Hur botar man en depression?

Skulle du försöka bota den med amfetamin, med en chockterapi bestående av stimulerande psykoaktiva läkemedel? En läkare som gjorde det skulle vara en dåre. Tyvärr satt det verkligen en sådan figur i ovala rummet i Vita Huset, och en amfetaminkur i form av krig och skattelättnader för de rika ordinerades av George W. Bush. Bush uppmanade folk att gå och handla, och bidrog faktiskt till en aldrig tidigare skådad ökning av både privata och offentliga skulder.

Tvetydigheten i ordet “depression”, att det kan mena både en privat och psykisk samt en samhällelig och ekonomisk, är någonting som den italienske filosofen Franco “Bifo” Berardi arbetar kring i sin bok “Den arbetande själen”. Bifo tillhör den autonoma traditionen och tar i denna bok avstamp i att begrava alienationsbegreppet och istället erbjuda en förklaring på den vanmakt och psykiska ohälsa som mänskan upplever i senkapitalismen (eller semiokapitalismen, som han kallar den). Hans slutsats är tankeväckande: de två formerna av depression, den psykiska och ekonomiska, bör förstås som sammanhängande, med samma ursprung och en samma metod för att lösa dem. Politiken, fastslår Bifo, måste anta terapins form.

Jag försöker här inte så mycket kritisera eller utlåta mig om boken, utan försöker snarare att förstå den och bygga något slags sammanhang. Detta är ett studieinlägg, kanske främst riktat till mig själv. Andra texter som behandlar Bifo finns till exempel i Arbetaren, Aftonbladet och på P O Ågrens blogg.

Alienation och kognitivt arbete

Bifo tar avstamp i en polemik till 1900-talets marxism och dess användande av alienationsbegreppet. I dess ursprungliga mening är det kopplat till industriarbetet: eftersom arbetaren utför enformiga, fysiska handlingar reduceras kroppen till ett anonymt maskineri medan arbetarens själ – här använt i bemärkelsen “allt annat än kroppen” – lämnas oberörd. Arbetaren alieneras genom detta från sin mänskliga natur och från frukten av sitt arbete. Denna teori vederlägger Bifo, av två anledningar. För det första att det är rent metafysiskt: alienationsteorin bygger på en hegeliansk föreställning om en sann mänsklig natur.

Betydligt viktigare är hans andra invändning: denna modell, med industriarbetaren som utgångspunkt, är inte längre representativ för västs senkapitalismen. Det typiska arbetaren använder sig inte bara av sin kropp, menar Bifo; då kapitalet automatiserat och datoriserat så mycket arbete som möjligt handlar det nu snarare om att sätta mänsklig interaktion, kreativitet, kunskap och interpersonella relationer – kort sagt själen – i arbete för att skapa värde. Bifo menar att den kognitiva arbetaren snarare än industriarbetaren är dagens modellarbetare. Därtill håller det kognitiva arbetet på att proletariseras, till exempel genom NPM och prekära anställningar. Om många former av kognitivt arbete, som lärar-, service- och programmeringsyrken tidigare har gett arbetaren utlopp för kreativitet och personliga möten har dessa yrken rutats in och gjorts rutinmässiga.

Kognitivt arbete är i grunden ett kommunikationsarbete, det vill säga kommunikation satt i arbete. Ur ett visst perspektiv skulle detta kunna betraktas som en berikande erfarenhet. Men det är också (för det mesta) utarmande, eftersom kommunikationen förlorar sin karaktär av frivillig, njutningsfull […] kontakt, och blir en ekonomisk nödvändighet, en glädjelös konstruktion.

Själen är satt i arbete och det finns ingen personlig sfär som inte underkastas kapitalet. Bifo talar om kapitalismens totalisering och internalisering; medan industriarbetaren upplever en kroppslig alienation och kan sätta sin själ till att motarbeta den, eller helt enkelt lägga ner sin kropps arbete, finns det ingen sådan distans för den kognitive arbetaren. Då det är själen som arbetar innebär det att vi aldrig slutar upp att arbeta; en lärare lämnar aldrig helt arbetet utan kan när som helst skicka mejl, planera lektioner eller när man ser en film istället för att koppla av fundera över hur den kunde användas i undervisningen:

Dagens totalitarism använder sig av bojor som skiljer sig från den politiska absolutismens: dess härskarredskap har förflyttats från den politiska sfären till det tekniska subjektivitetsskapandets sjär, från den juridiska personen till den levande kroppen, till själen.

Kapitalismens totalisering, menar Bifo, verkar alltså på våra tankar, vår kreativitet och hur vi ser på oss själva och andra i mänskliga relationer. Diktatoriska system behövs inte: eftersom vi arbetar genom själen måste jag av nödvändighet anpassa själen (min kunskap, min kreativitet, hur jag förhåller mig till andra mänskor) till att tjäna mitt arbete. Bifo menar att en effekt av nyliberalismen och kapitalismens totalisering är att företagsformen, byggd på konkurrens, tvingas in i samtliga mänskliga relationer. Detta är en del av ett större skeende: humanismens död.

Humanismens död

Systemet har blivit självförsörjande och syftar till att upprätthålla sig själv. “Humanismens död” är förvisso inte en av Bifos centrala teser, men som jag läser hans långa diskussion om konflikten mellan Baudrillard och Foucault är det här han utmynnar: i den postmoderna eran utgår inte politikens problemformuleringar och strävan från ett mänskligt subjekt och dess behov; istället utgår politiken har från det immateriella subjektet ekonomin och dess behov av tillväxt. Översatt till vardagliga exempel är detta skillnaden mellan sjuttitalets hätska diskussioner om vilket samhälle vi vill bygga och dagens politik som sätter tillväxt och överskottsmål i främsta rummet.

Bifo diskuterar detta utifrån Nixons avskaffande av guldmyntfoten, då dollarn frikopplades från någon objektivt värderepresentant. Pengar saknar en faktisk förlaga och är därmed en simulering som saknar en verklig förlaga: en symbol som saknar referent. Vad denna simulation möjliggör, i verkligheten, är kapitalismens karaktär efter det nyliberala genombrottet: en ofjättrad, globaliserad spekulations- och låneekonomi. Majoriteten av världens pengar är ettor och nollor på bankkonton; banker och låneinstitut skapar bokstavligen pengar ur tomma intet då de lånar ut pengar. Pengarna saknar en faktisk referent, är frikopplade från något faktiskt fysiskt värde och kan därmed fritt flöda till jordens alla hörn (en globaliseringens förutsättning).

Kapitalets funktion är emellertid inte att producera pengar, utan att producera värde (där pengamediet är det mest praktiska sättet att abstrahera värde). Detta är en relevant distinktion för att förstå Bifos diskussion om vad han kallar semiokapitalismen; hans tes är att dagens kapitalism i väst gått snarare än att skapa värde genom produkter skapar värde genom information: böcker, tidningar, filmer, teveserier, undervisning, spel, webbsidor, rapporter, mejl, o.s.v. Inom många tjänstemannayrken, vad Bifo kallar kognitivt arbete, är det värde som skapas uppbundet i symboler, text, information eller förmedlandet av dessa.  Precis som med pengamediet är detta informationsskapande en produktion av överflöd. Den oändliga tillväxten är ledordet även här och produktionshastigheten ökas här alltjämt, precis som i industrin. Idag produeras för mycket information för att en mänska rimligtvis ska kunna orientera sig i det.

Vad dessa fenomen tillsammans skapar är ett oförstående: hur ser vår värld ut? Varför ser den ut såhär? I en värld där ekonomin har tappat sin världsliga bas och framstår som en naturkraft bortom kontroll och vi omöjligt kan orientera oss i all information som skapas och sprid känner vi oss vilse och stressade. Att alla, politiker såväl som ekonomer har svårt att förstå och hindra krisen beror helt enkelt på att “den globala ekonomin är långt mer komplex än vår kunskap och maktutövning”:

Kaos (det vill säga något som är mer komplext än det som människan kan förstå) styr nu världen. Kaos är en verkliget som är alltför komplex för att reduceras till våra nuvarande kunskapsparadigm. Det kapitalistiska paradigmet kan inte längre vara den universella måttstocken för den mänskliga aktiviteten.

Ingen kan fullt ut förstå den globala ekonomin, då systemet å ena sidan har tappat sin koppling till en fysisk referent genom vilken vi kan förstå det och å andra sidan blivit så massivt, fragmenterat och reproducerande att vi omöjligt kan överblicka det. Den krassa verkligheten är att ingen vet hur krisen kommer att utvecklas eller vilka metoder som kommer att lösa den. Ekonomer hoppas på att den utvecklas som tidigare kriser; men den pessimistiske Bifo menar att den ska förstås som kapitalismens slutgiltiga kollaps (men sådana påstående från marxister ska man alltid ta med en skeppslast salt).

