Om Erik Granströms “Slaktare små”

För den som skriver är det en lättnad att veta att orden inte går olästa. Mitt förra inlägg på bloggen, där Erik Granströms “Svavelvinter” recenserades, drev hit en väldig mängd besökare, sannolikt eftersom att mäster Brior själv fann och länkade inlägget, vilket är smickrande. Jag har tagit del av de kommentarer som jag har sett men har undvikit att ge mig in i diskussioner som hålls i andra forum än bloggens kommentarsfält, av respekt för viljan att tala om en text utan författarens inblandning. Jag deltar gärna i konversationen och om du har frågor eller tillrop som uppkommer av texterna uppmanar jag dig att kommentera här under.

Efter att ha läst uppföljaren “Slaktare små” känner jag ett stort sug efter mer, en väldig tillfredsställelse då boken innehöll det jag misstänkte och efterfrågade. Samtidigt kände jag en viss besvikelse på grund av bland annat en svag tredje akt. “Slaktare små” är en bredare bok än “Svavelvinter” och att läsa bägge i direkt följd, samtidigt som man spelleder en kampanj i rollspelet, sätter igång tankeprocesser som behöver redas ut. Dessa får varsitt inlägg, i mån av tid och ork: (1) uppföljning av det som sades i det förra inlägget; (2) kvinnoskildringarna i “Slaktare små”; samt (3) det trakoriska kolonialväldet.

Att recensera “Slaktare små” är väldigt enkelt: det är nästan allt som var bra med “Svavelvinter” och mycket mer därtill. För den som gillar “Svavelvinter” finns det ingen anledning att oläsa den. Men jag tänkte få vara lite mer långrandig än så.

“Slaktare små” tar vid nio månader efter händelserna i “Svavelvinter”, då det trakoriska kejsardömet tappade sin svavelkoloni på Marjura och trollkarlen Shagul steg ut ur sin grav. Efter denna förlust ligger riket svagt vilket späs på av en intern maktkamp mellan kejsarmakten å ena sidan och handelsfurstarna i Nya sfären som lierade med den hemliga polisen drömmer om att upprätta ett sorts hansaförbund. Utanför riket spanar ransarderna girigt mot Trakorien och samlar styrkor. Trollkarlen Shagul reser söderöver och tar upp boning i sitt gamla hem i Fontra Cilor, varifrån han börjar röja undan alla stjärntydare och spåmän som kan tänkas räkna ut konfluxens sanna punkt.

Romanen kretsar kring och fördjupar skuggspelet kring konfluxen, där många nya aktörer kliver in på scenen: DiFolternas alkemister, abzulvans skapelsetrogna magiker, skeckerfolket, krigsherrar, trollkarlssyskon, ranzinermunkar och många fler. Det är en uppsjö av viljor som håller ögonen på den femte konfluxen och som vill förhindra Shagul att lägga vantarna på den. Berättelsen visas från huvudsakligen bekanta perspektiv: Praanz da Kaelve, Shagul, Didra, Brior, Arn & Jarmona men även nya perspektiv tillkommer allteftersom de behövs. Just rävspelet är vad som ges utrymme i den här boken; det var närvarande även i “Svavelvinter”, men då ofta som något som föregick bakom kulisserna. I “Slaktare små” får skuggmakterna – för att låna rollspelets term – sina egna scener och visas upp som figurer i sig. Som läsare ser man hur viljor hamnar i konflikt medan man försöker lista ut skuggmakternas planer.

Rent hantverksmässigt är “Slaktare små” en mer solid roman än vad “Svavelvinter” är och det märks att Granström blivit säkrare i sin stil. Som tidigare klipper berättarperspektivet mellan olika figurer och fokuserar på deras del av berättelsen medan de andras får vila. Här har man valt låta perspektivet dröja kvar ett par kapitel, vilket gör det lättare att hänga med i var figurs berättelse. Nackdelen som kommer av detta är att det kan bli flera hundra sidor mellan var gång en figur står i centrum och de långa brotten gör ibland att man glömmer bort hur saker och ting hör samman. Det fungerar dock för det mesta väl och alternativet att tvärt byta synvinkel vid varje kapitel, som i “A Song of Ice and Fire”, lockar än mindre.

Det jag saknade mest i “Svavelvinter” var fördjupning av karaktärer och att figurerna ställdes inför meningsfulla val. Avsaknaden av det sistnämnda, scener där figurerna står villrådiga och måste rannsaka sina värderingar, osäkra på hur de ska agera, är varför jag menar att romanen sålde rollspelet dåligt. Den sortens vägskäl och personliga konflikter är ju själva kärnan i Story Now-spel, vilket rollspelet “Svavelvinter” är ämnat för (med det inte menat att det finns ett enda rätt sätt att spela Story Now, men den diskussionen sparar jag till ett eventuellt inlägg om rollspelet). “Slaktare små” bjuder på flera sådana tillfällen, med ett som står ut som en av bokens starkaste scener: när Jarmona konfronteras av stoftkrälarnas plan och där och då tvingas välja sida i det stundande inbördeskriget. Berättelsen känns betydligt tryggare i denna dräkt och bekanta figurer får ett välbehövligt djup.

Berättelsen har däremot en skakig dramaturgi. “Slaktare små” är lång: kring 650 fullmatade sidor, som säkert hade kunnat nyttjas bättre. Efter några korta etableringar av alla intrigspår består boken huvudsakligen av en lång andraakt som bygger upp konflikter och spänningar, men den tredje akten får inte det utrymme den behöver. Av de stora intrigspåren är det blott Shaguls som får en ordentlig lösning på sin konflikt. De övriga får antingen, som Praanz’, en tvärt lösning eller så skjuts denna upp till nästa bok, som Didra med sällskaps. Jag upplever att det saknas ett ordenligt slut i boken och på så sätt känns det som den mittenbok det är; Didras sällskaps berättelsetråd kan man läsa som en transportsträcka vars syfte är att sammanfoga rätt figurer inför tredje boken.

Den för mig största besvikelsen här är dock Arn och Jarmonas vistelse på Stegos, där en konflikt mellan de religiösa stoftkrälarna under Jarmona och de militariska kristallriddarna under Arn byggs upp genom hela romanen men i slutändan inte får någon lösning eller tyngd. En bokstavlig deus ex machina nedstiger enkomt för att ge Arn lösningen till situationen som skapat konflikten från första början, utan att detta på något sätt hänger samman med de grälande parterna. När inbördeskriget som byggts upp genom romanen ska bryta ut löses det bakomliggande problemet i en handvändning genom att Arn vrålar på Höga språket och därefter blir ivägflugen från situationen. Även om jag förstår syftet med denna lösning – att visa att varje skeende hänger samman med profetior och gudarnas vilja, att Trakoriens till synes skilda konflikter är sammankopplade genom multiversum – är inte detta vad som utlovats och byggts upp genom boken. Vad den andra akten utlovar är en mänsklig konflikt mellan två väletablerade figurer och jag känner mig som läsare snuvad på vad som kunde ha blivit bokens höjdpunkt.

För att återknyta till rollspelet “Svavelvinter” tänker jag mig att Jarmonas spelare, upprymd efter att nyss ha gjort sitt tyngsta beslut hittills genom att ställa sig som fiende till Arn i inbördeskriget, föreslår att Jarmona och Arn ska mötas på slagfältet, på varsin sida av konflikten. I denna laddade situation, fylld av svek, lojalitet, stolthet och så vidare, säger spelledaren plötsligt att Blatifagus plockar upp Arn och flyger iväg med honom från ön. Vore jag del av den spelgruppen hade jag genast brutit och off förklarat för spelledaren vilken maffig scen hen har byggt upp till och varför vi måste få se den spelas ut. Som läsare av romanen kan jag dock tyvärr inte övertyga boken att ändra sitt innehåll. Denna besvikelse kan eventuellt tillskrivas att jag ser på romanen med rollspelens ögon och någon som läser böckerna utan det perspektivet upplever kanske inte samma bestörtan.

Oavsett eventuella brister har dock “Slaktare små” en styrka som överskuggar allt annat och man kan inte undgå att diskutera Shagul, som likt Miltons Satan snor boken. Han är fängslande och komplex: han framhåller sig som en nietzscheansk övermänska, men bär på och binds av löjliga, sentimentala begär; han leder uppror mot gudarna men njuter av att vara den enda upplysta mänskan i världen; han är ett briljant geni som fälls av mänskliga misstag. Glappet mellan hur han ser och framställer sig själv och hans oförmåga att faktiskt leva upp till denna idealbild gör hans karaktär komplex. Han är djupt tragisk men samtidigt sympatisk och avskyvärd. Vad som först verkar vara en ond häxmästares storhetsvansinne framstår allteftersom mer och mer som ett pojkaktigt “pikant trots”. Granström har fingertoppskänsla att balansera mellan dessa extremer och lyckas med konststycket att visa Shagul svag och sårbar utan att för den skull få honom att verka patetisk eller mindre skräckinjagande.

Dessutom deltar Shagul i den kanske häftigaste magikerduell som någonsin satts på papper. Som gammal lingvistikstudent blev jag fylld av en obeskrivbar glädje när jag insåg vad som skedde mellan trollkarlarna. Denna duell är i sig själv anledning nog för att läsa boken.

Då detta inlägg huvudsakligen fokuserat på kritik är det på sin plats att upprepa vad som sades tidigare: “Slaktare små” är nästan allt som är bra med “Svavelvinter” och mer därtill; personligen uppskattade jag den betydligt mer. Det finns kort sagt ingen anledning att oläsa den om man gillar den första boken. Det är bokens kvalitet som gör att jag orkar lägga ner den tid som krävs för att skriva denna kritik. Konfluxsviten lyser som en silmarill i den svenska fantastikens krona och jag inväntar med spänning “Vredesverk”, som ska komma i vår. Vår rollspelskampanj i Fontra Cilor fortgår, så jag hänger mig kvar i Trakorien och sannolikt hinner jag även återvända dit i andra inlägg innan dess. Jag vill inte lämna denna värld.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *