15 år efter 11 september

Den elfte september 2001 kraschade två plan in i World Trade Centers norra och södra torn, vilka kollapsade. Ett tredje flögs in i Pentagon. Ett fjärde kraschade i ett fält i Pennsylvania. 2996 personer dog i dådet och hundratals räddningsarbetare blev kroniskt skadade eller avled på grund av följderna.

Det hände under min första termin på högstadiet. I skolan hörde jag talas om den första flygkraschen och när jag kom hem stod teven på. Jag satte mig framför den och såg live hur det andra planet kraschade. De flesta av oss minns var vi var den dagen, vad vi gjorde och hur vi fick reda på nyheterna. Det var som om hela världen stannade upp. En kamrat berättade att det enda liknande hon hade upplevt var mordet på Olof Palme.

Anfallet 11 september var den ultimata Händelsen, för att låna den franske filosofen Baudrillards ord. Det var någonting otänkbart och osannolikt, men samtidigt obekvämt bekant. Det var en händelse som skapade ett fullständigt brott i vår världsuppfattning, men som vi samtidigt kunde förstå misstänkt enkelt. Vi såg det i realtid på teveskärmar och ingen kunde undgå att förstå vad detta var.

Welcome Year Zero

Det finns en tid före 11 september och en efter 11 september. Samma dag som terrordådet mot tvillingtornen, sade Cecilia Uddén i Sveriges Radios reportage från New York, att vi kunde förvänta oss att USA skulle kräva vedergällning. 20 september förklarade George W. Bush krig mot terrorismen och en ny tid hade äntrats.

Snart vann talet om ett civilationskrig fart; ett krig mellan västerlandet och islams barbari, som hatade våra friheter. Det sades av amerikanska neokonservativa, av evangeliska kristna, av vanligt folk, av israelvänner, och så vidare. Somliga trodde nog på det, men knappast de i Washington och Pentagon som bestämde utrikespolitiken.

2001 invaderades Afghanistan, under förevändningen att Talibanregimen skulle härbärgera terrorister. 2003 invaderades Irak, på förfalskade bevis trots massiva folkliga protester. Visst fanns ett mått av vedergällning, men det var inte det som drev den amerikanska staten. Man uppehöll väldigt goda relationer med Saudiarabien, trots kopplingar till huset Saud i bin Laden och flygkaparnas ursprung.

Andreas Malm har i När kapitalet tar till vapen argumenterat för att tiden efter 11 september innebar en återfödelse för imperialismen, det vill säga en politik där de avancerade kapitalistmakterna militärt intar länder i periferin för att tjäna det inhemska kapitalet, traditionellt genom att ta kontroll över råvaror. Han vill göra en skillnad på detta militära fenomen och vad som vanligtvis kallas imperialism, d.v.s. ekonomiskt beroende och politiska påtryckningar inom världskapitalismen.

Ett ständigt krig

Talet om kriget mot terrorismen är i detta sammanhang vällämpat. Att förklara krig mot ett fenomen eller koncept innebär i regel två saker:

  1. Det handlar inte om att bekämpa saken i sig.
  2. Det kommer aldrig att vinnas.

Precis som kriget mot droger i USA och Mexico faktiskt inte handlar om bekämpa drogproduktionen, handlar inte det USA-ledda kriget mot terrorismen om att bekämpa terrorism. Inte heller Rysslands och Kinas egna krig mot terrorism handlar om det, utan om att undertrycka inhemska utbrytarrepubliker respektive dissidentgrupper.

I USA:s fall är det ett rättfärdigande för en imperialistisk politik. Denna öppnade upp Afghanistans och Iraks naturresurser och oljefält för västlig exploatering. Samtidigt skapades investeringsmöjligheter för amerikanskt kapital: på hemmaplan fanns en krigsindustri som kunde öka sin produktion, absorbera kapital och ge amerikaner arbete; i de ockuperade länderna öppnade sig stora kontrakt för infrastrukturprojekt, som gärna tillföll amerikanska företag med kopplingar till Vita huset.

Mindre materiellt är det en maktprojektion: omliggande stater har sett vad USA är kapabelt till. De finlandiseras och inrättar sig under USA. De enda som inte gör det är dock de utpekade terroristerna; en sällsam följd av kriget mot terrorismen är att det idag finns mer terrorism än innan.

Med facit i hand

Somliga skulle kanske tänka att det är märkligt att kriget har stärkt det fenomen som det sade sig bekämpa. Salafitiska terrorgrupper är starkare än någonsin tidigare, och följderna av denna globala kampanj har varit fruktansvärda. Syftet har ju dock aldrig varit att bekämpa terrorismen; i sådana fall hade Nato-länderna använt helt andra metoder. Låt oss se på facit, efter femton år:

Afghanistan är ännu fast i ett inbördeskrig, som har spillt över i angränsande Pakistan, där miljoner tvingats till internflykt och det i provinsen Waziristan pågår ett sorts inbördeskrig mellan den pakistanska armén och talibaner/al-Qaida-trupper.

