Vad i Sverige ska man vara stolt över?

Idag är det den sjätte juni, den svenska flaggans dag. När jag på Aftonbladets kulturhemsida läste Mustafa Cans text om nationalism klickade någonting, till slut, för mig. Min tidigare strikt antinationella hållning har mjukats upp under åren men det var först när jag läste denna artikel som jag insåg till vilken grad det har skett. Synen min på nationalstaterna och svenskhet är djupt påverkad av min bakgrund: min mor invandrade till Sverige från Norge och jag har under hela min uppväxt tillbringat lov utomlands; jag talar norska och innehar dubbelt medborgarskap. Kort sagt, jag är del av både den svenska och norska nationen (“nation” i betydelsen “kulturell gemenskap”). Därtill är jag uppvuxen i den svenska kolonin Norrland och delar misstron mot centralmakten i Fjollträsk. Begreppet “svensk” innefattar inte självklart denna komplexitet.

Likväl är det ett existerande begrepp. Den svenska kulturens och nationens existenser är ovedersägliga. Som varje nation är det ett hopplock från världens alla språk och kulturer, anpassade för våra omständigheter; en gemenskap som bygger på en gemensam ideologi. Det är en nation vars samhörighet jag trots min spretiga bakgrund är inkluderad i. Nationalstaterna har uppstått under vissa historiska förutsättningar och en dag kommer dessa att vara sådana att nationalstaterna försvinner. Idag måste vi förhålla oss till dem och deras existens. Så: Sverige. Det är ett land som formats av sina omständigheter: Bondeupprorens framgångar, att vi räknar släktskap på både mödernet och fädernet, en svag mödomsideologi, husförhör och utvandring. Tvåhundra år av fred har möjliggjort byggandet av ett stabilt och parlamentariskt samhälle. Detta och mer har format den ideologi som binder samman den svenska nationen.

Vi får dock aldrig falla för nationalismens gift och hylla nån påhittad nationell samhörighet. Den svenska nationen har i alla tider varit genomlöpt av konfliktlinjer avseende klass, kön, etnisk bakgrund, religion eller geografi. Freden, parlamentarismen och jämlikheten har folk kämpat och dött för. Det här syns i vårt kulturarv; säg vilken folkkär skriftställare vars verk inte bär spår av 1800-talets armod och den rättvisekänsla som vuxit fram därur! Astrid Lindgren? Strindberg? Moa Martinsson? Vilhelm Moberg? Selma Lagerlöf? Kerstin Ekman? Jan Guillou? Rune Andreasson? Ronny Eriksson? Eddie Meduza?

Den svenska nationen finns och det kulturarv vi älskar genomsyras av ett rättvisepatos som vi ska bejaka. Vi ska öppna upp nationen och välkomna alla de nya svenskar som vill dela vårt arv och berika nationen med sina egna erfarenheter, som en gång min mor. Men vi ska för den skull inte låtsas att alla vi svenskar lever i harmoni. Vi ska istället vara stolta över den strävan efter rättvisa och jämlikhet som finns i den ideologi vi delar; vi ska synliggöra och uppmuntra de konflikter som fortsätter denna historiska strävan. Vi ska aldrig uppmana marginaliserade grupper att göra avkall på legitima krav, för “det allmännas bästa” eller för att dessa “ändå har det bättre i Sverige än i andra länder”.

Sveriges bär som alla nationalstater på en stor historisk skam: ett exempel är att folkhemmet stängde ute samer, romer, HBTQ-personer och andra marginaliserade grupper; ett annat att man lät tyska vagnar bära soldater till mitt mödernesland. Att fördöma dessa är meningslöst om vi inte mobiliserar mot de rörelser som söker upprepa såna illdåd, i “nationens namn”. Samtidigt som vi erkänner nationens existens måste vi motsätta oss alla försök att sätta dess samhörighet före legitima krav. Det finns ingen verklig kamp mellan nationer eller kulturer. Nationer är en fråga om en delad kultur, inte väsensskild från subkulturer som hårdrockare och syntare eller andra intressegemenskaper. Alla legitima konflikter härrör från objektiva faktorer som klass, kön, strukturell rasism, geografi och så vidare. Man kan med fördel läsa Kalle Holmkvists text om Norges självständighet för att se vilka intressen som möjliggjorde denna förment nationalistiska rörelse.

Nationell samhörighet får inte dras längre än insikten att vi sitter i samma båt oavsett bakgrund; alla ska släppas innanför dörren men sedan ska vi inte vara överens. När samebyar kräver stopp för gruvdrift på sina renbetesmarker är det inte Sveriges välmående som de vänder sig mot utan en rovkapitalism. När papperslösa organiserar sig för att kräva ut de löner de blivit blåsta på är det den grundläggande kampen mellan arbete och kapital. När islamska föreningen håller bön utanför Stadshuset i Luleå för att uppmärksamma sitt behov av en större lokal är det en fråga om envars möjlighet att utöva sin religion. Dessa är allmänna kamper där vi aldrig kan ställa oss längs nationslinjer och prioritera sammanhållning före de marginaliserades strävan. Här måste man bejaka det svenska kulturarvets vackraste egenskap: en strävan efter rättvisa och jämlikhet utan respekt för nationell samhörighet.

Annars är man inte en människa utan bara en liten lort.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *