det fanns så kallade “baby jails”, där barn under tretton år hålls:

Doctors and lawyers who have visited the shelters in South Texas’ Rio Grande Valley said the facilities were fine, clean and safe, but the children — who have no idea where their parents are — were hysterical, crying and acting out . Many of them are under age 5, and some are so young they have not yet learned to talk.

Plötsligt var Trumps prat om behovet att säkra gränserna och upprätthålla lagen inte värt någonting, ens hos hans egna. Högerkristna kyrkledare vände sig mot honom och republikanska senatorer krävde att rutinen skulle upphöra. Det gick inte att se på detta och försvara det som nödvändigt eller humant. På tisdagen satte Trump stopp för familjesplittringen, som dittills hade försvarats som nödvändig.

Det som har hänt är en otrolig sak. Förenta staternas president, “världens mäktigaste man”, har tvingats böja sig för en väldig moralisk vämjelse, för att världens befolkning har sett någonting omänskligt och skrikit ut sin frustration.  I dagens debatt är moraliska resonemang förlöjligade och ignorerade. Den som försvaras en humanitär flyktingpolitik blir snabbt beskylld för att vara naiv eller orealistisk. Den högerextrema miljön har en uppsjö av invektiv ämnade till detta syfte och den som på internet argumenterar för gymnasielagen får snart höra att hen är en godhetsapostel.

Likväl, låt oss gå tillbaka till 2 september 2015, när treårige Alan Kurdis lik spolas i land på den grekiska ön Kos. På bilden som spreds ser vi havet som rör sig i stilla mak, men gossen är stilla. Vi vet hur ett barn ska låta – joller, skratt, klagorop – och vi vet att han aldrig mer kommer att utstöta dessa ljud. Ett barn är ett ouppfyllt löfte; ett ungt liv är en blomma som ej ännu slagit ut. Vi ser dem som oskyldiga och värnlösa. Därför finner vi det särskilt tragiskt när en ung människa väljer att avsluta sitt liv eller dör av en sjukdom. Därför kan Barncancerfonden be om donationer genom budskapet “3 av 4 barn överlever cancer”; vi förstår instinktivt vilken sorg och saknad som det sista barnet innebär. Det är inte svårt att förstå hur bilden av Alan Kurdi orsakade en attitydförändring gentemot migranter i Europa.

Vad är det som gör att ett liv är värt att sörja? En människa som vi kan känna igen oss i, som vi känner som människa, sörjer vi och vill ta hand om. Barn är här särskilda. Vi har alla varit barn och vet vad barndomen kan innebära; vi bär med oss föreställningen om barn som oskuldsfulla och goda. Det är rimligt att en svensk tycker att det var självklart att ta emot finska krigsbarn, utan att för den sakens skull tycka att detsamma gäller vuxna från Bangladesh. Vi känner finnar, vi vet vilka de är och vi kan känna igen oss i dem.

Det betyder dock inte att vi behöver begränsas där. Människan är ofta tveksam till främlingar, men är en i grunden solidarisk varelse. Vi har svårt för att skada eller döda andra människor och måste tränas till det. Därför måste de människor som ska utestängas eller skadas göras osörjbara, genom propaganda och osynliggörande. När Sverigedemokraterna argumenterar mot gymnasielagen talar de om att den skulle hjälpa “9000 unga män utan skyddsbehov”, vilket de givetvis inte kan veta någonting om. Israel försvarar att de mördar obeväpnade demonstranter, sjukvårdare och journalister vid Gazamuren genom att hävda att de är utsända av Hamas. När Trump försvarar kontrollerna vid den mexikanska gränsen är det för att de ska förhindra gänget MS-13, brottslingar och våldtäktsmän.

Besattheten vid att kartlägga och hänga ut brottslingar med invandrarbakgrund är också en del av detta. Givetvis kan det finnas goda skäl att i brottsförebyggande syfte undersöka kopplingen mellan kultur, värderingar och brott (till exempel för att förstå hedersrelaterat våld). Man är dock bra naiv om man tror att det är varför högern skriker om detta. Deras syfte är att sammankoppla kriminalitet och kvinnoförtryck med etnisk härkomst, för att därigenom misstänkliggöra hela den etniska gruppen. Genom att rasifiera brottslingar – att reducera hela deras bakgrund, sociala omständigheter och motiv till en fråga om deras föreställda ras – rasifieras även brottsligheten. Då kan dessa människor pekas ut som avvikande och ej hemmahörande i det svenska samhället. Åkesson kan prata om brottsligheten i Sverige som “ett importerat problem”. Vad är lösningen på ett sådant problem? Att deportera det, såklart.

Högern, såväl den extrema som nu den etablerade sådana, har tålmodigt arbetat för att skapa denna ideologiska berättelse. En ideologi är inte bara värderingar. Det är den lins varigenom vi ser och tolkar världen. En gängbrottsling, en terrorist, drogsmugglare eller våldtäktsman är inte värd att sörja. En lögnare som vill parasitera på vår välfärd behöver inte ägnas någon sympati. Därför laddar de begrepp som “asylsökande”, “skjutning”, “våldtäktsman” eller “ensamkommande” med ett innehåll som gör de avsedda människorna till osörjbara, dunkla figurer, som är en belastning för Sverige.

Vad är lösningen? Att kämpa på idéernas slagfält och tålmodigt förklara varför detta är fel, varför det är fake news? Nej, det är verkningslöst i det långa loppet. En ideologi är blott ett sätt varigenom människor tolkar verkligheten. Vi måste därför gå till verkligheten. Vad är det man ser? Sverige dras med stora problem i välfärden, i form av underbemanning och vårdköer. Skolan är ojämlik och segregerad och elevers klassbakgrund och skolval är avgörande för deras resultat. LSS har skurits i kraftigt och Försäkringskassan nekar ersättning till utbrända. Det offentliga drar sig tillbaka från glesbygden. Inkomstklyftorna ökar snabbare än i något annat OECD-land. Viss form av grov kriminalitet och den upplevda otryggheten ökar. Bostadsbrist och svindlande bostadspriser. Sverige är i dock i absoluta tal ännu ett välfungerande land – ett av världens bästa – men samhällsrörelsen innebär en rädsla att tappa allt detta. Frågan som måste besvaras är “varför har det blivit så?”

“Invandringen” ger ett svar på denna fråga; den är en lins varigenom man kan förstå dessa problem. Det är ett felaktigt svar, men att bara säga det leder inte någonvart. För oss är det viktigt att undersöka vad den linsen inte ser: bankernas vinster, storföretagens och miljardärernas låga skatter, vår korrupta politikerelit som obehindrat går från politik till näringsliv, ett skolsystem som sätter välfärdsprofitörernas intressen före samhällets behov av en bra skola till varje barn och ett marknadens bostadsbyggande som producerar dyra bostäder med syftet att tjäna pengar. Den sverigedemokratiska ideologin ifrågasätter inte varför människor tvingas lämna sina länder. Den frågar inte om krigens orsaker eller vart svenska vapen exporteras och används. Den undersöker inte vilka som är drogkunderna som Malmös gäng krigar om.

Kort sagt: vem är det som tjänar på att människor drunknar i Medelhavet? De rika länderna vill ha globaliseringens fördelar, med tillgång till billiga resurser och varuproduktion, utan att få den andra sidan av globaliseringen: en ökad rörlighet från periferin in till kärnländerna. Vid gränserna till de rika länderna blottläggs den imperialistiska världsordningen. Aldrig är det lika tydligt som på inspelningar av barn som gråter och ber om sina föräldrar, eller på bilden av en gosses döda kropp på en grekisk strand. Dessa barn är oändligt sörjbara för oss alla och vi skakas i våra inre av bilderna. Man måste vara en renodlad fascist för att inte genast känna att detta är inhumant.

När vi ser sådana bilder drabbas många av oss av två tankar. För det första: “något måste göras!” För det andra: “Det är på oss det beror att detta har skett”. Dessa tankar kan vara mäktiga. Trump kunde inte fortsätta att försvara sin policy. Vi som vill ha en annan världsordning behöver å ena sidan odla dessa insikter, genom att förmänskliga de som osynliggörs och förminskas samt visa att de är människor som oss, värda att sörjas och tas omhand. I Förenta staterna har denna insikt galvaniserat en proteströrelse ledd av kvinnor, som demonstrerar och ockuperar migrationsmyndigheten ICE:s kontor:

The scale of protest under Trump, thus far, has certainly been extraordinary. Researchers with the Crowd Counting Consortium have tallied more than 20,000 separate demonstrations over the period from January 2017 through May 2018, involving something on the order of 11 million to 16 million total participants. That’s more people protesting than at any previous time in U.S. history, including the most tempestuous years of the Vietnam antiwar movement.

Vänsterradikala grupper gör oumbärligt arbete i dessa rörelser och den socialistiska rörelsen är idag mer välmående i Förenta staterna än på länge. Det är utmärkt. För att denna insikt om att någonting är fel inte ska kunna fintas bort av etablissemanget, är det upp till oss att blottlägga de bakomliggande orsakerna till bristerna som finns i vårt samhälle och vilka som tjänar på att den nuvarande ordningen. Sedan behöver vi visa hur vi bygga bort bristerna och skapa ett jämlikt samhälle, i Sverige och på en internationell nivå. Då måste vi tala om klass, ägande, makt och fördelning, hur dessa är etniskt och könsmässigt skiktade samt hur vi tillsammans ska ta makt över samhället. Vi behöver ge en annan lins, som ser andra lösningar.

Ser vi till opinionsmätningarna har Vänsterpartiet gjort en långsam men stadig ökning under mandatperioden, sannolikt för att man har hållit kvar vid fördelningspolitiska frågor medan sossarna har anammat ett invandringsnarrativ. Alla vänsterns framgångar möjliggörs dock av enträgen aktivism, på att vi engagerar oss i folkliga kamper, pratar med folk, lyfter våra lösningar och visar att vi inte bara snackar tomt utan vill tjäna folket. Därtill måste vi frigöra oss från SAP:s partiapparat, som på många håll reducerats till nyliberal visionslöshet och socialchauvinism, för många sinnebilden av maktfullkomligt pampvälde (inom den socialdemokratiska rörelsen finns dock massvis av fina medlemmar och aktivister som är våra kamrater).

Hur skulle då vår ideologiska lins kunna se ut, rent handfast? Här är tio förslag som går längre än vad sossarna vågar:

1. Ställ in utbetalningarna till EU, tills unionen fördelar flyktingmottagningen solidariskt.
2. Återinföra förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, samt en högre fastighetsskatt för högt värderade bostäder.
3. Kommunalt veto mot etableringar av privata välfärdsverksamheter.
4. Rätt till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.
5. Ett reformerat pensionssystem, som utgår från kvinnors och arbetares livssituationer.
6. Förbud mot lobbyism och svängdörrar mellan politik och näringsliv.
7. Ett statligt bostadsbolag, med uppdrag att bygga för samhällsnytta.
8. Ta bort allmän visstid och inför sex timmars arbetsdag.
9. Upphäv Sveriges de facto allians med Nato och förbjud vapenexport; prioritera självförsörjning och alliansfrihet.
10. Återförstatliga posten, apoteket och järnvägen och investera i dessa. Lägg upp en färdplan för att på sikt förstatliga bankväsendet.

Det finns långt många fler frågor än de ovan som vi kan lyfta och dessa är i sig inte de viktigaste; det viktiga är hur de hänger samman. Tillsammans formerar de ett politiskt “vi”, som kan ställas mot en politisk-ekonomisk elit; de föreslår förändringar som är märkbara i människors vardag och som förskjuter makt och resurser från fåtalet till folkflertalet. Vår ideologi bottnar i en klasståndpunkt som centrerar kvinnors och rasifierades förhållanden och i denna berättelse situerar vi sedan andra frågor som t.ex. HBTQ-kamp, klimatförändringar och kriminalitet.

När människor blir förbannade på hur världen ser ut, ska vi lyssna, kämpa med dem och visa på de strukturella orsakerna. Vi ska inte rädas moraliska argument och etiska ståndpunkter, så länge vi bottnar i vår materialistiska analys (se på de föreslagna punkterna ovan). Få drivkrafter är så kraftiga som en rättfärdig vrede och vi ska inte vara rädda för att peka ut fifflare, profitörer och deras drängar i riksdagen som våra gemensamma motståndare.

Vi har att vandra en lång väg, fylld av hinder och fiender. Vi lever i den nyliberala erans skymningstid, då de etablerade blocken faller samman. Som Gramsci ska ha sagt: “den gamla världen är döende och den nya vrider sig i födslovåndor; det är en tid för monster”. Extremhögern är ett sådant. Vi behöver bli ett annat. Det beror på oss, om vi en dag ska få en värld där inget barn behöver sitta instängd i en bur vid gränsen till ett främmande land och skrika efter sina föräldrar.