Inbördeskriget i Irak suddade ut gränsen till Syrien och satte igång inbördeskriget där; i kaoset som uppstått där framträdde Islamiska staten och fångade allas ögon med sina grymma taktiker och barbariska sedvänjor. USA:s långvariga bombkampanj mot grupper i Jemen har bidragit till att Jemen nu har fallit samman i fullständigt inbördeskrig och IS fått ett fotfäste.

Efter den Nato-ledda insatsen som bombade Libyen har den staten kollapsat i ett inbördeskrig där IS-trupper har tagit kontroll över staden Sirte och dess lukrativa oljeutvinning. I norra Mali är al-Qaida-knutna grupper i ett inbördeskrig sedan 2012. Insatsen i Somalia fortgår efter tretton år. I Nigera har Boko Haram framträtt, stödda av först al-Qaida och nu IS.

Detta är dock absolut inget civilisationskrig, även om det är precis vad dessa salafi-jihadistiska grupper vill få det att verka som. När vi tittar på deras videor använder de sig av  informationskapitalismens alla verktyg: häftiga kameravinklar, inspirerande youtubeklipp, konspirationspropagandans form. Deras avrättningsvideor är utstuderat grymma, för att väcka anstöt hos oss och tvinga västmedier att visa upp deras propaganda. IS, mer än några andra, har förstått att västmedia har gett dem rollen som berättelsens bad guy och spelar villigt med i vår mediedramaturgi.

Varifrån kommer egentligen denna terrorism? Låt oss se vem som krigar för IS. I stort kan vi dela upp dem i två grupper: inresta frivilliga och inhemska irakier och syrier. De inresta motiveras av en religiös övertygelse, men många av dem har grunda kunskaper inom islam och är snarare lockade av sin egen tanke på jihad. Med irakierna gäller dock annat: den genomsnittlige IS-krigaren var 27 år gammal och hade därmed vuxit upp under kriget och ockupationen; ofta har han mist sin far. Han var arbetslös som en följd av Iraks sönderfall och hade han två barn och en familj att försörja. Han beskyllde den USA-ledda ockupationen för allt som nekats honom. Och viktigast: han drevs inte till IS av religiös övertygelse, utan för att de betalade sina krigare bättre än andra miliser.

För att återvända till Baudrillard: han menade att 11 september inte handlade om en kamp mellan väst och islam, utan är en kamp mellan två fraktioner inom det globaliserade samhället. Åren som har gått sedan har sade det har gett honom rätt: hur mycket salafiterna än säger sig vilja leva som på profetens och de rättledda kalifernas tid, är det ingen som överger sina mobiltelefoner.

Många av dessa terrorister är inte några självutnämnda profetens krigare, som längtar efter martyrdöden. Det är människor som vuxit upp i ruinerna efter ockupationen och av salafi-fascisterna ges en möjlighet till upprättelse som man och en möjlighet att försörja sin familj. Kriget skapar de terrorister det påstås bekämpa.

Ett upplösande av gränser & ett byggande av murar

Kriget mot terrorismen har inneburit en militariserad världsordning, där det pågår ständiga insatser över klotet. En del av detta är ett fullständigt hycklande kring gränser: Natomakterna har tagit sig rätt att intervenera i främmande länder, där de inte är inbjudna. CIA driver ett omfattande drönarkrig, där man bombar personer i bl.a. Pakistan och Jemen utan godkännande från dessa stater.

Gränserna är även mer bildliga: de flesta väststater håller på med massövervakning av egna befolkningar, men även här NSA i en klass för sig och övervakar även andra länder, i samarbete med Google och Facebook. I Sverige sker övervakningen genom FRA-lagen, datalagringsdirektiv och mobilspårning. Vi blir påminda om denna världsordning varje gång vi går på ett flygplan och tvingas genomgå omständliga säkerhetskontroller eller passcanningar.

Parallellt med att gränser i periferin upplöses har gränserna kring kärnan stärkts. Nu ser vi Fort Europa byggas högt, med tiotusentals drukningsolyckor i Medelhavet som följd. Alla de syrier som flyr undan inbördeskriget, vars helvete är en följd av västmakternas imperialistiska krig, tvingas riskera livet på väg till Europa. President Obama har drivit igenom ett mål att USA ska ta emot 10 000 syriska flyktingar om året. Ett mål som är kontroversiellt i USA! Vad är det i jämförelse med Sverige, som 2015 tog emot nästan 163 000 asylsökande?

