Att läsa reaktionerna på Trumps installationstal har varit fascinerande. DN leder, föga förvånande, skålandet i borgerlig kool-aid med Björn Wimans krönika: “Nu talade den nya presidenten – och änglarna började gråta. En knuten näve är hans första gest. Vi har hört talet förr, många gånger. USA:s nya ledare, världens mäktigaste man höll ett kampanjtal, fyllt av hänvisningar till ”folket” – det ord som demagoger och tyranner genom historien använder för att hänvisa till sina egna, grövsta tankar. […] De som till äventyrs hade hoppats på en enande, värdig maning till lugn och försoning blev besvikna.”
Detta motiv sägs i mindre svulstiga ordalag av artiklar i bl.a. Aftonbladet, Expressen, från TT, Margot Wallström, Der Spiegel och CNN, samt många fler därtill. Man beskriver det som ett kampanjtal, populistiskt och splittrande. Detta, säger man, är ett tecken på hur annorlunda Trump är. Syftet bakom det är att framställa honom som inkompetent, småsint och världsfrånvänd. Ett återkommande motiv, oavsett språk, är att han har sumpat en chans att försona landet och att stiga ovan sina personliga fejder. Det, säger man, är det statsmannamässiga som man kan vänta sig av en president och att Trump därför inte är som andra presidenter.
No shit? Trump är inte som de andra; han är en populist. Dessa tidningar skriver detta ord – populist – om och om igen, men vägrar dra slutsatser av vad detta innebär. För dem är populism inget annat än retorik eller tonläge, något som hotar den Sansade Debatten med sin post-truth och faktaresistens. Så är det inte. Visst skiljer retoriken Trump från andra moderna USA-presidenter, men den viktiga skillnaden här är en annan: han bars fram enbart av väljarstödet, trots ett massivt motstånd från det samlade etablissemanget.
Trump har ingen bas inom den egna partiapparaten, oppositionen betraktar honom som spetälsk, media motarbetar honom hyfsat öppet, han har inga militära meriter eller kopplingar till Pentagon, han är/var i konflikt med CIA, Wall Street föredrog Hillary och han har inget internationellt stöd som inte ligger honom i fatet. Kort sagt: Trumps enda maktbas är hans väljarstöd och detta är grunden till hans populism. Populariteten hos väljarna är det enda som skyddar honom från att bli avsatt i en palatskupp av sina fiender inom det republikanska partiet. Hans position som tillträdande president är svagare än någon annans i modern tid och han agerar därefter.
Om man läser hans tal i detta sammanhang är det han säger helt rimligt. Han vrider upp patriotismen till 11, men det är inte för att Trump är nån fascist. Läs vad han faktiskt säger, så finner du ett väldigt inkluderande budskap: varje amerikansk medborgare, oavsett hudfärg, klass eller kön, är en amerikansk medborgare och förtjänar som sådan bättre. “När du öppnar ditt hjärta för patriotism så finns det inget utrymme för fördomar,” är inte ett fascistiskt budskap. Vad han säger, lite mer tillspetsat, är: “Etablissemanget har fucked you over, precis som de hatade mig, men jag finns här som er förkämpe. Alla andra är svindlare och ni behöver mig.” Detta är reaktionär populism i ordets rätta bemärkelse: han bygger sin politiska ställning på ett rent folkligt stöd. Eftersom han inte har något parti att stödja sig i är det också den strategin som ligger öppen för honom.
Hans slagord “America first” och den svulstiga patriotismen är ju att förstå i detta sammanhang. Att han säger dessa saker och vill omförhandla Nafta tyder ju på att hans intresse är att föra en nationalistisk ekonomisk politik vars syfte är att gynna den amerikanska befolkningen, snarare än det amerikanska storkapitalet. Det säger rätt mycket om vem DN talar för, att man inte verkar fatta att han faktiskt kan tänkas se folket som annat än ett hjärnspöke som rättfärdigar hans narcissism. Trump fattar att de är en maktfaktor vars stöd han är beroende av och därför måste vinna genom att deliver the bacon.
Vi kan kanske förstå Trump som vad som händer när ingen enskild klass är nog mäktig för att få ens egna intressen att framstå som samhällets gemensamma: han är en kapitalist som går emot storkapitalets intressen, som bars fram av en brokig skara av mellanskikt och arbetarklassen, efter att ha lovat att främja den nationellt bundna industrin – symboliserat genom hans fokus på fossilbränsleutvinning, infrastrukturprojekt och militär upprustning – och därigenom ge löntagarkollektivet en större bit av kakan. Om den första halvan av hans löften kan vi säga “helvete, också” och om den andra halvan “good luck”.
Låt oss vara ärliga med varför denna “America first”-politik är kontroversiell i hela det amerikanska etablissemanget: denna protektionism går på tvärs med vad Wall Street, Walmart, IMF, Ford och Nato önskar. När han försöker genomföra detta, vilket har varit kärnan i hans kampanj, kommer Trump att vara motarbetad av den republikanska majoriteten i kongressen. Därmed är Trump är en outsider. Hans sätt att styra och överleva kommer att vara genom deals med det republikanska partiet och den amerikanska statsapparaten (se hans vändning om CIA, dagen efter att han hade blivit insvuren). Hans ämbete ger honom en del av det politiska kapital han har att deala med, till exempel domare i högsta domstolen och förmågan att lägga veto på motioner, men resten får han av väljarstöd. Om man inte greppar detta, kommer det att bli svårt att fatta hans presidentperiod.
Det är egentligen något löjligt i att anklaga Trump för att splittra och vägra försoning. Detta är ju tesen i Trumps tal; han säger inte att the American carnage är demokraternas fel, utan att hela Washington-etablissemanget är att beskylla. I en fras har han försonat demokrater och republikaner, genom att säga att de är samma skrot och korn. För honom att försonas med detta Washington-etablissemang är dock omöjligt: det går inte att försona “America first” med Wall Streets önskemål. Därför försöker han skapa sig en position som folkets tribun, vars vilja kongressen inte vågar gå emot.
Trump är inte korkad; man blir inte USA:s president om man är korkad. Trump är en mansgrisig, reaktionär opportunist, ständigt redo att anamma nya positioner för att vinna stöd. Att Trump har gett tummen upp till kongressrepublikanerna att inleda mandatperioden med att slakta Obamacare och Planned Parenthood, ska man kanske förstå som att det är en s.k. double whammy för honom: det är drag som är populära både inom partiet och bland gräsrötterna. Det ger honom kapital att spela med senare i partiet. Därtill illustrerar det tomheten i snacket om försoning: detta angrepp på tillgången till sjukvård och fri abort är republikanerna på tjack och resultatet av en splittring mellan partierna som inte går att överbrygga. Vad spelar det för roll om Trump snackar väl om demokraterna idag, bara för att imorgon ge dem en dolkstöt?
Trump är en medveten populist, som agerar rationellt utifrån sin position, och som sådan måste vi förstå honom: han kan inte försonas med politikerklassen utan att tappa antingen sitt politiska projekt eller sin politiska ställning. Därför använder han detta podium för att lansera “America first” som sin vägledande politik. Och ärligt talat, nu är det på allvar. Han är imperiets överbefälhavare. Det funkar inte längre att snacka om honom som en Bane-citerande, Snow-doftande pajas.