Om “Sjömannen som föll i onåd hos havet”

Trots Peter Englunds envetna hävdande att Nobelpriset i litteratur delas ut på rent litterära meriter är det för många ett faktum att författare med obekväma politiska åsikter inte tilldelas priset. Ett av argumenten för denna ståndpunkt är att Yukio Mishima, en av den japanska nittonhundratalslitteraturens stora stilister, ej tilldelades priset trots att han blev nominerad tre gånger, sannolikt på grund av hans verksamhet som ledare för den fascistiska sekten Tatenokai. 1968 tilldelades priset hans landsman Yasunari Kawabata och två år senare hade Mishima begått seppuku, rituellt självmord, när han misslyckades med att genom Tatenokai få till stånd en militärkupp med syfte att återupprätta kejsaren som härskare över Japan.

Mishimas liv är i sig en intressant berättelse, från hans dolda homosexualitet till hans senare besatthet vid kroppsskulpterande och upprinnelsen till det spektakulära kuppförsöket och hans självmord. I sitt förord till Mishimas kortroman “Sjömannen som föll i onåd hos havet” (Lind & Co, 2011) förklara Ragnar Strömberg att man med fördel kan läsa Mishimas fiktioner som en del av det projekt som utmynnade i hans död. Just “Sjömannen som föll i onåd med havet” kretsar kring tre personer och spänningen mellan idealism och verklighet, där Mishima antar och försvarar idealismen samtidigt som han visar upp hopplösheten i denna position.

Berättelsen inleds av att trettonårige Noboru genom ett hål i väggen bevittnar sin mor, den vackra änkan Fusako, och den kärve sjömannen Ryuji ligga med varandra. Efter denna kväll blir Ryuji det nav som resten av familjen fokuserar på: medan Fusako vill att han ska stanna kvar hos henne ser Noboru sjömannen som beviset på den yttersta manligheten, havets frihet och oförsonlighet personifierad. Även Ryuji har målat upp denna idealbild över sig själv och avsvurit sig ett normalt liv på land. Han har alltid varit övertygad om att ett vanligt liv inte är för honom, utan att hans liv är vigt åt Det Stora, den ofattbara ära som han kommer att finna i sin asketism på havet. Till skillnad från sina sjömanskamrater intresserar han sig inte för kvinnor och småprat utan drar sig undan till sin fantasivärld där havets böljande representerar såväl kvinnan som den stora äran och den död han är villig att genomlida i sin jakt för den.

Dramat uppstår när den idealbild av sjömannen som Ryuji och Noboru hyser, detta dyrkande av den ofjättrade manligheten, möter de krav på förändring som ett äktenskap med Fusako innebär. Emellertid är det inte hos Ryuji dessa krav möter motstånd då han villigt fogar sig till vad han tror förväntar sig av en familjefar; det är Noboru som förfasas över att den kärve sjöbusen förvandlas till en far. Detta tolkar Noboru och hans vänner, en grupp grymma nihilister, som ett svek inte bara mot Ryuji själv, utan mot sakernas ordning, mot mänskans frihet och storhet. De beslutar sig för att ställa sjömannen inför rätta.

Formmässigt är “Sjömannen som föll i onåd hos havet” en njutning. Mishima kombinerar ett väl utsmyckat språk där beskrivningar och psykologiska djupdykningar får ta plats med en hänsynslös scenklippning, där nära på allt som inte är strikt nödvändigt för att föra fram tematiken kapas bort. Undantaget och romanens svaghet är hur figuren Fusako behandlas: hennes kapitel beskriver hennes vardagsarbete som ägerska för en exklusiv klädbutik och introducerar berättelsetrådar och bifigurer som enbart etablerar hennes karaktär och i slutändan inte visar sig nödvändiga för berättelsen i stort. I en längre roman hade detta varit självklart men i den kortform Mishima här använder sig av blir dessa kapitel frikopplade från den övriga berättelsen.

Att Fusako blir styvmoderligt behandlad är tydligt, då Mishima verkar ointresserad av hennes karaktär. Boken kretsar som tidigare nämnts kring en beundran av den ideala manligheten och dess undergång när den anpassar sig till Kvinnan, i form av Fusako. Återkommande uppväxtmotiv hos både Ryuji och Noboru gör att övergivandet av denna ideala manlighet fungerar som en metafor för övergivandet av barndomens absoluta frihet och idoldyrkan. Samtidigt grundar sig synen på havet som en bild av den ideala manligheten i kontrast till det landbaserade livet på den rousseaunska föreställningen om naturen som avskiljt från kulturen. Samspelet mellan dessa metaforer innebär att Fusako antar dubbelrollen som moder och civilisation, där anpassningen till vuxenvärlden och civiliserandets fördärvande av de naturliga instinkterna blir en och samma sak. Hennes funktion är att vara tämjande, civiliserande och uppfostrande och hennes karaktär har därmed ingen större inverkan på den centrala konflikten, som uppstår ur spänningen mellan å ena sidan Ryuji och Noborus dyrkande av den ideala manligheten och å andra sidan deras åtrå efter Fusako. Detta är beklagligt, då Fusakos karaktär är nog intressant, stark och komplex för att kunna bära en egen berättelse; en potential som nu går om intet.

Denna brist till trots är “Sjömannen som föll i onåd hos havet” en medryckande berättelse som ytterst disciplinerat bygger upp en central tematik utifrån några återkommande motiv. Spänningen kommer huvudsakligen av att texten utan att vara ensidig visar sympati med Noborus idealism, snarare än tar parti för den pragmatiska tanke som driver Ryuji till att civiliseras. Mishima skriver psykologiskt komplext och författarens jag skiner sällan igenom, men dock i detta ställningstagande. Som läsare kan man finna det svårt att förstå hur texten kan ställa sig sympatisk till de allt grymmare handlingar Noboru och hans kamrater planerar och lätt anta att författaren övergett dem. Då bör man dra sig till minnes vad förordet berättar: att Mishima tillbringade femton år med att skulptera sin kropp till den ideala manskroppen och därefter begick rituellt självmord när hans fascistsekt misslyckades med att iscensätta en militärkupp med syftet att återupprätta kejsaren som styrande över Japan och därigenom blåsa liv i Nippons odödliga ande.

Med denna kunskap blir inte bara textens sympati för Noboru och hans vänners handlingar förståelig. “Sjömannen som föll i onåd hos havet” blir därtill en studie i fascismens psykologi: byggd på ett förakt för känslor, svaghet, kvinnlighet och civilisation, med blicken fäst på den blåa horisonten, där havets oförsonlighet får stå för en hård och kärv värld vars naturliga ordning upprätthålls av den ideala manligheten hos några få utvalda. Det är en ett stycke skinande romankonst som aningen ambivalent tar ställning för en extrem åsikt samtidigt som den visar upp dess orimlighet; det är ett gediget och komplext hantverk av den klassiska skolan. Det är också ett av få verk där jag skulle förorda en biografisk läsning, då en sådan ger en inblick i fascismens psykologi och idealismens faror.