Susanna Alakoskis “Oktober i Fattigsverige” slås ihop och jag ser upp mot busskurens tak. En minut till bussens ankomst; fredag eftermiddag på väg hem efter jobbet. I snart två veckor har Alakoskis skildring av misären i Sverige varit min färdlektyr och inramat arbetsdagen med en berättelse om fattigdomen, hur den visar sig, påverkar barn och vuxna och hur de döljer den. Jag tänker på mina egna elever. Vilka beteenden, studiemönster, förkunskaper uppvisar de? Spånar möjliga klassbakgrunder, men vill inte dra några förhastade slutsatser.
Mest av allt tänker jag på vad Alakoski gång på gång återkommer till: fattigdomen och hemlösheten är inget mysterie. Socialarbetare och forskare vet hur man löser problemen och bygger ett samhälle som hänger samman. En miljard nämner hon att det skulle kosta att lösa hemlösheten i Sverige. Inte mer? Hur kan då viljan saknas, tänker jag?
Så vandrar tankarna till Malin. Igår kollade hon sitt skattebesked och jag såg att hon fått nästan femton lax på jobbskatteavdragen. Ett statsbidrag, bara för att hon har ett jobb, finansierat genom att de som inte har jobb fått svångremmen åtdragen. Att de slängts ut ur a-kassa och sjukförsäkring och förpassats till henne på socialen. De är så många som kommer att arbetsbördan länge har varit ohållbar. Alakoski återkommer gång på gång till socialarbetarna, som ofta var den enda tryggheten hon hade under barndomen. När hon skriver om folk som förstår fattigdom är det socialarbetare och andra “i liknande situation” som hon nämner. Härom dagen berättade Malin att hon beviljar sina klienter allt stöd hon kan utan att bry sig om att deras avdelning redan går över budgeten; jag undrar om hon inte är en av samhällets osynliga små hjältar?
Men så tänker jag på hur lite skolan syns till i barndomsskildringen; den är inte viktig och Alakoski hoppar av gymnasiet. Men – det är den sociala situationen som gör det, inte studieförmågan. Jag minns mina egna elever; de som jag skulle förstått om de hoppat av men blev impad av att de krigade på men också de som hoppade av eller behövde anpassa studiegången. Glädjen när jag lyckades anpassa och skarva och hjälpa killen med dyslexi så att han fixade sina slutbetyg. Nästan alltid spökar den sociala situationen i bakgrunden: föräldrar som inte kan hjälpa, oroligheter hemma och en oförmåga att fokusera på skolan.
Nu när det är valår och skolan har seglat upp på agendan tävlar partierna i att lova vitt och brett: mindre klasser, fler lärare, tidigare betyg, specialpedagoger, etc. Vem försöker de egentligen att lura? Det som bedrövar mig mest är att partierna talar om skolan som en egen sfär, friställt det övriga välfärden. Den gamla socialdemokratiska synen på skolan som en del av ett större folkhem – a-kassa, sjukförsäkringssystem, anställningstrygghet, folkbibliotek, fritidsgårdar, sjuk- och tandvård, o.s.v. – verkar försvunnen. Hellre än att den offentliga sektorn ska samverka till ett solidariskt samhällsbygge där klyftorna försvinner, ska nu skolan genom pedagogiska åtgärder ge alla elever möjligheter att uppnå lika goda betyg, oavsett vilken sida klyftan de föds på. Skolan får bli en motor för klassresebussen, men att utplåna behovet av klassresor finns inte på kartan.
De som blir kvar där nere, då? Alakoski blir aldrig kvitt fattigsuget i magen och tänker alltjämt på de som inte har kunnat resa uppåt. Vad hon ber om är ingalunda orimligt: skarp socialdemokratisk politik av gammalt snitt. En politik som förstår fattigdomen, hemlösheten och klassklyftorna som ett samhälleligt problem som angår oss alla, hellre än en moralisk brist hos individen (vilket ju arbetslinjens syfte). Min elev som inte hängde med i undervisningen då han inte kunnat sova eller äta eftersom han och hans morsa levde under vräkningshot – hur hjälps han av betyg i fyran?
Det känns så futtigt att drömma om en socialdemokratisk politik som vågar förstå sambandet mellan Malins situation på socialen och min i skolan och vill rycka upp problemet med rötterna. Romantikern i mig drömmer om en autonom norrländsk republik, men i vardagen är det ett utbyggt folkhem som ligger för ögonen. Och visst, må vara att världskapitalets förändrade sammansättning omöjliggör en ren återgång till sjuttitalets välfärdsstat. Må vara att faktumet att folkhemmet kunde nedmonteras visar på en brist i modellen. Men i vardagen, här i Sverige? Ett brett reformistiskt projekt som syftar till att åter bygga in solidaritet i samhällsmodellen är varken omöjligt eller ens svårt. Det är tvärtom en nödvändighet för ett anständigare Sverige bara visionerna inte stannar där. Hur säkrar vi sedan folkhemmet? Hur upphäver vi klasserna?
En annan värld är ju möjlig, men bara om det finns en bred vilja. Alakoski skriver att sjuttiotalets framsteg var beroende av en medelklass som solidariserade sig med den breda arbetarklassen och faktiskt ville utjämna klassklyftorna. Vad har vi i arbetslinjens Sverige? Ett samhälle av individuella lycko- och olycksöden där det åligger var och en att lägga sitt eget livspussel och stå sitt kast? Jobbskatte-, Rut- och Rotbidrag för oss som har bitarna på rätt plats medan de vars bitar hamnat fel eller blev tilldelade bitar som inte passade får ett nedmonterat skyddsnät och en överbelastad socialtjänst. I detta Sverige är det väl naturligt att skolans uppgift blir att hjälpa var och en att lägga bitarna rätt eller tälja till dem så att de passar; när man stirrar sig blind på elevernas bitar är det inte konstigt att man inte tänker på att ändra pusslet.
Mitt eget skattebesked har jag ännu inte kollat upp, men jag blir illamående av blotta tanken på att se hur stort bidrag högern beslutat att ge mig, bara för att jag redan är välmående. Har inte jag som välfärdstjänsteman i grunden samma intressen som arbetare? Det är tur att vi har Susanna Alakoski som kan visa upp vårt Sverige ur en osmickrande vinkel. Om vi inte bygger ett samhälle för våra mest utsatta, vad är vi då för mänskor?
Det enda jag kollar på deklarationen är om jag fått restskatt eller ej och klickar OK. Jag kan inte påstå att jobbskatteavdraget är något jag tänker på. I min värld finns nämligen inte bruttolönen, den är någon sorts rosa enhörning som vissa febrilt letar efter. jag jobbar, det dyker upp pengar på mitt bankkonto och jag tänker inte på den “fasansfulla stöld” av mina tillgångar som går till folk som har mage att vara sjuka, arbetslösa eller ha barn på dagis.
Sen så har jag aldrig förstått logiken bakom jobbskatteavdraget. Du har pengar, grattis du får mer. Har du ingen inkomst, tråkigt. Fast det samma gäller ju vårdnadsbidraget. Grattis ni har råd att låta ena föräldern stanna hemma, här har ni 3000 kr extra varje månad. Eller för den delen ränteavdraget som subventionerar köp av bostad men inte gör något för den som hyr sin bostad.
Jobbskattebidraget är blott en del av arbetslinjen som har som syfte att fungera som överideologi för högerns samhällsbygge. “Det ska löna sig att arbeta” är ju bara en omskrivning för “det ska suga att oarbeta”; det handlar om är att skapa en föreställning om att samhället kan delas in i närande och tärande, arbetande och bidragstagare, och övertyga folk om att de tärande måste tuktas att sluta parasitera på de stackars närandes pengar.
Liv Strömquist förklarar som vanligt klockrent: “idén var att alla som hade ett jobb – vilket jobb som helst – typ städare åt en finansoligark, skulle känna MER solidaritet med oligarken än med sin egen samhällsklass. Med den här verklighetsbeskrivningen kan man svina fritt mot de svagaste i samhället utan att arbetarnas klass-solidaritet sätter käppar i hjulet. Arbetarna kan t.o.m. hjälpa till!!!”
Däri kommer jobbskattebidraget in: det är ett ideologiskt verkningsmedel. Givetvis är det därför den redovisas separat också, så att man ska fatta hur mycket cash man får av borgarna. När folk känner att de givetvis förtjänar detta accepterar de att man skär i skyddsnäten och fuckar fattiga, pensionerade och arbetslösa. Samma med ränteavdraget: vi man att folk ska låna cash och hålla ekonomin igång riggar man systemet för att få dem att göra det.