I detta kaos tvingas var och en att pussla ihop sin egen världsuppfattning och sina egna strategier för att hantera överflödet. Alltjämt kräver tillväxten att värdeproduktionens hastighet ökar, vilket också ökar stressen. Hos oss kognitiva arbeare är det själen som är satt i arbete, hellre än kroppen, och frukten av det kognitiva arbetet är vår kommodifierade själ. Precis som att industri- och vårdarbetares kroppar slits när de sätts i arbetet slits också våra själar när de sätts i arbetet. Förr eller senare klarar inte själen med denna stress, våra strategier för att hantera informationsflödets hastighet stelnar och själen låser sig: depressionen lamslår systemet.

Att bota en depression

Depression är, med Bifos synsätt, systemets reaktion på en långvarig överbelastning, “en deaktivering av begäret som följer på en panikartad acceleration”. Det är vad som sker när dess strategier för att förstå sitt sammanhang stelnat och inte längre kan skapa en struktur och förståelse för flödet:

Depressionen beror på att ens existentiella refräng har stelnat, på att den repeteras tvångsmässigt. Den deprimerade personen kan inte ta sig ut, kan inte lämna den repetitiva refrängen, utan tar sig gång på gång tillbaka in i labyrinten.

I denna diskussion skiljer inte Bifo en psykisk och en ekonomisk depression nämnvärt utan menar snarare att de två hänger samman. Precis som att världsekonomin innan kraschen hölls uppe av ständigt växande lånebubblor hanterade arbetskraften sin stress genom en ökande förbrukning av stresshanterande psykofarmaka:

I det långa loppet fungerar det inte att behandla depression med hjälp av artificiellt framkallad eufori; förr eller senare kollapsar den deprimerande organismen.

Huruvida Bifos diskussion håller ur ett rent psykologiskt perspektiv vet jag inte och det är, enligt mig, en av svagheterna i resonemanget. Den fortsatta diskussionen bygger nämligen på detta antagande, då han diskuterar politik som terapi med hjälp av begreppet schizoanalys, som han lånat av Deleuze & Guattari. Utan att ge mig in i en diskussion av begreppet menar Bifo, som jag förstår honom, att schizoanalysens syfte är att hjälpa individen att reparera gamla och skapa nya strategier för att hantera sitt sammanhang. Hellre än att i psykoanalytisk mening utgå från patientens inre utgår schizoanalysen med patientens relation till samhället och har som syfte att bistå patienten i att “se andra landskap, att byta fokus, att öppna nya vägar för fantasin”:

Schizoanalysens mål är inte […] att återinföra den universella normen i patientens beteende, utan att singularisera honom/henne, att hjälpa honom/henne att bli medveten om sin olikhet, att ge honom/henne möjlighet att förhålla sig väl till sin olikhet och sina faktiska möjligheter.

Schizoanalysen måste enligt Bifo förstås politiskt: den andra sidan av dess mynt är insikten att det är varandet i samhället som gör patienten deprimerad. Den långsiktiga lösningen är att förändra systemet som sliter ut patientens själ och skapar vanmakt. Utifrån denna insikt kommer Bifos uppmaning att politiken bör verka som en samhällelig terapi: politikens syfte är å ena sidan att angripa orsakerna till den gemensamma depressionen och å andra sidan att skapa nya platser och förutsättningar för mänskor att hantera sina liv. De italienska autonoma har alltid arbetat kring sociala center och andra metoder för att skapa nya allmänningar, platser som står under direktdemokratisk kontroll och som är undantagna från värdeskapande. Politiken som terapi syftar till att skapa mänskligt välstånd.

Kommunism som terapi

Trots att det är lätt att hos Bifo läsa in en vilja att återuppväcka humanismen och ställa det mänskliga subjektets i centrum för politiken men det vore inte rätt. Bifo är inte humanist, utan kommunist. Visst vill han att ställa det mänskliga subjektet i centrum men det i syftet att skapa ett radikalt egalitärt samhälle som en lösning på tillväxtsamhällets tillkortakommanden. Då Bifo skriver i den autonoma traditionen är han ingalunda leninist och förespråkar varken masspartier eller proletariatets diktatur. Hans kommunism är synonymt med allmänningar och autonomi (ordet utgår ju från “communis” vilket är latin för “gemensam”):

Kommunismen kommer aldrig att ligga till grund för en ny totalisering, utan kommer att vara en av flera möjliga former av autonomi i förhållande till det kapitalistiska styret.

I sin förklaring hur denna kommunism skall uppstå är dock Bifo vag. I sin slutplädering talar han i apokalyptiska tonfall om hur ekonomisk återhämtning är omöjlig “eftersom den kollektiva skulden inte kan betalas av och eftersom jordklotet inte klarar av en ny kapitalistisk expansionsfas.” Nedväxten är inte bara oundviklig utan är redan här; politiken måste anpassa sig till denna förändrade verklighet och kräva en minskning av arbete och en minskning av arbetstiden. De flesta skulle nog vara överens om att politiken ska syfta till att producera välstånd och att vi just därför måste kämpa för att omdefiniera vad “välstånd” innebär: från ekonomiskt till psykiskt.

För vad är egentligen välstånd? Bifo menar att vi blivit indoktrinerade att se rikedom och välstånd som en och samma sak och att detta måste omkullkastas. Många minns lyckligt sin studenttid, då man hade tid för att göra många olika saker men i gengäld inte råd. Som heltidsarbetande är problemet det motsatta: man har råd men inte tid. Denna motsättning är någonting som de flesta nog känner av. Konsumismen likställer välstånd med rikedom och konsumtion med lycka: vi kan shoppa oss glada. De flesta av oss vet dock innerst inne om att detta är falskt varför vi känner en smärta över att inte hinna göra allt det som skulle göra oss lyckliga. När vi köper saker är det givetvis inte tingen i sig som gör oss lyckliga, utan vad de står för: de begär, förväntningar och värderingar vi fyller dem med. De står som substitut för de mänskliga relationer och upplevelser vi i själva verket vill ha.

Konsumismen erbjuder en lösning på denna tid/pengar-paradox. Bifo menar att vi måste hitta en annan. “Välstånd” måste omdefinieras från att handla om ekonomiskt välstånd till psykiskt välstånd. Vi måste arbeta mindre och umgås mer; frigöra själen från arbetets bojor och återbygga de mänskliga relationer som har kommodifierats. Fritidslinjen, hellre än arbetslinjen.

Som jag nämnt tidigare är Bifo av åsikten att denna kris är världskapitalismens kollaps vilket kommer att bryta dess totalisering och möjliggöra kommunismen: “grupper kommer att överge den sönderfallande ekonomin; alltfler individer kommer att sluta leta efter jobb och börja skapa utomekonomiska överlevnadsnätverk”. Dessa strategier för att klara kollapsen av systemet är i Bifos ögon en autonomisering som inte ska “ses som Aufhebung utan som terapi. I den meningen är den varken totaliserande eller avsedd att förinta och utplåna det förflutna.”

Det är i sina framtidsvisioner som Bifo är som svagast och då han överger den vetenskapliga socialismens metod och snarare låter som en utopiker. Det är synd att en så stringent bok ska misslyckas med att blicka framåt och hemfalla åt att vi under den stundande apokalypsens fragmentisering av samhället ska lyckas bygga en kommunistisk civilisation med sociala center som förlaga. Trots detta finns det matnyttigt att ta med sig från Bifo, särskilt i synen på det kognitiva arbetets och depressionens karaktärer, men man kan även ta med sig vissa ledord:

Det allmänna intellektets uppgift är just detta: att övervinna paranoian, att skapa mänskliga motståndszoner, att experimentera med autonoma produktionsformer som bygger på högteknologiska lågenergimodeller, att tala till människor med ett språk som är mer terapeutiskt än politiskt.

4 Comments

  1. Naomi Klein är inne på ett liknande resonemang i Chockdoktrinen, även om det psykologiska tar en mindre plats. Hennes resonemang rör sig mest i kring hur man använt krig och katastrofer som ett verktyg för att driva igenom ekonomiska reformer i Chicago-skolans anda. Hon liknar det chocktillstånd ett samhälle upplever efter ett krig eller en katastrof vid elchockterapins förmåga att nollställa hjärnan och skapa en blank kanvas. Väldigt intressant bok, bättre än No Logo, även om jag tycker att den kanske driver sin tes lite väl långt.

    1. Utan att ha läst Kleins analys har jag förstått att den ska vara bra att hon väl beskriver de nyliberala mekanismerna rätt väl. Fast visst är det så att hon håller sitt avstånd från marxismen och brukar betecknas som någon vag globaliseringskritik?

      1. Det är väl globalisering hennes författarskap handlat om. Hennes ideolgiska etikett har jag ingen som helst aning om, eller för den den bryr mig om. Du lär nog få olika svar beroende på vem du frågar.

        1. Ideologiskt hör hon väl till den breda vänstern i USA men jag undrar mest metodologiskt. Jag har inget intresse av att dissa förmenta revisionister; styrkan hos Bifo m.fl. är ju att de kan förhålla sig den vetenskapliga socialismens metod och därigenom sätta in saker och ting i sammanhang. Om skriftställaren inte gör det tvingas man ju göra det själv, utifrån ens egna begränsade kunskaper.

Kommentera inlägget