En utveckling i kriget, som verkar rent monstruös, är USA:s tillbakadragande av trupper från Afghanistan och Irak och en övergång till ett större drönarkrig. Vill man reducera det imperialistiska våldet till ett tevespel, som man spelar framför en skärm i Nevada i åtta timmar, innan man kör hem till sin familj? Hur man än ser på det: det är groteskt.

Det är dock en viktig utveckling, som vi behöver dröja kvar vid. Å ena sidan är det en logisk följd av den militariserade, gränslösa världsordning som kriget mot terrorismen frammanat. Drönarkriget innebär att USA tar rätten att mörda personer – ofta andra personer än dem man sikta på – i främmande länder, utan dessa staters godkännande. Å andra sidan är det billigare och säkrare: ockupationer är dyra och USA har aldrig riktigt återhämtat sig från finanskrisen 2008.

Ockupationen på hemmaplan

Imperiet är i kris; USA är på nedgång. En valrörelse pågår som på en och samma gång lyckas vara tragedi och fars. Varje rapport om poliser som mördar svarta amerikaner leder till protester och kravaller. Övergången till drönarkrig kan vi förstå ur ett ekonomiskt perspektiv; det kostade mer än det smakade, både i pengar och politiskt kapital, att upprätthålla ockupationerna. Detsamma är till viss del även sant inom delar av det egna landet, där man använder sig av det som man har lärt sig i Mellanöstern.

I Ferguson skedde hösten 2014 ett två veckor långt uppror mellan polis och den huvudsakligen svarta lokalbefolkningen, efter att artonårige Michael Brown blev ihjälskjuten av polisen. I Ferguson, som i många andra kommuner i USA, håller infrastrukturen på att falla samman och staden har för låga skatteintäkter för att ha skolor, vägar och vattensystem i god ordning. Vad staden gjorde var att, som många andra städer, ge polisen i uppgift att bringa in pengar för att täppa till budgethålen. Detta gjorde polisen bland annat med hjälp av lagar stiftade för kriget mot terrorismen, som helt enkelt lät dem konfiskera kontanter som personer hade i sina bilar. Rent krasst: de bestal befolkningen och lade pengarna i stadskassan, som en sorts moderna rovriddare.

Inte överraskande var det huvudsakligen svarta som blev bestulna av polisen och föremål för absurda bötessummor. När så obeväpnade Michael Brown sköts ihjäl av en polis var staden redo att explodera. Och hur mötte polisen kravallerna? Med militära pansarfordon och kroppspansar, automatvapen och prickskyttegevär. Allt detta hade de fått till skänks av försvarsministeriet, som har köpt upp militärindustrins överproduktion och ger ut detta militärmateriel till polisstyrkor över landet.

Befolkningen i Ferguson bemöttes alltså av en polisstyrka rustad med samma pansarfordon och automatvapen som ockupationsstyrkorna som mötte civila irakier. Folkfronten för Palestinas Befrielse, PFLP, drog paralleller mellan Ferguson och sin egen kamp och skrev att medan befolkningar i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika drabbas av USA:s brutalitet utanför dess gränser, drabbas asiater, svarta, muslimer och latinamerikaner inom USA av den rasistiska statens kriminalisering, exploatering, inspärrning och våld. De sade:

When we see the images today in Ferguson, we see another emerging Intifada in the long line of Intifada and struggle that has been carried out by Black people in the U.S. and internationally.

Att ett imperium på nedgång använder sig av våld för att upprätthålla sin position har vi sett tidigare i historien. När nu USA får skörda vad det har sått, används erfarenheterna och utrustningen från ockupationerna av Irak och Afghanistan mot den egna befolkningen. Men precis som kriget mot terrorismen skapade terrorismen, underblåser den amerikanska polisens inbyggda rasism elden som är Black Lives Matter. Sedan upproret i Ferguson för två år sedan har alltjämt nya protester och kravaller mot statsvåldet blossat upp över USA.

Du sköna nya värld?

Det verkar som att alla talar om Hillary och Trump, även mina elever! Den farsartade valkampanjen kan vi nog se som en reflektion av USA:s inbördes motsättningar. Imperiet är på dekis och en följd av detta är att ockupationernas tidevarv verkar vara över för tillfället. Det gränslösa & ständiga militära våldet i periferin kvarstår dock, i form av drönarprogrammets långdistansmord. Dessvärre har denna enhälligt USA-imperialistiska världsordning ersatts av ökade spänningar mellan Nato och Ryssland.

Sorgligast är emellertid att det inte är de skyldiga som får skörda sin draksådd. Det är det främst miljoner syrier, irakier, afghaner och libyer som får göra, alla de miljoner människor vars leverne är förstört och vars flyktvägar är spärrade. Även Sverige var medskyldiga i denna krigföring. Och Vänsterpartiet, som röstade för bombningarna av Libyen.

Detta inlägg bygger på en diskussion som jag ledde hos min partiförening, därefter utvecklad till ett inlägg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *