Under förra året har Göran Greider vid flera tillfällen kritiserat en av honom upplevd fantasyvurm där han tagit sin utgångspunkt i “A Game of Thrones” och “Sagan om Ringen”. Inom nördkretsar har Greider blivit illa mottagen och avviftad, men även om jag säger emot honom vad gäller mycket uppskattar jag hans ansats: att försöka förstå populära historiska dramer i ett sammanhang. Denna text utgår från samma grund men riktar in sig på ett annat fokus: den cyniska makthungern som visas i många historiska dramer.
Francis Fukuyama lade 1992 fram sin nu klassiska tes om att det kalla krigets slut var tecknet på “historiens slut” och att alla samhällen nu och för all tid skulle omfamna liberal demokrati och kapitalism, en föreställning han inte är ensam om att inneha. Jag bryr mig inte om att diskutera tesens absurditet då jag vill påstå att denna föreställning oavsett sanningshalt faktiskt utövar ett väldigt inflytande över samhället. För att diskutera hur kan man se till några teveserier: “Rome”, “A Game of Thrones”, “The Borgias” och “Spartacus”, till exempel.
Dessa serier är valda på grund av sina gemensamma drag: de är alla historiska (nåja) dramer som är gjorda under de senaste nio åren och som handlar om storpolitik, maktspel, hyckleri och svågerpolitik. I alla serier visas makten upp med en väldig cynism, där de som lyckas gripa och hålla makten ser den som ett självändamål och hos vilka idealism och visioner är borta. “Rome” följer först Julius Caesars som tvingar senaten att utnämna honom till kejsare och efter hans död Octavianus och Marcus Antonius som kämpar för att själva gripa kejsartronen. “The Borgias” följer påve Alexander VI, som mutar, hotar och mördar sig till den heliga stolen och med näbbar, klor och oäktingar kämpar för att hålla sig fast på den. “Spartacus” följer den romerske gladiatorn som mördar sina svekfulla härskare (som är första säsongens egentliga huvudpersoner) och leder ett slavuppror i Romarriket. “A Game of Thrones” är en pseudomedeltida fantasyserie baserad på böcker som jag har skrivit om tidigare och därför inte tar upp.
För figurerna däri är Machiavellis instruktioner för furstar upphöjda till lag: fursten står över moral och varje metod för att knipa och behålla makten är lika god. Makten i sig används för att främja sin personliga agenda, hellre än sina undersåtars. Dessa serier är ingalunda unika i att visa detta, utan även i andra serier som “House of Cards” och “The Wire” visas makten upp på samma sätt, men de har jag ännu inte sett. Att jag nämner just dessa serier har att göra med deras likheter och att jag är bekant med dem. Hur som helst är det inte serierna i sig poängen här, utan just att de alla skildrar makt som något ytterst personligt och nära på alla maktspelare som beräknande, kyliga ormar med bara egenintresse för ögonen.
Huruvida denna avbildning av makten är historiskt korrekt eller ej bryr jag mig inte om; den viktiga frågan är: “varför är dessa serier populära just nu?” Vad säger detta om samtidens syn på politik? Som materialister utgår vi från att ett verk ofrånkomligen kommer att bära spår av sin samtids ekonomiska, politiska och kulturella förutsättningar och föreställningar. Fukuyamas tes om historiens slut och ideologiernas död är grundad på en korrekt observation: i västvärlden, efter realsocialismens kollaps, har den liberala demokratin och kapitalismen fullständigt hegemoniskt herravälde. Må vara att det finns vänsterelement i kulturen och kritiska röster men det finns sedan planekonomins kollaps inget reellt alternativ till kapitalismen som produktionssätt.
I det offentliga samtalet talas om ekonomin som vore den en naturkraft som sveper fram och tillbaka, frikopplad mänsklig inblandning. Nationalekonomin betraktas som en objektiv vetenskap och i dessa kristider åläggs politiker av experter som IMF och Världsbanken att genomföra “nödvändiga” och “ofrånkomliga” stålbad. Grekland är det yttersta beviset på denna hållning: när premiärminister Papandreou ville få till en folkomröstning kring sparpaketet som EU och IMF krävde reagerade de senare med bestörtning. Man menade att det var oansvarigt att ställa folkstyret över den ekonomiska expertisen och föredrog istället den odemokratiskt tillsatta teknokratregering som genomdrev besparingarna och åderlät folket.
Även här i Sverige märks denna diskurs, då särskilt borgerligheten tycker om att betyga att de “tar ansvar” för Sverige. Mellan raderna sägs att det finns en rätt politik som får dikteras av ekonomer och att motståndarna är flummiga fritänkare. Denna borgerliga politik grundar sig ironiskt nog på den sorts ekonomiska determinism som marxismen brukar anklagas för. När ekonomin får styra och ideologierna på detta sätt osynliggörs reduceras de parlamentariska valen till att utse de teknokrater vi anser vara bäst lämpade att förvalta ekonomin. I ett system där varje politiker och parti ter sig vara utbytbart mot vilket annat som helst (en situation vi tack och lov ännu inte befinner oss i) är det logiskt att politiker agerar som Machiavellis idealfurste: drivna av en allt överskuggande vilja att regera tar de till varje medel för att gripa och behålla makten.
Ekonomismen tvingar samman partier mot “mitten” och när skillnaden mellan block minskar måste man ge intryck av man själv är personligen är mer lämpad än ens motståndare att genomföra den gemensamma politiken. Om Anders Borg tidigare har dragit tankarna till Stannis Baratheon, en troende som utför sin gud Ekonomins vilja, har den senaste tidens kappvändningar kring skattehöjningar snarare fått honom att framstå som Octavianus, som genom populistiska utspel försöker stjäla plebejernas kärlek från sin rival Marcus Antonius. Denna personfixering visar sig i de i grunden meningslösa förtroendemätningarna. Jag har fullt förtroende för Reinfeldts förmåga att bedriva moderatpolitik men det innebär inte att jag sympatiserar med honom. En mätning av “förtroende” bygger på en föreställning att de står för samma politik och att vem som bör styra snarare handlar om personliga egenskaper än faktisk politik.
Är det inte denna sorts syn på politikens syfte som framträder i “Rome”, “The Borgias”, “Spartacus” och “A Game of Thrones”? Makten framstår som någonting som verkar genom personer hellre än någonting som personer brukar. Makten finns också i fåtalets händer och dessa använder den för att sko sig själva och för att hålla sig kvar på sina positioner. Rent krasst är det logiskt för oss att bli desillusionerade och tvivla på våra politiker, när partierna närmar sig varandra och alla diskuterar ungefär samma sak. Om alla säger och vill samma saker och ideologierna är döda, varför ska vi tro att enskilda politiker är inblandade i politiken av någon annan anledning än personlig vinning? Jag har sett begreppet “Berlusconi-effekten” användas för att beskriva hur man i italiensk media hade skrivit så mycket skvaller om Berlusconi som person att man hade tappat bort bevakningen av hans politik; ett tillfälle där sammanblandningen av person och position hade fulländats.
Förutom de självhävdande janusansiktena finns det dock en till sorts figur som får utrymme i både verkligheten och fiktionen: den tragiska idealisten. Detta är den figur som ger sig in det politiska spelet på grund av ett högre syfte, som drivs av en vision hellre än sin egen vinning men som konfronteras och nöts ner av verkligheten tills hen antingen går under eller blivit en del av systemet. I “A Game of Thrones” är det Robb Stark som leder nordmännen i ett uppror för självbestämmande gentemot härskarna i söder men som tappar sina vasallers lojalitet eftersom han är för dålig på att spela maktspelet. Brutus, som i “Rome” mördar Julius Caesar för att bevara den romerska republiken, faller till slut för alliansen mellan fienderna Octavianus och Marcus Antonius som vet att sätta sin egen makthunger före republikansk idealism och personlig osämja.
När Barack Obama 2008 valdes till president första gången var det just detta idealistiska budskap som bar honom till segern: “HOPE”, “Change we can believe in”, “Yes we can”, o.s.v. Han gav uttryck för en dröm om ett jämlikt och rättvist USA som vilat sedan medborgarrättsrörelsens framgångar. Sex år senare används begreppen parodiskt då hans gärningar gjort dem till skämt i sig självt. Obama fortsatte Bush-erans politik av stöd till riskkapitalister samt krigsförbrytelser och besvek genom att visa sig vara ännu en amerikansk president i raden – bättre på vissa sätt, sämre på andra – vilket inte borde ha överraskat någon. Staten är trots allt betydligt större än en enskild person och en ledare arbetar alltid genom sina vasaller. I Frankrike vann socialisten Hollande presidentvalet 2012 efter att ha utlovat rättvisa och socialdemokratisk politik men har sedan dess besvikit sin väljarbas genom att inte kunnat minska arbetslösheten eftersom staten saknar inflytande över ekonomin (som Ekis Ekman kort diskuterat).
Den tragiska idealisten kan dock inspirera oss, men bara om fallet kommer på grund av en yttre parts agerande istället för av idealistens egna brister. Idealisten ger ett löfte om “change we can believe in” och är uttrycket för en dröm vi bär inom oss; besvikelsen kommer av att hen överger sina ideal och därmed underkänner drömmen eller visar sig oförmögen att förverkliga denna dröm. Om det däremot är en utomstående part som krossar drömmens uttryck innan den misskrediterats lever drömmen kvar: Pariskommunen, den Spanska republiken, Pragvåren och president Allende kan ännu inspirera oss eftersom att drömmarna aldrig blev till stoft. På samma sätt kan vi finna inspiration i Spartakus och Robb Starks drömmar oavsett vi förstår det ohållbara i deras gärningar.
De figurer som i berättelserna lyckas med att åstadkomma en förändring är sällsynta och idealisterna bland dessa är ännu färre. Idealisterna faller och vargarna kvarstår. Att detta sätt att avbilda makt är såpass populärt just nu menar jag hänger samman med hur vi talar om politikens syfte och möjligheter. I dessa tider när ideologierna verkar ha dött, politikens horisont krympt och möjligheterna sinat, vill vi sympatisera med antihjältar som vi kan avsky och beundra. Samtidigt kan man förstå dem: de följer ju bara maktens logik, precis som att de grekiska teknokraterna bara följer ekonomins logik.
Dessa berättelser drar kraft från någon sorts uppgivenhet och säger någonting om hur vi upplever vår samtid. De är samhällskritiska genom att beskriva makt och de mäktiga på ett djupt cyniskt sätt, dock ofta utan att erbjuda någon väg ut ur eländet. Vilken känsla är det man tar med sig efter att ha sett dubbelspelet och hyckleriet, efter att ha sympatiserat med de hänsynslösa skurkarna som orsakar idealisternas tragedi? Huvudsakligen vanmakt och cynism. Men därtill kan vissa tragiska idealister lyckas ingjuta hopp och motvilja. Mest av allt ser man dock bara ett smutsigt system som verkar korrumpera alla som ger sig in i det.
Detta system finns i vår verklighet som en mental bild av makten. Vad dessa berättelser klart visar är att vi åtminstone undermedvetet förstår att maktens nuvarande beskaffenhet är ohållbar. Att förklara och erbjuda ett alternativ till detta maskineri, som verkar sparka på de svaga och krossa idealister för att gynna den dekadenta eliten och deras allierade, är vad vi behöver de tragiska idealisterna för. Vi behöver, för att låna ord från “Catching Fire”, påminna om vem den verkliga fienden är.
1 Comment