Bland svenska bordsrollspelare finns det få ord så tunga som ordet svavelvinter. Det benämnde ursprungligen en kampanjmodul från 1987 till “Drakar och Demoner”, som med åren fått rykte om att vara det bästa som skrevs till spelet. Även om man som jag är yngre än “Svavelvinter”-kampanjen och inte var med under Äventyrsspels glansdagar, går det inte att undkomma dess rykte. I nära på varje diskussion om svensk rollspelshistoria dyker kampanjen upp.
Att Erik Granström sjutton år efter kampanjens släpp frigjorde Trakoriens runor från Ereb Altor och omformade dem till sin roman “Svavelvinter” gjorde många upphetsade. Själv handlade jag min bok 2009 på en rollspelskompis rekommendation men har låtit den stå oläst i hyllan tills dess att Fria Ligans nya och utmärkta rollspel med samma namn väckte intresset för Trakorien. Efter att ha läst den första romanen i serien kan jag konstatera att det var ett misstag att vänta så länge.
“Svavelvinter” följer ett brett persongalleri som alla har sina egna anledningar att färdas till polarön Marjura, där det trakoriska kejsardömet har den svavelkoloni, som skapar en tredjedel av rikets intäkter. På skeppen till Marjura finns isdruiden Perrima som återvänder till sin gud, glaciären Kmorda. Där finns även den härjade riddaren Arn Dunkelbrink som söker efter Blatifagus, den drake som tidigare förvridit hans ansikte, samt också bland annat vapensmugglare, gravplundrare och en vindhäxa. På Marjura väntar än mörkare fraktioner, då romanfigurerna upptäcker att isdruidernas orden verkar försvunnen, att Cruris gravfält inte vilar i frid och att de asketiska shagulitermunkarna hänsynslöst förbeder sig för “Döds ände”. Hur vapensmugglingen hänger samman med detta och vem som vill hota den värdefulla svavelhandel måste överste Praanz da Kaelve, agent för kejsardömets säkerhetstjänst, reda ut.
Berättelsen klipper mellan ett dussin romanfigurers perspektiv som var och en får uppleva sin del av berättelsen. Om man ska peka ut en huvudperson får det bli just Praanz da Kaelve som är utskickad för att utreda vapensmugglingens syfte och därmed är den som hjälper läsaren att knyta samman alla ledtrådar och intriger. Detta sätt att dela upp romanfigurerna geografiskt och klippa mellan dem för att ge läsarna pusslets alla bitar är ingalunda ovanligt i fantasysammanhang. Här nyttjas det på samma sätt som i bland annat Martins “A Game of Thrones”, också den första boken i sin serie: till en början placeras samtliga figurer på samma geografiska plats för att visa hur de hör samman och när de senare går skiljda vägar – i “Svavelvinters” fall i slutet av romanen – förstår vi hur deras kommande handlingar på olika kontinenter hänger samman.
Klippen mellan olika figurer hanteras väl och för fram berättelsen, men leder tyvärr också till att var och en av figurerna får lite tid och personlig utveckling. Endast ett fåtal av figurerna – Praanz, Silvia, Baldyr och höjdpunkten Shagul – får i denna första roman något väsentligt djup. En besvikelse var att shamashidyrkaren Jarmonas pilgrimsfärd med syftet att prova på livets frestelser snabbt stökades undan eftersom en profetia krävde hennes inblandning. Ytliga karaktärsporträtt är emellertid en följd av den valda berättarstrukturen och har ingen enkel lösning. Boken hade behövt vara ytterligare trehundra sidor för att ge djup åt varje figur, vilket inte hade varit önskvärt. Hade berättelsen å andra sidan fokuserat på enstaka romanfigurer hade inte de följande böckerna kunnat ge samma geografiska bredd. Tack och lov blir ingen romanfigur tråkig, då Granström är skicklig på att koncist och i en scen klargöra en figurs karaktär. De nödvändiga fördjupningarna verkar dock komma i nästa roman.
“Svavelvinter” är tydligt den första boken i en serie, på gott och ont. Å ena sidan dras med att behöva introducera de viktiga figurerna, som nämnts ovan, men å andra sidan kan den hålla ett lågt tempo och ge mycket bakgrund till Trakorien. Vidare är det nära på ingen av figurerna som drivs av en helt egen ambition; de är nästan alla skickade till Marjura av en hemlighetsfull uppdragsgivare och det är omständigheterna och i vissa fall gudarnas profetior som tvingar dem till handling. Som läsare förstår man att Trakorien är mycket större är romanfigurerna och att det står mycket mer på spel än vad denna första bok avslöjar. Det gör att “Svavelvinter”, trots att den till sin form är en äventyrsroman, inte är en bok som man kan och bör hasta igenom. En annan starkt bidragande faktor till detta är Granströms språkbruk, som man kan kalla “mustigt” på samma sätt som Kung Markattas brödkuber är “matiga”.
Just stilistiken är en av bokens styrkor då Granström anlägger ett gammelmodigt språk och genom det odlar fram den trakoriska kulturen. Stilen gör inte ansats till att vara modern eller realistisk och berättarrösten får vara tydligt framträdande, drypande av lärdom och underfundig återhållsamhet. Emellanåt är dialogerna stela, då figurerna håller långa utläggningar om basala ting för läsaren skull, men även dessa fungerar oftast väl. Man påminns om Tolkiens kärvt ålderdomliga språk, men samtidigt den tidiga LeGuins språklekar. Det är naturligt att även dra likheter till Frans G. Bengtssons “Röde Orm”, då bägge romaner tillhör den svenska äventyrslitteraturen och är medvetet skrivna i en ålderdomlig stil. I en jämförelse däremellan föredrar jag Granström, som lyckas med att skapa ett språkbruk åt sin värld, medan Bengtsson gör en mer eller mindre lyckad pastisch av sagornas språkbruk utan att i övrigt följa genren.
Stilistiken är inte utan sina missar men “Svavelvinter” är likväl en roman vars upplevelse lika mycket beror på form som på innehåll. Den andra romanen i serien, “Slaktare små”, har i DN och SvD fått fantastiska recensioner som berömmer dess idémässiga tyngd. Det bör sägas även om “Svavelvinter”: Granström leker friskt med filosofiska tankar när han konstruerar Trakoriens metafysik, vilket allteftersom visar sig vara vad boken handlar om. Gudarna finns men mänskan äger inte sanningen om deras beskaffenhet och de olika sekternas spekulationer är ett nöje att läsa. Det höga språket, gudarnas skapelseverktyg, verkar till en början vara samma sak som De sanna namnen i LeGuins “Earthsea” men fördjupas allteftersom när man stöter på först Platons idévärld och därefter en gnostisk syn i de olika sekternas försök att förklara multiversiumets beskaffenhet. Metafysiken relegeras emellertid inte till bakgrunden för att skapa mystik och färg till världen, utan tillåts som i “Earthsea” vara närvarande i texten och driva de centrala konflikterna. Som LeGuin ger Granström en tyngd åt detta genom att vara tydlig och konsekvent i sätt att behandla metafysiken.
Begreppet “fantasy för vuxna” används tyvärr ofta bara för att mena berättelser med antihjätar, explicit sex, grisigt våld, svordomar, falskspel och chockerande ränkspel. Många av dessa motiv återkommer i “Svavelvinter” och bokens lågpunkter är när snaskigheterna får ta över. Detta sker dock tack och lov inte tillnärmelsevis lika ofta som i till exempel “A Song of Ice and Fire” och språkets känsla av ålderdom och lärdom ger endast ibland vika för språkliga gubbnyp. Viktigare är att boken lyckas vara “vuxen” i betydelsen intellektuell, tankeväckande och lärd och det är när den hänger sig åt ett borgesianskt lekande med filosofi, lingvistik och metafysik som “Svavelvinter” lyfter sig ovan mycket annan fantasy. Världsbygget och stilen skapar samma känsla av allvar som hos Tolkien, att det är en värld som har ett viktigare syfte än att tjäna författaren en inkomst; det är en värld skapad av ett våldsamt fantiserande för fantiserandets egen skull.
Som storslagen fantasy står sig “Svavelvinter” väl internationellt och bland svensk fantasy finns egentligen ingen roman värd att jämföra med. Den dras med vissa språkliga vanskligheter som inte hade varit värda att uppmärksamma om inte prosan hade hållit en såpass genomgående hög klass som den gör. Romanens största brist och det som jag tänker mig kan dräpa intresset för många nykomlingar till Trakorien är mängden romanfigurer som inte får utrymme att utvecklas. Detta kommer dock till viss del av genrekonventioner och det vore orättvist att kritisera “Svavelvinter” för att den inte är lika psykologiskt komplex som LeGuins “Tehanu”, särskilt då uppföljaren verkar fördjupa de redan etablerade figurerna.
En överraskaning är dock att romanen “Svavelvinter” är ganska dålig på att sälja rollspelet med samma namn. Då romanen skrevs flera år innan det nya rollspelet är detta inget som Granström på något sätt kan klandras för, men för dem som likt mig lockats till romanen av rollspelet är det olyckligt. Romanen är en äventyrsberättelse och gör mig väldigt inspirerad att spela igenom den gamla kampanjen från 1987, men det nya rollspelet är avsett för att spela Story Now med ett fokus på skugghöljda maktspel samt de individuella rollpersonernas öden och drivkrafter. Just de saker som romanen brister i är de som rollspelet fokuserar på. “Svavelvinter” bärs dock nog väl upp av sina styrkor för att man som rollspelare ska vilja försvinna in i Trakorien.
För i slutändan målar “Svavelvinter” upp en värld som man som läsare längtar till. När man cyklar hem i vinterkylan och småspiken river i ansiktet tänker man oombett på Baldyr Brummares flykt över Kmordas istäcke. Och man trampar lite extra snabbt, obrydd om halka och dålig gatubelysning, för man vet att “Slaktare små” ligger på vardagsrumsbordet och väntar på en.